Var 17 år här. Det skär i mitt hjärta.
På så många sätt har allting ändrats, samtidigt är jag på något vis kvar i samma ångest. .

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments



I skrivande stund då meningarna till höger skrev så fanns han i mitt huvud igen.
​ Men han var inte en specifik utan fler.
​Hur och varför kan mitt hjärta samspela så med mina hjärna? Det blir så himla fel.
Varför kan jag inte släppa taget om allihopa som någonsin betytt någonting för mig.

Så fort jag tänker så känns det som att jag ska gå sönder inuti.

Hur går man vidare? Hur läker man ifrån det?



Likes

Comments

Jag saknar en tid jag inte får sakna.

Likes

Comments

Det finns en period (dvs snart en period på 8 år..) efter min ätstörning började kontrollera min hjärna som jag mått bra. Och det var när jag pratade med H. Det har inte och göra med att jag idag saknar honom som får mig att tänka tillbaks, snarare tvärtom självaste tanken på just honom idag och vem just han är får mig att skaka på huvudet och ångra att jag ens fortsätter skriva i denna stund. Men det är hur bra - dessvärre han - fick mig att må.
​Hur mina dagar fick en mening. Hur varje morgon och varje kväll innehöll ett godmorgon och ett godnatt.
Det gav mig på något vis en mening till att fortsätta kämpa.
Jag fick i åtta månader känna lyckoruset av kärlek. ​
Alla människor har vi nog olika "botemedel" till vår depression, ångest, äs etc.
Att få känna lyckan utav att ens själ flätas samman med en annan är nog min.
Så hur hittar jag tillbaks dit? Men med någon annan..Det spelar egentligen ingen roll om jag redan har ett annat namn där inuti mitt hjärta. För jag vet inte ens hur jag ska hitta tillbaks till mig själv.
Jag försvann, någonstans, någon gång.

Försök hitta utgången i ett svart hål. Lite som så..

Likes

Comments

Älskar på avstånd.
Gråter i tystnad, torra tårar.
Får jag tillåtelse att vara ledsen? Tack.
Känns som att det inte går längre. Det går inte att släppa ut all ångest, det går inte att gråta ut. Få den där klumpen i mage och hals att bli lätt.
Är besviken, på många plan.
Sårad.
Har en längtan inuti jag inte vågar känna.
En impuls känsla jag vet att jag kommer ångra. Ett destruktivt beteende jag aldrig haft förut som jag är rädd att hamna i. Bara utav en liten tanke. Men den tanken skrämmer mig.
Jag har aldrig varit snäll mot mig själv gällande mina konsekventa tankar. Därav min rädsla.

Sitter i min fåtölj i Danmar med min "mamma nalle" i knät. Kramar den hårt emellanåt för att få höra min fina mammas röst som finns inspelad därinne.

Är trött på känslor. Trött på tomma ord.

Trött på vänner som inte ser. Antar att vi alla har vår gräns. Jag har blundat för så mycket, så många gånger, i så många år. Känner för första gången att jag inte orkar längre.
Kommer förmodligen ändå fortsätta blunda. För jag fungerar som så.







Likes

Comments

Likes

Comments

Haft en mysig helg med drinkar och vänner. Pluggat en del men inte kommit så långt som jag borde ha gjort. Har så svårt för att koncentrera mig.

Längtar tills jag finner trygghet i mig själv. Längtar tills livet inte längre är begränsat för mig.
Vill vara tillräcklig för något. Låta min kropp andas in närheten av en annan.

Likes

Comments

Vet ni hur det känns när det känns som att luften plötsligt tar slut? Man fylls med en obehaglighet. Luften blir tjock och tung att andas. Klumpen som ibland känns i magen eller i halsen sitter istället i hjärtat.
Minnen börjar spelas på repeat.
Och i tankarna finns ett namn. En speciell han.

Som yngre var jag så mycket mer lättsam när det kom till kontakt med människor. Speciellt fysiskt. Jag tror det kan bero att jag inte hade upptäckt osäkerheten då. Jag visste liksom inte att att en spegelbild kunde göra ont.
Jag undrar om alla någon gång i sitt liv känner det? Jag hoppas inte.
Idag är jag omöjlig när det kommer till kroppslig närhet. Och minst likaså till att bara möta någon för till exempel en kaffe. Det finns egentligen inte ens på min världskarta. Jag lyckas alltid komma med undanflykter. Ibland inte ens medveten. Jag är bokstavligen talat helt hopplös. Blir ledsen på mig själv för det orsakar endast förlust för mig.

Pratade med Matilda här om dagen angående detta. Sa att jag kanske visst borde träffa den där kille jag tyckte såg bra ut, och kanske visst åka hem till honom och låta kvällen sluta med tomma vinflaskor och underkläder nedanför sängkanten.
"Nej det måste du inte alls" Sa hon. Hon menade att absolut så är det bra utmana sig själv men inte på en nivå till att man inte är bekväm och trygg.
Att vara naken med en kropp som tillhör en kille jag inte litar på, och egentligen även om jag litar på honom så är det fruktansvärt jobbigt för mig.
Vet att jag tagit upp det här förut. Även med min psykolog längre bak i tiden. Men hon tycktes inte riktigt förstå och det rann ut ur sanden.

Jag har försökt ibland dock. Att gå emot mina principer och osäkerheter. Men det har bara lett till ångest och självhat.

Minsn en gång då jag träffat en kille i ett par månader. Hade sex med honom och vi fortsatte att prata efter det. Ändå låg jag i min säng, mitt i natten och skrek igenom mina tårar. Jag grät och försökte desperat hitta tillbaks till mina andetag. Tryckte rakbladet alldeles för hårt, och alldeles för många gånger emot mitt skinn den natten.
jag kände mig smutsig, naken och kall. Näst intill utnyttjad.
Men varför då? Jag ville själv ha sex med honom den natten. Jag ville själv låta min kropp ligga tätt emot hans.

Jag begriper mig inte på mig själv.




Likes

Comments