Det blev JANUARI och jullovet var tyvärr slut för den här gången. Jag begav mig tillbaks till New York och påbörjade min andra termin. Någon vecka in på terminen blev jag också friskförklarad för att spela. HAPPY ME!!

Det var ingen lätt uppgift att försöka komma tillbaka i form efter så lång tid, frustation tog över många gånger och det är därför det är också så jobbigt med skador. Det tar lite över glädjen med det hela och man börjar fråga sig om det verkligen är värt det?

Terminen fortsatte och vi gjorde en hel del voluntary work för skolan, så som sköta statisk på fotbollsmatcher, packa gift boxes till barn på sjukhus och massa annat. Det som är annorlunda med vinter terminen här borta är att vi har mycket mer fritid. Vi har alla helger fria och kan fokusera mer på skolan och göra saker tillsammans, då under hösten det är till stor del bara fokus på fotbollen och säsongen.

Jag tillsammans med några av mina fantastiska lagkamrater fick också gå på skolans Academic Banquet för våra prestationer i skolan. Vi hamnade på skolans så kallade Dean's List och fick diplom för detta.

Terminen började lida mot sitt slut och med detta så var det dags att tacka av alla våra sophmores och se tillbaka på säsongen som gått.

Vi höll vår egna lilla avslutning i vår gamla cafeteria och alla första års elev fick hålla varsitt tal till en sophmore. Jag fick äran att tala för Gabi, vår kapten som nu spelar för Creighton University.

Tiden var kommen och det var dags att säga hejdå till 402 i Gaddy Hall och hej till SVEALAND! 4 månader skulle nu spenderas i Sverige och hemma i Nättraby med min familj och vänner. 4 månader.. så länge hade jag inte varit hemma på 3 år. Konstig känsla men samtidigt såg jag fram emot det så mycket. Detta var tiden då jag äntligen skulle få jobba på allt det jag behövde förbättra tills det var dags att åka tillbaka för försäsong i augusti.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Måste erkänna att det tar emot att skriva detta inlägget lite.. det är så mycket känslor, smärta och lidande som har varit inblandat och ibland vet jag inte riktigt om jag vill prata om det alls då det påminner om allt det där.

Men den 18 augusti 2015 åker vi till Boston och spelar vår tredje träningsmatch. Det har nu gått tio dagar sedan jag kom till USA, och Monroe College. Tio dagar har jag fått ha på mig uniformen och vara en del av Monroe Mustangs. Den kanske självklara frågan och som alla frågar är hur hände det? Om jag ska vara helt ärlig så minns jag knappt, jag har my own picture of how it happened in my head, but when I look at the videos I see something completely different? Detta är samma för båda mina skador. Jag tror att det har gått till på ett visst sätt, men sen när de visar mig filmmaterialet så stämmer det inte riktigt överens med min bild. Men jag vet i alla fall att jag vred min fot efter en glidtackling och där även vred och bröt min fibula, vilket är mitt vadben. Elysa säger om på om att hon kunde hörde hur det bröts (Hon spelade mittback och jag på hennes sida som ytterback), inget jag minns men samtidigt minns jag själv knappt något från den dagen.

Både coach, deras trainer, domaren och spelare stod runt om mig i ring på planen. Jag skrek, grät och skrek lite till. Jag minns hur jag tänkte ``Ifall någon hade bett mig att resa mig upp nu så hade jag inte klarat det``. Och det var lite där jag insåg att något var fel. Jag kördes till närmsta sjukhus med Mikaela (Assistant Coach) och Boston's Trainer. Väl där fick jag beskedet att den var bruten och att det var kryckor ett par veckor som gällde. Jag hade nog förväntat mig ett litet mildare besked om man kan säga så. Röntgen bilder togs och ett par minuter efter där klev läkaren in och sa inget mindre än IT'S BROKEN. Hahaha, svenska jag hade nog förväntat mig att en läkare kanske skulle sätta sig ner och prata lite runt om det innan han kom fram till själva saken. Men inte här, här var det direkt på sak och verkligen inget jag var beredd på. Där och då trodde jag faktiskt inte att det var något allvarligt, jag har varit lätt skadad förut med någon stukning här och där som alla andra och trodde självklart det var samma nu. Jag behövde bara vila en liten stund sen kunde jag vara tillbaka tänkte jag. Men aldrig hade jag trott att det skulle bli som det blev.


