Header

Jag har varit sjuk i 7 år.

Under dessa 7 åren så har jag fått ta alla möjliga mediciner, piller, sprutor etc för att det skulle få mig att må bättre. Jag har inte tillräckligt många fingrar till att räkna allt dom har stoppat i mig. Idag så var jag där igen i hopp om att få hjälp då dom inte ringde när mina mediciner var slut för att göra en uppföljning. Först blev det blodprov, det är ingenting som skrämmer mig längre, jag kollar lugnt på när rören fylls av mitt röda blod, ibland så får jag hjälpa till att hålla något.

Jag hamnade i ett litet väntrum tillsammans med några kvinnor, 10 minuter senare så ropas mitt namn upp och jag följer med en manlig läkare som leder mig till ett vitt rum. Jag sätter mig på madrassen som ligger på britsen istället för dom hårda stolarna. Han vill veta varför jag är där och jag berättar kortfattat att jag är reumatiker, jag vill ha mediciner, hjälp. Han skriver ut någon medicin som jag ska ta i fem dagar, fem tabletter på morgonen varje dag. Han säger att jag kommer må bättre inom ett dygn och jag kan inte hjälpa att fnysa lätt åt hans ord. Om han ändå visste hur många gånger jag har fått höra det under mina sju år som sjukling.

Jag har varit så glad när falska förhoppningar fortfarande endast var förhoppningar, deras ord, meningar och löften om att jag kommer må bra snart. Tillslut så ger man upp, och efter 7 år av det så har jag rätt att få ta en paus ifrån deras lögner om friskhetens värld som jag troligen aldrig kommer att få uppleva. Tro inte att jag är negativ, jag har bara lärt mig att vara lugn och logisk. Om jag nu skulle må bättre av någonting så är jag för evigt tacksam, men tills dess så håller jag mig lugn.

När larmet ringde imorse så var det en kamp att lämna det varma täcket och ta sig upp ur sängen, allting gjorde ont. Bara att få på sig byxor och sätta på sig någon tröja var nästan omöjligt. Trappan upp till köket kändes lika lång som kinesiska muren och när jag väl kom upp så var jag helt slut. Pappa fick skära upp en skiva bröd till mig och jag gjorde ett tappert försök till att försöka smöra så gott jag kunde, jag lyckades.

Man får glädjas åt det man har, att få ha min pappa är mer än tillräckligt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej på er kära vänner!

Dagens inlägg kommer att handla om social fobi, någonting som jag själv lider av. Social fobi är någonting som vi verkligen behöver prata om mer öppet enligt mig, så let's go.

När jag gick i grundskolan så hatade jag att prata inför klassen, ordet presentation var det värsta av allt. Att stå framför alla dessa människor, deras ögon fokuserade på mig, deras fulla uppmärksamhet. Jag trivdes inte alls där uppe. Jag minns inte vart min sociala fobi började, jag hade inga problem att sjunga på en scen men jag ville verkligen inte prata inför människor.

När man väl stod där framför alla ögon så började man skaka, stamma, svettas och alla ord man har tänkt på för att göra presentationen så bra som möjligt försvann på 3 sekunder. Där stod man, blottad, livrädd och väldigt liten. Detta förföljde mig till gymnasiet och där blev det bara värre då muntliga presentationer var vanligt, jag gjorde allt i min makt för att få hoppa över det, sjukskriva mig, skolka eller göra någon annan uppgift istället.

När lärarna frågade slumpmässiga elever i klassrummet angående något förhör och man själv blev vald, skräcken. Jag visste svaren men dom försvann så fort fingret landade på mig. Kvar satt jag, stum och ännu en gång..väldigt liten. Inom vissa områden så kan jag prata hur mycket som helst, min reumatism, skönhetsideal etc. Men vanliga förhörsfrågor har jag svårt med.

Med åren så utvecklades dessutom en telefonfobi, att prata i telefon var obehagligt, att ringa samtal till andra än familjemedlemmar var det värsta. Tänk om man säger fel? Då gör man bort sig totalt. Idag så är det lite bättre, vissa dagar så kan jag ringa flera samtal per dag och andra dagar så får någon annan ringa åt mig.

