View tracker

Den 9/12 flög vi till Thailand. Vi åkte med underbara vänner, som vi träffade på Gran Canaria 2005 och nu var det 10 års jubileum. 

För oss var det första gången vi skulle semestra där. Och nu älskar vi Thailand och de trevliga thailändarna. Kommer garanterat att åka dit igen.


Efter en lång, men behaglig resa med Thai Air landade vi Phuket (efter mellanlandning i Bangkok). Transporten tog oss till Palm Galleria, Kukkak, Takuapa, Phang Nga, Laem Pakarang Beach, Khao Lak. Ett trevligt hotell jag verkligen kan rekommendera. Låg lite utanför Khao Lak, men kostade så lite med taxi. Det låg nära den underbara stranden White Sand Beach.

Det fanns många spår och minnen från Tsunamin. Vi besökt några minnesmonument.

Det är så svårt att förstå vad som hände den dagen, när man är i Khao Lak. På bilderna nedan låg en gång ett hotell. Det låg precis intill stranden. Vi gick in på området och tittade, jag rös. Kunde nästa känna alla själarna.....

Vi besökte ön Koh Kho Khao. Och där hade vi Hapla Beach nästan helt för oss själva.

Vi åkte ut till Similan Island med speed boat och det var bara vi 8 på båten. Det var så vackert.Vi snorklade, såg både Nemo, Doris och en massa andra färgglada fiskar.........

Vi åkte Bamboo Rafting. Bambuflottar i en å mitt ute i djungeln.

Var och tittade på sköldpadds-uppfödning. Utrotningshotade sköldpaddor föds upp och släpps sedan ut i havet.

Vi åt gott, solade, badade, fick massage i massor, upplevde, träffade underbara människor och njöt. Resesällskapet var det bästa,

💙💚❤Tack Anders, Samantha, Tilda & Thea.❤💚💙

❤💚💙Tack min fina familj Ulf, Sanna & Ted💙💚❤

Jag är helt övertygad om att jag kommer att åka till Thailand igen. Jag älskar Thailand.

Nyårsafton firade vi på Bangkoks flygplats. Men vad är en nyårsafton när man varit 23 dagar i paradiset.....

Sorgen finns alltid med mig. Kim kommer alltid att finnas i mitt hjärta och mina tankar. Rislyktan skickade jag upp till Kim och hjärtat med de vackra snäckorna är också till Kim, hoppas han ser hur mycket jag saknar honom.

Sorgen är grym, så j.........a grym, jag saknar Kim varje minut. Jag har bestämt att jag ska gör det bästa av livet jag har kvar. Det betyder inte att jag slutar sörja Kim, det finns inte.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu är snart julen här. Min andra jul sedan Kim blev en ängel. Jag väljer att rymma iväg och låta julen vara.

Jag vill önska alla en God Jul & Gott Nytt År!

Vi syns i Januari.

Likes

Comments

View tracker


Jag kan inte förstå att jag överlevt 549 dagar eller 18 månader eller 1½ år, utan min son. Jag har överlevt något som jag innan den 16/5-2014 aldrig trodde jag skulle göra. Men på något konstigt sätt så går det. Jag vet inte hur, men det går. Det är ett helt annat liv än det jag hade tidigare, ett före och ett efterliv. Efterlivet gör så ont, en smärta som inte går över, tårar som rinner, en saknad som för alltid finns i mitt brustna hjärta. Ett hjärta som aldrig kommer att bli helt igen.

Det finns dagar då jag bara vill försvinna ifrån allt, men det är bara en tanke.


Nej jag är inte stark, inte starkare än någon annan. Men när överleva är det enda valet jag har, då kommer styrkan någonstans ifrån. Men stark absolut inte, utan skör och mycket sårbar. Utanpå kanske världen tror att jag är som vanligt igen. Men nej, inuti mig är det ett stort kaos. Fortfarande så finns bilden på min näthinna, bilden av dagen då jag hittade min älskade Kim död. Jag lider av posttraumatiskt stressyndrom, går fortfarande och får hjälp. Ibland så undrar jag om jag någonsin blir bättre. Men jag kämpar på och kanske har det blivit något bättre. Det går med små, små myrsteg.

Visst kan man också välja att ge upp, men jag skulle aldrig svika de barn jag har på jorden, aldrig.


I 11 533 dagar, eller 31 år, 6 månader och 29 dagar hade jag äran att få ha Kim i mitt liv.

Jag är så glad att just Kim fick bli min son. Han var alltid så omtänksam och brydde sig alltid om alla andra före sig själv, han var snäll och han var också min bästa vän. Det enda jag önskade att han sluppit var att bil olycklig och sjuk.

