Header

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja detta inlägg. Klockan är just nu 05:01 på morgonen och jag har legat och grubblat hela natten. Jag mår inte så bra.

Jag saknar mina gamla vänner och hur vi hade det. Jag saknar min bästa vän. Vet knapp när jag senast träffade henne. Ett år sedan? Eller är det två år? Ungefär samtidigt som vi lärde känna varandra gick jag in i den depression som inte verkar ge sig av. Hon var med från början och jag upplevde att något vi gjorde extra bra var att finna sätt att stötta varandra. Hon var så extremt bra på att få mig, och alla andra glada. Hon var en sån man verkligen kunde prata med, en sån som verkligen lyssnade och brydde sig genuint. Saknar inte bara det. Saknar hur vi kunde ha kul vad vi än gjorde. Vi kunde sitta tysta en hel dag och ändå ha hur kul som helst. Det blev aldrig "Pinsam tystnad" Eller tråkigt, för vi kunde leva våra liv helt normalt även fast vi umgicks. Vi klickade på riktigt.

Jag älskar de vänner jag har nu, med det är inte alls samma sak. Klart att jag har det jätteroligt med dom med men vi har inte allt gemensamt på samma sätt som jag hade det med A i högstadiet. Det är självklart inte så att detta är något jag går runt och tänker på, det är bara nu när jag analyserat vänskapen med min bästa vän som jag kan se skillnaden. Till exempel då man planerar i förväg vad man ska göra i helgen, det gör väl alla, eller? Det behövde jag aldrig göra med A, för det bara flöt på. Finns det fler såna man kommer träffa i livet? Eller är det så att man bara träffar en true match och thats it?

Känner även hur jag mer och mer glider ifrån mina vänner jag umgås med nu. Har knappt varit i skolan sen jag började andra året på gymnasiet. Jag gick till skolan igen några enstaka dagar i December då jag kände att jag kanske kunde ta mig ut ändå, att jag kanske skulle klara av att ta alla steg som krävdes för att ta mig till skolan. Stiga upp ur sängen, Duscha, Sminka mig, Åka buss, Gå från bussen till skolan, och sen ta största steget och faktiskt gå in igenom dörrarna. Nu tar jag mig inte ens upp ur sängen på morgonen, och det kan ta upp till tre dagar innan jag ens kan övertyga mig själv till att gå och dusha. Men en dusch är väl ingen big deal? Eller? Kanske inte för andra, men för mig går det bara inte, jag vet inte hur man ens tar första steget.

Kring nyår hände även en sak med en av de jag umgås med mest. Vi hade ett missförstånd som började litet men som exploderade till något så stort att vi fortfarande inte pratar den 13:e Februari, över en månad senare. Jag mår fortfarande dåligt över att jag sårat en vän, vilket jag vet att jag har gjort, men det var ett ömsesidigt misstag och jag försöker att inte gräva ner mig i det ännu mer. För gjort är gjort och det finns inget jag kan göra åt det nu annat än att be om ursäkt (vilket jag självklart redan gjort) och aldrig att göra om samma misstag igen. Det som chockat mig mest är hur man kan gå från att vara så nära att man kan berätta allt för varandra- till att inte ens kunna säga hej, på bara en natt. Hur går det ens till? Vad hände? Det gick så fort.

________________________



Jag kämpar verkligen för att komma ihåg när jag senast var så glad över något att jag verkligen kunde skratta av lycka. Varför?

.För ungefär två veckor sedan var jag med om något som var så ovanligt för mig att det kan ha hjälpt till att ändra mitt liv till det bättre. Jag kände mig lycklig för första gången på så länge jag kan minnas.

Det var ungefär som en vanlig dag till en början. Jag steg upp ganska tidigt på morgonen, planen var att jag skulle åka till stan med pappa. Jag hade inte direkt någon ångest på morgonen vilket är väldigt ovanligt för mig då morgonen oftast brukar vara det värsta. Jag gjorde mig i ordning och for till stan precis som planerat. Jag har väldigt mycket social ångest, men denna gången kändes det inte direkt så speciellt att gå i köpcentret. Jag blev lite varm, men det var allt. Jag fick inte hjärtklappningarna och skakningarna som vanligt vis kommer, och jag kände ingen panikattack närma sig över huvud taget. "Är det såhär det känns att vara frisk?" Tänkte jag.

