Idag är ingen bra dag. Ett av mina alla symptom är att min kropp bara är extremt känslig för tryck och gör väldigt ont. Alltså, inte de vanliga muskel- och ledsmärtorna jag brukar ha, utan själva fettet på min kropp är extremt känsligt. Jag kan knappt gå emot eller peta på t.ex mitt lår utan att det gör jätteont. Ni vet när man råkar gå in i typ ett bordshörn med låret och det blir sådär att det bara gör mer och mer ont efter att man slagit i? Det är liksom som stark, pulserande smärta i fettet. Exakt sån smärta är det, bara att jag är superkänslig för det. Värst är det på låren, överarmarna, mage, övre ryggen, bröstet. Ja typ allt mellan lår och armar, haha. Brukar alltid vara extra känslig så folk tycker alltid att jag är mesig när de bara petar på mig och jag får jätteont, men det gör verkligen jätteont. Och det suger.

Har även lyckats dra på mig en förkylning, så jag hostar och nyser konstant med en täppt och rinnig näsa och är tröttare än jag brukar vara. Jag brukar knappt ha kraft att göra någonting, så idag har jag knappt rört mig ur soffan. Det blev väldigt dålig tajming på det hela eftersom jag är ensam hemma hos mamma och pappa med 7 hundar och 1 valp, för att jag är hundvakt och Alex jobbar. Men Alex har slutat och på väg hem nu, så om en halvtimme ska jag hämta honom på stationen. Vet inte hur jag skulle klara av allt utan honom alltså. Han är bäst.

Som tur är har jag mina älskade $UICUDEBOY$ att lyssna på. Fick se dem live på Bråvalla och goddamn, det var bland det bästa jag sett. Så jäkla bra musik och ja, allt var helt underbart. Sådär svart & svårt, precis som jag, haha. Älskar dem typ 10 gånger mer efter konserten, haha. Vill se dem igen!! Slänger in min favvolåt här. Den är lite omgjord i deras musikvideo så jag länkar den med själva låten och lägger videon under också ifall man vill kolla/lyssna på båda. Videon är cool men icke-videoversionen av låten är bättre in my opinion, haha.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Lite update om de senaste veckorna tyckte jag behövdes!

Har för det mesta bara chillat och tagit det lugnt hemma. Fortsätter med mitt levaxin som jag själv höjt. ALLA mina symptom blev värre efter jag började med levaxin men de flesta gick tillbaka till hur det var innan när jag höjde dosen. Förutom min kondis, den är värre än någonsin. I princip helt icke existerande faktiskt.. Kan knappt gå i normal gångtakt eller gå och prata samtidigt utan att bli jätteandfådd. Eller, egentligen blir jag inte så andfådd som när man springer till exempel, utan det blir mest bara väldigt trögt och gör ont att andas. Så jag är inte ute och gör så mycket.

Häromdagen var jag för första gången på Smultronstället i Söderköping med Fanny, det var premiär för henne också faktiskt. Glassarna var gigantiska och sååå goda! Efter det vandrade vi lite längs vattnet och hittade hängmattor upphängda som vi chillade i en stund innan vi åkte hem. Superhärligt väder var det också!

I förrgår var det midsommar och det firades, precis som förra året, hemma hos Fanny. Finns inte mycket att säga om kvällen, det var supermysigt och massa god mat och fika. En tjej jag inte träffat förut men som var jättetrevlig hade bakat världens finaste och godaste tårta också! Lägger in en bild på den. Vägen hem från Fanny till mig var inte jätterolig dock. Tar oftast runt 1 ½ timme att åka men för mig tog det 2. Det var kolsvart och spöregn hela vägen, så fick åka MINST 20 km/h under hastighetsbegränsningen hela vägen. När det var som värst låg jag kanske i 60-70 km/h på E4:an. Såg nästan ingenting och det var så mycket vatten på vägen, och jag kände verkligen inte för vattenplaning. Och eftersom jag har en bil med världens sämsta lysen och jättebreda däck så var det inte ultimata väderförhållanden för min bil. Men jag kom hem säkert i alla fall!