Jag är också lycklig att jag får vara mamma åt mina fina barn Sanna och Ted.



Det är inte en fråga om terrordåd kommer att drabba Sverige igen, utan när?

Jag är rädd för terrorismens framfart i världen. Dessa barbariska, hemska idioter. De verkar inte ha några som helst känslor för andra människor. Jag lider med alla som i Paris förlorade sina barn, sina vänner, sin mamma/pappa, sin flickvän/pojkvän. Det sker hemska terroristdåd på fler ställen i världen. Givetvis så är det lika hemskt.

Jag är rädd att dessa hemska människor finns överallt i hela världen. Att dom nästlat sig in i alla länder och städer och sedan så sitter de där och planerar sina hemska planer. Jag hoppas att hela världen går ihop och bekämpar dessa j...a kräk.


Likes

Comments

Det här är Lavin och Ahmad, som dödades i Trollhättan. Jag tänder ett ljus för er.

Att gå in i en skola bland barn/ungdomar med avsikt för att döda, det är oförsvarligt. Det finns naturligtvis inget som kan försvara det fruktansvärda som hände i Trollhättan, tankarna går till de drabbade och anhöriga. Så också till Antons familj som står helt utan skuld. De har mist sin son och han var en mördare. Det flesta föräldrar älskar sina barn och skulle aldrig tro att just deras barn skulle utföra något så fruktansvärt. Hoppas folk i Trollhättan kan förstå att hans anhöriga kommer att känna både sorg och skuld resten av livet. Hoppas verkligen att vi slipper fler skolmassaker.

Jag vet hur smärta att förlora sitt barn känns, för jag har förlorat min son.

Bara en tanke. Vad är det som gör att en ung man kan göra något så fruktansvärt, som det i Trollhättan? Det får vi nog aldrig veta, då han är död. Om det var ett hatbrott, vem eller vad bär ansvar för det? Givetvis gärningsmannen, men kan det också vara det samhälle han levt i. Kan de vara de politiker som nu framför sin förfäran, kan de känna något ansvar, kan de känna att de bär skuld?


Det här är Carola och hennes son Emil, som mördades på Ikea. Jag tänder ett ljus för er.

Det finns naturligtvis inte heller något som kan försvara hur en flykting kan döda Carola och hennes son Emil, när dom är på Ikea och handlar. Ikea mördaren, den asylsykande Abraham Ukbagabirs strategi när han valde ut den 55-årig kvinnan och hennes son Emil som offer var enkla. – Han blev arg för att han inte fick stanna i Sverige, ville döda svenskar och de såg svenska ut, förklarar han i den rättspsykiatriska utredningen. Det är Vestmanlands Läns Tidning som citerar den rättspsykiatrisk utredningen. Om det som hände i Trollhättan är rasistiskt, varför är inte det som hände på Ikea rasistiskt. Hoppas inte fler asylsökande tar till den här metoden, när de får avslag.


Jag skänker en tanke till alla offren, alla berörda och till alla deras anhöriga

Märk väl att jag belyst både en invandrare och en svensk och det finns inget som försvarar det fruktansvärda de gjort. Det finns inte någon som har rättigheter att avsluta en annan människas liv, inte någon. Det spelar ingen roll vilket land du kommer ifrån eller vilken hudfärg du har.

Det finns många fall jag kan ta upp, men det är räcker.

Förstår politikerna att det politiska läget vi nu har, landet med denna massiva, okontrollerade, oansvariga flyktingmottagande är en stor bidragande orsak till de ökande hat vi ser runt omkring och hatet verkar bara bli större. Att släppa in obegränsat med flyktingar utan att ha en plan, det fungerar inte.

Nej jag är inte rasist utan bara realistisk. Jag tycker att vi ska hjälpa flyktingar och människor som har det svårt, men vi kan inte hjälpa alla. Jag är fullkomligt medveten om att vissa lever i fruktansvärda förhållande med krig, svält, terror och mycket annat.....

Flyktingarna har i princip tagit sig till Sverige genom hela Europa, genom flera länder utan krig. Hela Europa måste hjälpas åt. Idag har Sverige/EU noll koll på vad det är för personer som det släpper in i Sverige, alla är kanske inte flyktingar utan har utnyttjat situationen. Som IS-anhängare, terrorister mm.

Migrationsverket höjer sin prognos till att de behöver 29 miljarder (enligt Aftonbladet 23/10-2015) Finansminister Magdalena Andersson säger att kostnadsutvecklingen inte är hållbar och att Sverige behöver låna pengar för att klara det flyktingkrisen.

Är tacksam för överenskommelsen partierna gjort, att skärpa invandringen något men det behövs mer.

