Då är den här igen, din födelsedag! 18 oktober är en av de lyckligaste dagen i mitt liv, jag fick bli mamma till dig Kim. Jag, en vilsen 20-åring fick 18/10-82, kl 22.16 en liten pojke.

Nu gör det 18 oktober bara ont, så ont.

Idag skulle du blivit 35 år och vi skulle firat dig med tårta och paket. Istället så så sitter jag på din grav och gråter.


Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det här man säger att, han tog med sig en del av mig. Det stämmer så. när man förlorar ett barn. Det känns verkligen som ett stort tomrum.

Min fina Kim <3

Igår var jag ute och gick med en annan änglamamma, i fina Pålsjö skog. Så fint det är där nu med alla fina höstfärger.Blev en promenad på 4,5 km. det var precis vad jag behövde. Tack fina K.

Här är min födelsedagshälsning till dig Kim. Jag kommer att dela denna film varje födelsedag, så länge jag lever.

Inte för att få sympati, utan för att bevara Kims minne.

Grattis på 35-årsdagen min älskade son.Hoppas änglarna firar dig!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att vakna varje morgon, och det känns som om man inte har sovit. Att uppleva en trötthet man inte trodde fanns. Att ingen i din omgivning kan förstå hur du kan vara trött, när du inte gör något. Att jag nästan jämt känner mig ledsen. Att vilja röja och plocka undan, men har ingen energi. Att vilja mycket, men inte har någon ork alls.........så är mitt liv just nu, så är mitt efterliv.

Anledningen till att jag hamnade i denna situation är att jag själv fick hitta min älskade son Kim död. Att själv hitta honom i sin lägenhet, nedanför den fruktansvärda trappan där han legat i 6 dagar. Den mardrömmen följer mig dag som natt. Jag ska inte gå in i detaljer, men han såg verkligen ut som en mardröm. Det var mycket varmt i maj 2014 och kroppen var mycket påverkad av värmen och tiden. Jag tror nog att det är många som inte riktigt kan förstå vad jag hittade. Att hitta sin son så, önskar jag inte ens min värsta ovän. Jag önskar inte någon att få uppleva det.

Jag ser bilden framför mig, försöker få bort den men det går inte hur jag ens försöker. Mardrömmar var och varannan natt. Min älskade son som jag burit, fött och haft i mitt liv i 31 år och 7 månader.

Jag vill minnas min älskade son och min bästa vän som den han var. Killen som hade glimten i ögat, som man kunde prata om allt med.....min skäggiga, långhåriga son.


Posttraumatiskt stressyndrom förkortas till PTSD, och det är vad jag drabbats av. Det kan drabba dig om du varit med om en svår händelse.

De vanligaste symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom är:

  • att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när man är vaken och när man sover, då i form av mardrömmar.
  • att man försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar dig från familj, vänner och arbetskamrater.
  • en överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra att man blir onormalt lättskrämd och lättirriterad. Man kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
  • minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.

Symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom kan ofta komma några veckor efter den traumatiska händelsen. Men det kan även ta längre tid, upp till månader eller år.

Har gått hos en psykolog sedan 2015. För ett par månader sedan så sa hon, jag ska sluta. Jag fick en tid till innan hon skulle sluta, då var hon sjuk. Fick komma till kuratorn på läkarstation. Fick gå hos henne 2 gånger, då sa hon att hon skulle sluta. Har även haft en diakonissa från sjukhuskyrkan, som varit underbar och blivit en fin vän. För några månader sedan gick hon i pension. Tre personer som jag känt att jag haft mycket stor behov av bara försvinner.

Läkarstationen skulle troligen inte anställa någon kurator eller psykolog, då bidragen till läkarstationer som har Psykolog/kurator skulle minskas. Hur f_n tänker dom, när köerna till hjälp bara växer, när du kan läsa varje dag om psykisk ohälsa både bland barn, ungdom och vuxna.

Fick träffa min doktor, som remitterade mig. Det är nog bara specialister som kan hjälpa mig med min PTSD. För trots allt så vill jag ju absolut inte må såhär.

Ibland vill jag bara ge upp, men skulle aldrig svika mina barn här på jorden.

Jag älskar er från månen och tillbaka S & T.

Jag fick ett tips av kuratorn. Du måste bestämma dig, att nu ska jag må bra. Tack för det tipset.