Med min hypo har det varit sämre. Ringde och bokade telefontid med min läkare för att begära fler prover och själv kunna se hur jag mår. Risken finns även att jag har Hashimotos och inte Hypotyreos, men det vet jag inte, för de har inte tagit de proverna. Det är också ganska stor risk att mina binjurar mår jättedåligt eftersom jag blev såpass dålig av mitt levaxin, men de proverna har inte heller tagits. I onsdags skulle läkaren ringt, men det gjorde hon såklart inte, och har inte hört något mer heller. Så det är väl bara ringa och boka en ny, fysisk tid så jag kan gå dit istället...

Likes

Comments

Jag tycker att jag tjatar om det här hela tiden, att jag är sjuk. Speciellt efter att jag faktiskt fått min diagnos från en läkare för några månader sedan. Jag har vetat att jag varit sjuk i flera år men ingen tror ju på en om man inte får diagnos. MEN nu har jag det, så förhoppningsvis kanske folk kan tro på mig nu.

Men det finns fortfarande några saker som sårar mig som jag vill att folk i min omgivning ska sluta upp med, och jag ber er vänligt men bestämt att försöka tänka på det.

1. Jag ÄR sjuk.
Det kanske inte syns, men snälla tro mig. Jag kanske ser helt frisk ut, men det är jag inte. Sluta misstro mig när jag säger att jag har väldigt ont, eller är väldigt trött.

2. Sluta tro att jag utnyttjar min sjukdom för att slippa göra saker.
Jag tycker INTE det är kul att leva såhär. Jag hatar att inte kunna göra normala saker som att gå och handla själv, dammsuga, ta hand om disken eller knappt orka gå ut med mina hundar. Det är INTE kul att sitta inne med smärta och trötthet i kroppen och inte kunna göra något. Man känner sig värdelös. Ibland klarar jag av att göra något och då behöver jag den där klappen på axeln. För att för mig är allting 100 gånger jobbigare än för dig. Att bara göra frukost till mig själv hör till det ovanliga och något jag faktiskt blir stolt över om jag klarar.

3. Sluta säga att jag är lat. Och sluta skratta åt det.
Det kanske handlar om att jag frågar om du kan ge mig något som står precis utom räckhåll för mig för att jag inte orkar ställa mig upp. Det är inte lathet, det krävs bara så mycket av mig för att göra det lilla. Eller om jag frågar om du kan göra en viss sak för mig som du kanske tycker är löjlig att jag inte gör själv. Snälla skratta inte åt mig och säg att jag ät lat. Jag känner mig redan värdelös nog som inte klarar det själv och det gör ont när du skrattar åt mig för det. Försök ha förståelse istället och hjälp mig gärna.

4. Sluta skratta åt mig när jag säger fel ord.
Ett av mina symptom är att jag ibland sluddrar, ibland säger HELT fel ord, ibland glömmer bort mitt i en mening vad jag pratar om eller vad jag skulle säga. Ofta skrattar folk åt mig när jag säger fel. Det är jobbigt. T.ex så skrattar du väl inte åt någon som stammar? Det är jobbigt nog för mig att knappt kunna prata normalt längre och jag skulle uppskatta om alla kunde tänka på att inte skratta, fnissa eller fylla i ord åt mig om jag inte ber om det. Om jag säger något jätteknasigt och jag själv skrattar, javisst. Men om du ser att jag redan kämpar med att få fram rätt ord så är det inte ok att skratta åt mina talsvårigheter.

5. Sluta påpeka min vikt, kropp och kondition.
Några av de största symptomen på min sjukdom är just att man går upp i vikt, har stora svårigheter/helt omöjligt att gå ner i vikt och har bokstavligt talat NOLL kondition. Sjukdomen tar allt ifrån en. Jag kan inte ens gå i vanlig gångtakt längre utan att bli andfådd. Men jag blir inte sådär "vanligt" andfådd som när man springer så fort man kan typ, utan jag får bara extremt svårt att andas och det för också ont i hela lungorna att andas. Därför går jag långsamt, därför behöver jag pauser ibland. Därför är det svårt för mig att gå i trappor. Jag är även helt medveten om hur jag ser ut, men jag KAN inte gå ner i vikt (alltså det är helt fysiskt omöjligt för mig även om jag skulle svälta) förrän jag har rätt medicinering vilket kan ta allt från någon månad till ÅR.

