Här sitter jag nu vid mitt älskade hav. Tårarna rinner och jag låter dom göra det.
Insikten blir så stark för varje gång och även om man hela tiden har hoppet med sig så inser jag att jag aldrig kommer ha någon riktig familj. Den eviga drömmen om det krossas varje gång.
Och jag faller lika hårt. Att man inte lär sig..
Men det är ju det enda jag vill, ha en vanlig familj som bryr sig och ser en som den människa man är. Inte försöker få mig till att bli någon annan.
Jag är trött på att leva i någon lögn.

Det här har inte börjat nu utan pågått sen tidig ålder.
Men de vägrar lyssna, vägrar förstå att man är olika, känner olika, tycker olika. Säger man vad man tycker får man skäll för man inte tycker som dom. Talar man om hur man känner är man löjlig och överreagerar. Väljer man då att prata med någon annan så vill man smutskasta dom å att man inte kan prata med dom direkt istället för att dom ska få höra från annat håll.. men hur ska man göra/vara då?
Ikväll är jag uppgiven och ledsen och nu har det gått så långt att jag står i den stora och gigantiska frågan:
Vad mår jag bäst av, säga upp kontakten eller falla lika hårt varje gång?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hur blev det såhär?
Hur hamnade jag här?
När man i tidig ålder började tvivla på sig själv. När allt man ville var att bli accepterad för den man var, att bli sedd.
Ett konstant jagande av prestationer, om jag bara gör det lite bättre. Lite till.
Eller så gjorde man ingentingalls, alldeles för rädd för att misslyckas.
Gömde sig. Backade undan. Vågade inte ta plats.
Vågade inte göra fel. För vad skulle hända då?
Jag blev mer och mer instängd, vågade inte säga något. Säga hur jag mådde eller kände. Det kändes som man var i två delar, en när man var själv och en som man kunde visa utåt.
För om jag skulle säga något, skulle någon förstå? Eller skulle dom vända mig ryggen?
Relationer har alltid varit så viktiga för mig. Så rädslan över att förlora dom som stod mig nära tog över..

En evig karusell som år efter år blev större och värre på olika sätt.

Från när allt detta började till den dag då det rasade för ungefär tre år sen. Det har varit en berg och dalbana utan dess like. Djupa, djupa dalar men också höga toppar.
Ett destruktivt tankemönster, ångest, prestationsångest, höga krav, utmattningsdepression, kronisk sjukdom som vi toppade med en krock och en hjärnblödning vid olika tidpunkter.

Det har så många gånger varit tungt, svart och svårt. Så många gånger jag velat ge upp. Att inte orka kämpa. Dagar man knappt kommit ur sängen. Vakna nätter. Timtal som tårarna bara runnit.
Att hela tiden kämpa emot en jävul som sitter på ena axeln och i varje situation talat om hur värdelös man är. Att man inte är tillräcklig. Tillslut blir det så starkt att man faktiskt tror på det.
Och hur lätt är det då att prestera och vara en bra människa när man vet hur värdelös man är och det inte är tillräcklig ändå?!

Kaos!
När man är i det ser man inte hur illa det varit och hur sjuk man varit.. sorgligt nog.
Jag skäms för att min omgivning fått utstå det under dessa år. Att få se en människa rasa så är ibland det svåraste man kan göra. Att bara stå hjälplös bredvid när man själv förnekar allt.

Men vad vi krigat, kroppen och jag!
Med världens bästa läkare och vännerna som stått stadigt även när det varit som stormigast. Det finns inte ord nog att tacka er.
Jag skäms, säger förlåt och tack på samma gång. Utan er hade jag aldrig varit här.
Det finns så mycket jag vill berätta, som ni bör få veta.
Idag kan jag reflektera med öppna ögon från hur det började till nu. Med en distans och öppenhet. Det är läskigt att se tillbaka men så nyttigt.

Denna resa har givit mig så många lärdomar och prövningar. Gjort mig till den jag är idag. Jag har utvecklats som person och blivit så mycket starkare. En häftig känsla.

Jag är stolt över att vara här jag är idag.
Glad och välmående! Där jag faktiskt är jag. Den människan jag vill vara. Visst finns det dagar när det svajar ibland, men så är det ju för alla. För jag vet att dagen efter blir bättre. 

Livet 2.0 jag är redo för dig nu! 

Var rädda om varandra och kom ihåg, det är okej att känna!!❤️

Likes

Comments

Helt slut, alla känslorna utanför.
Efter Sanna Brådings föreställning. Så brutal, naken och ärlig.
Skratt och tårar.
Men också så mycket igenkänning!
Det är läskigt. Men vilken kvinna hon är. Grym!

Tack för en fantastisk föreställning som visar sig från livets alla sidor!

Likes

Comments

Idag längtar jag hem.
Har varit några tuffa veckor på jobbet just nu som tagit väldigt mycket psykiskt. Blir för mig också en enorm trötthet.
Så idag när man blev bortprioriterad i kompisgänget blev det bara tomt.
När en tid var sagd och sen ändrar man för att någon inte kunde. Men en annan som redan hängt på den första tiden fick inte ens frågan innan man ändrade så att de andra skulle komma med. Men så är det väl när människor värderas olika. Istället blev de jag som inte kunde och de andra körde på!
En bagatellgrej egentligen. Men den känns och blev bara så besviken.
(Å jag menar inte att jag måste vara med, men bara fått en fråga om att ändra tid hade gjort det hela annorlunda)
Men imorgon är en ny dag!

