View tracker

Haft en mysig helg med drinkar och vänner. Pluggat en del men inte kommit så långt som jag borde ha gjort. Har så svårt för att koncentrera mig.

Längtar tills jag finner trygghet i mig själv. Längtar tills livet inte längre är begränsat för mig.
Vill vara tillräcklig för något. Låta min kropp andas in närheten av en annan.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vet ni hur det känns när det känns som att luften plötsligt tar slut? Man fylls med en obehaglighet. Luften blir tjock och tung att andas. Klumpen som ibland känns i magen eller i halsen sitter istället i hjärtat.
Minnen börjar spelas på repeat.
Och i tankarna finns ett namn. En speciell han.

Som yngre var jag så mycket mer lättsam när det kom till kontakt med människor. Speciellt fysiskt. Jag tror det kan bero att jag inte hade upptäckt osäkerheten då. Jag visste liksom inte att att en spegelbild kunde göra ont.
Jag undrar om alla någon gång i sitt liv känner det? Jag hoppas inte.
Idag är jag omöjlig när det kommer till kroppslig närhet. Och minst likaså till att bara möta någon för till exempel en kaffe. Det finns egentligen inte ens på min världskarta. Jag lyckas alltid komma med undanflykter. Ibland inte ens medveten. Jag är bokstavligen talat helt hopplös. Blir ledsen på mig själv för det orsakar endast förlust för mig.

Pratade med Matilda här om dagen angående detta. Sa att jag kanske visst borde träffa den där kille jag tyckte såg bra ut, och kanske visst åka hem till honom och låta kvällen sluta med tomma vinflaskor och underkläder nedanför sängkanten.
"Nej det måste du inte alls" Sa hon. Hon menade att absolut så är det bra utmana sig själv men inte på en nivå till att man inte är bekväm och trygg.
Att vara naken med en kropp som tillhör en kille jag inte litar på, och egentligen även om jag litar på honom så är det fruktansvärt jobbigt för mig.
Vet att jag tagit upp det här förut. Även med min psykolog längre bak i tiden. Men hon tycktes inte riktigt förstå och det rann ut ur sanden.

Jag har försökt ibland dock. Att gå emot mina principer och osäkerheter. Men det har bara lett till ångest och självhat.

Minsn en gång då jag träffat en kille i ett par månader. Hade sex med honom och vi fortsatte att prata efter det. Ändå låg jag i min säng, mitt i natten och skrek igenom mina tårar. Jag grät och försökte desperat hitta tillbaks till mina andetag. Tryckte rakbladet alldeles för hårt, och alldeles för många gånger emot mitt skinn den natten.
jag kände mig smutsig, naken och kall. Näst intill utnyttjad.
Men varför då? Jag ville själv ha sex med honom den natten. Jag ville själv låta min kropp ligga tätt emot hans.

Jag begriper mig inte på mig själv.




Likes

Comments

View tracker

Plötsligt bara brast det.
Med våta kinder sitter jag och försöker hitta tillbaks till lugna andetag.
Pratade med min pappa i telefon angående julafton och saker där omkring och kände hur rösten plötsligt med tjock och ögonen började fyllas med vatten. Jag är så trött på att försöka ge och anstränga mig utan att känna att det uppskattas. Jag blir liksom utnött, bara av att ge min kärlek. Det ska inte behöva vara en kamp.

Jag andas djupt igen. Klockan har hunnit bli ett nästan. Jag har brutit mitt löfte till mig själv och inte alls hunnit med det studier jag hade hoppats på idag.

Kan inte sluta fälla tårar.


Likes

Comments

I ögonvrån till höger ser jag en tom skål. Från magen och upp till halsen växer en känsla utav illamående sakta men säkert fram. "Jag är avskyvärd."
Jag kan inte äta utan att må så. Och nu är lunchen i mig.
Det finns få stunder som jag mår sämre än just precis nu. Vill springa ur min egen kropp. Ut ur mitt eget skinn. Även om det kanske inte var något "farligt" i den där salladen. Eller jo, en del del. En väldigt, väldigt massa fel.
Precis som mig. Usch.
Det värsta av allt är att jag vägrar stoppa fingrarna i halsen idag. Har lovat mig själv det. För på något vis så vill jag inte fastna där. Även om den här känslan som känns nu tar kål på mig. Så hellre att den gör det då, än att jag själv förstör mig igen som jag en gång gjort.


Likes

Comments

Godmorgon fina. Vaknade men en väldig hunger idag. Känns inte alls bra. Gillar inte känslan. Hunger.
Fast att man inte får tänka så, så önskar jag att jag kunder livnära mig på luft.
Vill vara lätt och bestå av ingenting.

Inatt drömde jag om mamma igen. Det är lika frustrerande som alltid, för hon är så verklig där i mitt drömland. Jag är en sådan som ibland beroende på situation kan tro på märkliga ting.
Kan tro att ödet ibland för två själar samman eller att en närvaro från någon länge sedan väldigt långt bort kan kännas. Så fast än det att jag 10 år har kysst min döda mammas kalla men ändå så lena kind. Så hoppar mitt hjärta till varje natt efter en natt med drömmar som dessa. För en hundradels sekund så tror jag på att hon kommer komma tillbaks.
Fast jag vet att det är fysiskt omöjligt.
jag har själv spridit ut hennes aska på Lagnös hav. Min mamma.
Det är så orättvist.
Tiden kommer aldrig göra min saknad mindre. Inte heller min förståelse om varför just hon. Varken hon eller vi var redo. Ibland är magin inte vacker. Ibland går den sönder och gör fel. Den här gången gjorde den fel.
Vår ängel var inte redo att bereda ut sina vingar än.






Likes

Comments

"Skillnaden mellan dig och mig.

Jag har känslor du inte kommer förstå dig på.

Tankar som inte alls är av eget val.

En sjukdom I mitt undermedvetna.

Du glädjer dig av sommrens solljus. Längtar efter att fåhoppa I det blå. Du reagerar när jag säger att jag kanske tar ett kvällsdop.

“Ett kvällsdopp? Varför inte på dagen? I solen och värmen?”Du nästan fnyser ut frågan.

För att jag inte klarar av att visa min hud.
För att jag inte klarar av att ta av mig mina kläder, blotta hela mitt skinn. Låta människor se vad som skapats med smärtainuti. Min kropp är en smärtsamt konstverk, som hör hemma på tippen.
Den har byggts om och blivit skuren I, läkt ihop och byggtsom igen. Jag är utnött. Jag är ful. Jag är inte gjord för andras ögon att se på.Jag är inte skapt för att vistas I solljus.

Sommaren exicterar inte för mig.

Det är skrämmande, inser det nu. Hur mycket jag förlorar.Jag hatar det.

Och under hela tiden jag skrivit den här texten har jag Iögonvrån sett mitt färska skärsår på min överarm.

Det är så sjukt, allt det här destruktiva."


Målet är att denna sommar inte gömma mig. Känns overkligt och fruktansvärt långt bort.

Likes

Comments