Jag kämpar varje dag, om ni bara visste hur mycket jag kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Jag försöker leva mitt liv, göra saker, resa och det jag tycker om. Men en sak är jag säker på, det finns ingen som vill må så här frivilligt. Det är nog inte så lätt att bara "bestämma sig", då hade livet varit lätt. Men visst har det gått framåt, men med små myrsteg.

Jag vill och säga några ord om VSFB (Vi som förlorat barn) Jag träffar min lilla grupp var 3:e vecka, det har blivit min andra lilla familj. Där känner jag mig hemma, där kan jag vara mig själv, behöver aldrig förklara hur jag mår, alla vet hur det är att leva i en mardröm. Och nej, vi sitter inte alltid och ältar vår barn. Ibland kommer tårar och visst pratar vi om våra barn, men vi kan också prata om allt, olika saker som vi inte kan prata med andra om, vi kan skratta. Vill verkligen rekommendera VSFB, om ni själva är drabbade eller känner någon som är drabbad.

Till sist, till dig som inte förstår. Blunda och tänkt dig, att besöka sitt barn på kyrkogården. Visst känner du smärtan i bröstet och kanske en tår i ögonvrån. Det är den smärtan som vi som förlorat våra barn lever med varje dag. Det är hit vi går när "firar" vårt barn på födelsedagen, det är här vi spenderar mycket tid...........för det är allt vi har kvar.

Tänk bara tanken, den gör ont.

Jag älskar dig Kim, min förstfödde son.

Det var så lätt att vänja sig vid att du fanns, men så fruktansvärt svårt att vänja sig vid att du inte längre finns här. Kommer nog aldrig att vänja mig.

Mamma

Likes

Comments

Idag är det 3 år och 3 månader sedan jag förlorade Kim, min förstfödde son.

Så lätt det var att vänja sig vid att Kim fanns och så fruktansvärt smärtsamt det är att vänja sig vid att han inte finns här hos oss längre, den smärta gör sig påmind varje dag. Kommer nog aldrig att vänja mig vid tanken att min älskade Kim är borta.

Sorgen är något annorlunda nu, jag bryter inte ihop lika ofta men det händer, panikångesten har blivit ångest och den finns här, jag gråter fortfarande men inte lika ofta. På utsidan kanske det ser ok ut, men inom mig finns ett stort hålrum och en känsla som inte kan beskrivas.

Men saknaden är lika stor, den har inte blivit mindre och mardrömmarna förföljer mig fortfarande med bilden av Kim dagen jag hittade honom. Jag saknar min Kim varje dag och och den saknade kommer jag ha resten av mitt liv. Det vore väl konstigt om jag skulle glömma min son. Jag kommer alltid att vara en trebarnsmamma. Jag har fött tre barn, även om ett av min barn inte lever längre. Jag vill kunna prata om Kim ibland, precis som alla pratar om sina barn. Jag vill bevara hans minne, så länge jag lever.


1: Sorg och kärlek är desamma. Snälla tänk inte, att jag fortfarande efter så lång tid sörjer mitt barn, att det är något som är fel på mig, eller att jag måste komma över det. Lång eller kort tid, sorgen kommer alltid att finnas. Jag sörjer djupt förlusten av mitt barn för att jag också älskade honom djupt. Kärlek dör aldrig, därför kommer inte heller sorgen att göra det.

2: Jag kommer aldrig att komma över det. Säg aldrig att jag måste komma över det. Det kan se ut som jag har pusslat ihop mitt liv, jag kan gå ut med vänner och ha kul. Men traumat att jag förlora min son är alltid ett steget bakom mig. Mina tårar kan ha torkat, och jag kan antagligen säga mitt barns namn utan att bryta ihop, men snälla du måste förstå att jag aldrig kommer någonsin kommer över att han är död.

3: Tystnad är smärtsam. Jag vet att det måste vara väldigt svårt att veta vad du ska säga till någon som har förlorat ett barn. Jag förstår hur obehagligt det måste vara för dig. Men du, vet du att felaktigt formulerade känslor är lättare att förlåta än din tystnad. Min värld har för alltid blivit splittrad, ett enkelt "jag är ledsen, ett besök, ett telefonsamtal" visar att du bryr dig. Lämna mig inte, när jag behöver dig som mest.

4: Mitt barn är oersättligt. Det spelar ingen roll när förlusten kan ha inträffat, om det var ett tidigt missfall, eller om jag hade chansen att tillbringa en stund med mitt barn innan han dog eller om mitt barn var några år, tonåring eller vuxet. Spädbarn är inte utbytbara eller andra syskon kan inte ersätta den förlorade. Det kan vara så att man inte får eller har fler barn.