Inte att förglömma att det finns hat som vissa invandrargrupper hyser mot oss svenskar och vårt sätt att leva, men som sällan blir belyst. Märk väl jag skriver vissa, inte alla.

I väldigt många länder har blandningen av olika religioner och folkslag inte kunnat leva sida vid sida i fred. Jag tror inte att de kommer att kunna göra det i Sverige heller.
Om politiker inte kan förstå det, kommer vi att få uppleva många fler hatbrott och bränder i framtiden.

Exempelvis som här nedan, en artikel publicerad i DN. I Kalmar flyttade kristna flyktingar pga hot av islamister.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kristna-flyktingar-flyttade-fran-asylboende-efter-hot-av-islamister/

http://www.ostrasmaland.se/kalmar/hoten-mot-kristna-fortsatter/

Tyvärr är det här nog bara början. Och det kommer troligen att vara svenskar mot invandrare, invandrare mot svenskar och invandrare mot invandrare pga religion.



Det är säkert många flyktingar tacksamma för det Sverige erbjuder. Ett tak över huvudet, mat och ett land som det för närvarande inte finns något krig i.

Men man läser nästan dagligen (senast idag) i tidningar om missnöjda flyktingar. De strejkar i bussar för att de inte vill bo där de blivit placerade, det förstör och protesterar mot allt möjligt. Det tolererar jag inte. Man ska vara tacksam för den hjälp som erbjuds, även flyktingarna måste förstå flyktingkrisen och kostnaderna. Dom har med egna ögon sett hur många som flyr.

Jag tycker att det som står på bilden ovan, faktiskt ska följas. Är man inte nöjd med vad Sverige har att erbjuda, hur vårt land är och hur vi lever. Det samma är att om du som flykting begår brott i Svergie, då ska man utvisas. Och trivs man inte tycker jag man kan åka någon annanstans.

Ett exempel av många. Här är en artikel som publicerades i Sundsvalls tidning, så få man bara inte bete sig.

http://www.st.nu/medelpad/timra/omfattande-skadegorelse-pa-boende-for-flyktingbarn


Statsministern sa härom dagen att flyktingarna skulle snabbt sättas i arbete. Vilket är kanske en bra tanka. Men vad tänker alla arbetslösa om det, alla ungdomar som inte får arbete. Personer som söker och söker, men inte får något arbete. Och framför allt, vilka arbeten har han tänkt att ge flyktingarna.

Sverige har idag brist på lägenheter, arbeten och det pratas ofta om besparingar. Sjukvården är så underbemannad, poliserna arbetar för högtryck då Sveriges folkmängd ökar varje dag, de som arbetar med flyktingarna på olika sätt orkar snart inte gå till sina arbeten.


Sedan tycker jag att vi glömt de här människorna. De har de verkligen svårt och där dör barn varje minut. De kommer aldrig att kunna fly ifrån sitt lidande, krig, terror och fattigdom. Och just nu är fokus bara på flyktingarna. Det är längesedan jag såg någon insamling till dessa stackare.


Jag älskar mitt vackra Sverige, vår blågula flagga, vårt sätt att leva, friheten, den vackra naturen, ja allt.........

Men som Sverige är på väg att utvecklas nu, så är jag rädd. Jag är rädd för mer våld, hat, terrorism upplopp och bråk.

Det blev ett långt inlägg.


Idag kan man inte yttra sig i sociala medier, direkt är det någon som antyder att man är emot invandrare. Men det här inlägget är inte rasistiskt, påstå aldrig det. Då har du inte läst vad jag skrivit. Även politikerna har börjat förstå, att det här är inte hållbart.

Jag kommer säkert att få både ris och ros för detta inlägg. Sverige är ett demokratiskt land och alla får tycka som man vill. Alla hatiska, rasistiska och otrevliga kommentarer kommer att tas bort. .

En sista tanke.

Det är fallet har berört mig så mycket. Så fruktansvärt, nu när man fått reda på vad hon råkat ut för. Jag lider så med hennes familj och anhöriga.

Och en tanke till alla som fått sätta livet till den senaste tiden. Tidningarna består av våld, mord, våldtäkter, misshandel och olyckor varje dag. Det finns alltid anhöriga till de som drabbas.


Likes

Comments

Dagen är här, dagen som är en av de lyckligaste dagen i mitt liv. Det var 1982 jag var 20 år och blev mamma för första gången. En liten kille som fick namnet Kim Mikael föddes.

Jag fick ha dig i mitt liv i 31 år och 7 månader. Nu sitter jag här 33 år senare med tårarna rinnande ner för mina kinder och mitt hjärta gör så ont. Kim finns inte hos mig längre och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Det har gått 17 månader sedan jag hittade dig död. Den j.......a trappan som tog ditt liv. Jag vet inte var dessa 17 månader tagit vägen, känns som 3-4 månader sedan. Livet har gått vidare, vet inte hur...............