VARNING FÖR STARKA BILDER!!

Efter hemkomsten till New York, fick jag åka till en specialist läkare och väl där var det mycket allvarligare än beskedet jag fick i Boston. Min skada krävdes operation och en vila från fotbollen på 6 MÅNADER. De satte även in två skruvar för att hålla ihop benet.

Jag tappade otroligt mycket muskler under denna perioden och bilden till vänster är efter mina stygn togs ut om jag inte minns fel och bilden till höger är dagen jag tog av mitt gips.

1 vecka på kryckor innan operation

Operation

1 vecka på kryckor

5 veckor på scooter

2 veckor på kryckor med boot

2 veckor med boot utan kryckor

Därefter flera månaders rehab

Såhär jag schemat ut efter händelsen och tack o väl måste jag ändå säga för min scooter. Utan den hade denna perioden minst sagt varit betydligt mer jobbigare. Scootern var formad och gjord för skador som min. Jag la upp mitt gipsade ben på scootern så att säga och med mitt friska ben kunde jag skjuta på. Detta gjorde att jag äntligen kunde hänga på i samma takt som alla andra . Smyckade den även med fina SpongeBob klistermärken och en tuta som jag hade fått av Mikaela. (Om ni inte sett videon där jag pratar om SpongeBob på svenska så är det alltså därför alla här kallar mig SpongeBob, eller främst Mikaela).

Här är även en bild på mig i min Boot (till höger).

I januari blev jag äntligen friskförklarad och fick börja träna igen. Något jag hade sett fram emot något enormt, men den blev också en väldigt svår och jobbig period då aggressionen lätt kom ut eftersom det alltid inte riktigt blev som jag tänkt mig. Att vara borta så länge har sina nackdelar. Jag tappade otroligt mycket kondition och tekniken tog sin tid. Spenderade många frustrerande timmar och samtal med coach om hur jag skulle gå tillväga. Jag var fast i tänkande att jag ville bli den spelare jag var innan skadan, och när jag inte spelade som det på träningarna så blev jag frustrerad. Men problemet var att jag varken var den personen eller spelaren längre. Jag var tvungen att försöka hitta den nya och förbättrade mig som jag hade utvecklat efter alla månader av tittande på sidan av planen. Vilket tog sin tid..

Men allt hade sitt pris och belöning och i Mars 2015 blev jag tillsammans med min lagkamrat Marta Turmo från Spanien nämnd kaptener för nästa års säsong 2016/2017. Efter att inte spelat en minut under säsongen så insåg jag hur mycket man kan påverka ett lag även fast man inte kan bidra på planen.

I April var det dags att lämna New York för detta året och jag fick åka hem till Nättraby och spela för mitt älskade Nättraby GoIF. Här gjorde jag min första fotbollsmatch på ett helt år och fick fortsätta min resa mot att nå mitt nya jag som spelare. Idag lever jag mitt ett stort ärr på benet som alltid kommer att finnas där men jag känner ingen smärta i benet och kan göra precis allt som jag kunde göra innan skadan.

Likes

Comments

Mitt förstå år i USA 2015/2016. Detta är i Augusti 2015, inflyttning och första dagen på skolan. Minns hur nervös jag var på morgonen när pappa och jag skulle ta tåget från Grand Central till New Rochelle. Där och då hade jag gärna stannat kvar på hotellet och spenderat första vecka med bara pappa i New York City.

