Vad sjukt det är hur mycket solens strålar kan påverka en. Nu när jag ser tillbaka på sjukskrivningen och tiden som gått så ser jag att det var då jag fick eld i baken igen. Och jag insåg då att det räcker med enbart lite glöd i baken för att få en lagom snabb takt framåt igen. Upp ur depressionen och utmattningen.

Det var när jag kom hem från en veckas all inclusive resa till Puerto Rico med familjen som jag vände blad. Istället för att klanka ner på mig själv för den viktuppgång sjukskrivningen inneburit så började jag göra aktiva val mot en sundare livsstil. Jag ser nu att träningen var så viktig för mig, för att få endorfiner och ett sug på livet igen.

Jag ser tillbaka på tiden och ser mig själv som ett urladdat batteri som gick från rött till grönt bara sådär. Såklart har tiden vart en viktig faktor i rehabiliteringen, men det är ändå ganska coolt och intressant att reflektera över solstrålarnas inverkan på mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Frulle på sängen, blommor, fin man och fina hundar, god mat och en fin väska. Mer behöver man inte på sin födelsedag. 🎉

Likes

Comments

Blev firad av fina vänner. Åt god mat och drack goda drinkar. Fick ett jättefint kort och en GHD wave wand!!! 😍
Efter pinchos gick vi och tog en drink och bowlade en timme. Jag ramla. Som vanligt. #detärjobbigtattgöraövertrampochhalvapåändan #halabanor
Bästa brudarna ✨

När jag kom hem runt 24 började jag med smörgåstårtorna som jag lovat släkten dagen därpå. Det gick hur lätt som helst. Ska från och med nu alltid ta några drinkar innan jag börjar baka!

Släkten kom på lördagen och mamma, mormor och farmor hade hjälpt mig baka så jag bara behövde fokusera på smörgåstårtorna. Mamma gjorde schackrutor, mormor chokladkakor och farmor gjorde sockerbullar och farfar hade gjort sockerkaka. Världens gulligaste ni. Fick massor av fina saker. Så tacksam! 🌻

Likes

Comments

Likes

Comments

Fick en pysselbord av Erik idag. Hugo tycker jag är dum i huvudet! 😂

Likes

Comments

Nu har jag haft två ganska bra dagar i följd. Men dagarna innan var pest och pina. Vilket som vanligt resulterade i överaktivitet tills hjärtat slår så hårt i halsen och halsbrännan och de sura uppstötningarna tillslut fick mig att spy i duschen. Tror varmvattnet triggade hjärtklappningarna ännu mer också. Vad var det jag skulle göra som kändes så oöverkomligt då? Jo, att duscha. Det är så jobbigt. Mamma kom och såg till att jag åt och höll om mig i soffan, länge. Kärlek och närhet är verkligen det som hjälper. I massor.

Nya tag igår och idag. När jag slår upp ögonen blir jag örfilad av ångesten. Allt känns mörkt och dystert. Jag kommer aldrig ur det här. Det hjälper inte att jag är hemma. Det hjälper inte att jag kommer ut. Det hjälper inte att jag går på rehabilitering. Men på något sätt lyckas jag slå en käftsmäll tillbaka till depressionen och lyckas resa mig upp. Jag reser mig upp och tar bestämda kliv mot dörren. Jag ska ut med hundarna. Bryta ångesten. Vinna. Jag sätter på deras koppel. Okej. Nu är det bara jag kvar. Jag har pyjamas (linne och shorts) och kängor på mig, det blir lite kallt i ca femton minusgrader och snö. Tanken på att behöva ta av mig skorna och gå in i sovrummet igen och sätta på mig varmare kläder får tanken att krypa ner i sängen och bara ligga kvar där sköljer över mig. Att välja ett par byxor, en tröja, ett par strumpor. Att ta beslut, att få på sig, att ta på skorna igen, att komma utanför dörren känns överväldigande.

Tänk vad konstigt att jag kan slås av sådan total lamhet och sedan någon dag senare vara så överaktiv att jag kräks. Konstigt.

Men jag gör det. Jag kommer ut med hundarna. Jag vann!