,

Varit på kyrkogården idag och "firat" min älskade Kim på 33-årsdagen. Det är den platsen man allra minst vill fira sin son på. Jag skulle göra vad som helst för att för att få ge Kim en födelsedagskram och säg grattis till honom.

Det finns ett liv före Kims död och ett liv efter. Efterlivet gör så ont. Jag önskar av hel mitt hjärta att jag slapp att genomgå det här...........men nu är det så. Jag har Sanna och Ted och dom behöver mig. Jag hoppas att allt blir lättare med tiden, men just nu känns det inte så. Men är väl medveten om att det har tar tid, lång tid. Jag hoppas att jag kommer att få tillbaka lite glädje i livet, för jag orkar snart inte med mig själv.

Ska göra en resa snart, som jag ser fram emot. Kanske kan jag få lite mer energi av den.........hoppas.

Ibland känns det som om alla har glömt Kim. Att det är jag som bara minns honom. Varje gång jag kommer till kyrkogården, är det mitt ljus jag slänger och tänder ett nytt. Det skulle glädja mig så, om det en gång fanns ett litet spår att någon varit där. Jag känner mig så ensam i min sorg, så fruktansvärt ensam..........

Ibland när jag nämner honom, ser det ut som om vissa vill krypa ur sitt skinn. Alla pratar om sina familjer, varför kan inte jag nämna Kim. Kim är en del av min familj och kommer att vara det för alltid.

 Och det glädjer mig om någon nämner hans namn, för då vet jag att någon mer minns honom.

Den här låten satte jag bilder till och det får bli min hyllning till Kim. Jag kommer att dela den vid varje födelsedag, så länge jag lever och bevara Kims minne.

Grattis min älskade Kim, jag saknar dig och älskar dig för alltid.


*¨(¯`’•.¸()¸.•´¯)¨*KIM*¨(¯`’•.¸()¸.•´¯)¨*

Never be forgotten

Likes

Comments

För 4:e året i rad, körs rosa kortegen sista lördagen i augusti, själv är det tredje året jag körde. Kortegen sträcker sig mellan Tydinge camping och Kristianstad. Där vi parkerar på Västra storgatan och går där med bössor och samlar in pengar till Bröstcancer fonden Viktoria och Lydiagården i Höör. Första året kortegen kördes var det 70 tjejer och i år var vi 278 st anmälda. Att åka kortegen kostar 200 kr. Vi fick en rosa väst, blev bjudna på mat och fika.


För tolv år sedan fick Tuttan Erlvik, då inte ens 40 år, bröstcancer. I dag är hon frisk. Men Det var på något sätt i sjukdomen som idén med en rosa mc-kortege för tjejer. Tuttan och Monika Mikaelsson är eldsjälarna bakom Rosa Mc-kortegen.

Tjejer i all former av rosa utsmyckningar och utsmyckade motorcyklar anlände Tydinge camping. Det var rosa var man än tittade. Så mycket engagemang, glädje, hjälpsamhet men ändå allvar. Det spelar ingen roll vilken hoj du kör, vi kör för samma sak.

I Tydinge var det lottförsäljning med sponsrade priser från olika företag. Pengarna för lottförsäljningen gick till insamlingen. Efter några timmars mingel och andra trevligheter startade kortegen mot Kristianstad.

Utmed vägen stod folk och filmade och fotade. Det var så häftigt, stort, ärofyllt att köra i denna långa rosa svans. Jag är stolt att vara en del av det här.

Ju närmare Kristianstad vi kom, ju mer folk stod utmed gatorna. När vår långa kortege körde in på gågatan och parkerade , blev hela gågatan rosa. I ett par timmar gick vi med våra bössor och samlade in pengar. Vänliga själar var mycket givmilda.

Vid 16.00 var dagen slut och det bar iväg hem.

När jag pratade med Tuttan var dom inte riktigt klara med sammanräkningarna. Men hon uppskattade att det skulle hamna runt 140.000:-. Då är det lottförsäljning, personer och företag som skänkt pengar, försäljning.


Jag vill också tacka alla som gör denna dagen möjlig. Alla som arbetar för denna dagen. Alla rosa tjejer, sponsorer, givmilda själar, personalen på Tydinge Camping, Poliserna, Tuttan & Monika och alla deras medhjälpare.



Om ni har möjlighet att närvara nästa år, missa inte det. Kör man inte motorcykel, kan man alltid skänka pengar.

Alla vet någon som drabbats av bröstcancer och nästa gång kan det vara du eller jag som drabbas.


Ett fotokollage som visar engagemanget, glädjen och en oförglömlig dag!