5: Jag kommer alltid att ha ett före- och ett efterliv. Oavsett hur lång eller kort tid det har gått, när en speciell dag (födelsedag, familjehögtider eller andra speciella minnen) inträffar, kommer mitt sinne att dra sig tillbaka till ett liv där mitt barn skulle ha varit närvarande. Jag kommer tänka på hur gammalt mitt barn skulle vara, hur han skulle sett ut och hur mitt barns liv skulle varit vid det tillfället. När dagar som dödsdag inträffar, kommer jag att minnas "dagen jag förlorade mitt barn" och dagen kommer att spelas upp i mitt huvud minut för minut, jag glömmer det aldrig. För min egen del kan jag känna en sorg i mitt hjärta, när Kims vänner eller mina vänners barn, får barn, gifter sig, får jobb, träffar kärleken eller liknande. Inte att jag missunnar någon det, utan att jag också skulle velat se min son lycklig, bli pappa,bli gammal och ha ett liv som alla andra. Så om du träffar på mig en av de här speciella dagarna, kan jag vara tyst, i min egen värld, tänkande eller ledsen. Den kan vara mycket smärtsamma dagar, men så är mitt liv nu.

6: Jag är förändrad för alltid. Dagen mitt barn dog är samma dag som en stor del av mig också dog. Jag kommer inte att gå tillbaka till den jag var innan. Jag kommer att försöka komma så nära som möjligt. Men det kommer att ta tid för mig att hitta mig själv igen. Mitt hjärta och min själ är så trasig, Det är för många små bitar att sätta ihop igen, men jag ska pussla så gott det går. Så ha tålamod, men den jag var innan kommer jag aldrig att bli igen.



Det har varit en lång bloggtorka, men ska försöka att ta tag i det här igen.

Tack för att du läser.

Likes

Comments

Den 9/12 flög vi till Thailand. Vi åkte med underbara vänner, som vi träffade på Gran Canaria 2005 och nu var det 10 års jubileum. 

För oss var det första gången vi skulle semestra där. Och nu älskar vi Thailand och de trevliga thailändarna. Kommer garanterat att åka dit igen.


Efter en lång, men behaglig resa med Thai Air landade vi Phuket (efter mellanlandning i Bangkok). Transporten tog oss till Palm Galleria, Kukkak, Takuapa, Phang Nga, Laem Pakarang Beach, Khao Lak. Ett trevligt hotell jag verkligen kan rekommendera. Låg lite utanför Khao Lak, men kostade så lite med taxi. Det låg nära den underbara stranden White Sand Beach.

Det fanns många spår och minnen från Tsunamin. Vi besökt några minnesmonument.

Det är så svårt att förstå vad som hände den dagen, när man är i Khao Lak. På bilderna nedan låg en gång ett hotell. Det låg precis intill stranden. Vi gick in på området och tittade, jag rös. Kunde nästa känna alla själarna.....

Vi besökte ön Koh Kho Khao. Och där hade vi Hapla Beach nästan helt för oss själva.

Vi åkte ut till Similan Island med speed boat och det var bara vi 8 på båten. Det var så vackert.Vi snorklade, såg både Nemo, Doris och en massa andra färgglada fiskar.........

Vi åkte Bamboo Rafting. Bambuflottar i en å mitt ute i djungeln.

Var och tittade på sköldpadds-uppfödning. Utrotningshotade sköldpaddor föds upp och släpps sedan ut i havet.

Vi åt gott, solade, badade, fick massage i massor, upplevde, träffade underbara människor och njöt. Resesällskapet var det bästa,

💙💚❤Tack Anders, Samantha, Tilda & Thea.❤💚💙

❤💚💙Tack min fina familj Ulf, Sanna & Ted💙💚❤

Jag är helt övertygad om att jag kommer att åka till Thailand igen. Jag älskar Thailand.

Nyårsafton firade vi på Bangkoks flygplats. Men vad är en nyårsafton när man varit 23 dagar i paradiset.....

Sorgen finns alltid med mig. Kim kommer alltid att finnas i mitt hjärta och mina tankar. Rislyktan skickade jag upp till Kim och hjärtat med de vackra snäckorna är också till Kim, hoppas han ser hur mycket jag saknar honom.