6. Denna hör ihop lite med 5, sluta skylla allt på min vikt!
Anledningen till att jag får ont att andas, att jag inte kan gå fort o.s.v beror inte på min vikt. Det är klart det spelar in, men inte alls mycket. Det är min SJUKDOM som ger mig svårigheterna. Även om jag var smal skulle jag ha exakt lika svårt att gå i normal gångtakt. Förra sommaren hade jag medicin som funkade superbra (kan av olika anledningar inte äta den längre) och jag vägde då MINDRE än jag gör nu, och hade inga som helst problem med att gå fortare än normaltakt. Jag kunde t.o.m springa en kortare sträcka!

Det här är i alla fall några av punkterna jag kunde komma på just nu. De flesta i min närhet vet ungefär vad som beror på min sjukdom och hur den påverkar mig, men alla kanske inte tänker på dessa saker. Jag vill öka förståelsen för min sjukdom då den faktiskt är VÄLDIGT vanlig men har otroligt lite förståelse i Sverige, både bland vanligt folk och sjukvård.

Likes

Comments

Sitter här i lägenheten vid min dator. För några veckor sedan fick jag faktiskt äntligen råd att köpa en ny, efter typ 5 år med min gamla. Min gamle trogna dator hade funnits hos mig ända sedan jag började spela mer seriöst, men när Dota 2 toppade 40 fps och gick ner till 10 i teamfights, ja då var det nog dags att uppdatera. Men den får leva vidare med mamma istället! Hon har ju inte riktigt samma krav som mig, haha. Lite specs och video på den nya baben:



<3

För att uppdatera lite om min hypo: Var och tog nya prover för ett tag sedan, första gången sedan jag började med medicinen. Läkaren berättade inte för mig att jag inte fick ta medicinen innan mina prover, utan det fick jag veta när jag redan satt där med en nål i armen. Berättade då att jag hade tagit mitt Levaxin cirka 2 timmar innan provtagningen. Fick ändå hem ett brev några veckor senare där det står att mina värden nu är "normala" och att jag kan fortsätta på min lilla dos Levaxin.. För det första så känner jag mig sjukare än jag någonsin gjort (väldigt vanligt att man faktiskt mår sämre av Levaxin tills man kommer till rätt dos). Jag kan inte ens gå i normal gångtakt längre utan att få svårt och smärta när jag andas till exempel. Kan alltså i princip inte göra någonting. För det andra så är mina prover inte ALLS bra (jag går alltid in själv och kollar mina prover på minavardkontaker), speciellt inte för någon som har hypo och är medicinerad.

Det är så jäkla jobbigt att ha en sjukdom där man själv vet mer om den än sin läkare, men man måste ändå gå till dom där läkarna för att kunna få sin medicin.. Jag har varit hos så otroligt många läkare och så många olika vårdcentraler för att försöka få hjälp med min sjukdom. Nu när jag ÄNTLIGEN fick min diagnos så kan läkaren ändå inte läsa av proverna ordentligt. De tog inte ens de proverna som behövdes. Jag får så otroligt mycket hjälp av alla kunniga i två Facebookgrupper jag är med i, som handlar om hypo. De är verkligen jätteduktiga där. Men det är inte heller något jag kunnat ta upp med min läkare, för hon bara fnyser och tycker att Facebook är en väldigt oseriös källa och att jag inte bör lyssna på dem. Men grejen är ju att hypo-vården i Sverige är OTROLIGT DÅLIG och läkare varken vill lära sig eller kan något om det. Jag har ingen aning om varför, men så är det. Så fort jag nämn att jag trott jag haft hypo för en läkare har de knappt velat ta i mig med tång..

Så nu måste jag försöka samla krafter att orka ringa till den där jäkla vårdcentralen, få en tid, ta mig dit och tjafsa med läkaren. Man kan ju hoppas att hon är förstående och vill lära sig av mig, istället för en sådan där besserwisser som bara tror att hon vet allt bättre än mig för att hon är läkare. Med tanke på hur hon bedömt mina prover vet hon uppenbarligen inte mycket om hypo, och jag hoppas hon kan lyssna på mig.

