Header

Hejsan,
13:45 och jag försöker få ut mina tankar och funderingar här på bloggen ännu en gång. Ni brukar uppskatta dessa inlägg, kan ni relatera? Eller är det bara underhållande att läsa?

Som några av er kanske vet så är jag en drop-out, dvs jag hoppade av gymnasiet..inte bara en gång utan två gånger under ett år. Jag har sett mina fd klasskamrater ta studenten via facebookbilder och instagram, givetvis har jag önskat att jag också kunde stå där på bild med en studentmössa på huvudet.

Det har varit en längtan jag har haft sen jag hoppade av mina studier, att faktiskt bli klar med någonting. Det verkade alltid se så enkelt ut för andra, studera och prioritera så får du den där studentmössan på huvudet, men för mig så kom det alltid någonting ivägen. Var det inte min psykiska ohälsa så var det dåliga förhållanden, varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?

Jag träffade en fantastisk kvinna för några dagar sedan som motiverade mig väldigt mycket när det kommer till studierna, jag har gjort mina skoluppgifter via komvux och pluggar när jag sitter på jobbet. Enligt mina lärare så kommer jag bli klar i januari 2018.

Jag vill nästan inte tro det, det känns plötsligt väldigt nära. Med tanke på att jag går på komvux så kommer det inte bli något släp och studentfrulle, det kommer istället bli att jag går ut genom dörrarna som leder in till skollokalerna, that's all.

Sen kanske det blir något litet firande men egentligen ingen big deal. Borde jag vara ledsen eller besviken? Jag är osäker på mina känslor och framförallt osäker på mina framtida känslor.

Det känns ibland som att jag är senare med allting än resten av människorna i min egna ålder, jag har inget körkort, ingen student, inget eget boende och ingen färdig utbildning dvs fastanställning på något 7-16 jobb.

Jag är påväg till det, och jag ska bara fokusera på min egna bana men det är inte lika enkelt när det finns flera tusen banor bredvid min som verkar vara så mycket lättare.

Jag fick besök av min pappa igår tillsammans med hans kärlek Susanne, det kändes skönt att få ventilera av mig med dom under en lång promenad i den kyliga naturen.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Godmorgon,
Wow vilken respons jag fick på mitt tidigare inlägg, tack! Ibland kan det kännas som att man bara sitter och skriver till tomma internet och ingen annan, ibland är den känslan skön..men oftast så är den ganska tråkig och ihålig.

Har ni haft en bra "black friday week"? Jag har gjort en del shopping men med tanke på att jag inte är så förtjust i att gå i butiker när det är alldeles för mycket folk så blev det shopping på nätet istället, smidigare och mer bekvämt att shoppa i pyjamas.

Jag köpte ett par vinterskor eftersom att snön kom oväntat över en natt här på ön, jag hanterade snön på samma sätt som jag gör varje år..tårar och ilska. Men efter någon stund så kom jag ihåg mitt löfte till mig själv. "Ta det positivt"

Jag fick även beställt några andra saker som behövdes, ansiktskräm, serum, kläder och nya träningskläder. Det som är negativt med att beställa kläder etc från nätet är den eviga väntan på att få hem sakerna, till skillnad från när man köper sina saker i en fysisk butik och går hem med plaggen direkt.

bjuder på en suddig bild på dagens frulle

Likes

Comments

Godmorgon,
Äntligen börjar jag komma tillbaka efter en tvådagars paus från arbete. Jag behövde verkligen lite ledighet för att lugna mig från allt jobb. Jag spenderade min måndag i min mammas lägenhet tillsammans med hennes katter medans hon är i Saudiarabien med sin man och har det härligt i värmen.

Gårdagen var väldigt mysig, det blev övningskörning tillsammans med pappa, lite shopping till mina små kaniner inför vintern, kvällsyoga och lite Rayman på xbox. Jag somnade strax innan 23 och vaknade av larmet som ringde 05:30 tillsammans med min sambo, fixade lite mackor till oss båda och sen släppte han av mig vid gymmet där jag fick sola en stund och även gå på bandet.

Det var faktiskt väldigt skönt att gå till busstationen efter att ha legat i solariet och blivit varm, jag har en känsla av att den här dagen kommer bli väldigt bra. Jag har dagpasset på jobbet och tar det lugnt med en kopp kaffe i handen och ett leende på läpparna.

I vanliga fall så brukar jag hata den här årstiden men jag tror att det här året kommer bli annorlunda och om inte..så får jag göra det bästa av situationen helt enkelt.


Likes

Comments

Hej,
jag har kommit fram till min egna framgång och hur stor den faktiskt är..visst det finns folk som har kommit längre. Men på ett år så har jag jobb, studier och ekonomisk balans, jag trodde aldrig att jag skulle bli frisk och jag trodde att jag lida av min depression tills den skulle avsluta mig.

Jag fick aldrig något riktigt svar när jag frågade hur länge jag ska hålla ut, hur länge det kommer göra ont, eller när man märker någon skillnad alls. Säkerheten i min osäkerhet var stabil, jag var allt annat än stabil. Möjligtvis stabilt deprimerad - om det verkar vettigt?

Jag tror inte folk i min omgivning förstod hur allvarligt det var och hur dåligt jag mådde, och jag kan inte klandra dom. Jag tror inte ens att jag fattade hur allvarligt det faktiskt var.

Man kände sig redan död, så allting som hände runtomkring spelade ingen roll.

Jag vill inte vara cliché och peka på kärleken, men efter att jag träffade min man så började allting gå bättre. Det känns konstigt att tänka tillbaka och se allt som har förändrats.

När jag träffade min man så hade jag haft ett jobb som danslärare på lördagar, thats it. Idag så har jag jobbat på förskolor, olika typer av boenden och som personlig assistent.
_____________________________________________________________
Jag gillar att ha flera bollar i luften men det slutar ibland med att jag tappar alltihopa och slutar med det jag håller på med. Man tappar motivationen och känner sig värdelös, och det stämmer ju inte alls..man är ju någon typ av superhjälte. Idag kändes det som att jag hade tagit vatten över huvudet, egentligen så är det bara många småsaker. Körkort, studier, olika jobb, skriva på mina två böcker.

Det borde inte bli så stressigt som det faktiskt har blivit, jag ska boka in sjukhusbesök, övningsköra, ta hand om mina små kaniner, åka från ett jobb till ett annat, skriva uppsatser till skolan. Min slutsats är att allting kommer bli lättare med körkort och bil.

Vi får se..


Likes

Comments

Hej på er,
Äntligen så har jag börjat med julklappsköpen..jag brukar alltid vara ute i god tid men nu så känns det som att jag verkligen var ute i "sista sekund" (även fast jag själv vet att det inte stämmer).

Jag vet inte om jag har nämnt det i mina tidigare inlägg men jag kommer fira jul med min sambo och hans familj den 16:onde december och det är ju faktiskt betydligt närmare än den 24:e, eller..?

Dock så är inte allt beställt än men jag är på god väg iallafall, de senaste åren så har jag inte varit så exalterad över julen, det var ingenting speciellt längre och jag såg inte fram till det. Men nu är jag tillbaka igen och jag vill börja julpynta helst igår medans jag lyssnar på klassiska jul-låtar.

Men jag är lite osäker på hur det ser ut framme i december faktiskt, jag jobbar natten till julafton men förmodligen så är jag ledig resten av den 24:e. Sen jobbar jag även vid nyårsafton..det blir mycket jobb i år helt enkelt.

Däremot så är det ingenting negativt, tvärtom..jag ser verkligen fram emot att få ha någonting att göra kring jul-tiden och nyår. Annars ligger jag bara hemma och kollar folks snapchat-stories och ser hur dom lever sitt liv för fullt medans jag ligger där i pyjamas framför tvn med en katt i mitt knä.

Vi får se vad julen har att erbjuda..

Likes

Comments

Nej du kommer inte dö, nej du är inte ensam.

Vi alla har ångest i oss, det är från våran djuriska instinkt säger psykologerna. Jag antar att de har rätt. Men vart går gränsen mellan att ha vanlig instinkts-ångest och att lida av ångest?

Min ångest har markerat, grävt upp och gjort om mig som person, från att vara en positiv och glad tjej till att se livet i svartvitt. Solen är grå, havet är grått, livet är färglöst och min själ likaså.

Jag fick frågan "är du alltid såhär glad?" och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vem är alltid glad? Är jag alltid glad? Är det den bilden jag sänder till min omgivning?

"Nej..jag är faktiskt inte alltid såhär glad. Vissa dagar går jag sönder, jag gråter, jag känner mig värdelös, hopplös och allmänt livlös" Det ville jag egentligen svara, men vem vill ha den nakna sanningen?

"Haha jag försöker" fick duga som svar och samtalsämnet byttes snabbt därefter. Missförstå mig rätt, jag mår bättre än vad jag har gjort och enligt mig själv så har jag ingen depression längre, visst..vissa dagar kan jag vara deprimerad. Men det är stor skillnad.

Jag har ångest fortfarande, jag får panikattacker fortfarande, men jämfört med hur illa det faktiskt har varit så är det inte lika farligt. Jag kunde inte gå i skolan, jag isolerade mig, jag drack och..ja ni har läst allt detta förut.

Är det gränsen? När ångesten påverkar våran vardag såpass mycket att vi får lägga våra viktiga delar av den på hyllan för att göra våran ångest nöjd?

Efter att jag fick min ångest-diagnos så började läkarna koppla minsta lilla sak med min ångest, hade jag ont någonstans i kroppen så var det ångest. Dom kollade inte ens igenom min kropp, dom läste journalerna och sa bara att det är ångest, tack och hej.

Tar läkarna oss med ångestdiagnoser som en vindpust? Visst önskar jag att jag bara hade haft ångest och inte depression, reumatism och PTSD..men att inte ens kolla igenom patienten. Jag kunde lika gärna ha ett djupt, öppet sår under tröjan men eftersom att jag har diagnosen ångest så är det omöjligt för min kropp att få hjärtsvikt, cancer, diskbråck, etc.

Jag förstår att många symptom stämmer ihop med min ångest, men det utesluter inte andra diagnoser, eller?


Likes

Comments

Hej på er,

Dags för ett till viktigt inlägg..denna gången ska vi snacka om självkärlek. Någonting som är så viktigt, men ändå någonting som inte prioriteras såpass högt upp i listan som det borde.

Anledningen till att jag väljer att skriva om just detta ämnet idag är för att jag själv precis har börjat med ren självkärlek.

Under mina tonår så har jag blandat ihop självkärlek och att dölja sina "fel"..

jag fixade mina naglar på salonger alldeles för ofta och gick i tankar att det var för att ge mig själv kärlek men idag har jag insett att jag inte tyckte om mina händer. Det tar oss flera år tillbaka till grundskolan när jag hade stora problem med eksem, barn kan vara väldigt elaka mot andra barn och jag var en av de "utsatta". Jag ville ha vantar på mig under hela skoldagen för att dölja mina händer som var fyllda med eksem samtidigt som jag ville vara så diskret som möjligt med mitt problem. Jag blev av med min osäkerhet angående mina händer för ca 2 år sedan. När jag hade fått en nagelförlängning så "tog det bort" min osäkerhet och jag fokuserade istället på mina lösnaglar.

Jag köpte väldigt mycket smink och gick ständigt runt med ett "full makeup-face" för att jag tyckte att jag såg hemsk ut när jag inte hade smink på mig, det blev något sorts beroende. Idag älskar jag hudvård, istället för att täcka för den där finnen så behandlar jag den med en passande produkt som istället får den att försvinna.

Under mina år i skolan så fick jag många kommentarer om hur blek jag var och att jag aldrig var solbränd efter sommarloven till skillnad från resten av eleverna. Jag började sola solarium och använda brun utan sol för att passa in med resten.

Förr så såg jag alla dessa saker som självkärlek men hur kan det vara självkärlek om jag döljer mina osäkerheter, att krama om sig själv och sina så kallade "fel" är väll att ge sig själv kärlek?
Men att se sig i spegeln och äcklas av sin alldeles för vita hy och sedan dränka huden i brun utan sol för att omgivningen skulle sköta sitt..är enligt mig inte självkärlek.

För 3 dagar sedan så skrubbade jag bort all min brun utan sol, jag använder inte lösnaglar, lösögonfransar längre (om det inte är något speciellt tillfälle), jag smörjer in mina händer som i mina ögon är perfekta idag. Jag använder en mjukgörande lotion till kroppen och försöker ständigt tänka positiva saker om min kropp, vissa dagar är det svårare..nästintill omöjligt. Men hela mina icke-perfekta existens gör mig perfekt.


Dagens inlägg är från mitt perspektiv, mina tankar och mina funderingar samt åsikter. Min syn på självkärlek behöver inte stämma in med eran och självklart så får man välja själv vad självkärlek är för just dig.



Likes

Comments

Godmorgon,


Den första november 2017 har anlänt, ingenting speciellt, ingenting nytt egentligen. Dagen började med en bussresa till min pappa och lillebror..allting skulle gå som planerat - trodde jag.

Istället får jag ett samtal ifrån min chef som undrar vart jag är någonstans, givetvis så hade jag tagit fel på mina arbetstider och fick, utan frukost stressa iväg till jobbet där jag nu sitter.

Planen för gårdagen var att jag skulle åka till min pappa och lillebror för att åka iväg och hitta på någonting roligt. Istället så blir jag fast på jobbet i 3 timmar, hinner inte åka på vårat äventyr och får istället, ledsen och besviken - åka hem till mig.

Planen för idag var att jag skulle börja jobba 16:00 vilket gav mig gott om tid att ta den tidigaste bussen hem till pappa, äta frukost tillsammans och sedan åka iväg på vårat äventyr för att sedan åka till jobbet med glatt humör. Men här sitter jag nu, med två örfilar från själva livet som tydligen inte vill att jag ska ut på äventyr, you won this time..