Detta inlägget kommer till stor del att bestå av bilder eftersom jag har så mycket material så jag vet inte ens hur jag ska få plats med allt. Sen personligen tycker jag att det är mycket roligare att kolla på bilder och det är lättare att få en inblick och egen uppfattning. Hoppas inte detta inlägget kommer att bli för långt, annars får jag dela upp det i två delar..

Detta är de enda bilderna jag kunde hitta som finns på mig och laget innan första skadan, då jag fortfarande var en spelande del av laget.

Första veckorna bestod till mycket del av bonding och lära känna varandra samt träning, jag kanske borde tillägga MYCKET träning. Vi hade mellan två till tre träningspass om dagen första månaden vilket var vår så kallade ``preseason``. Förmiddagen bestod alltid utav ett pass på planen och därefter weight room 3-4 ggr i veckan ungefär. Efteråt var det lunch och möte, sen vila och ett träningspass på kvällen igen. Något som var otroligt jobbigt för mig i början var klimatet. Det är otroligt varmt och fuktigt under månaderna maj-sep i New York, och för mig var det väldigt svårt att andas under dessa förhållanderna. Försäsongen i Sverige brukade ju spenderas på kvällarna på konstgräsplanen på Rosenholm eller Kristianstad IP. Inte i 30 grader mitt på dagen på konstgräs dessutom?? På sommaren SKA man spela på gräs enligt mig, annars tappar man lite utav fotbollskänslan.

10 dagar efter ankomsten så hände detta i vår tredje träningsmatch mot Boston, kommer skriva ett separat och mer detaljerat inlägg om detta senare.. Mår fortfarande lite dåligt av att kolla på alla dessa bilder igen, och känner nästan hur smärtan drar i kroppen. Usch.. inget jag vill uppleva igen. Men kanske inte ska säga så, då jag nu går igenom en ny skada och rehab period. I vilket fall så önskar jag ingen att få uppleva något liknande, då tyvärr det tar suget och glädjen ur en väldigt snabbt och kan inte tacka nog för att jag har fått vara runt rätt människor som hjälpt mig.

Men efter skadan, så fortsatte säsongen i alla fall, även fast jag inte kunde befinna mig på planen. Därför så många oseriösa bilder. Min tid fick istället spenderas sidan av och jag fick försöka fokusera på att ta notes och lära mig av att titta på, vilket inte var så värst kul, men i efterhand väldigt lärorikt och jag är inte samma spelare idag pga att jag kunde lära mig så mycket av att bara titta och ta in. Minns t.o.m hur Coach brukade ta ut en stol ur förrådet varje träning och placera den mitt på planen med mig och ett anteckningsblock. Och där satt jag 2h om dagen i ett par månader.

Det blev både oktober och november och serien började lida mot sitt slut. Vi vann både Region Championship och District Championship och vi fick fortsätta vår resa mot Florida och Nationals. Och väl där blev det tyvärr förlust i semifinalen och vi slutade på en tredje plats.

Sista tiden efter nationals var det Thanksgiving och bara ett par veckor kvar av semestern. Jag spenderade Thanksgiving hemma hos Elysa (min fantastiska roommate) och hennes familj. Sista veckan kom mamma, Elin och morfar på besök och vi spenderade en vecka i City med Times square, julgranen utanför Rockafeller center, Top of the Rock, 9/11 memorial museum, skridsko i central park, frihetsgudinnan, Broadway, shopping och mycket annat. En fantastisk vecka helt enkelt och är så glad att morfar kom hela vägen hit för att hälsa på. Min coach var nog ännu gladare.. går inte en vecka känns det som utan att han frågar om min morfar och hur han mår. Världens bästa morfar!!

Efter det så var det dags att åka hem. Första halvåret och terminen var avklarad. Elin, mamma och morfar åkte på sitt och jag med min egna flygbiljett fick ta mitt direkt flyg hem till mormor och morfar i Lödde och det var äntligen dags för ledighet och julfirande.

Alla kusinerna på mammas sida på en och samma bild. Älskar att fira jul tillsammans med dem, finns inget bättre.