Likes

Comments

Det här inlägget skrev jag på min facebook för ett par dagar sedan. Vill gärna ha mina rants samlade här på bloggen och egentligen skriva mest om det här. Men jag var så irriterad när jag skrev detta så det hamnade på facebook. Det gör mig inget, då når det fler. Men klistrar in det här också!

Fick höra av en vän att hon tyckte det var så sjukt bra att jag var öppen om det här. Det tycker jag också. Jag VILL prata om det där som man inte "ska" prata om. Min sjukdom är inte ens något konstigt, det är "bara" en sjukdom, men på sociala medier ska man ju alltid visa upp den där fina, positiva sidan av livet. Det gör jag såklart också, men jag tror mer på att visa upp ALLA sidor av livet. Jag har det bra men jag har rätt mycket skit också. Och eftersom min sjukdom ger symptom som är tabu att prata om vill jag ännu hellre prata om det. Det bästa exemplet är väl övervikten. Ja, jag är överviktig för att ett av de tydligaste symptomen på just hypo är viktuppgång och svårigheter/omöjlighet att gå ner i vikt, vilket många verkar tycka är jobbigt att prata om. Eller alltså, folk tycker inte att det är jobbigt att prata om så länge JAG inte hör. Om jag själv tar upp det blir folk oftast otroligt obekväma, att jag liksom är medveten om det, inte förnekar det men främst att jag inte säger det på ett negativt eller självhatande sätt gör folk OTROLIGT obekväma. "Va, är hon tjock och vågar prata om det? Hatar hon inte sig själv!?!? VAD HÄNDER!?". Många har svårt att hantera det, konstigt nog.

Jag tänker fortsätta prata om min sjukdom och hur mycket den suger. Dels för att jag vill att folk ska sluta förvänta sig att jag kan göra allt som alla andra kan. Så att de som umgås med mig inte ska bli förvånade över att jag kanske måste stanna och ta en paus i uppförsbacken för det gör för ont att andas. För att de som har sjukdomen men inte vet det än ska förstå att den faktiskt finns, och den är vanlig. För att de som har frågor ska kunna ställa dem till mig. Just nu orkar jag inte skriva så mycket mer än såhär, så puss och kram på er allihopa. Sköt om er!


"Jag är så jävla trött på att ha en osynlig sjukdom

Jag är så jävla trött på att folk antar att jag mår bra.
Jag är så jävla trött på att folk säger att jag skyller mitt mående på min sjukdom (vilket i mitt huvud är helt jävla rimligt dock!?).
Jag är så jävla trött på att folk tror att jag bara är lat.
Jag är så jävla trött på att konstant ont. Allså jämt. 24/7. Varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag. Och jag är jävligt trött på att ingen ens försöker fatta det när jag berättar det.

Jag är så jävla trött på att ständigt bli dömd för hur jag ser ut och vad jag orkar. Ja, jag är överviktig (pga min sjukdom) och nej, jag kan knappt hänga med i vanlig gångtakt för att jag blir trött, andfådd och får ont att andas och NEJ JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT DET! Det hjälper inte att träna för min sjukdom hindrar mig att ens få någon kondition och nej jag kommer inte gå ner i vikt av att träna för min sjukdom ger mig världens långsammaste ämnesomsättning och en jävla massa andra problem. Jag har över 70 symptom som jag varje dag LIDER av och min fysiska trötthet och vikt är väl egentligen bland de minst påfrestande sakerna FÖR MIG, men det som gör just dom grejerna så jävla jobbiga ändå är att ALLA ANDRA alltid ska störa sig och kommentera på det. Det blir en extremt stor psykisk påfrestning istället för alla ska konstant kommentera mig och mitt utseende. Det är none of your fucking business och jääävlar vad trött jag är på folk som tror att dom kan komma och säga till mig "ät såhär och träna såhär så kommer du få bättre kondis/gå ner i vikt/annat jävla bullshit" när jag bokstavligt talat inte kan göra nått åt det. Det är påfrestning nog att behöva leva såhär för tro mig, det är inte kul. Jag behöver inte ha andras dömande blickar och ord.