Sorgen är grym, så j.........a grym, jag saknar Kim varje minut. Jag har bestämt att jag ska gör det bästa av livet jag har kvar. Det betyder inte att jag slutar sörja Kim, det finns inte.

Likes

Comments

Nu är snart julen här. Min andra jul sedan Kim blev en ängel. Jag väljer att rymma iväg och låta julen vara.

Jag vill önska alla en God Jul & Gott Nytt År!

Vi syns i Januari.

Likes

Comments


Jag kan inte förstå att jag överlevt 549 dagar eller 18 månader eller 1½ år, utan min son. Jag har överlevt något som jag innan den 16/5-2014 aldrig trodde jag skulle göra. Men på något konstigt sätt så går det. Jag vet inte hur, men det går. Det är ett helt annat liv än det jag hade tidigare, ett före och ett efterliv. Efterlivet gör så ont, en smärta som inte går över, tårar som rinner, en saknad som för alltid finns i mitt brustna hjärta. Ett hjärta som aldrig kommer att bli helt igen.

Det finns dagar då jag bara vill försvinna ifrån allt, men det är bara en tanke.


Nej jag är inte stark, inte starkare än någon annan. Men när överleva är det enda valet jag har, då kommer styrkan någonstans ifrån. Men stark absolut inte, utan skör och mycket sårbar. Utanpå kanske världen tror att jag är som vanligt igen. Men nej, inuti mig är det ett stort kaos. Fortfarande så finns bilden på min näthinna, bilden av dagen då jag hittade min älskade Kim död. Jag lider av posttraumatiskt stressyndrom, går fortfarande och får hjälp. Ibland så undrar jag om jag någonsin blir bättre. Men jag kämpar på och kanske har det blivit något bättre. Det går med små, små myrsteg.

Visst kan man också välja att ge upp, men jag skulle aldrig svika de barn jag har på jorden, aldrig.


I 11 533 dagar, eller 31 år, 6 månader och 29 dagar hade jag äran att få ha Kim i mitt liv.

Jag är så glad att just Kim fick bli min son. Han var alltid så omtänksam och brydde sig alltid om alla andra före sig själv, han var snäll och han var också min bästa vän. Det enda jag önskade att han sluppit var att bil olycklig och sjuk.

Jag är också lycklig att jag får vara mamma åt mina fina barn Sanna och Ted.



Det är inte en fråga om terrordåd kommer att drabba Sverige igen, utan när?

Jag är rädd för terrorismens framfart i världen. Dessa barbariska, hemska idioter. De verkar inte ha några som helst känslor för andra människor. Jag lider med alla som i Paris förlorade sina barn, sina vänner, sin mamma/pappa, sin flickvän/pojkvän. Det sker hemska terroristdåd på fler ställen i världen. Givetvis så är det lika hemskt.

Jag är rädd att dessa hemska människor finns överallt i hela världen. Att dom nästlat sig in i alla länder och städer och sedan så sitter de där och planerar sina hemska planer. Jag hoppas att hela världen går ihop och bekämpar dessa j...a kräk.


Likes

Comments

Det här är Lavin och Ahmad, som dödades i Trollhättan. Jag tänder ett ljus för er.

Att gå in i en skola bland barn/ungdomar med avsikt för att döda, det är oförsvarligt. Det finns naturligtvis inget som kan försvara det fruktansvärda som hände i Trollhättan, tankarna går till de drabbade och anhöriga. Så också till Antons familj som står helt utan skuld. De har mist sin son och han var en mördare. Det flesta föräldrar älskar sina barn och skulle aldrig tro att just deras barn skulle utföra något så fruktansvärt. Hoppas folk i Trollhättan kan förstå att hans anhöriga kommer att känna både sorg och skuld resten av livet. Hoppas verkligen att vi slipper fler skolmassaker.

Jag vet hur smärta att förlora sitt barn känns, för jag har förlorat min son.

Bara en tanke. Vad är det som gör att en ung man kan göra något så fruktansvärt, som det i Trollhättan? Det får vi nog aldrig veta, då han är död. Om det var ett hatbrott, vem eller vad bär ansvar för det? Givetvis gärningsmannen, men kan det också vara det samhälle han levt i. Kan de vara de politiker som nu framför sin förfäran, kan de känna något ansvar, kan de känna att de bär skuld?


Det här är Carola och hennes son Emil, som mördades på Ikea. Jag tänder ett ljus för er.