När jag kom hem igen pratade jag med mamma och pappa och berättade om hur jag för första gången på så otroligt länge, kände mig lycklig. Efter ungefär en timme i "Lyckoruset" Kände jag hur det eskalerade och till slut hade jag ingen kontroll längre. Jag var så glad att det blev obehagligt. Det kändes som att jag var drogad. Jag kunde inte sluta prata och tankarna han lämna hjärnan innan jag ens kunnat säga färdigt det jag hade planerat att säga. Det som kom ut ur min mun var helt obegripligt för andra att förstå.

Ni som känner mig vet att städning är det värsta jag vet. Det finns inget som kan sätta igång en panikångestattack för mig, så enkelt som städning. Den här dagen, var det dock inga problem. Jag började slänga ut all min tvätt ut i korridoren för att ta ner och tvätta det. Att slänga ut lite kläder kanske inte låter som en big deal för en frisk person, men har ni sett Tova Helgessons städvideo? Inte riktigt så extremt- Men ungefär så lågt hade jag sjunkit. Jag tror att kanske 90% av alla klädesplagg jag äger låg på mitt golv, tillsammans med handdukar, vinterjackor och annat som jag helt enkelt hade varit för lat, eller kanske för sjuk för att hänga upp. Jag han dock inte göra något mer än att slänga ut tvätten innan jag kom på att jag skulle gå up på promenad, som min psykolog har tjatat om att jag ska göra sedan oktober. Jag gav mig ut direkt och gick en halv mil innan jag bestämde mig för att det fick räcka. (kunde inte ens gå 200 meter till Ica dagen innan).

Samma kväll bestämde jag mig för att börja äta nyttigt. Det har jag aldrig brytt mig om innan. Visst är det bra att äta nyttigt, men vart kom tanken ifrån? Jag satte mig ner och började diskutera med pappa om vad som är en bra, hälsosam kost som inte är för svår att upprätthålla. Jag minns inte vad han gav för tips, men jag äter än idag, två veckor senare, så nyttigt som jag kan. Det är den enda tanken, eller fix-iden från den dagen som jag fortfarande inte kunnat släppa.

När lyckan hade lugnat ner sig lite dagen efter valde jag att googla symptomen från det extrema lyckoruset jag upplevt dagen innan. Jag vet att google inte är något att förlita sig på, men jag gjorde det valet ändå och det är jag så extremt glad över, för det kan ha knuffat in mig på ett spår som kan förbättra mitt liv.

Tänker inte gå in allt för mycket i detalj på det jag hittade för då lär detta blogginlägg förvandlas till en roman, men det jag tog mig fram till var detta.

"Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med hypomanier, alltså lindrigare maniska symtom. Symtomen kan då vara att du får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd."-1177.se


Vet att den lilla texten säkert inte säger så mycket, men det var den som fick mig att börja läsa på om Bipolär typ två, eller Bipolär light som det även kallas. Jag bad även mina föräldrar läsa om det så att jag skulle kunna försäkra mig själv om att jag inte bara "kände efter" och försökte få symptomen att passa in. Nu kanske det låter som att jag jagar en diagnos, och vill ha en diagnos. Det vill jag inte. Jag vill vara frisk. Därför tänkte jag att om detta stämmer in på mig, kanske min psykolog kan reda ut saker med mig och kanske ordna en utredning för att se om jag har det eftersom det då finns en mer färdig plan på hur mina problem ska behandlas.

Mina föräldrar höll med mig och tyckte precis som jag att nästan allt stämde in. Fredagen samma vecka träffade jag min psykolog tillsammans med min mamma och hon tyckte, precis som oss att det absolut kunde vara möjligt och eftersom jag snart fyller 18 och inte får gå på bup längre så satte utredningen igång redan veckan där på och jag får förmodligen svar redan nu på fredag.


Efter cirka 4 dygn blev jag väldigt deppig igen och det har i stort sätt suttit i sedan dess. Jag har dåliga dagar och mindre dåliga dagar, men glada dagar är inget jag får uppleva. Jag vet inte vad mer jag kan säga om just det här med bipolariteten. Det är nog något jag får ta tag i mer sen om det visar sig att jag har diagnosen, men vem vet. Det här kan ju vara vad som helst.

x.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hade tänkt svara på lite "jag har aldrig"-frågor som jag fick på min gamla blogg men jag tänkte att jag tar allt sånt här istället eftersom jag bara kommer blogga här nu! Kanske är ett bra sätt för er att lära känna mig också ☺️


Jag har aldrig Träffat en kille jag lärt känna över internet
Svar: Har träffat tre! 😎

Jag har aldrig fuskat på ett prov
Svar: Har planerat att göra det men inte vågat, haha. Fuskade dock en gång i mellanstadiet och smsade frågan till "118 188" och använde svaret,haha. Blev dyrt...