Så om någon som läser detta brukar göra sånt: håll din käft stängd och get on with your own life.

Helt random, skitarg rant men jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på folk så jag var tvungen att skriva av mig. Känns så jävla sjukt att några av mina minst jobbiga symptom ska bli bland de värsta endast pga andra människor. Ta lite jävla hänsyn till andra och sluta döm."

Likes

Comments

För någon halvtimme sedan kom vi in från morgonpromenaden. Det blev en lång promenad och vi stannade en stund nere vid strömmen för att kasta lite pinne. Alfie tyckte att det var jättekul och till och med Foxie la sig och tuggade på en pinne (väldigt ovanligt att hon gör sådant, för alla som inte känner henne)! Det blåser dock riktigt kallt så efter en dryg timme var vi äntligen inne i värmen igen. Jag måste se rätt rolig ut ibland när jag är ute och går, då kan kan få helt random smärtor och kramper på grund av hypon. Oftast är det i höfterna (där lårbenen börjar), knäna och fötterna, och helt plötsligt börjar jag halta. Efter en stund kan det gå över så då slutar jag halta, haha. Nu i efterhand har jag "bara" jätteont i ländryggen av att ha böjt mig upp och ned när vi kastade pinne och benen känns som spaghetti. Man pallar liksom inte gå så långt! Äter än så länge bara 25 mcg levaxin vilket är en rätt liten dos så känner ingen direkt skillnad i mitt mående varken fysiskt eller psykiskt än. Men om ett par veckor är det dags för nya prover och en doshöjning!

Får se om jag orkar ta tag i några extra sysslor hemma idag. Alex jobbar hela dagen och kommer inte hem förrän runt halv elva ikväll. Imorgon jobbar han dag så han kommer i princip bara hem, käkar och sover. Kanske sätter mig och spelar CS istället, nu när jag kan sno hans dator. Min är inte särskilt bra och cs kraschar typ bara på den. Vi får se vad dagen ger!

Likes

Comments

Hej alla trogna läsare!

Det här kommer bli ett lååååångt inlägg. Häromdagen fick jag ett av de bästa beskeden någonsin. Äntligen ser jag ett slut på det lidandet som förföljt mig i en dryg fjärdedel av mitt liv. Hypotyreosen.

För ungefär 5 år sedan började jag må sämre både fysiskt och psykiskt. Jag var 16 år gammal när allt började. Jag blev otroligt trött oavsett hur mycket jag sov. Jag somnade i skolan HELA TIDEN hur mycket jag än försökte vara vaken. Jag sov mycket men jag sov dåligt. Jag var normalviktig men väldigt stark då jag hade tränat mycket åren innan. Jag bränner lätt fett och bygger lätt muskler, rena drömmen ju, ellerhur? Men denna sjukdom har vänt på allt. Mina muskler tynade bort och bara på ett sommarlov gick jag helt plötsligt upp 10kg i vikt trots att jag var ute och åkte mil efter mil på min longboard och tänkte mer på vad jag åt.

Blev såklart väldigt upprörd då jag som sagt bara var 16 år gammal, och de flesta vet väl hur pressad en 16 år gammal tjej är när det gäller utseende och smalhets. Jag blev så ledsen över att jag börjat gå upp i vikt och gjorde allt jag kunde för att det skulle sluta, men det gjorde det inte.. Nu, 5 år senare har jag gått upp nästan 60 kg trots möten med dietister med strikta kostscheman, alla möjliga andra dieter, gym, löpning, powerwalking.. Allt man kan tänka sig har jag testat. Och jag fortsatte ändå att gå upp, kilo efter kilo, och det gjorde mig så otroligt ledsen. Alla som kämpat med att gå ned i vikt vet hur svårt det är och hur mycket det suger. Tänk er att köra den kampen i 5 år utan något som helst resultat. Att hela tiden få kommentarer från folk om hur man gått upp. Att ständigt ha någon som påpekar det. Att alltid få blickar när man gick och köpte en pizza eller åt ute överhuvudtaget. Att veta att man egentligen är mycket hälsosammare än många andra men ändå bli stämplad som lat och ohälsosam endast för att man är överviktig.