Det finns naturligtvis inte heller något som kan försvara hur en flykting kan döda Carola och hennes son Emil, när dom är på Ikea och handlar. Ikea mördaren, den asylsykande Abraham Ukbagabirs strategi när han valde ut den 55-årig kvinnan och hennes son Emil som offer var enkla. – Han blev arg för att han inte fick stanna i Sverige, ville döda svenskar och de såg svenska ut, förklarar han i den rättspsykiatriska utredningen. Det är Vestmanlands Läns Tidning som citerar den rättspsykiatrisk utredningen. Om det som hände i Trollhättan är rasistiskt, varför är inte det som hände på Ikea rasistiskt. Hoppas inte fler asylsökande tar till den här metoden, när de får avslag.


Jag skänker en tanke till alla offren, alla berörda och till alla deras anhöriga

Märk väl att jag belyst både en invandrare och en svensk och det finns inget som försvarar det fruktansvärda de gjort. Det finns inte någon som har rättigheter att avsluta en annan människas liv, inte någon. Det spelar ingen roll vilket land du kommer ifrån eller vilken hudfärg du har.

Det finns många fall jag kan ta upp, men det är räcker.

Förstår politikerna att det politiska läget vi nu har, landet med denna massiva, okontrollerade, oansvariga flyktingmottagande är en stor bidragande orsak till de ökande hat vi ser runt omkring och hatet verkar bara bli större. Att släppa in obegränsat med flyktingar utan att ha en plan, det fungerar inte.

Nej jag är inte rasist utan bara realistisk. Jag tycker att vi ska hjälpa flyktingar och människor som har det svårt, men vi kan inte hjälpa alla. Jag är fullkomligt medveten om att vissa lever i fruktansvärda förhållande med krig, svält, terror och mycket annat.....

Flyktingarna har i princip tagit sig till Sverige genom hela Europa, genom flera länder utan krig. Hela Europa måste hjälpas åt. Idag har Sverige/EU noll koll på vad det är för personer som det släpper in i Sverige, alla är kanske inte flyktingar utan har utnyttjat situationen. Som IS-anhängare, terrorister mm.

Migrationsverket höjer sin prognos till att de behöver 29 miljarder (enligt Aftonbladet 23/10-2015) Finansminister Magdalena Andersson säger att kostnadsutvecklingen inte är hållbar och att Sverige behöver låna pengar för att klara det flyktingkrisen.

Är tacksam för överenskommelsen partierna gjort, att skärpa invandringen något men det behövs mer.

Inte att förglömma att det finns hat som vissa invandrargrupper hyser mot oss svenskar och vårt sätt att leva, men som sällan blir belyst. Märk väl jag skriver vissa, inte alla.

I väldigt många länder har blandningen av olika religioner och folkslag inte kunnat leva sida vid sida i fred. Jag tror inte att de kommer att kunna göra det i Sverige heller.
Om politiker inte kan förstå det, kommer vi att få uppleva många fler hatbrott och bränder i framtiden.

Exempelvis som här nedan, en artikel publicerad i DN. I Kalmar flyttade kristna flyktingar pga hot av islamister.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kristna-flyktingar-flyttade-fran-asylboende-efter-hot-av-islamister/

http://www.ostrasmaland.se/kalmar/hoten-mot-kristna-fortsatter/

Tyvärr är det här nog bara början. Och det kommer troligen att vara svenskar mot invandrare, invandrare mot svenskar och invandrare mot invandrare pga religion.



Det är säkert många flyktingar tacksamma för det Sverige erbjuder. Ett tak över huvudet, mat och ett land som det för närvarande inte finns något krig i.

Men man läser nästan dagligen (senast idag) i tidningar om missnöjda flyktingar. De strejkar i bussar för att de inte vill bo där de blivit placerade, det förstör och protesterar mot allt möjligt. Det tolererar jag inte. Man ska vara tacksam för den hjälp som erbjuds, även flyktingarna måste förstå flyktingkrisen och kostnaderna. Dom har med egna ögon sett hur många som flyr.

Jag tycker att det som står på bilden ovan, faktiskt ska följas. Är man inte nöjd med vad Sverige har att erbjuda, hur vårt land är och hur vi lever. Det samma är att om du som flykting begår brott i Svergie, då ska man utvisas. Och trivs man inte tycker jag man kan åka någon annanstans.