När min sociala fobi var som värst så vågade jag knappt gå utanför dörren, jag kunde springa in i människor som kanske inte var så snälla, eller människor som bara stirrade på mig. Om jag gick förbi ett tjejgäng som stod och pratade så kunde jag tro att dom pratar illa om mig. Alla människor var hot och jag levde i min säkerhetsbubbla nere i mitt rum.

Det enda stället som jag kan vara på utan att fokusera på andra människor är gymmet, jag är nervös när jag ser genom fönstret att det är många människor där men när jag väl öppnar dörren och sätter i mina hörlurar med musik så försvinner all rädsla och nervositet, jag blir odödlig. På så sätt så har gymmet betytt mycket för mig, jag går dit när jag mår bra, jag går dit när jag mår dåligt för att må bättre.

Jag har fått lära mig på senare dar att folk gärna vill stå bakom och heja på dig när du försöker göra så gott du kan, men så fort du gör någonting bättre än dom så förvandlas deras hejande till buande och helt plötsligt så står du där ensam med dina hantlar och din frustration. Jag vände den frustrationen till styrka, jag tog en tyngre hantel och tränade för mig själv. Ni som ogillar det jag gör, det jag skriver och det som jag står för är mer än välkomna att stå bakom att bua, men i slutändan så kommer det vara ni som hjälpte mig upp för backen.

Likes

Comments

Hej,

Nu kommer ett till spontant inlägg, en liten uppdatering. Jag mår ganska bra just nu, jag sitter på en sliten yogamatta på gymmet efter min träning som jag faktiskt klarade själv! Tiden går mycket långsammare när han inte är med.

Jag har spenderat någon vecka på praktiken nu, och jag vill verkligen inte sluta. Att ha någonting att se fram emot när man går och lägger sig på kvällen, att vakna lycklig och fylld av längtan till barnen. Många hade nog det mesta för att leva i min fd vardag, att sova hur länge man vill, vara vaken hela nätter utan konsekvens. Jag kan erkänna att det var skönt i några veckor, men efter månader och även år så gör man vad som helst för att få någonting på kalendern.

Man vaknade och kände sig tom, allt var meningslöst och man ville bara att dagen skulle ta slut, att allting skulle ta slut. Frågan att lämna huset fanns inte ens, jag hade ingen motivation, ingen energi alls.

Idag så vaknade jag med en tomhet i bröstet, ännu en mardröm. Jag drömde om förhör, knivhugg, slag mot magen och ansiktet, elaka män och en förstörd liten tjej som försökte se stark ut, det var jag. Jag klev ur sängen och tog några djupa andetag medans jag tänkte det var bara en dröm. Men jag är så trött på att jag så gott som varje natt har mardrömmar om män. Alla män är inte som han var, elak, maktgalen, kontrollerande och psykopatisk. Men någon del av mig är fortfarande rädd, det kanske aldrig försvinner.

Väl uppe i köket framför kylskåpsdörrarna så började jag vakna till lite, jag tog ut smör och pålägg..det blev en torr macka till frukost. Jag tog med det ner till rummet och kollade in i väggen medans jag åt, tankarna gick så fort. Jag blev yr av allting.

Min älskade lillebror kommer in i rummet, han ser på mig med sina kärleksfulla, stora ögon och frågar om jag vill ha hans magiska toasts, han har precis lärt sig hur man lagar toast nämligen..

Trots att min aptit inte existerade så tog jag emot erbjudandet, gick upp i köket och möttes av lukten som jag älskar på morgonen, nybryggt kaffe..

Dante gör sin magiska toast och ger mig sedan tallriken, jag tar en klunk av kaffet som väntade på mig och en tugga av hans toast, det var magiskt. En känsla av värme och kärlek spred sig i min kropp, tack det var jättegott, sa jag och möttes av ett leende. Ett löfte skapades efter frukost, att jag och Dante skulle bygga en koja medans vi spelade minecraft på hans Xbox.

Jag klädde på mig och gick till mitt jobb och plötsligt så kändes inte världen så tung längre.

