Hur ska man veta vem man är när man ständigt är under förändring? Du söker i och efter allt för att hitta något. Finna något. Komma dig själv lite närmre. Jag söker, och jag hittar. Jag kommer mig själv lite närmre och får ett lite bättre grepp om vem jag är som människa. Men den tryggheten finns hos mig en liten stund innan den försvinner. Det är som om jag sitter på ett tåg och vinkar hejdå till det kvarlämnade på perrången, för att sedan åka vidare och fortsätta min resa. Mitt äventyr till resa och vidare sökande efter en själv. För vi är ständigt under förändring.

Att vi hela tiden förändras kan kännas väldigt förvirrande, men tror att det är livsviktigt. En del av "meningen med livet", att finna oss själva. Lätt att låta klyschigt, men tror verkligen det. Tänk om man redan som liten rent instinktivt visste allt om oss själva. Och att det aldrig förändrades. Men förändring är också förvirrande. Både när det kommer tills en själv som människa och när det gäller ens tankar och värderingar, (eller det kanske är samma sak?). Något jag funderar över är varför vi förändras. Och varför just i vissa tidpunkter. Jag vill tro att det måste finnas något mer bakom det än att vi förändras på grund av klimaten runt om oss. För det är väldigt uppenbart, hur vi människor ändras både medvetet och omedvetet efter vår omgivning för att känna en gemenskap. Och jag vill inte heller tro att vi ändras för att vi blir äldre och klokare. Detta är faktorer som självklart har en påverkan, men det måste finnas något mer. Men om det är så, att vi förändras efter omgivningen flyttas mina tankar istället till hur dumma vi är som människor. Hur vi omedvetet och medvetet gör allt för att känna gemenskap och tillhörighet. Hur läskigt det är, att vi kan ändras så lätt. Om vi nu ändras för att höra hemma någonstans. Hur osmarta vi människor är som är så lättpåverkade och kan luras av ingenting. Hur svaga vi är och hur läskigt det är.

Alla kanske inte förändras hela tiden, det kanske bara för att jag är 17år liten och letar efter delar av mig själv. Det kanske går över och inte alls håller på hela livet. För vad vet jag egentligen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag är i ett förhållande. Inte vart det så värst länge, men under en tillräckligt lång tid för att kunna tänka och fundera. Är lycklig och älskar människan utan att tvivla en enda sekund. Men jag är förvirrad över kärlek. Det är något nytt jag inte riktigt greppat, och det har stört min hjärna något otroligt. Speciellt i början av den del som anses vara seriös i vårt förhållande. Kanske för att det från min sida var ett oväntat val av partner, allt skedde rätt hastigt och på något sätt var det lite pressat. Hur vet man då. Att man är kär. Eller vad kärlek är överhuvudtaget? Jag har ju aldrig vart kär förut. Finns det någon definition av kärlek och VAD ÄR DEN. Hur ska det kännas i kroppen när man är kär? Fråga efter fråga som präglade min osäkerhet kring känslan. För jag kunde ju inte veta och det s ö g. Jag frågade en kompis och hon sa "man vet väll bara när man är kär, det känner man bara". Det hade jag trott på innan också, men så jävla lätt var det fan inte. Jag har sedan gammalt hört kärlekssyntom (om man nu kan kalla det så) beskrivet som att det pirrar i kroppen, nervositet, att du tänker på personen hela tiden och känslan av andningssvårigheter. Men så har jag ju inte känt. Och det förvirrade mig, och gjorde mig en aning förtvivlad. För jag ville ju verkligen så hårt. Var jag inte kär eller är kärlek romantiserat? Den tanken gjorde mig också ledsen, att kärlek skulle va romantiserat. Här har jag gått runt på vår jord i 18år med hoppet om att vänta på att bli kär, för så skulle allt bli perfekt, och så kändes det "bara".. såhär. Jag visste knappt ens om jag var attraherad av människan. Hur förvirrad kan jag vara? Vad var det som fick mig att tvivla då. Jag kände mig så jävla dragen till människan. Som en magnet, en känsla jag dessvärre inte känt förut. Du vet, när man saknar någon fast ni träffades tidigare samma dag (du kanske inte vet, jag har ju t.ex inte upplevt samma sak tidigare). Också att jag kände att vår relation var mer än en vänskapsrelation. Jag skulle beskriva det kan kände som känslan av trygghet som en bas av värme man vill vara omfamnad av för evigt. Det måste vara perfekt, eftersom jag inte vet vad som saknades. Men jag kände aldrig den här maximala spänningen som jag tänkte mig. Kärlek eller bara en stark ömsesidighet? jag vet inte jag vet inte jag vet inte och det gjorde mig så jätteförvirrad och ledsen,