BRÖSTCANCER utgjorde 30 procent av alla cancerfall hos kvinnor år 2012. 8 490 tumörer hittades då hos 7 519 kvinnor.Bröstcancer är ovanligt hos kvinnor yngre än 30 år, 33 fall år 2012. Drygt 80 procent är 50 år eller äldre. Anmärkningsvärt är att cirka 20 procent av de kvinnor som fåren bröstcancerdiagnos är 75 år eller äldre,alltså i den ålder då de inte längre blir inbjudna till mammografi screening.Bröstcancer blir allt vanligare och den genomsnittliga årliga ökningen på 20 och 10 års sikt har varit 1,4 procent. I Sverige lever cirka 95 000 kvinnor som någon gång fått en bröstcancerdiagnos. Även män får bröstcancer, 41 fall 2012.

Ungefär 80 procent av alla kvinnor som får bröstcancer botas och lever efter tio år. Ju tidigare tumören upptäcks desto bättre är prognosen.

86 procent av de som fått bröstcancer lever efter fem år. 75-80 procent av de som fått bröstcancer lever efter tio år.

Likes

Comments

Jag har tagit upp det många gånger, men det kan aldrig bli för mycket.

Jag får höra av en del personer. Det är dags att gå vidare, du måste släppa taget och liknade saker. Men som det står ovan. Då vet jag att de aldrig drabbats av det jag gjort, förlorat min son. Jag kommer aldrig sluta sörja, men jag kommer att lära mig leva med sorgen. Jag kommer aldrig att bli den jag en gång var, för den 16 maj 2014 förändrades mitt liv för alltid.

Jag kämpar varje dag för att må bättre, det är en kamp. Vissa dagar mår jag också bättre, medan andra dagar är mycket jobbiga. Jag försöker hela tiden, för det finns väl ingen som väljer frivilligt att må så här. Det är inget jag bett om. Men jag ska klara mig ur det här med livet i behåll, även om att inget någonsin kommer att bli sig likt igen.

Jag har trots allt drabbats av två trauma i ett. Min son har dött och jag fick hitta honom. Jag tror inte att det är många som förstår vad jag fick se. Han hade legat i 6 dagar och det var varmt...........

Och säg aldrig att jag måste glömma. Jag kommer aldrig att glömma min son. Jag ber inte heller dig glömma något av dina barn, eller hur.


Var och hälsade på en fin vän här om dagen. Hon berättade att hon mådde dåligt och hade gjort det ett tag. Min fråga var då, varför har du inte hört av dig. Och svaret var då, hon hade inte velat störa mig med sina problem, efter vad jag har gått igenom. Jag förklarade då för henne att hon inte fick tänka så. Jag finns för mina vänner när dom har det jobbigt, givetvis. Jag har det tufft, men jag anser att riktiga vänner har man både i glädje och sorg. Jag sviker inte mina vänner.

Och är det något jag fått erfara när jag förlorade Kim, det är vilka som var äkta vänner och oäkta vänner.

Hur ska man då bete sig mot en vän som har en svår sorg. Eftersom jag är en sviken person, med en svår sorg så vet jag.

Du kan inte inte bara säga, ring om du behöver prata. En person i svår sorg orkar inte ens lyfta telefonluren. Om personen inte hör av sig, ring du istället. Svarar det inte, ring igen. Och framför allt försätta att kontakta din vän.

Var inte rädd för att höra av dig eller hälsa på. Jag tror inte att jag hört av någon som har sorg, berättat vad mycket alla är där och vad mycket alla säger. Vad jag får höra och fått erfara är att, vänner försvinner och hör inte av sig alls.

Vad ska du säga?En anledning till att det är svårt att ta kontakt är kanske att du inte riktigt vet vad du ska säga. Men det behöver inte vara så komplicerat. Säg att du hörde vad som hänt och fråga hur det är. Resten brukar ge sig eftersom den som sörjer ofta har ett stort behov av att få prata. Skulle det inte bli så mycket sagt gör det inget. Att vara tysta tillsammans är också ett sätt att umgås.

Innan begravningen var det kondoleanskort/blommor, beklaga sorgen på FB/SMS mm. Det kom många på begravning..............men där slutar inte sorgen. Fortsätt att stötta din vän, även efter begravningen.

Hjälp din vän med det vardagliga. Att vara i svår sorg är som att vara i en bubbla. Man är apatisk, energilös och orkar inget. Kanske när du handlar, fråga om vännen behöver något.

Försöka att få ut din vän hur huset. Det är så lätt att bli sittande inomhus och bli helt folkskygg. En fika, en promenad, bio, shopping. Det behöver inte vara mer. Den sörjande behöver andrum och få andra intryck.