Jag har inga problem med hur folk ser ut och hur mycket det väger. Alla är fina på sitt sätt och jag hatade inte mig själv och min vikt för att jag tycker att man ska se ut på ett visst sätt. Jag hatade mig själv för att jag ständigt blev klagad på. Jag blev ledsen för att folk ständigt stämplade mig som lat, oansvarig och äcklig på grund av min vikt och det kändes bara så himla mycket värre när jag kämpade allt jag kunde för att bli av med det och folks fördomar. När jag visste att jag var 10 gånger mer hälsosam än de var men det var ändå jag som var äcklig och de som var fräscha för de var inte överviktiga. Fatshameingen vi har idag är så jäkla vidrig. Lägg ned liksom. Alla förtjänar att få vara som de vill, det har inget med dig att göra. Och jag klagar nu inte på normal/underviktiga, utan det har bara varit påfrestande att se folk röka, dricka massvis med alkohol och äta skräpmat nästan varje dag men ändå stämplats som hälsosamma och fått cred endast för att de inte är överviktiga, medans jag som gjort allt jag kan för att vara så hälsosam som möjligt bara fått hat för hur jag ser ut.

ANYWAYS. Nu blev det lite sidospår här, haha, back to the story.

Jag blev otroligt trött, jag gick upp i vikt, min kondition försvann totalt och jag blev väldigt andfådd av att göra i princip inget. Jag tappade massvis med hår, halva mina ögonbryn försvann, min hy blev så otroligt torr så jag började flagna i hela ansiktet. Jag hade hela mitt liv haft världens lenaste fötter men helt plötsligt blev de jättetorra. Jag blev trög och trött i huvudet, kunde knappt tänka. Jag började minnas sämre och glömde saker hela tiden. Jag kan mitt i en mening glömma bort helt vad jag pratar om. Jag fick djupare depression, starkare ångest och panikångestattacker. Jag fick mardrömmar och EXTREMA humörsvängningar. Jag kunde gå från glad till ledsen till arg på bokstavligt talat 10 sekunder och mina känslor var alltid väldigt oproportionerliga till vad som hände. Jag kunde tappa något och bli så otroligt arg att jag slog sönder saker. Mycket stela leder och mycket smärta i både leder och muskler. Blev svullen i ansiktet, och började få nästan ständiga kramper i musklerna i hela kroppen. Oftast vandrar det liksom runt, börjar i ena armen och går upp i bröstet, ned i andra armen, upp i bröstet, ned i magen, ned i benen osv. Hade väldigt svårt att hålla en normal temperatur och frös eller svettades alltid, likt när man har feber. Fick IBS (väldigt känslig mage) och blev alkoholintolerant. Jag blev en gång för något år sedan bakfull av att sitta i ett litet rum och bara utsättas för doften av tequila. Jag har kräkts av bara 1 klunk 3.5% cider. HELT alkoholintolerant.

Det här är bara några av alla symptom jag haft och som blivit värre och värre med åren. Jag har alla fortfarande och det är en kamp för mig att bara klara av en helt vanlig dag. Jag har ungefär 3 av dessa 5 år symptomen spökat misstänkt att det varit hypotyreos. Jag har sökt för det men knappt fått hjälp. Det är extremt svårt att få hjälp med denna sjukdom i Sverige, för de är så dåliga på den här. Har varit på 3 olika vårdcentraler med flera olika läkare på varje vårdcentral. Endast 1 av alla de läkarna har ens låtit mig läsa upp mina symptom, men hon avbröt mig halvvägs (jag har 70+ symptom). Alla läkare idag går endast efter värden i blodprover och inte symptom. De skickar en oftast till en psykolog då de tror att man "bara" är deprimerad, men depression är ju ett symptom av hypo. Nu var det 1 ½ år sedan jag tog prover men gjorde det igen, även fast jag visste att jag skulle få ännu ett"nej, du är frisk".. Jag hade nu turen att mitt TSH rusat upp till väldigt höga värden, vilket kan ta 15-20 år för vissa. Men, om läkarna bara lyssnat på mina symptom från början hade jag inte behövt lida de här 5 åren. Och jag hade sluppit bli nedtryckt. Jag har hela tiden vetat att jag haft sjukdomen men när jag behövt "skylla" på den pga något jag inte klarat av, så är det ju ingen som tror en. Man blir bara stämplad som hypokondriker om man säger att man har en sjukdom utan läkares diagnos. SPECIELLT när de sagt "nej, du har inte just den sjukdomen" till en i flera år. Men jag vet mer om hypotyreos än de flesta utbildade läkarna idag för det är en sjukdom de knappt får lära sig om.