för vad gör man när man inte vet? När man inte är säker på vad man känner. Jag var rädd för att förlora människan som betydde så otroligt mycket, men jag visste inte ifall jag var kär. Är det okej att bara låssats och hoppas? Låssas att man känner saker man inte riktigt gör, överdriva för att den andra personen med känslor ska få någon bekräftelse. Det gjorde jag till viss del, och det har gått framåt. Min framgång då, är den då naturlig tillagd eller påtvingad? En ren och skär övertygelse av mig själv till mig själv? Det vet jag inte heller. Men att överdriva det man känner, är det moraliskt fel? Tänk om det visar sig att gå åt fel håll. Då har man gett den andra personen falska förhoppningar och det är så elakt att jag vet inte vad.

Så mycket frågetecken. Hoppar fram och tillbaka från nutid och dåtid. en del tankar är nuförtiden lösta och en del förblir funderingar, men de mesta jag beskriver är känslor jag kände då.

Likes

Comments

Jag hatar att vara förvirrad och att inte ha kontroll. Är förvisso ingen kontrollmänniska, men jag vill kunna se klart i relationer och känslor. Vill inte se allt som ett sken av suddigt ljus. Vill inte att varje andetag ska bli lite djupare för att jag försöker supa in lite extra syre för att inte känna mig orolig i kroppen. Jag är orolig av frågetecken för att det är något som jag inte har grepp om. Tappat greppet om något som är påväg att falla. Vad känner jag? Vad vill jag? I vilken riktning är jag påväg? Är det bra eller dåligt? Man har inte kontroll över tankarna och blir förvirrad. Och inte heller kan jag sätta ord på hur jag känner. Jag tänker och tänker, men jag vet inte vad jag ska tänka på-

Kanske är jag rädd för att hamna där. Emellan allt. När man går och väntar på att något ska blir bra. Du kan inte heller identifiera problemet. Men är det något du vet är det att såhär ska det inte vara. Lösningen till problemet vet du inte heller, och kanske är det till och med så att det är en annan människa som sitter med nyckeln till ditt lås. Makt. Du väntar på något, men vet inte vad. Och tiden går, hela tiden. Det är väll det som är mest stressande. Minuter blir till timmar, timmar till dagar, dagar till veckor och veckor till månader. Och helt plötsligt har det gått ett år. Det känns fortfarande, men du börjar inbilla dig att det kanske är såhär det ska vara.

Här sittar jag i alla fall nu. Lyssnar på ångestladdad musik och vet varken in eller ut. Vad vill jag och vad vill jag inte. Så många frågor så få svar

Likes

Comments

Så nu sitter jag här. Flera månader, till och med år, efter väntan på något jag inte vet vad. Jag har länge velat skriva. Skriva om vad som helst. Allt och ingenting. Mest om tankar som dagligen snurrar runt i mitt huvud. Men har helst velat skriva på papper, för hand med en penna. Det känns mer äkta. Det har dock inte blivit något av det, så jag börjar här. Det här får bli min början. Början på vadå? Inte vet jag. 

På den här bloggen kommer jag skriva ner saker som kommer i min hjärnas väg. Funderingar på livets alla frågor. Kanske vill jag skriva av mig för att rensa huvudet på tankar, eller för att utveckla och klargöra påbörjade tankar. Kanske skriver jag för att lämna något slags avtryck efter mig på denna jord. Jag vet inte. 

De flesta som besöker min blogg kommer nog utan att ens läsa lämna, medan någon kanske stannar. Gör dock detta för mig själv. Vem är jag då? Tänker att det är bäst att vara anonym. Ni får föreställa er mig som någon. Till en början i alla fall, det blir mest spännande. Ledtråd; Pronomen tjej, 17år från Stockholm. 


Likes

Comments