Hej kompisar! Just nu har vi höstlov och jag ligger i min säng på hotell Sagarnaga i La Paz och ska snart sova. I ett senare inlägg kommer jag att skriva om min tid häe i La Paz. De senaste veckorna har vi varit på kursveckor i Quillacollo som ligger utanför Cochabamba, på Casa Campestre. Där samlades vi i Cochabamba-teamet, Tarija-teamet och lärarna som undervisade oss. Jag har fått lära mig massor om massor, exempelvis om Sverige/svenskar, kultur och kulturförståelse, Bibeln och Jesus, hur man missionerar och evangeliserar som bäst, missionshistoria och annat. Vi har även gjort massor av kul saker, som att bada med kläderna på, klappa trebenta hundar, spela maffia och gått upp 3960 trappsteg till Cristo de Concordia, ätit massa tårta och firat Terese och Vilma och haft underbara lovsångsandakter! Det har varit härliga veckor och jag har mått bra, även om det är saker som bearbetas i mig som har varit lite utmanande. Iallafall så borde jag nog sova nu, eftersom vi cyklade Dödens väg idag och ska resa till Titicacasjön imorgon (men mer om höstlovet och äventyren i La Paz i mitt nästa inlägg). Stor kram till er alla! Hoppas att ni har det toppen!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

And one of the elders saith unto me, Weep not: behold, the Lion of the tribe of Juda, the Root of David, hath prevailed to open the book, and to loose the seven seals thereof. - Revelations 5:5

Den senaste veckan har verkligen varit one BUSY week. Så idag har jag bara pluggat och varit lazy. Dock skulle jag vilja berätta lite kort om mina tre senaste dagar! Vi hade nämligen maskerad i kyrkan i förrgår och jag klädde ut mig till ett lejon. Jag och Maria hade även ansvar för lekarna under kvällen så efter ett möte med FANICA på ett snabbmatsställe (där vi fick vänta på glassen en timma..) om RETIRON som vi ska ha i december (en heldag för familjerna till barnen som jobbar på kyrkogården) så gick vi till canchan (marknaden) och fixade supplies och priser. Leken var en tipspromenad med frågor där alternativen var de som var med under kvällen. Sedan skulle dessa tävla i olika lekar där vi kom fram till svaren; exempelvis vem som åt upp en tårtbit utan händerna först som svar på ''Vem är snabbast?''.

Efter den dagen gick vi och lade oss rätt sent för att vi hjälpte till och städade i kyrkan, så jag sov bara två timmar eftersom vi i oijeres (välkomstteamet) skulle samlas i åka ifrån kyrkan till Incacacha (ett jättevackert ställe med halvtropiskt klimat) vid klockan fem (!) på morgonen dagen efter. Så halv fem vaknade vi, tog med oss vårt pick och pack (morotsmuffins och chokladbollar som vi bakat två dagar innan) och åkte med Arnoldo dit vi skulle träffas. Det var verkligen en fantastisk dag där. Som ni ser var det hur vackert som helst och vi njöt verkligen allihopa. Det var även roligt att lära känna alla ännu bättre. De är verkligen fantastiska! Är tacksam för en underbar dag och för att Gud har skapat en SÅ vacker värld till oss som vi får njuta av vart vi än befinner oss, vare sig det är i Sverige, Bolivia eller någon annanstans. På kvällen åkte sedan några av oss direkt till en konsert med Marcos Barrientos (jag, Terése, Ghilmar, Alvaros, Vanessa, Liz, Marisol, Kevin och Alex) och efteråt åkte vi till canchan i Cochabamba och där köpte jag och Terése kakor och de andra köpte kvällsmat (ik we´re healthy).

Jag är så glad och tacksam för att jag får vara här och lära känna alla dessa fantastiska människor och jobba med det jag jobbar med och samtidigt uppleva så mycket spännande. Ren lyx! Idag har det dock varit skönt att bara ta det lugnt, innan kursveckorna som börjar på måndag då vi ska åka upp i bergen för att bo i två veckor med lärarna och Tarija-teamet! Längtar! Jag vill dock att ni ska veta att jag saknar er där hemma i Sverige, och skriv när än ni har lust eller behöver någon som lyssnar eller ber. Kram på er alla så hörs vi snart!