Och säg aldrig att du vet hur det känns, om du inte vet det. Har du inte förlorat ditt barn, kan du aldrig förstå den smärtan.


Jag menar inte med detta att man ska finnas 24 timmar om dygnet. Alla har ett liv vid sidan om. Men svik inte din vän, när den behöver dig som mest.


Glöm aldrig, nästa gång kan det vara du som drabbas av en sorg. Då behöver du dina vänner, finns vännen du svek kvar då?

Lyssnade på TV4 härom dagen, där psykologen Anna pratade om sorg. Hon sa en del saker som jag har fått erfara och som flera borde ta till sig. Titta gärna, länk nedan.

Psykologen Anna Bennich Karlstedt svarar på frågor om sorg som hon menar att det finns en hel del myter kring. Exempelvis hur man ska bearbeta sorg och hur man kan finnas där för andra i sorg.
- Människor i sorg behöver omsorg, var inte rädd för att vara i vägen.

Psykologen om sorg TV4

Likes

Comments

Det har nu gått 1 år 2 månader och 23 dagar sedan jag förlorade Kim. För mig känns det fortfarande som om jag står vid sidan om och tittar på allas liv. Visst finns det bra och dåliga dagar, visst har jag kommit en bit på väg, men sorgen tynger mig fortfarande mycket. Men från att inte tro att jag ens skulle överleva, så lever jag i alla fall. Det är ju en bit på väg......

De vänner som inte längre verkar finnas i mitt liv, det var väl inte meningen att de skulle tillhöra min framtid, utan det förflutna. Det gör ont att bli sviken av de man trodde brydde sig. Men varför ödsla någon mer energi på dem, bättre att ödsla den på de äkta vännerna.


Jag besöker Kim på kyrkogården minst 2 gånger i veckan, ibland både 5 och 6 gånger. Jag vet att hans själ är någon annanstans, men det är där jag kan "ta hand om" Kim. Trots allt är kyrkogården en fridfull plats. Sitter på hans grav och prata med honom.

Jag önskar så att någon annan än vi, någon gång besöker graven. Han hade ju några nära vänner. Känns ibland som om alla glömt Kim.......Det skulle värma mitt mammahjärta så, om jag såg att någon varit där. Jag vet att en vän ibland är där och "pratar" med honom, som hon säger.

När man ibland är borta och nämner Kims namn, blir det tyst och folk tittar bort. Kim är min förstfödda son, han kommer alltid att vara en del av min familj.

Solen kom och besökte oss några dagar, men nu är det gråa här igen.............och jag har absolut ingen energi. Jag är helt energilös. Något jag verkligen behöver är energi, för att orka försöka ta tag i mig själv.

Förra veckan Avslutades Roskildefestivalen. En festival som Kim tyckte mycket om. Han var där i 10 år, men var inte där de sista åren av olika skäl. Hade lite svårt dessa dagar, då festivalen pågick. Jag visste ju hans planer, att åka dit.

10 maj 2014 kl 01.06. Sista timmen i sitt liv spelade han in en liten film som han skulle skicka till en vän. Där sa han: Jag vill ge dig en utmaning. Vi försöker spara pengar och åka till Roskilde 2015.Jag vill att du åker dit med mig, om du vågar. Det var nog bland det sista Kim gjorde. Sedan gick han fram till trappan som ledde till nedervåningen och föll ner för trappan och slog ihjäl sig. Den 16 maj hittade jag Kim, där nedan för trappan.

Åh vad jag önskar att du var på Roskildefestivalen i stället för på kyrkogården.

Det var ett tag sedan jag skrev något, men har inte mycket ork och inspiration. Jag var i Stockholm några dagar med min vän Anette. Bara tog det lugnt, åt och drack gott. Det ger mig lite energi att få komma bort ibland.


Midsommar firade vi i Runemo, i Hälsingland. En mycket trevlig midsommar, trots saknaden av Kim. Vi hade faktiskt riktigt kul. Insåg kanske inte mina begränsningar, då jag gick och la mig 7.30.

Förra veckan var jag hos ett medium i Malmö. Egentligen kallar hon sig inte riktigt medium, utan mer en rådgivare. Har funderat i flera år att gå till henne, då en vän besökt henne flera gånger. Så för ca 9 månader sedan beställde jag tid, och nu var det dags.

Hon har även kontakt med andra sidan. Men pratar också mycket om personer i ens närhet. Hon arbetade på ett annorlunda sätt, mot vad jag är van vid. Hon får namn till sig och varenda namn hon sa, fanns i min nära omgivning. Hon berättade om dessa personer. Och min älskade Kim var där. Hon sa saker som bara jag känner till, som jag varken skrivit eller nämnt till någon. Vi hittade en sak i Kims lägenhet när vi städade ur den. Hon sa att Kim undrade vad vi gjorde med den. Hon berättade om Kim och hans planer och mående. Hur han dog mm.Jag blev imponerad. Det finns vissa saker som hon omöjligen kan veta.