Ett exempel av många. Här är en artikel som publicerades i Sundsvalls tidning, så få man bara inte bete sig.

http://www.st.nu/medelpad/timra/omfattande-skadegorelse-pa-boende-for-flyktingbarn


Statsministern sa härom dagen att flyktingarna skulle snabbt sättas i arbete. Vilket är kanske en bra tanka. Men vad tänker alla arbetslösa om det, alla ungdomar som inte får arbete. Personer som söker och söker, men inte får något arbete. Och framför allt, vilka arbeten har han tänkt att ge flyktingarna.

Sverige har idag brist på lägenheter, arbeten och det pratas ofta om besparingar. Sjukvården är så underbemannad, poliserna arbetar för högtryck då Sveriges folkmängd ökar varje dag, de som arbetar med flyktingarna på olika sätt orkar snart inte gå till sina arbeten.


Sedan tycker jag att vi glömt de här människorna. De har de verkligen svårt och där dör barn varje minut. De kommer aldrig att kunna fly ifrån sitt lidande, krig, terror och fattigdom. Och just nu är fokus bara på flyktingarna. Det är längesedan jag såg någon insamling till dessa stackare.


Jag älskar mitt vackra Sverige, vår blågula flagga, vårt sätt att leva, friheten, den vackra naturen, ja allt.........

Men som Sverige är på väg att utvecklas nu, så är jag rädd. Jag är rädd för mer våld, hat, terrorism upplopp och bråk.

Det blev ett långt inlägg.


Idag kan man inte yttra sig i sociala medier, direkt är det någon som antyder att man är emot invandrare. Men det här inlägget är inte rasistiskt, påstå aldrig det. Då har du inte läst vad jag skrivit. Även politikerna har börjat förstå, att det här är inte hållbart.

Jag kommer säkert att få både ris och ros för detta inlägg. Sverige är ett demokratiskt land och alla får tycka som man vill. Alla hatiska, rasistiska och otrevliga kommentarer kommer att tas bort. .

En sista tanke.

Det är fallet har berört mig så mycket. Så fruktansvärt, nu när man fått reda på vad hon råkat ut för. Jag lider så med hennes familj och anhöriga.

Och en tanke till alla som fått sätta livet till den senaste tiden. Tidningarna består av våld, mord, våldtäkter, misshandel och olyckor varje dag. Det finns alltid anhöriga till de som drabbas.


Likes

Comments

Dagen är här, dagen som är en av de lyckligaste dagen i mitt liv. Det var 1982 jag var 20 år och blev mamma för första gången. En liten kille som fick namnet Kim Mikael föddes.

Jag fick ha dig i mitt liv i 31 år och 7 månader. Nu sitter jag här 33 år senare med tårarna rinnande ner för mina kinder och mitt hjärta gör så ont. Kim finns inte hos mig längre och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Det har gått 17 månader sedan jag hittade dig död. Den j.......a trappan som tog ditt liv. Jag vet inte var dessa 17 månader tagit vägen, känns som 3-4 månader sedan. Livet har gått vidare, vet inte hur...............

,

Varit på kyrkogården idag och "firat" min älskade Kim på 33-årsdagen. Det är den platsen man allra minst vill fira sin son på. Jag skulle göra vad som helst för att för att få ge Kim en födelsedagskram och säg grattis till honom.

Det finns ett liv före Kims död och ett liv efter. Efterlivet gör så ont. Jag önskar av hel mitt hjärta att jag slapp att genomgå det här...........men nu är det så. Jag har Sanna och Ted och dom behöver mig. Jag hoppas att allt blir lättare med tiden, men just nu känns det inte så. Men är väl medveten om att det har tar tid, lång tid. Jag hoppas att jag kommer att få tillbaka lite glädje i livet, för jag orkar snart inte med mig själv.

Ska göra en resa snart, som jag ser fram emot. Kanske kan jag få lite mer energi av den.........hoppas.

Ibland känns det som om alla har glömt Kim. Att det är jag som bara minns honom. Varje gång jag kommer till kyrkogården, är det mitt ljus jag slänger och tänder ett nytt. Det skulle glädja mig så, om det en gång fanns ett litet spår att någon varit där. Jag känner mig så ensam i min sorg, så fruktansvärt ensam..........

Ibland när jag nämner honom, ser det ut som om vissa vill krypa ur sitt skinn. Alla pratar om sina familjer, varför kan inte jag nämna Kim. Kim är en del av min familj och kommer att vara det för alltid.