Likes

Comments

Don't mind the picture to the left..I just told her to stay focused for at least one picture.

Hej! Mitt namn är Evelina Kihlbert, jag är 20 år och bor i New York för att spela fotboll på Monroe College för Monroe Mustangs. Ursprungligen är jag från Karlskrona men har bott i Kristianstad de tre sista åren innan jag kom hit. Jag startade denna bloggen sommaren 2015 innan jag begav mig till USA men det har pretty much stått still sedan dess..

15 månader har gått sedan mitt sista inlägg här och har haft lite dåligt samvete då jag ville ha den här sidan för att uppdatera främst min familj om min vardag på andra sidan och om hur jag mår. Men ibland så går inte alltid allt som man tänkt sig. Och jag kan väl definitivt säga att dessa två senaste åren har varit långt ifrån hur jag planerade mitt liv. Det är också därför jag inte haft motivationen att vilja dela med mig av allt heller. Jag har varken funnit riktigt tiden eller orken att skriva allt, kanske mest inte vetat hur jag skulle skriva allt. Men jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv på den här resan så långt, både om min kropp, mig själv och om hur man går igenom motgångar i livet. Jag har träffat fantastiska människor som står mig väldigt nära idag och jag har fått turen att vara en del av ett program och ett lag som är helt underbara. Men framförallt har jag lärt mig att det hjälper att vara öppen och prata mycket mer om saker. Men jag kanske främst är tillbaka här för att min syster har tjatat i två år om att jag ska in och uppdatera och dela med mig, för mitt liv är ganska annorlunda, roligt och som en berg och dalbana ibland. Så det är här till dig Elin!

Jag tänkte göra två ytterligare inlägg för att sammanfatta dessa två åren som har gått hittills..

Likes

Comments

I fredags eftermiddag landade vi äntligen i New York efter en lång flygresa. Det var rusningstrafik precis när vi landade så det tog ett tag för oss att komma fram till vårt hotell på Manhattan. Det första vi gjorde när vi kom fram var att fixa nytt abonnemang till min mobil, sedan käkade vi kvällsmat och kikade runt i city så väl som i central park. Vi gick och la oss ganska tidigt sen för en tidig morgon väntade dagen därpå för att ta oss till New Rochelle och inskrivning på skolan.

Väl framme på skolan så var det mycket pappersarbete att fylla i. Amrikanare älskar blanketter och papper att fylla i på allt tydligen. Jag blev även tilldelad min rumsnyckel och fick träffa min rumskamrater som heter Sabrina, Diana och Elysa. 

Likes

Comments

Det blev torsdag vilket var dagen innan avfärd. Vi körde ner runt lunch mot Löddeköpinge för att få hälsa på mormor och morfar samt farmor innan avfärd. Väl hemma hos mormor och morfar väntade hela släkten och vi avnjöt sååå god mat och tårtan går inte ens att tala om. Mormor gör världshistoriens bästa mat, helt klart. Kvällen avslutades med bad i Vikhög.

Likes

Comments

Beställde hem lite bilder från sommaren och under året som gått på nära vänner och familj som hann komma med prefekt timing i brevlådan innan avfärd. Nya rummet kommer att kännas lite mer som hemma nu hoppas jag. 

Likes

Comments

​Igår kväll hade vi samlat ihop ett helt gäng för att käka på biobaren och även ha lite avsked då jag och Victoria Malmros lämnar för USA. Vickan som redan varit i Austin, Texas, ett år men som nu ska återvända för sitt andra år. Det var ett otroligt roligt initiativ som blev en väldigt lyckad kväll. Längtar redan lite smått tills jag får träffa dessa tjejer igen i vår. 

Likes

Comments

  • En kort summeringen av mina studentveckor och min sommar här hemma i skärgården i Nättraby då det i skrivande stund bara är 4 dagar kvar tills jag sitter på flyget till New York för att spendera min närmsta framtid på Monroe College.

Likes

Comments