Jag och många andra har växt upp med att få känna skuld över att leva, ångest och ständiga magsmärtor. Något ett barn inte ska behöva!

Det räcker med att man lägger sin dagliga stress över jobbet på barnen, anklagar dem för att ta upp för mycket tid. Att neka dem till uppmärksamhet och den kärleken de behöver. Man kanske ryter till åt dem någon gång per dag, ber dom "knipa igen". Säger att dom är jobbiga, töntiga och att dom är tröga, det säger inte många föräldrar för att vara elak eller med mening lägga skuld på barnen medvetet! Men det är inte acceptabelt!

Alla dessa ord som råkar slinka ut från föräldern eller en nära stående sårar och trycker ner barnet. Man tänker inte så mycket till en början men när orden upprepas så ligger dom där i bakhuvudet och gnager i huvudet hela tiden. Man kollar sig själv i spegeln och frågar sig själv om man är helt värdelös, kass och töntig?! Man slutar tro på sig själv, får ångest över livet.

Jag som själv varit dåligare i skolan, som behöver extra stöd och alltid känt mig "udda" har kanske inte det bästa självförtroendet. Jag fick sämre självförtroende och ville inte gå till skolan, för jag tänkte att jag ändå inte kunde någonting. Jag tog dessa ord väldigt hårt, redan som 12 åring hamnade i en depression. Fast det förstod jag inte då, jag hatade allt jag gjorde, hur jag såg ut och att jag var så dålig i skolan. Men jag trodde det var normalt.

Sedan fortsatte det och det blev värre och värre för varje år, mina självmordstankar ökade, jag hade panikångest och drömde drömmar om Hur jag skulle dö, min begravning och om någon ens skulle vara ledsen över att jag försvann. Alla dessa ord blev som en film i mitt huvud och upprepades varje gång jag skulle somna. Även fast åren gick och jag blev starkare så kom det perioder då jag inte orkade längre, orkade inte vara "glada solstrålen mer". Jag försökte ta mitt liv även fast jag innerst inne ville leva, jag trodde bara att andra skulle bli nöjda om jag dog, dog för att de skulle slippa ha mig i närheten!

Det är fruktansvärt att blicka tillbaka och känna efter hur jag mått som Barn och tonåring. Nu mår jag psykiskt väldigt bra, vissa periode kan jag vara ledsen men jag har intr haft en sån period på en månad nu! Jag mår bra, för jag tog tag i det!

Inget barn ska behöva ha ångest över att leva, ett barn ska bara leka och ha kul. De ska inte behöva tänka på föräldrarnas gräl, få höra dumma kommentarer eller behöva må psykiskt dåligt. De ska leka, gå i skolan och göra fritidsaktiviteter som de tycker är roligt!

Jag tycker att vi vuxna människor borde tänka mer på hur vi säger saker till våra barn. Det är så otroligt viktigt, barn är mer sårbara än vi vuxna som byggt upp en egen självkänsla och vet vad som är rätt och inte! Barn lyssnar bara på de dom litar på.


Jag såg bilden och den är så himla stark att jag var tvungen att skriva av mig.



Likes

Comments