 Och det glädjer mig om någon nämner hans namn, för då vet jag att någon mer minns honom.

Den här låten satte jag bilder till och det får bli min hyllning till Kim. Jag kommer att dela den vid varje födelsedag, så länge jag lever och bevara Kims minne.

Grattis min älskade Kim, jag saknar dig och älskar dig för alltid.


*¨(¯`’•.¸()¸.•´¯)¨*KIM*¨(¯`’•.¸()¸.•´¯)¨*

Never be forgotten

Likes

Comments

För 4:e året i rad, körs rosa kortegen sista lördagen i augusti, själv är det tredje året jag körde. Kortegen sträcker sig mellan Tydinge camping och Kristianstad. Där vi parkerar på Västra storgatan och går där med bössor och samlar in pengar till Bröstcancer fonden Viktoria och Lydiagården i Höör. Första året kortegen kördes var det 70 tjejer och i år var vi 278 st anmälda. Att åka kortegen kostar 200 kr. Vi fick en rosa väst, blev bjudna på mat och fika.


För tolv år sedan fick Tuttan Erlvik, då inte ens 40 år, bröstcancer. I dag är hon frisk. Men Det var på något sätt i sjukdomen som idén med en rosa mc-kortege för tjejer. Tuttan och Monika Mikaelsson är eldsjälarna bakom Rosa Mc-kortegen.

Tjejer i all former av rosa utsmyckningar och utsmyckade motorcyklar anlände Tydinge camping. Det var rosa var man än tittade. Så mycket engagemang, glädje, hjälpsamhet men ändå allvar. Det spelar ingen roll vilken hoj du kör, vi kör för samma sak.

I Tydinge var det lottförsäljning med sponsrade priser från olika företag. Pengarna för lottförsäljningen gick till insamlingen. Efter några timmars mingel och andra trevligheter startade kortegen mot Kristianstad.

Utmed vägen stod folk och filmade och fotade. Det var så häftigt, stort, ärofyllt att köra i denna långa rosa svans. Jag är stolt att vara en del av det här.

Ju närmare Kristianstad vi kom, ju mer folk stod utmed gatorna. När vår långa kortege körde in på gågatan och parkerade , blev hela gågatan rosa. I ett par timmar gick vi med våra bössor och samlade in pengar. Vänliga själar var mycket givmilda.

Vid 16.00 var dagen slut och det bar iväg hem.

När jag pratade med Tuttan var dom inte riktigt klara med sammanräkningarna. Men hon uppskattade att det skulle hamna runt 140.000:-. Då är det lottförsäljning, personer och företag som skänkt pengar, försäljning.


Jag vill också tacka alla som gör denna dagen möjlig. Alla som arbetar för denna dagen. Alla rosa tjejer, sponsorer, givmilda själar, personalen på Tydinge Camping, Poliserna, Tuttan & Monika och alla deras medhjälpare.



Om ni har möjlighet att närvara nästa år, missa inte det. Kör man inte motorcykel, kan man alltid skänka pengar.

Alla vet någon som drabbats av bröstcancer och nästa gång kan det vara du eller jag som drabbas.


Ett fotokollage som visar engagemanget, glädjen och en oförglömlig dag!


BRÖSTCANCER utgjorde 30 procent av alla cancerfall hos kvinnor år 2012. 8 490 tumörer hittades då hos 7 519 kvinnor.Bröstcancer är ovanligt hos kvinnor yngre än 30 år, 33 fall år 2012. Drygt 80 procent är 50 år eller äldre. Anmärkningsvärt är att cirka 20 procent av de kvinnor som fåren bröstcancerdiagnos är 75 år eller äldre,alltså i den ålder då de inte längre blir inbjudna till mammografi screening.Bröstcancer blir allt vanligare och den genomsnittliga årliga ökningen på 20 och 10 års sikt har varit 1,4 procent. I Sverige lever cirka 95 000 kvinnor som någon gång fått en bröstcancerdiagnos. Även män får bröstcancer, 41 fall 2012.

Ungefär 80 procent av alla kvinnor som får bröstcancer botas och lever efter tio år. Ju tidigare tumören upptäcks desto bättre är prognosen.

86 procent av de som fått bröstcancer lever efter fem år. 75-80 procent av de som fått bröstcancer lever efter tio år.

Likes

Comments

Jag har tagit upp det många gånger, men det kan aldrig bli för mycket.