Det är kallt. Kallt och så vackert ute och Walter älskar snö. För första gången på länge smittar hans glädje av sig på mig. När han var yngre kunde jag bli frustrerad över att han var så glad, att han tog allt så lätt, min fina lilla valp. Vi busar i snön och när vi kommer tillbaka från den vanliga lilla rundan som jag går när jag inte orkar (senaste halvåret typ) så känner jag för att gå mer. Så vi går ner till ån. Vi stannar på bron och bara tittar. Vi tittar på grenar och förundras över att så mycket snö kan ligga kvar på en sådan liten kvist. Vi tittar på ån som frusit till is på bara några dagar. Den gnistrar. Jag tittar till på hundarna och Hugo är upptagen med sitt (att sniffa och sprida sin doft) och Walle drar i Hugos koppel och vill busa. Hugo är totalt ointresserad just nu. Jag ler. Tänker att jag fångar denna känsla och går hem. Hem till min fina Erik. Fixar och donar med brunch och väcker Erik och berättar att jag känner mig glad.
Tänk att jag vaknade under ångestmolnet men lyckades knuffa bort det och nu helt plötsligt känner jag mig glad. Det har han inte hört mig säga på år och dar. Jag har en fortsatt bra dag nästan hela dagen. Jag somnar med ett leende på läpparna, utan lugnande.

Jag vill så gärna hålla i känslan och att den ska fortsätta vara med mig in i nästa dag. Jag sover så dåligt denna natt och är vaken om vartannat. Jag känner ångest. Det är den som väckt mig. Men varför? Jag log ju när jag somnade. Nu i efterhand förstår jag vad det var. Jag hade dåligt samvete för att jag hade känt mig glad. Jag är ju hemma och är sjukskriven för medelsvår depression episod och utmattningsdepression så går jag runt och känner mig glad.
Detta är tankar som jag är så trött på. Att jag var glad i några timmar så då är jag frisk nu, jag kan jobba igen.
Jag måste sluta med det. Jag är ju hemma för att hitta tillbaka till mig. Och jag är ju en glad person. Jag borde ju vara glad. Jag måste ju ha kommit ett steg närmare målet då?

När klockan ringer och vi gjort eventuella planer att åka till Boda Borg i Karlskoga med några kompisar kommer jag inte upp ur sängen. Fan. Jag ville ju ha en rolig dag. Älskar sådant här i vanliga fall, att leka, hoppa och klättra. Erik kommer och sätter sig på sängkanten och frågar om jag ska med, och jag får genast ont i magen. Jag måste ta ett beslut. Nu. De ska bokas bana och då behöver de veta om jag ska med. Jag säger nej, jag fixar inte det. Han går ut med hundarna och jag skriver ett sms, jag ska försöka. Jag går till toan för att sminka mig, Erik kommer in igen och säger att vi ska åka om tio minuter. Ett slag i magen. Jag måste verkligen bestämma nu om jag ska med eller inte. Jag försöker att inte tänka på det utan bara ta minut för minut, nu ska jag bara sminka mig. Och jag ska välja kläder, packa väska, borsta hår och tänder, äta frukost, kolla så inga ben ligger hemma när hundarna ska bara ensamma en stund. Fan. Spya. Borstar tänderna igen, lägger smink och alla möjliga kläder i väskan. Får en macka och fil. Jag mår så illa men vet att jag behöver få ner det. Jag äter snabbt. Går ut till bilen och muttrar om att jag inte ska med, men sätter mig i bilen. Ringer mamma och ber henne hämta mig på Erikslund (där vi ska möta de andra) för jag orkar inte hänga med.
Ringer upp fem minuter senare och ber henne att inte komma. Jag ska med. Denna jävla beslutsångest. Hatar den.

Men i det stora hela blev ett beslut taget, jag skulle med. Och jag har haft så kul idag. Så kul att komma ut och göra något nytt med vänner och sin partner och bevisa för både honom och mig att jag är ganska rolig att hänga med när det bara är jag. Bara jag, och inte jag och ångesten.
När vi kom hem hade vi ett otroligt fint samtal om allt mellan himmel och jord. Om det kommande bröllopet, om våra gemensamma mål i livet, detta år och hur vi ska sätta delmål. Att vi längtar, längtar till den 23 juni 2017. Dagen då vi blir herr och fru.

Jag somnar med ett leende på läpparna ikväll. 2-0 till Eve mot depressionen!

Likes

Comments

Likes

Comments