Efter jobbet så gick jag hem igen, tog en banan medans maten höll på att bli klar. Jag letade efter pappa som stod i tvättstugan och hängde tvätt, jag slängde skräp, vi pratade, skrattade. Sen fick han ett samtal ifrån polisen som ville förhöra honom, hon hade även förhört min mamma. Jag har ingenting emot det, tvärtom..jag uppskattar att dom tar tag i det men nerverna är på helspänn och jag är nervös.

Samtalet gick tydligen bra, jag och pappa åkte till soptippen för att slänga allt skräp som jag hade städat upp. Det var längesen det bara va jag och pappa, jag har tagit avstånd ifrån det mesta, omedvetet givetvis. Sen kanske det är en del i att växa upp, men det kändes skönt att bara vara vi. Som när jag var liten och ville följa med han i bilen, även fast han bara skulle tanka, ibland gjorde vi äventyr, jag var hans prinsessa, och han ville bjuda sin prinsessa på milkshake. Sånna små äventyr skapar många minnen som jag aldrig kommer glömma.

Man växer upp för fort, rätt som det är så är det mer begravningar än födelsedagskalas - fånga varje dag.

Likes

Comments

Godkväll!

Jag har nu kommit tillbaka till den vanliga, glada tjejen tack vare mina mediciner. Jag har dock varit dålig på att uppdatera bloggen, sorry about that.

Idag så åkte jag och D till Vänersborg för att hälsa på hans släktingar, vi åt god mat och pratade om allt möjligt, det var riktigt trevligt. Efter några timmar så satte vi oss i bilen och stannade vid gymmet i Vänersborg, ett kort benpass blev det iallafall..det var alldeles för många människor så jag fick min sociala fobi och ville bara hem.


Resten av helgen har spenderats på gymmet, men även i sängen framför bra serier. Det känns skönt att jag äntligen är påväg tillbaka. Imorgon så är det dags för jobb med mina härliga barn igen, även fast jag är trött som tusan just nu och jag inte alls känner för att jobba så vet jag att det kommer kännas imorgon.

Ett ganska hopplöst inlägg men jag ville visa att jag lever.

Likes

Comments

Godmorgon!

Just nu så sitter jag på bussen påväg till Göteborg, det är nämligen manikyrfredag! Så jag ska till min vanliga salong och bli lite uppvaktad, jag har ju inte fixat naglarna på ett bra tag.

Gårdagen slutade bra, pappa kom hem med mina mediciner och jag tog dom på kvällen. Jag städade rummet och även köket, försökte distrahera mig ifrån mina tankar. Men idag så kommer det nog bli bättre, jag ska gymma ikväll, haha jag har ju fuskat lite med träningen..jag har inte tränat på några dagar. Så det känns jättebra att få komma igång igen!

Likes

Comments

Hej på er,

Inatt så hade jag en av de värsta nätterna av mitt liv, jag har ju klarat mig några dagar utan mina mediciner mot min depression och ångesten men inatt så gick det överstyr och mina känslor blev en stor knut. Jag har verkligen varit på min kära pappa att han inte får glömma att ta ut medicinerna idag, för jag klarar inte av en till natt med alla tankar.

Jag skrev ett inlägg ifrån mobilen inatt medans min älskade låg och sov, några av er fick läsa det medans andra fick stå över. Inlägget raderades när jag vaknade imorse ifrån min mardröm, dels för att jag inte vill att min blogg ska vara så "öppen" om det negativa som finns i mitt liv, ni ska givetvis få följa med på min resa men nattens inlägg blev inte så filtrerat som mina inlägg brukar vara. Kortfattat så grät jag flera timmar i streck, jag blev dränkt i självhat, minnen som inte längre finns och alla känslor. För varje liten tanke så grät jag mer och mer.

Larmet ringde vid 8 och jag vaknade upp direkt, höll på med mobilen och läste några meddelanden. Min privata instagram hade blivit spammad med quotes och bilder som är triggande för er som lever med depression, men inläggen kommer att vara kvar eftersom att min privata instagram inte är lika "viktig" som min blogg är.

Jag hade ett missat samtal ifrån min pappa och jag visste att jag var tvungen att gå upp ur sängen och möta världen. Jag valde ut ett par vanliga jeans och någon hyfsat varm tröja, idag så skulle jag och barnen ut i skogen och jag kände inte för att frysa alldeles för mycket. Mitt humör var obeskrivligt, tom, ledsen med ändå tom.