Likes

Comments

''It's moments like this in all simplicity that in the end of our lives turns out to be a treasure, the highlights of our earthly existence.''

Hej amigos! Nu har nästan exakt två månader gått här och det är alltså mindre 7/9 kvar här i Bolivia! Jag vet att det var rätt längesen jag skrev sist, vilket jag ärligt skrivet var ganska förberedd på skulle ske (jag är ju inte främst här för att blogga), även om jag vill försöka skriva för er skull och min egen. Men ''la primera semana'' som var mitt senaste inlägg, vilket min syster skrattade åt, kanske är lite för längesen. Jag vet även att mitt nästa inlägg skulle bli om Fanica som många velat höra om, men eftersom det var ett tag sedan känner jag bara ett behov av att uppdatera er detta inlägg. Jag lovar er Fanica inom en snar framtid! I alla fall kan jag berätta för er att mina senaste veckor har varit fulla av lärdomar och välsignelser, men också struggles och hardships. I slutet av min andra vecka här skadade jag foten när vi spelade fotboll vilket inneburit att jag tvingats ha gips i 2,5 veckor. Och den där matförgiftningen ni kanske kommer ihåg att jag nämnde var tydligen amöba (jag tog ett prov i förrgår), och alltså har jag haft amöba ända sedan jag kommit hit, vilket nog är anledningen, förutom att jag hoppat runt på ett ben, att jag har känt mig ganska trött och haft så ont i magen. Att skada foten tvingade mig dessutom att stanna hemma ifrån Fanicas hembesök (visitas) till barnen och lite andra roliga saker (även om jag varit med på mer än doktorn skulle velat). Hemma i min säng blev jag nedstämd över att missa saker och nedstämd av saknad. Nedstämd över att jag inte orkade vara så glad eller hjälpa till så mycket som jag ville. Desto längre tiden gått, desto gladare har jag dock börjat bli igen. Denna glädje är naturlig och enkel.

Jag slås rätt ofta över hur otroligt tacksamma vi kan vara över hur fantastiskt livet är. Över alla de välsignelser vi fått och över att vi faktiskt fått förmånen att själva välja vad vi vill lägga vår tid, energi, mind and soul, på. Jag slås ännu mer av det nu, och jag ser på livet med ett sånt ljus att jag knappt förmår uttrycka det i skrift. I en enkel förklaring är jag bara väldigt tacksam för livet jag fått och att jag har förmånen att få ha drömmar, passioner och visioner. Att jag får längta efter saker och människor. Att min framtid är ljus. För jag är verkligen övertygad om att den är ljus. Visst skulle någon kunna säga till mig då att ’'det kanske den inte alls kommer vara, vad som helst kan ju hända!’’. Och visserligen skulle den personen som sa det ha rätt; vi kan aldrig vara säkra på att vår framtida lycka är garanterad. Däremot kan jag just nu vara lycklig över att jag får vara lycklig denna minut, och nästa, och nästa efter den. Kanske till något hemskt händer. För vissa av er kan det jag skriver just nu tyckas vara nonsens, och det förstår jag. Självklart tycker inte jag heller alltid att livet är guld och gröna skogar (what’s uppp Hasse reference). Men ''var sak har sin tid'' och ''allt har sin tid''.

Även om vi har ett fast schema varje vecka här så är ingen vecka sig lik. Vi har till exempel varit på bröllop, haft 27 års jubileum i kyrkan, badat i varmvatten från en vulkan i bergen, vandrat i bergen, haft lovsångsteamet här på en övnings- och tävlingskväll jag engagerade) varit på Cena de Primavera (vårens middag), och i förrgår nådde vi toppen på Tunari Peak. Vi får vara med om så mycket kul här, så här får ni se lite ifrån våra småäventyr. Ikväll ska vi på maskerad och jag ska vara ett lejon. Imorgon ska jag och Terese åka till Incacacha (halvdjungeln) två timmar härifrån med oijeres (kyrkans mötesvärdar) och på kvällen ska vi alla på konsert i Cochabamba!
Jag tänkte att jag ska börja blogga lite mer frekvent med lite mindre texter och innehåll nu, eftersom vissa av er ändå velat att jag bloggar mer. Så vi hörs snart, så kan jag berätta mer om FANICA och den RETIRO vi håller på att planera nu (en dag där vi samlar alla barnens familjer på ett ställe och har workshops och pool och annat kul). Jag saknar er! Vi hörs snart, många kramar!

