​Vilket fint avslut jag fick på 2016 ändå. Men mina barndomsvänner i min hemstad <3 

Likes

Comments

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Oj, ja. Gjorde slut med han jag trodde jag skulle bli gammal med. Flyttade ensam. Blev chef.

Vilka länder/städer besökte du?
Hmm.... Inga?? Fy vad trist. Göteborg ha ha.

Vad var din största framgång 2016?
Alla framsteg på jobbet. Ta klivet från receptionist till ställföreträdande platschef på bara några månader. Kommer för alltid vara stolt över mig själv för det.

Bästa köpet?
Har handlat så satans mycket saker detta år. Men alltså, min säng!! Älskar den.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Svårt att ta ut en specifik händelse efter det här året. Men att jag klarar mig ensam gör mig otroligt glad. Och att jag träffat Hanna och Lynn.

Och ledsen?
När det tog slut mellan oss. Fy satan vad ont det gjorde.

Årets låtar?
Lyssnar på så galet mycket olika i perioder. Men starkast är nog Fragile - Kygo, Shake it out - Florence + The Machine, All I ask of you - Phantom of the opera. Och sen Kent's sista album efter konserten i december.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Extremt mycket ledsnare.

Favoritserie?
BRON! Och The Killing. Och Modern Family. Och massa fler haha.

Bästa filmen?
SVÅRT. Men kanske all krigsfilmer jag slukat. Typ Black Hawk Down eller Act of Valor.

Bästa boken du läste i år?
Glöm mig. Tror det är den enda boken jag läst 2016.

Bästa matupplevelsen?
Mammas gratinerade hummer (<3333)

En mobilanteckning:
"Jag ska få den här saken ur mitt huvud och gå vidare med mitt liv"

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag fyllde 20!! Bjöd min familj på smörgåstårta och efterrätt. Det var en bra kväll.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Glädje. Utmaningar men på ett positivt sätt. Ett lugn.

Nyårslöfte?
Nä inga alls. Ordna upp min vardag bara.

Högsta önskan just nu?
Komma till ro.
Och helt ärligt, bli förälskad.

Likes

Comments

Det här har legat i mitt utkast ett tag. För kanske borde man inte skriva sånt här. Inte hänga ut sig så mycket. Jag har alltid gnällt på när folk exponerar sig själva för mycket.

Men, vafan.

//

Det här senaste halvåret har rent ut sagt varit ett helvete. När jag ser tillbaka på allt jag gått igenom så vet jag stundtals inte hur jag pallade. Men den största anledningen till att jag orkade är min familj. Min mamma och storebror. De två är hela min värld.

Det här året har jag nämligen lärt mig, och lär mig fortfarande varje dag, att leva med ångest. Och det är det absolut vidrigaste, svåraste och mest lärorika jag någonsin varit med om.

I somras var det som värst. När det precis tog slut med mitt ex, och jag satt ensam i mammas hus med ett helt liv i flyttkartonger. På väg ut ur förhållandet mellan oss och på väg in i förhållandet med mig själv. Jag hade sån ångest. Flera gånger om dagen, vid helt slumpmässiga tillfällen, kom ångestattackerna. Krypande. Som när man fått ett slag i magen och sakta känner att man tappar luften. Eller som när man satt något i luftstrupen och det gör ont och svider i kroppen. Så kändes det. Och så fick jag ingen luft. När jag var ensam och det hände, trodde jag ibland att jag skulle dö. Det är vidrigt att skriva, för så vill jag aldrig någonsin tänka. Men så kändes det. Ångesten tar över hela skallen. Alla tankar. Allting.

Jag lärde mig hantera ångestattackerna. Vilken låt jag skulle lyssna på, vem jag skulle ringa, att jag skulle gå utomhus. Jag fick sätta upp rutiner för hur jag skulle hantera det för att bara klara av det.

Jag hade ont överallt. I kroppen, i hjärtat, i själen, i tankarna. Ibland har jag det fortfarande.