När jag väl hade kommit ut ur mitt rum och befann mig i köket, stirrandes på kylskåpsdörrarna i hopp om att hitta aptiten så ringde jag pappa. Det blev en risifrutti och ett glas juice, enligt mig en ganska bra frukost. Skorna sattes på, och även halsduk och jacka. Hörlurarna sattes in och en aning sorglig musik spelades i mina öron medans jag tog min 5 minuters promenad till jobbet, livrädd för tanken att barnen skulle märka att någonting var fel. Jag möttes redan vid entrén av glada små barn och mitt humör blev förändrat för en stund, jag fick sätta på mig ett leende och ta mig ut i skogen tillsammans med dom.

Dagen gick ganska snabbt, när man har så mycket liv runt sig så kan man inte fokusera på sina egna tankar och känslor, även fast man vill så funkar det inte. Det händer saker hela tiden runt omkring och man har ansvar över allting. När klockan slog 13:30 så sa jag hejdå till barnen efter att ha lekt tjuv & polis. Jag möttes av kramar, så många kramar så att jag ramlade baklänges på en madrass som fanns bakom, barnen föll med och vi skrattade ordentligt, även jag.

Dom ville inte att jag skulle gå, och det kändes ganska bra att få höra det..trots allt så är det ju faktiskt barn som är de ärligaste människorna.

Just nu så är det ganska så stabilt, jag äter pizza och en semla, inte så hälsosamt men jag har inte ens energi till att bry mig eller för att ta mig till gymmet. Jag känner mig matt, ingen större sorg, ingen större lycka. Jag vill dra täcket över huvudet och vakna upp när jag mår bra igen. Inte för att jag minns hur det känns att må bra utan tabletter.

idag var det en jobbig dag.

Likes

Comments

Always and forever på gymgrossisten , deras utbud är on top OCH dom har sjukt bra priser.

Jag har provat lite olika hemsidor men för min del så funkar helt klart gymgrossisten bäst, snabb & bra service. Dom har alltid fria returer, fri frakt om du beställer för över 500 kr (och det är lätt att göra det där kan jag lova), och just nu så har dom massa specialerbjudanden! SKYNDA FYNDA.


Likes

Comments

Jag vaknade av alarmet, det tredje alarmet för att vara exakt.

Usch, för många konstiga drömmar och även en del mardrömmar..min lycka över att gå till jobbet var inte så stor längre och jag ville egentligen bara dra täcket över mitt huvud och somna om igen. Men istället så ringde jag till sjukhuset för att avboka ett möte som jag inte kunde komma till, en liten lögn om att jag var sjuk funkade..och egentligen så stämmer det ju. Jag är både reumatiker och förkyld..så de så.

Jag slängde i mig en macka efter samtalet och öppnade sedan ytterdörren för att gå till jobbet, när jag väl kom ut i friska luften så kändes livet lite lättare. När jag sedan möttes av söta små tvååringar så kändes livet lite roligare. Jag önskar verkligen att jag kunde bli heltidsanställd på förskolan men med tanke på att jag inte har den utbildningen..eller någon klar gymnasieutbildning..så finns det inte med på kartan. Jag nöjer mig med att praktisera genom arbetsförmedlingen sålänge jag får vara med mina underbara barn.

Barn är verkligen underbara, ovetande om vad som händer längre fram, vad som väntar på dom. Skolbänkar, läxor, kärleksproblem m.m. Min kärlek till just barn är obeskrivlig, den har alltid funnits där men jag vet inte riktigt varför det är just barn som gör mig så lycklig. Gränsen går vid 10+, varför det är just så vet jag faktiskt inte men så är det iallafall, jag har en sån barnlängtan och jag kan knappt vänta tills jag själv kan få hålla min egna lilla prins/prinsessa.

Barn är verkligen underbara, tills dom vaknar ifrån sin sömn och börjar gråta..jag har aldrig haft problem med att få någon liten knodd att sluta gråta, antingen med sång, skratt eller massage men det kommer dagar då ingenting funkar, och givetvis så är det okej. Barn är barn, människor är människor. Det finns någonting magiskt med dom, någonting som vi äldre inte vet om, varför grät barnet? Kanske var det en hemsk dröm? Kanske hunger? Sorg? Ensamhet? När dom är såpass små så kan dom oftast inte beskriva varför dom gråter, och då kan man bara finnas där och trösta.