Jag får höra av en del personer. Det är dags att gå vidare, du måste släppa taget och liknade saker. Men som det står ovan. Då vet jag att de aldrig drabbats av det jag gjort, förlorat min son. Jag kommer aldrig sluta sörja, men jag kommer att lära mig leva med sorgen. Jag kommer aldrig att bli den jag en gång var, för den 16 maj 2014 förändrades mitt liv för alltid.

Jag kämpar varje dag för att må bättre, det är en kamp. Vissa dagar mår jag också bättre, medan andra dagar är mycket jobbiga. Jag försöker hela tiden, för det finns väl ingen som väljer frivilligt att må så här. Det är inget jag bett om. Men jag ska klara mig ur det här med livet i behåll, även om att inget någonsin kommer att bli sig likt igen.

Jag har trots allt drabbats av två trauma i ett. Min son har dött och jag fick hitta honom. Jag tror inte att det är många som förstår vad jag fick se. Han hade legat i 6 dagar och det var varmt...........

Och säg aldrig att jag måste glömma. Jag kommer aldrig att glömma min son. Jag ber inte heller dig glömma något av dina barn, eller hur.


Var och hälsade på en fin vän här om dagen. Hon berättade att hon mådde dåligt och hade gjort det ett tag. Min fråga var då, varför har du inte hört av dig. Och svaret var då, hon hade inte velat störa mig med sina problem, efter vad jag har gått igenom. Jag förklarade då för henne att hon inte fick tänka så. Jag finns för mina vänner när dom har det jobbigt, givetvis. Jag har det tufft, men jag anser att riktiga vänner har man både i glädje och sorg. Jag sviker inte mina vänner.

Och är det något jag fått erfara när jag förlorade Kim, det är vilka som var äkta vänner och oäkta vänner.

Hur ska man då bete sig mot en vän som har en svår sorg. Eftersom jag är en sviken person, med en svår sorg så vet jag.

Du kan inte inte bara säga, ring om du behöver prata. En person i svår sorg orkar inte ens lyfta telefonluren. Om personen inte hör av sig, ring du istället. Svarar det inte, ring igen. Och framför allt försätta att kontakta din vän.

Var inte rädd för att höra av dig eller hälsa på. Jag tror inte att jag hört av någon som har sorg, berättat vad mycket alla är där och vad mycket alla säger. Vad jag får höra och fått erfara är att, vänner försvinner och hör inte av sig alls.

Vad ska du säga?En anledning till att det är svårt att ta kontakt är kanske att du inte riktigt vet vad du ska säga. Men det behöver inte vara så komplicerat. Säg att du hörde vad som hänt och fråga hur det är. Resten brukar ge sig eftersom den som sörjer ofta har ett stort behov av att få prata. Skulle det inte bli så mycket sagt gör det inget. Att vara tysta tillsammans är också ett sätt att umgås.

Innan begravningen var det kondoleanskort/blommor, beklaga sorgen på FB/SMS mm. Det kom många på begravning..............men där slutar inte sorgen. Fortsätt att stötta din vän, även efter begravningen.

Hjälp din vän med det vardagliga. Att vara i svår sorg är som att vara i en bubbla. Man är apatisk, energilös och orkar inget. Kanske när du handlar, fråga om vännen behöver något.

Försöka att få ut din vän hur huset. Det är så lätt att bli sittande inomhus och bli helt folkskygg. En fika, en promenad, bio, shopping. Det behöver inte vara mer. Den sörjande behöver andrum och få andra intryck.

Och säg aldrig att du vet hur det känns, om du inte vet det. Har du inte förlorat ditt barn, kan du aldrig förstå den smärtan.


Jag menar inte med detta att man ska finnas 24 timmar om dygnet. Alla har ett liv vid sidan om. Men svik inte din vän, när den behöver dig som mest.


Glöm aldrig, nästa gång kan det vara du som drabbas av en sorg. Då behöver du dina vänner, finns vännen du svek kvar då?

Lyssnade på TV4 härom dagen, där psykologen Anna pratade om sorg. Hon sa en del saker som jag har fått erfara och som flera borde ta till sig. Titta gärna, länk nedan.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt svarar på frågor om sorg som hon menar att det finns en hel del myter kring. Exempelvis hur man ska bearbeta sorg och hur man kan finnas där för andra i sorg.
- Människor i sorg behöver omsorg, var inte rädd för att vara i vägen.

Psykologen om sorg TV4

Likes

Comments