Nu har jag i alla fall äntligen fått medicin utskrivet. Man måste börja med en liten dos och trappa uppåt så jag har en lång väg kvar. Det är en svår sjukdom att medicinera och oftast är det många olika kosttillskott som också ska tas och vissa får inte tas vid samma tidpunkt osv. Det är massor att hålla koll på och jag vet att det är flera månader, om inte år, tills jag är mig själv igen, men nu har resan i alla fall äntligen börjat.

Mitt liv känns som det bara varit en suddig dimma sedan jag var 16 och jag har gått igenom så mycket annat skit som gjort allt ännu värre också. Men nu försöker jag se framåt. Jag har fått min medicin och min resa att hitta tillbaka till mig själv börjar nu.

Likes

Comments

Fick sådant sug efter ett rita men det har varit så svårt senaste året för jag har liksom inte hittat mig själv. Vem jag är eller vad min stil är. Jag gav mig själv fria händer och utan att liksom tänka på vad jag gjorde, bara helt insjunken i Hotel Books, gjorde jag detta. Kan jag ha hittat mig själv? Who knows. Det kändes bra i alla fall och för första gången på otroligt länge är jag liksom nöjd med vad jag gjort, utan att tvivla eller trycka ned mig själv på vägen också. Det var riktigt längesen det hände sist.

Har alltså ritat av polaroidbilden jag tagit som ni kan se i inlägget under.

Likes

Comments

Fick denna alldeles underbara kamera i julklapp och herregud, den är definitionen av PERFEKTION. Kameran i sig är såååå vacker, och bilderna liksom!? Jag fäller nästan en tår varje gång jag klickar av en bild. Än så länge har det bara blivit 3 då filmen är svindyr, men woooaah säger jag bara. Älskar denna kameran så sjukligt mycket.

Den kommer från The Impossible Project. Det är ett företag som tar riktiga gamla kameror och renoverar dem till nyskick (främst invändigt). De tillverkar också film till flera äldre polaroid-kameror. Så alla små repor och fläckar är riktiga äventyr som denna kameran gått igenom och jag undrar vad den gjort och sett de senaste 30 åren. Jag kommer aldrig få veta, men hur otroligt häftigt är det inte? Just den här modellen, Spirit 600, är nog den allra vackraste polaroid-kameran jag vet om. Färgerna, formen, allting. Det är liksom the classic of the classics.

Likes

Comments

Hallå där bloggen!

It's been a while, men idag fick äntligen kameran åka fram. Jag sorterar alla mina bilder datumvis i mappar, alltså lägger jag t.ex alla bilder från idag i en mapp som jag döper till "2016-12-18 Norrköping". Jag såg häromdagen att under hela 2016 har jag bara 9 (!!!) mappar varav 4 är för valpkullen vi haft och 1 är från Elmia.. Har alltså knappt fotat konstnärligt alls senaste året. Det kändes så jävla deppigt så jag var tvungen att ta fram kameran. Suget har varit där länge men inte inspirationen. Fotar ju dagligen på jobbet men eftersom det är produktfotografering är det ju inte särskilt kreativt stimulerande. Även om vi bara tog en promenad och det liksom blev en såndär gå-runt-och-ta-kort-på-allt-runda så kändes det bra. Att få dra i spakarna i photoshop igen kändes bättre än bäst. Börjar med att lägga ut dessa 4 som dagen bjöd på. Som ni ser övade jag lite med långa slutartider vilket är perfekt här i Norrköping med alla vattendrag. Tyvärr hade vi bara knappt en timme på oss innan det mörknade men det gick bra ändå!

Likes

Comments

  • Facebook
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw