Header

Det är någonting som händer på kvällarna, alla tankar börja komma när lugnet har lagt sig. Nu sitter jag här igen med datorn i knät i ett försök till att skriva ett inlägg som några av er kanske bara läser rubriken på och klickar tillbaka på eran tidigare sida, medans resten av er har kommit hit. Välkomna.

Jag har många tankar, jag har många tankar om många olika saker. Min ångest ligger nära ytan och jag försöker pressa ner den igen med hjälp av jobb, jobb och mera jobb. Ni vet lika väl som jag att det inte kommer funka, tillslut så kommer det spricka och jag kommer dränkas av både ångest och tankar. Så vad är det egentligen som händer i mitt huvud? Jag står inför ett beslut från läkarna som ska berätta om jag har ännu en diagnos, ingenting superstort..men en till diagnos till samlingen. Jag hade hellre velat samla frimärken.

Det kanske bara är en ångest-tid, hösten har börjat komma..det har regnat hela dagen. Om himlen gråter så kanske vi också borde göra det? Vädret är grått, alla fina sommarfärger börjar falla mot gråa toner tillsammans med ångesten i våra bröst.

Jag sitter fast i min bok, jag har inte kommit långt alls och min motivation försvann lika snabbt som den kom, typiskt. Jag försöker skriva en vardag som reumatiker till mitt försäkringsbolag men har inte kommit så långt på det heller. Varje gång jag börjar skriva om hur nära vintern är så blir jag deprimerad och rädd, jag hatar vinter. Inte som någon jag-tycker-om-snö-men-bara-i-någon-månad typ, utan mer jag-gråter-när-jag-ser-första-snön typ. Det finns ingenting jag hatar så mycket som kyla och snö.

Givetvis så önskar jag att jag hade kunnat ha körkort tills dess så att jag kunde sätta mig i en bil med värme, men istället så får jag tappert gå till busstationen i minusgrader, vänta på bussen som kommer försent, därefter får jag komma sent till jobbet med blöta skor, en blöt jacka, förstört hår och ilska i mina vener.

Hade jag inte haft ett jobb så hade jag inte ens lämnat huset, jag hade legat i sängen med en tekopp i handen samtidigt som jag kollade på netflix. Livet hade varit lättare i spanien eller något annat varmt land, en kvinna kan drömma...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej kära läsare,

Nu sitter jag här ännu en gång och ska försöka få till ett läsvärt inlägg..jag tror minsann att jag har fått någon typ av skrivarkramp. Igår satt jag och skrev på olika bokidéer till min första bok som jag har bestämt mig för att börja med. Jag har i många år tänkt tanken på att bli författare, dels för min kärlek till ord och meningar..men även för att skrivandet alltid har varit mitt sätt att ventilera. Jag står ganska still idag eftersom att jag inte riktigt kan bestämma vilken genre jag ska välja, en självbiografi? En story om en annan person som lever mitt liv? Vi får se vart vi hamnar helt enkelt.

Med tanke på att jag aldrig någonsin har släppt en bok så vet jag inte riktigt vad man ska tänka på, vilket bokförlag man ska skicka in det på etc, det verkar vara så himla många punkter att följa. Det jag vet är att det hade varit så himla spännande och kul att få ge ut en egen bok, nå ut till flera människor som har det svårt.

Har man redan något sorts "märke" så verkar det vara så mycket lättare, folk vill samarbeta och hjälpa för att deras företag ska se bra ut. Jag är ju bara jag, ingen speciell..bara en tjej med många tankar och tyngder i ryggsäcken.

Likes

Comments

Tiden flyger iväg och det känns som att jag slängs fram och tillbaka i tidens tågresor.

Hur är det med er? Njuter ni av lördagens kvällslugn eller är ni ute och lever vilda livet? Själv så har jag aldrig varit en del av det vilda livet, trots mina stora försök i att passa in i tonårs-normen. Idag har jag kommit till ro med att inte riktigt vara i samma tågvagn som resten.

På tv:n visas olika kriminalprogram, ibland tittar jag men oftast så försvinner mina tankar iväg till lugnare miljöer. Ett barn har försvunnit och hela stan håller på att leta tills man får reda på att barnet är dött och hälsar på änglarna, en påminnelse om att livet är kort och borde tas vara på.

Jag har alltid gillat att ha många bollar i luften, oftast så slutar det med att jag tappar allting och får börja om från ruta ett, men ibland så lyckas jag. I dagsläget så har jag 3 jobb som timvikarier på olika ställen och jag kommer snart börja plugga på komvux i slutet av augusti. Jag har dessutom sökt in till olika skolor för att studera vård och omsorg på distans, vi får se hur det går den här gången.

En ny tankebubbla har tagits in i mitt liv mer och mer på sistonde, jag kommer först. Nu menar jag inte tävlings-först utan prio-först. Jag har levt hela mitt liv i hopp om att tillfredställa alla i min omgivning men det har tagit alldeles för mycket energi och kraft, i slutändan så kommer det bara vara jag. Gör det mig glad? gör det. Gör det mig olycklig? Gör det inte.

Jag har sett så många texter som lyder "du måste älska dig själv innan du kan älska någon annan" och det är bara pure bullshit, man måste ingenting. Det är klart att man kan älska någon annan innan man älskar sig själv..man kanske älskar någon annan för att någon annan älskar dig.

Jag har börjat älska mig själv mer och mer, bara för att jag förtjänar det. En ansiktsmask, manikyr, äta godis - bara för att jag förtjänar det, omtänksamhet mot dig själv.


Likes

Comments

Jag har varit sjuk i 7 år.

Under dessa 7 åren så har jag fått ta alla möjliga mediciner, piller, sprutor etc för att det skulle få mig att må bättre. Jag har inte tillräckligt många fingrar till att räkna allt dom har stoppat i mig. Idag så var jag där igen i hopp om att få hjälp då dom inte ringde när mina mediciner var slut för att göra en uppföljning. Först blev det blodprov, det är ingenting som skrämmer mig längre, jag kollar lugnt på när rören fylls av mitt röda blod, ibland så får jag hjälpa till att hålla något.

Jag hamnade i ett litet väntrum tillsammans med några kvinnor, 10 minuter senare så ropas mitt namn upp och jag följer med en manlig läkare som leder mig till ett vitt rum. Jag sätter mig på madrassen som ligger på britsen istället för dom hårda stolarna. Han vill veta varför jag är där och jag berättar kortfattat att jag är reumatiker, jag vill ha mediciner, hjälp. Han skriver ut någon medicin som jag ska ta i fem dagar, fem tabletter på morgonen varje dag. Han säger att jag kommer må bättre inom ett dygn och jag kan inte hjälpa att fnysa lätt åt hans ord. Om han ändå visste hur många gånger jag har fått höra det under mina sju år som sjukling.

Jag har varit så glad när falska förhoppningar fortfarande endast var förhoppningar, deras ord, meningar och löften om att jag kommer må bra snart. Tillslut så ger man upp, och efter 7 år av det så har jag rätt att få ta en paus ifrån deras lögner om friskhetens värld som jag troligen aldrig kommer att få uppleva. Tro inte att jag är negativ, jag har bara lärt mig att vara lugn och logisk. Om jag nu skulle må bättre av någonting så är jag för evigt tacksam, men tills dess så håller jag mig lugn.

När larmet ringde imorse så var det en kamp att lämna det varma täcket och ta sig upp ur sängen, allting gjorde ont. Bara att få på sig byxor och sätta på sig någon tröja var nästan omöjligt. Trappan upp till köket kändes lika lång som kinesiska muren och när jag väl kom upp så var jag helt slut. Pappa fick skära upp en skiva bröd till mig och jag gjorde ett tappert försök till att försöka smöra så gott jag kunde, jag lyckades.

Man får glädjas åt det man har, att få ha min pappa är mer än tillräckligt.

Likes

Comments

Hej på er kära vänner!

Dagens inlägg kommer att handla om social fobi, någonting som jag själv lider av. Social fobi är någonting som vi verkligen behöver prata om mer öppet enligt mig, så let's go.

När jag gick i grundskolan så hatade jag att prata inför klassen, ordet presentation var det värsta av allt. Att stå framför alla dessa människor, deras ögon fokuserade på mig, deras fulla uppmärksamhet. Jag trivdes inte alls där uppe. Jag minns inte vart min sociala fobi började, jag hade inga problem att sjunga på en scen men jag ville verkligen inte prata inför människor.

När man väl stod där framför alla ögon så började man skaka, stamma, svettas och alla ord man har tänkt på för att göra presentationen så bra som möjligt försvann på 3 sekunder. Där stod man, blottad, livrädd och väldigt liten. Detta förföljde mig till gymnasiet och där blev det bara värre då muntliga presentationer var vanligt, jag gjorde allt i min makt för att få hoppa över det, sjukskriva mig, skolka eller göra någon annan uppgift istället.

När lärarna frågade slumpmässiga elever i klassrummet angående något förhör och man själv blev vald, skräcken. Jag visste svaren men dom försvann så fort fingret landade på mig. Kvar satt jag, stum och ännu en gång..väldigt liten. Inom vissa områden så kan jag prata hur mycket som helst, min reumatism, skönhetsideal etc. Men vanliga förhörsfrågor har jag svårt med.

Med åren så utvecklades dessutom en telefonfobi, att prata i telefon var obehagligt, att ringa samtal till andra än familjemedlemmar var det värsta. Tänk om man säger fel? Då gör man bort sig totalt. Idag så är det lite bättre, vissa dagar så kan jag ringa flera samtal per dag och andra dagar så får någon annan ringa åt mig.

När min sociala fobi var som värst så vågade jag knappt gå utanför dörren, jag kunde springa in i människor som kanske inte var så snälla, eller människor som bara stirrade på mig. Om jag gick förbi ett tjejgäng som stod och pratade så kunde jag tro att dom pratar illa om mig. Alla människor var hot och jag levde i min säkerhetsbubbla nere i mitt rum.

Det enda stället som jag kan vara på utan att fokusera på andra människor är gymmet, jag är nervös när jag ser genom fönstret att det är många människor där men när jag väl öppnar dörren och sätter i mina hörlurar med musik så försvinner all rädsla och nervositet, jag blir odödlig. På så sätt så har gymmet betytt mycket för mig, jag går dit när jag mår bra, jag går dit när jag mår dåligt för att må bättre.

Jag har fått lära mig på senare dar att folk gärna vill stå bakom och heja på dig när du försöker göra så gott du kan, men så fort du gör någonting bättre än dom så förvandlas deras hejande till buande och helt plötsligt så står du där ensam med dina hantlar och din frustration. Jag vände den frustrationen till styrka, jag tog en tyngre hantel och tränade för mig själv. Ni som ogillar det jag gör, det jag skriver och det som jag står för är mer än välkomna att stå bakom att bua, men i slutändan så kommer det vara ni som hjälpte mig upp för backen.

Likes

Comments

Hej,

Nu kommer ett till spontant inlägg, en liten uppdatering. Jag mår ganska bra just nu, jag sitter på en sliten yogamatta på gymmet efter min träning som jag faktiskt klarade själv! Tiden går mycket långsammare när han inte är med.

Jag har spenderat någon vecka på praktiken nu, och jag vill verkligen inte sluta. Att ha någonting att se fram emot när man går och lägger sig på kvällen, att vakna lycklig och fylld av längtan till barnen. Många hade nog det mesta för att leva i min fd vardag, att sova hur länge man vill, vara vaken hela nätter utan konsekvens. Jag kan erkänna att det var skönt i några veckor, men efter månader och även år så gör man vad som helst för att få någonting på kalendern.

Man vaknade och kände sig tom, allt var meningslöst och man ville bara att dagen skulle ta slut, att allting skulle ta slut. Frågan att lämna huset fanns inte ens, jag hade ingen motivation, ingen energi alls.

Idag så vaknade jag med en tomhet i bröstet, ännu en mardröm. Jag drömde om förhör, knivhugg, slag mot magen och ansiktet, elaka män och en förstörd liten tjej som försökte se stark ut, det var jag. Jag klev ur sängen och tog några djupa andetag medans jag tänkte det var bara en dröm. Men jag är så trött på att jag så gott som varje natt har mardrömmar om män. Alla män är inte som han var, elak, maktgalen, kontrollerande och psykopatisk. Men någon del av mig är fortfarande rädd, det kanske aldrig försvinner.

Väl uppe i köket framför kylskåpsdörrarna så började jag vakna till lite, jag tog ut smör och pålägg..det blev en torr macka till frukost. Jag tog med det ner till rummet och kollade in i väggen medans jag åt, tankarna gick så fort. Jag blev yr av allting.

Min älskade lillebror kommer in i rummet, han ser på mig med sina kärleksfulla, stora ögon och frågar om jag vill ha hans magiska toasts, han har precis lärt sig hur man lagar toast nämligen..

Trots att min aptit inte existerade så tog jag emot erbjudandet, gick upp i köket och möttes av lukten som jag älskar på morgonen, nybryggt kaffe..

Dante gör sin magiska toast och ger mig sedan tallriken, jag tar en klunk av kaffet som väntade på mig och en tugga av hans toast, det var magiskt. En känsla av värme och kärlek spred sig i min kropp, tack det var jättegott, sa jag och möttes av ett leende. Ett löfte skapades efter frukost, att jag och Dante skulle bygga en koja medans vi spelade minecraft på hans Xbox.

Jag klädde på mig och gick till mitt jobb och plötsligt så kändes inte världen så tung längre.

Efter jobbet så gick jag hem igen, tog en banan medans maten höll på att bli klar. Jag letade efter pappa som stod i tvättstugan och hängde tvätt, jag slängde skräp, vi pratade, skrattade. Sen fick han ett samtal ifrån polisen som ville förhöra honom, hon hade även förhört min mamma. Jag har ingenting emot det, tvärtom..jag uppskattar att dom tar tag i det men nerverna är på helspänn och jag är nervös.

Samtalet gick tydligen bra, jag och pappa åkte till soptippen för att slänga allt skräp som jag hade städat upp. Det var längesen det bara va jag och pappa, jag har tagit avstånd ifrån det mesta, omedvetet givetvis. Sen kanske det är en del i att växa upp, men det kändes skönt att bara vara vi. Som när jag var liten och ville följa med han i bilen, även fast han bara skulle tanka, ibland gjorde vi äventyr, jag var hans prinsessa, och han ville bjuda sin prinsessa på milkshake. Sånna små äventyr skapar många minnen som jag aldrig kommer glömma.

Man växer upp för fort, rätt som det är så är det mer begravningar än födelsedagskalas - fånga varje dag.

Likes

Comments

Godkväll!

Jag har nu kommit tillbaka till den vanliga, glada tjejen tack vare mina mediciner. Jag har dock varit dålig på att uppdatera bloggen, sorry about that.

Idag så åkte jag och D till Vänersborg för att hälsa på hans släktingar, vi åt god mat och pratade om allt möjligt, det var riktigt trevligt. Efter några timmar så satte vi oss i bilen och stannade vid gymmet i Vänersborg, ett kort benpass blev det iallafall..det var alldeles för många människor så jag fick min sociala fobi och ville bara hem.


Resten av helgen har spenderats på gymmet, men även i sängen framför bra serier. Det känns skönt att jag äntligen är påväg tillbaka. Imorgon så är det dags för jobb med mina härliga barn igen, även fast jag är trött som tusan just nu och jag inte alls känner för att jobba så vet jag att det kommer kännas imorgon.

Ett ganska hopplöst inlägg men jag ville visa att jag lever.

Likes

Comments

Godmorgon!

Just nu så sitter jag på bussen påväg till Göteborg, det är nämligen manikyrfredag! Så jag ska till min vanliga salong och bli lite uppvaktad, jag har ju inte fixat naglarna på ett bra tag.

Gårdagen slutade bra, pappa kom hem med mina mediciner och jag tog dom på kvällen. Jag städade rummet och även köket, försökte distrahera mig ifrån mina tankar. Men idag så kommer det nog bli bättre, jag ska gymma ikväll, haha jag har ju fuskat lite med träningen..jag har inte tränat på några dagar. Så det känns jättebra att få komma igång igen!

Likes

Comments

Hej på er,

Inatt så hade jag en av de värsta nätterna av mitt liv, jag har ju klarat mig några dagar utan mina mediciner mot min depression och ångesten men inatt så gick det överstyr och mina känslor blev en stor knut. Jag har verkligen varit på min kära pappa att han inte får glömma att ta ut medicinerna idag, för jag klarar inte av en till natt med alla tankar.

Jag skrev ett inlägg ifrån mobilen inatt medans min älskade låg och sov, några av er fick läsa det medans andra fick stå över. Inlägget raderades när jag vaknade imorse ifrån min mardröm, dels för att jag inte vill att min blogg ska vara så "öppen" om det negativa som finns i mitt liv, ni ska givetvis få följa med på min resa men nattens inlägg blev inte så filtrerat som mina inlägg brukar vara. Kortfattat så grät jag flera timmar i streck, jag blev dränkt i självhat, minnen som inte längre finns och alla känslor. För varje liten tanke så grät jag mer och mer.

Larmet ringde vid 8 och jag vaknade upp direkt, höll på med mobilen och läste några meddelanden. Min privata instagram hade blivit spammad med quotes och bilder som är triggande för er som lever med depression, men inläggen kommer att vara kvar eftersom att min privata instagram inte är lika "viktig" som min blogg är.

Jag hade ett missat samtal ifrån min pappa och jag visste att jag var tvungen att gå upp ur sängen och möta världen. Jag valde ut ett par vanliga jeans och någon hyfsat varm tröja, idag så skulle jag och barnen ut i skogen och jag kände inte för att frysa alldeles för mycket. Mitt humör var obeskrivligt, tom, ledsen med ändå tom.

När jag väl hade kommit ut ur mitt rum och befann mig i köket, stirrandes på kylskåpsdörrarna i hopp om att hitta aptiten så ringde jag pappa. Det blev en risifrutti och ett glas juice, enligt mig en ganska bra frukost. Skorna sattes på, och även halsduk och jacka. Hörlurarna sattes in och en aning sorglig musik spelades i mina öron medans jag tog min 5 minuters promenad till jobbet, livrädd för tanken att barnen skulle märka att någonting var fel. Jag möttes redan vid entrén av glada små barn och mitt humör blev förändrat för en stund, jag fick sätta på mig ett leende och ta mig ut i skogen tillsammans med dom.

Dagen gick ganska snabbt, när man har så mycket liv runt sig så kan man inte fokusera på sina egna tankar och känslor, även fast man vill så funkar det inte. Det händer saker hela tiden runt omkring och man har ansvar över allting. När klockan slog 13:30 så sa jag hejdå till barnen efter att ha lekt tjuv & polis. Jag möttes av kramar, så många kramar så att jag ramlade baklänges på en madrass som fanns bakom, barnen föll med och vi skrattade ordentligt, även jag.

Dom ville inte att jag skulle gå, och det kändes ganska bra att få höra det..trots allt så är det ju faktiskt barn som är de ärligaste människorna.

Just nu så är det ganska så stabilt, jag äter pizza och en semla, inte så hälsosamt men jag har inte ens energi till att bry mig eller för att ta mig till gymmet. Jag känner mig matt, ingen större sorg, ingen större lycka. Jag vill dra täcket över huvudet och vakna upp när jag mår bra igen. Inte för att jag minns hur det känns att må bra utan tabletter.

idag var det en jobbig dag.

Likes

Comments

Hallå har ni spanat in nelly.se på senaste eller?

Deras utbud är ju enormt och det är ju en livsfarlig terapi nu när lönen har kommit in, jag har spanat in lite produkter och hittat mina favoriter.Jag absolut älskar halsduken, men jag är ju helt tokig i mysiga halsdukar. Och även väskan, hur söt!?


FAVORITER från NELLY

1. | 2. | 3. | 4.

Likes

Comments