Jag tror att det finns något mer efter det här livet. Jag vill leva med den tron och att jag ska få träffa mina nära och kära igen. Och den dagen jag själv dör, då får jag se om det är så.

​På måndag morgon drar jag och dottern till Öland. Blir ett par mamma/dotter dagar och festligheter. Mer om det sedan.

Likes

Comments

Idag är det 1 år sedan sedan jag tog farväl av Kim. Fredagen den 13/6 kl 13.00, var begravningen för min älskade son. Att begrava sitt barn är något som ingen ska behöva uppleva. Ingen borde få överleva sitt barn, för efterlivet gör så fruktansvärt ont. Min egen farmor som dog 2004 98 år gammal, hon var alltid så rädd att min pappa (hennes son) skulle dö före henne. Nu dog hon 2004 och min pappa 2008, så hon behövde inte uppleva det. Åldern spelar ingen roll, det är alltid ditt barn............

Det är bekräftat att det var Lisa Holm, som igår hittades död. Själv lyssnade jag på presskonferensen i natt kl 00.15 och idag vaknade Sverige upp till ett försvinnande som berört hela Sverige. Så många som engagerat sig i sökandet, Missing people, polisen, frivilliga, vänner och många andra med att dela informationen och bilder på Lisa, men det fick inget lyckligt slut.

Tre personer är nu gripna och efter gripandet hittades kroppen. Om det nu är tre gästarbetare, som tidningarna antyder. Ska man behöva skicka med en manual om svensk lag till gästarbetare och alla som kommer hit? För just detta fall kommer att bli en kulturell fråga där man skyller på att flickor och kvinnor inte är lika värda i alla kulturers ögon. Nej det här är inte rasistiskt, tycker bara när man är i ett annat land, ska man inte begå brott.

Att en ung tjej inte ska kunna känna sig trygg och åka hem från sitt sommarjobb, utan att någon ska döda henne. Kan inte förstå hur hjärnan fungerar på dessa människor. Jag anser att om man begår ett sådant fruktansvärt brott och det är bevisat, då är man inte värd att fortsätta att leva...........det är min åsikt.

Nu återstår att höra om vad som skett den dagen då Lisa stängde kafét och satte nyckeln I sin moped. Hennes sista stund i livet var säkert inte trevlig.

Jag har själv barn i samma ålder, jag förlorade min son i en olycka för drygt ett år sedan. Jag vet hur fruktansvärt ont det gör att förlora sitt barn och att livet aldrig blir det samma igen. Att sen förlora sitt barn på detta fruktansvärda sätt, är något som jag inte ens har ord för..........

Alla tankar mina tankar går till Lisas familj och anhöriga.

*¨(¯`’•.¸()¸.•´¯)¨*
#‎RipLisaHolm‬

Idag gifter sig Sveriges prins Carl-Philip med sin Sofia och Sverige får en ny prinsessa. Jag önskar brudparet all lycka.

‪#‎CarlPhilipOchSofia‬

Känns som om vårt kungliga bröllop blir litet och oviktigt. En 17 årig flicka fick inte leva och hennes familj kommer att få leva med smärtan och saknaden hela sitt liv.

Avslutar med detta brev, som alla borde leva efter. Vi vet inte vad morgondagen ger oss, eller hur länge de vi älskar finns kvar.................tänk på det

Efter 83 år skrev hon ett brev till sin vän. Den sista meningen säger verkligen allt.

Varje ny dag börjar med nya möjligheter. Och för att må bra och kunna av njuta måste man ibland ta ”risker”. Livet behöver inte alltid vara perfekt för att vara underbart, det mesta handlar om inställningen.
Den här brevet, skrivet av en 83-årig kvinna till sin vän, handlar lite om detta. Jag vet inte om brevet är helt äkta eller har skrivits på riktigt, det finns i lite olika versioner på nätet. Men texten träffar i alla fall mig i bröstet och sista meningen säger ju egentligen allt.

Kära Bertha,

Jag läser mer och städar mindre.

Jag sitter ute på gården och njuter av utsikten, utan att bry mig om ogräset i trädgården.

Jag spenderar mer tid med min familj och vänner, mindre tid med att jobba.

Livet borde, i den mån det är möjligt, handla om att njuta av sina erfarenheter, inte uthärda dem.

Nu försöker jag minnas dessa stunder och vårda dem.

Jag ”sparar” inte något; vi använder vårt finporslin och våra vackra vaser för varje liten händelse – som när en Amaryllis blommar.