Jag går in på ett 24-timmars pass och kommer sluta 08;00 imorgon, jag hoppas att jag kan ta min familj-frulle och äventyr imorgon istället. Om nu inte livet har andra planer för mig.
_____________________________________________________________

Utöver livets spel mot mig så mår jag ganska bra, jag har varit utan min anti-depressiva i över 2 månader och känner ingen längtan tillbaka. Jag jobbar hela tiden, är det inte på ena jobbet så är det på andra. Jag träffar en psykolog då och då, tar inte sömntabletterna längre för att jag äntligen kan få sova utan större oro.

Min psykiska hälsa är inte 100% hel, men jag är på god väg och det känns bra. Det känns som att jag har gjort någonting rätt i mitt liv med tanke på att allt jag brukade göra i min fd.vardag inte längre finns kvar. För att inte tala om medicineringen som jag la av med utan att trappa ner, min kropp kanske fick nog, min kropp kanske visste att den skulle klara sig, att jag skulle klara mig utan piller.

Jag är tacksam.

Likes

Comments

Det är någonting som händer på kvällarna, alla tankar börja komma när lugnet har lagt sig. Nu sitter jag här igen med datorn i knät i ett försök till att skriva ett inlägg som några av er kanske bara läser rubriken på och klickar tillbaka på eran tidigare sida, medans resten av er har kommit hit. Välkomna.

Jag har många tankar, jag har många tankar om många olika saker. Min ångest ligger nära ytan och jag försöker pressa ner den igen med hjälp av jobb, jobb och mera jobb. Ni vet lika väl som jag att det inte kommer funka, tillslut så kommer det spricka och jag kommer dränkas av både ångest och tankar. Så vad är det egentligen som händer i mitt huvud? Jag står inför ett beslut från läkarna som ska berätta om jag har ännu en diagnos, ingenting superstort..men en till diagnos till samlingen. Jag hade hellre velat samla frimärken.

Det kanske bara är en ångest-tid, hösten har börjat komma..det har regnat hela dagen. Om himlen gråter så kanske vi också borde göra det? Vädret är grått, alla fina sommarfärger börjar falla mot gråa toner tillsammans med ångesten i våra bröst.

Jag sitter fast i min bok, jag har inte kommit långt alls och min motivation försvann lika snabbt som den kom, typiskt. Jag försöker skriva en vardag som reumatiker till mitt försäkringsbolag men har inte kommit så långt på det heller. Varje gång jag börjar skriva om hur nära vintern är så blir jag deprimerad och rädd, jag hatar vinter. Inte som någon jag-tycker-om-snö-men-bara-i-någon-månad typ, utan mer jag-gråter-när-jag-ser-första-snön typ. Det finns ingenting jag hatar så mycket som kyla och snö.

Givetvis så önskar jag att jag hade kunnat ha körkort tills dess så att jag kunde sätta mig i en bil med värme, men istället så får jag tappert gå till busstationen i minusgrader, vänta på bussen som kommer försent, därefter får jag komma sent till jobbet med blöta skor, en blöt jacka, förstört hår och ilska i mina vener.

Hade jag inte haft ett jobb så hade jag inte ens lämnat huset, jag hade legat i sängen med en tekopp i handen samtidigt som jag kollade på netflix. Livet hade varit lättare i spanien eller något annat varmt land, en kvinna kan drömma...

Likes

Comments

Hej kära läsare,

Nu sitter jag här ännu en gång och ska försöka få till ett läsvärt inlägg..jag tror minsann att jag har fått någon typ av skrivarkramp. Igår satt jag och skrev på olika bokidéer till min första bok som jag har bestämt mig för att börja med. Jag har i många år tänkt tanken på att bli författare, dels för min kärlek till ord och meningar..men även för att skrivandet alltid har varit mitt sätt att ventilera. Jag står ganska still idag eftersom att jag inte riktigt kan bestämma vilken genre jag ska välja, en självbiografi? En story om en annan person som lever mitt liv? Vi får se vart vi hamnar helt enkelt.

Med tanke på att jag aldrig någonsin har släppt en bok så vet jag inte riktigt vad man ska tänka på, vilket bokförlag man ska skicka in det på etc, det verkar vara så himla många punkter att följa. Det jag vet är att det hade varit så himla spännande och kul att få ge ut en egen bok, nå ut till flera människor som har det svårt.

Har man redan något sorts "märke" så verkar det vara så mycket lättare, folk vill samarbeta och hjälpa för att deras företag ska se bra ut. Jag är ju bara jag, ingen speciell..bara en tjej med många tankar och tyngder i ryggsäcken.

Likes

Comments