Jag har aldrig ljugit för att rädda en vän ur en knepig situation
Svar: Har ringt en kompis mamma en gång för att hjälpa henne hålla upp en lögn 😂😅

Jag har aldrig varit full
Svar: Guilty

Jag har aldrig tatuerat mig
Svar: Jo det har jag ☺️

Jag har aldrig dumpat någon på sms
Svar: Typ när jag var 11 år eller något sådant...

Jag har aldrig haft ett riktigt jobb
Svar: Har haft youtubekanal och även sommarjobbat på ABB om det räknas 😂

Jag har aldrig haft sex i naturen
Svar: Nej

Jag har aldrig varit på en kyrkogård på natten
Svar: vet inte riktigt... Var dock på kyrkogården vid 21-tiden en gång och fick något konstigt på film, länkar det nedan ☺️ ((Lite awkward video men vad gör det, hehe))

Jag har aldrig blivit bränd av en cigarett
Svar: Nej

Jag har aldrig åkt vattenskidor
Svar: Nope

Jag har aldrig badat i en fontän
Svar: Nej, haha. Låter ganska äckligt faktiskt.

Jag har aldrig blivit avskedad
Svar: Nej, är glad för det. 😂

Jag har aldrig gjort någon gravid
Svar: Haha, nej.

Jag har aldrig somnat på bio
Svar: Somnade på två av hobbitfilmerna, såg aldrig den tredje...

Jag har aldrig varit attraherad av en lärare
Svar: Nej, känns overkligt att en lärare skulle vara snygg, haha. 😂

Jag har aldrig haft ett distansförhållande
Svar: Jo det har jag, var väldigt jobbigt.



Likes

Comments

Idag har jag varit på Avion tillsammans med pappa. Han köpte ny kavaj och jag köpte tre förvaringsboxar, en tröja, kalender, ram och två handdukar. Efter det for vi på max och åt. Testade en "BBQ chicken"-burgare som jag aldrig sett förut. Den var VÄLDIGT spicy, vet dock inte om den faktiskt var det eller om det bara berodde på att jag har ont i halsen, haha. Nu ska jag ta och sortera lite smycken och kanske ta en tupplur. Är sjukt trött för började se skam (flera månader efter alla andra sett det, jag vet, men kunde verkligen inte hålla mig längre) så har inte blivit så mycket sömn. Såg ut alla tre säsongerna på mindre än 20 timmar och då var även sömnpaus inräknat 😂 Galet hur fast man kan bli i en serie egentligen...

Likes

Comments

Hej! Evelina Heter jag och är 17 år, fem månader och 8 dagar gammal och idag tar jag upp mitt bloggande på nytt.

Egentligen har jag i stort sett bloggat ändå sedan jag fick min första dator men har aldrig riktigt tagit det på allvar. Nu är jag sjukskriven från gymnasiet på grund av bland annat depression, så jag tänkte att en blogg kanske skulle vara något bra att sysselsätta sig med på dagarna. Jag hoppas att jag faktiskt klarar av att hålla igång bloggen den här gången, men jag tror att det kommer gå bra nu när jag inte har något annat som tar upp min tid om dagarna. Känner mig även mer motiverad till att blogga just nu, så jag har faktiskt en ganska bra känsla inför det här.

Märker redan nu att jag är lite ringrostig när det kommer till skrivandet då jag knappt har skrivit texter sedan tidigt i höstas så jag ber om ursäkt i förväg ifall jag formulerar mig lite konstigt de närmaste dagarna, haha. Kommer dock vara ganska avslappnad på den här bloggen, kommer skriva lite mer chill, kanske lite så som man gör på Instagram. Personligen tycker jag att det är mycket roligare att läsa bloggar där det är lite avslappnat, typ som att sitta och skriva med en kompis. Kommer inte skriva så som jag skulle göra om varje blogginlägg var en svenskauppgift, haha. Ni som väljer att läsa min blogg kommer ju dock märka hur jag skriver i framtiden så jag behöver kanske inte förklara mig, haha.


Gammal bild på mina första chromenaglar någonsin som jag gjorde i somras, haha kan lova att jag har förbättrats en del sedan dess

Likes

Comments