Jag bär alltid min fina kavaj till affären. Min teori är att om jag ser fin ut, då kan jag lätt punga ut 230 spänn för en liten kasse mat.

Jag sparar inte längre min finaste parfym för speciella fester, jag har den på mig när jag träffar biträdet i järnaffären eller när jag möter banktjänstemännen inne på banken.

”Någon dag” och ”En dag så..” finns inte längre i mitt ordförråd. Om det är något som är värt att se eller att göra, då vill jag se det eller göra det idag.

Jag är inte säker på vad andra skulle ha gjort om de hade vetat att de inte skulle leva nästa dag, något som vi alla tar för givet.

Jag tror att de skulle ha kallat samman sina familjemedlemmar och några nära vänner. De hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och rensa luften. Jag vill gärna tro att de skulle ha gått ut för och ätit kinesiskt eller vad nu deras favoritmat var. Jag gissar bara; Jag kommer aldrig att få veta.

Det är de små, ogjorda sakerna som skulle göra mig arg om jag visste mina timmar var räknade. Arg för att jag inte skrivit vissa brev som jag tänkt att skriva under mina sista dagar i livet. Arg och ledsen, för att jag inte berättat tillräckligt ofta för min man och för mina föräldrar hur mycket jag verkligen älskar dem.

Jag försöker att inte skjuta upp eller hålla tillbaka de små sakerna som skänker ett skratt eller kryddar till livet.

Och varje morgon när jag öppnar mina ögon, intalar jag mig själv att livet är något speciellt. Varje dag, varje minut. Varje andetag är verkligen en gåva.

Livet kanske inte blev den fest vi hoppats på, men när vi ändå är här kan vi väl lika gärna dansa.

Kopierat från Newsner,com


Likes

Comments

Jag nu har maj passerat och juni är här. Maj är en otroligt vacker månad, men för mig en mardrömsmånad. Första året har nu passerat sedan min älskade Kim dog. Det har varit en tuff månad med många tankar och tårar. Jag har varit energilös och trött. Känns lite som jag sovit bort maj, sovit för att slippa tankarna och smärtan. Kim har på något sätt två dödsdagar. Jag vet att han dog den 10/5, men fick dödsdagen 16/5 för det var då jag hittade honom.

Jag har inte orkat blogga, därav bloggtorkan.

Jag vet inte vad det är med mig och maj. Det verkar som flera i min omgivning väljer månaden maj. Min mamma, min svägerska och flera andra har blivit änglar just denna månad. Till och och med i år blev den en dödsdag i maj. Min morbror Calle blev en ängel den 24 maj och det blev begravning 4 juni. Min första begravning sedan Kim. Blev ganska jobbigt ett tag, det triggade fram minnen..........


Det har varit en glädjens dag i maj. Den 18/5 blev min son 14 år. Snabba vändningar, Kims dödsdag 16/5 och Teds födelsedag 18/5.

Jag har ändå försökt att ta mig ut lite. Jag försöker verkligen att resa mig upp. Jag vill inte må så här, jag kommer att kämpa allt vad jag kan. Ena dagen kan det funka ganska bra och jag försöker lagra den energin, nästa dag/timma så kommer sorgen och saknaden med full kraft. Men det är bara att börja att klättra upp igen. Jag vet att det kommer gå upp och ner många gånger och det kommer att ta lång tid. Saknaden kommer att vara kvar för alltid, till den dag jag lämnar jorden.

Många är nog trött på min sorg och mina inlägg. Men vill man inte läsa, kan man ju faktiskt låta bli. Många lägger ut bilder på sina levande barn, ibland både en och flera gånger per dag. Varför skulle inte jag kunna lägga ut mitt liv. Det är inte för att få sympati och medlidande. Kanske för att få förståelse för oss änglamammor och det är mitt sätt att bearbeta min sorg och håll Kims minne vid liv. Jag har inte valt att få bli änglamamma.

Så länge jag lever, kommer jag att hålla Kims minne vid liv. Han är min son, mitt förstfödda barn. En person som jag älskar av hela mitt hjärta och som alltid kommer att tillhöra min familj. Jag är mamma till 3 barn.

Jag fick höra av en vän, som också är änglamamma. Hon hade vid ett tillfälle när någon frågade, sagt att hon hade 4 barn. En närstående sa då, nej men du har ju bara 3 barn. Varför ska vi änglamammor inte kunna räkna med änglabarnen. Jag säger alltid att jag har 3 barn. Orkar jag så förklarar jag, orkar jag inte så låter jag det vara så.

Denna minnesfilm om Kim, kommer jag att dela minst en gång om året. Det är mitt sätt att bevara min älskade son Kims minne............

Likes

Comments