Likes

Comments

¡Hola mis hermañas y hermaños! Just nu är klockan 16.50 och jag sitter i en trufi påväg till stan (Cochabamba) med Maria, Emma och Teresé där vi ska äta med David som är ansvarig för Testa Mission. Han har varit här några dagar men åker hem imorgon så vi ska äta på ett fint ställe ikväll. Trufiresan in till stan tar dock 20 min så jag passar på att skriva av mig nu. Trufis är förresten Bolivias bussar; minibussar som går mest hela tiden som man bara ställer sig vid vägen och räcker ut handen för att åka med. Bolivia har alltså knappt busshållsplatser och tidtabeller, passar mig perfekt med andra ord! Idag tänkte jag försöka skriva lite komprimerat om mina första dagar här i Bolivia. Vad jag gjort och upplevt samt reagerat och tänkt på. Fast nu är vi framme, så vi hörs på hemvägen!

Sådär, nu har vi ätit! Här får ni en liten bild från festligheterna. Jag fick på riktigt typ fyra laxar, potatis och salladsbar med avocado! Mätthetens mamma! Nu åker vi hemåt mätta och belåtna och jag tänkte fortsätta berätta för er om mina fem första dagar här i Sacaba. Första dagen och andra dagen gick mest ut på att lära känna människor, Sacaba och Bolivia samt vila efter den långa flygresan, vilket var tur eftersom jag fick matförgiftning (jag tror att det var av en citrusfrukt som jag och Maria åt) med allt vad det innebär redan första natten. Marisol, mamman i huset, är dock apotekare och hon gav mig en mirakelkur så att jag mådde bättre redan nästa förmiddag! Det var bra eftersom jag då kunde hänga med till Cristo de la Concordia (Bolivias Jesus-staty som faktiskt är den största i världen) och vara med på grillfesten på kvällen som Pastor Pablos familj höll för oss på sin trädgård med folk från kyrkan. Mamman i huset, Marisol, var så snäll och kokade grönsaker åt mig. Alla var så snälla och det var så mysigt och roligt, jag tror verkligen att jag kommer att trivas här, i staden och i kyrkan!
Well, tredje dagen började jag, Maria och Lilis (som är vår fältassistent) med Fanica, det sociala arbetet med barn och ungdomar i riskzonen att hamna på gatan. Vi åkte in till stan i Cochabamba i trufi och promenerade till den katolska, pampiga kyrkogården där barnen brukar arbeta på lördagar, exempelvis tvätta gravar, sjunga sånger eller be böner för en liten summa. Det var verkligen fantastiskt att få träffa barnen och ungdomarna! Efter att vi varit i staden åkte vi hem och hade möte med David om syftet med oss i Fanica. Han berättade att vi dels ska finnas där på lördagar och ge barnen och ungdomarna kärlek och uppmuntran, som alltid är ovärderligt och dels följa upp arbetet från förra året och leta reda på barnen så att de hamnar i våra register där vi kan hjälpa dem långsiktigt; göra hembesök, göra utflykter och workshops. Det är ett stort arbete och ansvar vi har, och jag börjar känna att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. När jag känner så får jag får påminna mig om en bibelvers som dykt upp lite varstans de senaste veckorna. Sefanja 3:17 - ''Herren din Gud bor i dig, en hjälte som frälser. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.'' Efter mötet åkte vi på vår första gudstjänst i Peña de Horeb vilket var så kul. En gudstjänst här i Sacaba är ju ganska olik en i Borås, även om det finns många likheter. Vi kom hem vid halv elva, trötta efter en lång dag och somnade typ direkt..