Klockan blev över 2 och min arbetsdag var över, med en slående huvudvärk så tog jag på mig mina skor och sa hejdå till barnen, jag möttes av varma kramar fyllda med kärlek. Det gav bättre effekt än ipren och alvedon kan jag lova. Med tanke på att det bara tar 5 minuter att gå hem ifrån jobbet så var jag hemma inom nolltid, ett samtal med pappa i telefon och tiden gick ännu snabbare.

Nu är jag väl hemma, rummet har blivit städat, kaninen har fått komma ut och springa på gräset, jag har äntligen lagt mig ner i sängen där dagen började. Just nu känns livet vackrare.

Likes

Comments

Jag vill börja inlägget med att tacka för allt stöd som jag har fått av er, ni är helt otroliga.

Jag hade min mobil i min hand och GPS:rösten i hörlurarna, jag var nervös och för varje steg jag tog så blev det bara värre och värre. Om 50 meter så ligger destinationen till vänster. Jag möttes av en stor byggnad med varningsskyltar där det stod kameraförbud. Det är inte så konstigt, det var övervakningskameror i varje hörn och jag började tvivla på om jag verkligen hade kommit rätt. Vissa fönster hade galler på sig, andra såg helt vanliga ut. Jag tog några steg tillbaka och googlade fram polisen i kommunen som jag var i, och adressen stämde.

Jag tog ett djupt andetag och gick fram till dörren där det stod häktet, detta lugnade inte mina nerver och jag började se framför mig hur det skulle se ut där inne. Jag tar det kalla handtaget och gick in, där möttes jag av en kvinna som frågade vem jag skulle träffa. Efter mitt svar så fick jag följa med henne till fjärde våningen där hon bad mig vänta vid några röda soffor med utsikt över stadsparken. 

Jag började hålla på med min mobil i hopp om att jag kanske skulle glömma vart jag befann mig, men givetvis så blev inte situationen bättre. Efter 20 minuter så kom det fram en ung, mörkhårig kvinna och presenterade sig och skakade min hand medans jag presenterade mig. Jag fick följa med henne igenom korridorer med vita dörrar, fåtal speglar och kala väggar. Hon stannade och öppnade en dörr på högersidan och jag klev in.

TIll min förvårning så möttes jag inte av en kall metallbänk, mörka väggar och en stor lampa som skulle riktas mot mitt ansikte, istället så möttes jag av vita väggar, ett träbord med metallben samt ett glas med vatten. För mycket actionfilmer antar jag..

Hon frågade hur jag kände mig och jag svarade ärligt att jag var livrädd och otroligt nervös, men hon lugnade mig och efter en stund av kallprat så kom vi igång med förhöret. Jag är alltid fast besluten om att inte gråta när jag pratar om saker som är känsliga för mig men dessvärre så bröt jag det beslutet och tårarna började rinna mitt i historien. Jag bad om ursäkt, tog några djupa andetag och en klunk vatten ifrån glaset som stod på bordet.

Min historia fortsätter och över en timme senare så var förhöret slut och jag kunde lämna byggnaden och andas igen. Jag kollade på telefonen och möttes av flera meddelanden där ni visade erat stöd och peppade mig, tack.

Jag mötte upp pappa och fick en stor kram, efter att jag hade spenderat en timme i ett vilorum på hans jobb så kom han upp och hämtade mig, äntligen skulle jag hem. När jag satte mig i bilen så blev jag slagen av alla känslor och illamåendet kom på direkten, jag ville kräkas och gråta på samma gång. När vi väl var hemma så tog jag av mig ytterkläderna i mitt rum, kollapsade i sängen tillsammans med min pojkvän som fanns där och tog emot mig med en varm, öppen famn.

Mina ögon öppnades vid 8 på kvällen och jag hade troligen vaknat av hunger, jag gick upp till köket och värmde en fryspizza, pratade med pappa och andades. Idag så fick jag belöna mig själv genom att boka en tid till att fixa naglarna på fredag. Ibland är livet bra.

Likes

Comments