View tracker

Postad i: Känslor & Tankar, Psykisk ohälsa, Ätstörning

Jag är sjuk och mår allmänt sämst, vicky sa att det förmodligen var en förkylning och det är det säkert - jag har faktiskt ingen vidare bra koll på "vanliga" sjukdomar, men frågar du mig om ITP, då vet jag allt!

Jag vill träna. Min relation med maten blir sämre och sämre. Jag vet inte vad jag ska göra, hur slutar man äta? Vad gör man när man försökt allt men ingenting funkar? Maten har varit ett sånt stort problem för mig jättelänge nu, från och till i säkert 3 år. Det senaste året har det dock blivit värre, usch och fy, jag orkar inte med detta längre och vill sluta äta helt. Kan man inte bara ta ett piller eller dricka någon dricka så har man fått i sig allt man behöver?

Sen när jag är sjuk, stannar jag ju (uppenbarligen) hemma. Själv. När jag är hemma, speciellt själv, och inte får göra saker såsom träna eftersom det bara gör mig sämre, äter jag. Äter allt. Saker som inte är mina, som jag egentligen inte får äta, äter jag. Vi har alltid onyttigt hemma! Jag hatar det! Kan inte mina föräldrar bara fatta att det är onyttigt och onormalt att äta chips och godis och allting varenda jävla dag! Bara för att dom har dåliga matvanor behöver dom inte ge dom till oss också! Varför kan jag inte bara leva i en normal, nyttig familj, istället för här där allting slutar i onyttig mat och lathet. Jag hatar min familj, jag vill flytta nu!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Psykisk ohälsa, Sorg, Känslor & Tankar

​Jag hatar mig själv. Jag har insett det nu. Inte på ett traditionellt sätt, som man ser i böcker eller filmer, i texter eller hur det framställs i media. Jag hatar inte mig själv på det sättet att jag inte tycker jag är värd någonting, att ingen någonsin skulle kunna älska mig eller att jag är sämst i hela världen. Kanske är dom tankarna som gör att man verkligen, på riktigt, hatar sig själv. Om det är så, och jag har förolämpat någon, ber jag om ursäkt. Jag tar på mig all skuld, för enligt mig själv, hatar jag mig.

Jag hatar mitt utseende. Inte så att jag hatar absolut allting med det, men jag är absolut inte nöjd med det. Jag kollar mig i spegeln och inser hur jävla ful jag egentligen är. Jag sitter där, ibland i timmar, och tänker på hur fel allting är. På hur ful jag är. Jag pekar ut alla saker jag hatar med mig själv. Det börjar med min haka, min fula, utåtstående, stora, manshaka. Den som jag fått många kommentarer om. Den som egentligen är värst på hela mitt utseende. Jag fortsätter till min näsa, den står också ut, den är bucklig och... fel. Ful. Sen går jag till mina tänder. Små, fula, äckliga, gula, snea, fruktansvärda, dessutom har jag två tapptänder. Sen kommer kinderna. Mina knubbiga kinder, åh vad dom förstör allt. Snart märker jag att mina ögon har två olika former, ja, det har dom faktiskt. Likaså mina ögonbryn. Och ärret över mitt högra öga, till och med det är fult och ojämt! Att jag överhuvudtaget inte skulle levt om det inte var där, tänker jag inte på. Kanske vore det bäst om det var det jag var? Död. 

För några dagar sen bestämde jag mig för att ta livet av mig. Tror faktiskt det var runt en vecka sen. Jag var helt övertygad om att den här gången är det på riktigt. Jag kommer att dö. En nära vän till mig har tagit livet av sig, och vi fick reda på detta för sisådär två veckor sedan. Smärtan var, och är, enorm. Från att ha varit frisk igen, till att långsamt halka ner i en depression igen dom senaste månaderna, var detta en enorm trigger. Jag trodde allting att om någon skulle dö i förtid, speciellt från självmord, skulle det vara jag. Anja? Nej, absolut inte. Jag skrev brev, självmordsbrev till min familj och några vänner. Sen behövde jag en fin bild att ha som minne, eftersom jag inte ville bli ihågkommen som fulheten jag faktiskt var. Om det inte var för detta, skulle jag varit död nu. Jag hade tagit självmord, jag är helt hundra på detta. Den natten var jag så övertygad att ingenting, och jag menar verkligen absolut ingenting skulle kunna övertyga mig att stanna. 

Likes

Comments

View tracker