.. vilket var tur, för söndagen den 3 september var nämligen en lång och sjukt rolig dag. Den började med en ganska lång promenad in till Sacabas centrum där vi mötte upp Lilis, hennes kille Richard och några andra killar som vi skulle spela streetfotboll med. Sedan gick vi ända tillbaka och spelade. Jag är så glad att vi fick möjligheten att spela så snart, jag trodde det skulle dröja 9 månader innan jag fick spela igen! Det är mycket här som jag märker att jag trodde att jag skulle gå miste om på grund av saker som folk sagt som jag nu märker att jag inte alls behöver gå miste om! Fotboll och att gå ut och springa är två av dessa saker. Hur som helst, anledningen till att vi gick ända till Sacaba och tillbaka var för att det inte fanns några trufis, vägarna är nämligen alltid avstängda första dagen i september (det är så mycket koldioxid i Sacaba så första söndagen var fjärde månad stängs alla vägar av). När vi spelat klart gick vi därför ända tillbaka in i Sacabas centrum med Lilis, Richard och några av killarna (då vi bland annat fick hjälpa en liten flicka som vandrat iväg själv att hitta sin mamma) för att äta kyckling (då jag råkade kasta majonäs på en av killarna). Sedan träffade vi Isabel som bjöd oss på en nyttig cappuccino i hennes tiendita. Mittemot pågick ett rap-battle i en tatueringsstudio som var så najs att lyssna på (om man gillar rap). Sedan gick vi hem igen för att vila en stund innan vi åkte till kyrkan. Denna kväll välkomnades mitt team in i kyrkan och vi fick bön, blommor och majsflingor som de hängde runt halsen på oss.
Detta var alltså mina första fem dagar i Bolivia! Men det tog ett tag att skriva detta inlägget så nu är det faktiskt min sjunde dag här! Idag har jag, Lilis och Teresé varit i Cochabamba och förberett inför att göra hälsokontrollen på fredag som behövs för att få visum. Sedan gick vi runt i Cochabamba; här fanns så mycket nice seconhands och på ett ställe köpte jag denna tröjan som ni ser på bilden (för bara 15bs som är typ 18kr) där jag matar duvor i Cochabambas officiella park. Därefter gick vi till cuanchan i Cochabamba, som är Sydamerikas största gatumarknad. Det var väldigt mysigt! Ikväll ska jag, Emma och Maria på lovsångsövning i kyrkan. Eftersom vi har praktik i kyrkan så uppmuntrar de oss nämligen att välja något/några ansvarsområden som vi ska delta i. Just nu är jag intresserad av att vara med i ojieres (som välkomstteamet kallas), lovsången, bönen, söndagsskolan, lärjungagruppen, samt att hjälpa till med teknik och kommunikation. Alltså allting som går att göra. Just nu lutar det iallafall åt de tre eller fyra första. Vi får se, jag uppdaterar er!
Den första veckan här i Bolivia har varit underbar och helt fantastisk. Nu vet ni ju faktiskt en del av det jag gjort men om jag skulle summera den så skulle det vara såhär; amigos nuevos, pollo (japp jag har faktiskt ätit kyckling hela tre gånger redan.. some vegetarian huh? ;) nu i början kommer jag att äta lite så eftersom det är svårt för mig att hitta det bra vegetariska nu när jag måste vara försiktig med grönsaker och frukt den första månaden, men sedan blir det nog lättare), billigt, manana manana (alla är typ sena överallt och tar tiden lite för vad den är; inte så viktig, vilket ni som känner mig fattar såklart passar mig, här är det jag som får vänta på folk! superskönt), montanas y vistas preciosas (Cochabamba är belägrat med berg runtomkring hela sig som en dal och därför är det berg och vackra vyer vart man än vänder sig), castellano och välsignelser.
I nästa inlägg tänkte jag skriva mer om Fanica, det sociala projekt som Lilis, Maria och jag kommer att arbeta med. Vi har redan träffat barnen på kyrkogården där de jobbar och haft två möten, ett med bara David, och ett igår med två bolivianska män som Fanica hjälpte som små. Ett ytterligare ska vi ha imorgon och ett ytterligare i övermorgon! Tills dess tackar jag för mig! Tveka inte att höra av er om ni undrar något, bara vill prata eller behöver någon att prata med. Ni som vill får gärna be för att mitt team ska hamna på de ansvarsområden i kyrkan som Gud vill, där vi får vara till välsignelse, och för Fanica (vi behöver mycket bön för Fanica, varför kommer ni att förstå i mitt nästa inlägg). Många kramar till er! Nu ska jag gå och mysa med Mara, husets vakthund (snarare gosedjur). Kramis!!!