Sen lugnade det sig lite och jag trodde att nu är det över. Nu slipper jag känna sådär. Men det kom tillbaka, såklart. Den där ångesten som knappt går att förklara. Ångest som bara dem som upplevt ångest förstår. Den tar stundtals över mina tankar, värderingar, handlingar. Jag vill inte prata om det, men jag klarar inte av att vara ensam. Jag vill inte berätta för någon, men kvävs vid tanken på att ingen ska veta. Jag vill ibland inte resa mig ur sängen. Vill inte jobba. Vill inte röra på mig. Vill inte äta. Jag satt nyligen i min bil på väg till mamma men var så borta i tankar att jag kom på mig själv svänga in vid affären. Kan inte vara närvarande. Eller tänka rationellt. Allt blir bara så jävla mörkt.

Det blir bättre. Jag har börjat hitta rutiner i vardagen för att minska all den orolighet jag jämt utsätter mig för. Börjat undvika saker som jag vet ger mig mer ångest. Kanske framförallt försöker jag leva efter mottot "Det löser sig". Eller "Det är som det är och blir som det blir". Det är de absolut vettigaste jag någonsin hört. Det är så enkelt, rent och sant.

Det är en jävla fight.
Och det kanske blir sämre nån dag, eller bättre nån dag.
Men det blir som det blir. Och det är okej.

//

Idag är det nyårsafton. Jag ser fram emot ett nytt år. Ett bättre år.


Likes

Comments

Med skrynkliga gardiner och tavlor på golvet. Så småningom blir det mer och mer ett hem!

Likes

Comments

VARDAG......... Vakna, äta, jobba, äta, sova. FYFAN. Imorgon går jag på långledigt. Så sjukt välbehövligt. Hänt så mycket den senaste tiden att jag bara behöver vila, träna och komma tillbaka ordentligt igen. Ta igen all tappad energi. 

Likes

Comments

Ibland går saker bara så jäkla fort. Livet och vardagen. Och så stannar man och andas och vet knappt vad som har hänt.

Det känns som att det var så länge sen jag blev singel, kanske ett år. Kanske ett år som jag bott hos mamma i väntan på en egen lägenhet.
Men det har bara gått några månader.
Och nu ligger jag i min egna soffa, i min egna lägenhet, ensam.

Vet inte vart all tid tar vägen eller vart all tid kommer ta vägen.

Likes

Comments

Det är Evelina.

Det är bara några dagar sen du somnade in nu. Allt gick så fort. Ena dagen träffades vi hos pappa, du var glad och kramade om mig och sa "det var länge sen".
Och sen, en annan dag, fanns du inte längre.

Jag vet att du hade det tufft väldigt länge. Att du kämpade. Och som du kämpade.
Du var så stark, precis så som vi Forsgrenare är. Starka.

Jag vet att du och jag aldrig har haft en speciellt tajt relation, men det spelar ingen roll. För du har alltid frågat om jag fortfarande spelar fotboll, fast det var flera år sen sist. Och du har alltid gett mig ett vitt kuvert med din fina handstil på varje jul och födelsedag.

Du har alltid brytt dig, på ditt sätt.

Jag hoppas att du mår bättre nu. Att allting är lättare för dig. Att du känner lugn.
Och jag hoppas att du tittar på oss nu och förstår att du betydde mycket för så många.

Och du farfar. Kan du krama om farmor i himlen från mig?

Jag saknar er så.

Likes

Comments

Finns så mycket saker jag skulle vilja säga. Känna. Va upprörd eller ledsen över. Det finns så mycket inom mig som jag skulle kunna få rena utbrott över. 

Men det får stanna där. Jag orkar inte nu. Orkar. Inte.

Det är lättare att låta det vara. Att inte känna så mycket. Inte fundera en massa.
​"Låt det vara som det är just nu. Var beredd på att det kommer svänga och följ med i svängarna", som mamma säger.

Likes

Comments