Likes

Comments

I skrivandets stund sitter jag på planet från Miami till världens högst belägrade flygplats i La Paz (4500 m/öh). Jag har fönsterplatsen och när jag tittar ut ser jag små ljusprickar överallt runt omkring oss. De stjärnor som omringar oss och speglar sig i havet gör att det känns som att vi ska till Neverland. I Sverige är klockan 10.30 på morgonen och vi har flugit sedan 7 på morgonen dagen innan (så vi är en aning trötta och jag har sovit hela flygresan ända tills nu). I Bolivia är klockan 04.30. Jag lärde känna en kvinna på flygplatsen i Miami som bodde i Miami och som skulle hälsa på sin sjuka mamma i Cochabamba. Det visade sig sedan att vi satt bredvid varandra på flyget men nu har jag ju sovit så tyvärr inte kunnat prata med henne. I alla fall, nu väntar bara en inrikes mellanlandning till innan fyra av oss tjejer är framme vid vår slutdestination. Flygresan har varit mysig och rolig, speciellt eftersom alla åtta tjejer från Cochabamba-teamet och Tarija-teamet åkt ner tillsammans och eftersom alla är så goa. Sara och jag har exempelvis hunnit göra Miami som ni ser här, trots att vi inte ens gick utanför flygplatsen. Jag har även ätit mitt livs tjockaste pannkakor.

Jag tänkte att detta skulle få bli min reseblogg, där jag berättar för alla er vänner om den missionsresa jag ska göra tillsammans med fyra tjejer till förorten Sacaba i Cochabamba, Bolivia. Vi får se hur bloggen används; självklart för att berätta för er om resan jag gör och sakerna som sker, men också för min egen personliga utveckling; för att jag älskar att skriva och mår väl av att göra det, och därför att jag känner att ni är lite närmare mig om jag låter er få vara en del av mitt liv. Kom ihåg att jag även vill vara en del av era liv, och är det något är jag bara ett meddelande eller facetime/skype/whatsapp-samtal bort. Om ni önskar höra om andra saker än det jag skriver om, eller bara vill höra mer om resan får ni ryta till, jag skriver ju främst för er skull. Det är svårt att just nu säga vad jag kommer att skriva om och hur mycket jag kommer att skriva. Jag kommer dock inte att lägga ut något på andra sociala medier varje gång jag skriver eftersom jag egentligen vill att bara ni som verkligen vill veta om resan läser min blogg. Ni som är intresserade av mitt liv i Bolivia får helt enkelt titta in här när ni känner för det. Jag hoppas det går bra.

Nu ska vi landa i La Paz, men jag återkommer snart. I nästa inlägg tänkte jag skriva lite om vad jag faktiskt ska göra dessa nio månader och om mina första intryck av Bolivia. Vi hörs snart, och tveka inte på att höra av er om vad som helst. Jag skulle bara vilja avsluta lite cheesy med att säga hur mycket jag redan saknar er alla. Jag är ledsen att min separationsångest och försvarsmekanism gjorde mig så dålig på att ta farväl av er. Speciellt till er mamma och pappa, jag skulle verkligen velat vara med er mer innan jag åkte. Hur som haver, jag kommer att sakna er alla med djupet av mitt hjärta. Tack till er som gett och ger mig så mycket stöd och uppmuntran, och till er som läser och ber. Ni betyder så mycket och jag känner mig så välsignad. Jag saknar er men nos vemos pronto!

Nu ska jag kliva ut ur flygplanet och in i det äventyr Gud förberett åt mig. Så detta var väl så bra som mitt hejdå kunde bli. Hejdå Sverige.. och hej Bolivia!

Likes

Comments