Så ikväll lyxade jag till det lite extra med charkbricka då jag inte hade någon ork till att laga mat och visste inte heller vad jag var sugen på.

Ha en fin söndagskväll!

Likes

Comments

I veckan var jag på sjukhuset igen hos min fantastiska läkare. Det var sista gången för en tid nu. Så nu är det dags för mig att stå på egna ben. Det är både läskigt och spännande på samma gång.
För hon har varit ett så bra stöd och hjälpt mig på så många plan. Men som hon sa: du har verkligen tagit till dig vår hjälp och råd och lärt dig din kropps signaler.
Det stämmer verkligen. Det är så skönt att ändå känna ett lugn i det stora hela nu.
Så ska göra mitt bästa för att det ska fortsätta så.

Sen kommer frågan: kommer jag någonsin bli helt återställd?
Svaret skulle jag vilja veta nu, men det är något som kommer visas med tiden!

Likes

Comments

​Relationer har alltid varit viktiga för mig! 
Det är på både gott och ont. 
Jag far så illa av att se andra människor må dåligt, framförallt dom i min egen närhet. 
Men jag far också så illa av att relationer ändras, att man tappar något på vägen. Det gör ont. 
Att man glider ifrån människor man haft så himla kul med. Att något förstörs. 
Men vad gör man när man inte förstår vad som händer? 
När man försöker göra allt för att det ska bli bra, men ingenting är någonsin tillräckligt. 

När är det nog? 
Och vad är det egentligen som gör mest ont? 

Varför vill människor andra illa egentligen? Kan någon svara mig på det? 


Ikväll klurar vi på det och sover en stund! 

Likes

Comments

​En endometeriosdiagnos fick jag mitt i denna karusell också. 
En otrolig lättnad efter flera flera års kämpande. Men det är också skrämmande, för vad kommer det egentligen innebära? 

Just nu håller sig magen ganska lugn. Det var för några veckor sen det var ett helvete, då jag inte ens kunde stå upp. 
Men nu är den bara alldeles jättesvullen  och lite lagom ont, sådär så man klarar att leva på som vanligt. Det är jobbigt att känna sig så tjock bara då magen är stor som en ballong. Men jag vet inte vad och om man kan göra något åt det? 

Inser att många som har denna diagnos har ett helvete typ jämt och där är jag så skonad ifrån än så länge. 
Kommer den i omgångar typ 2-3 ggr om året som det gjort nu när det varit som jävligast är jag nöjd. 

Det är dock väldigt svårt att förklara om detta för andra kan jag känna. För hur ska man berätta så att det är begripligt? 
Har någon av er erfarenheter eller kunskaper om denna sjukdom? Då får ni gärna dela med er! :) 

Likes

Comments

Vi står redan i mitten på februari. Känner mig just nu sprängfylld av tankar och känslor.
Hur ska jag egentligen göra för att det ska bli bäst?

Jag är inte längre sjukskriven. Det går bra på jobbet.
Ny förskola. Det är fantastiskt kul och en enorm utmaning.
Mina hjärnläkare är superhjältar och de träffar jag som det ser ut nu en gång i månaden. Det som från början var två timmar i veckan. Så ja, ni ser ju själva.
Något jag verkligen lärt mig under de senaste 2 åren är att kriga. Att aldrig ge upp. När man inte tror att man orkar mer, då kryper det fram någon inneboende kraft och kör ännu lite till.
Det är tackvare den och alla fantastiska människor som stått stadigt vid min sida i alla väder. Utan er hade det aldrig gått. Jag är så tacksam.
Hur kan man någonsin betala tillbaka?


Likes

Comments

Allt blev stillastående.

Trots att jag alltid varit en tänkare och behöver egentligen få sätta alla tankar på print så har det inte blivit av att göra det.

Det där livet, den där sjukskrivningen. En höst som till stora delar bestod av sjukskrivning ända fram till November.
Jag märkte sådan skillnad på mitt mående och min ork. Men trots att jag kände mig så mycket piggare så tyckte mina hjärnläkare att jag skulle vara sjukskriven längre, men det tyckte inte läkaren på VC och rekommenderade istället antidepressiva. Då fick jag nog och knöt näven i fickan och skulle minsann bevisa att jag kunde jobba heltid. Trots att fritiden blev lidande. Det gick också tack vare att jag har en fantastisk chef som såg mitt behov och fantastiska kollegor som beviljade mig längre rast än bara 30 minuter. Det innebar att jag kunde sova middag på jobbet och faktiskt klara av dagarna.


Känslomässiga relationer. Det tar så mycket energi och man blir så ledsen. Men man inser också vilka som faktiskt är äkta. Samt att man själv blir starkare efter varje smäll man får.

Nu är vi här.

Likes

Comments

Trött på att vara trött
Trött på att jobba 50%
Trött på att vara som någon gubben i lådan
Trött på att inte få ett sammanhang
Trött på att vara pigg ibland men i nästa andetag helt död
Trött på att inte orka
Trött på att vila
Trött på att vara sjukskriven
Trött på att den nya medicinen gör mig illamående

Ikväll är det tungt och imorgon väntar läkarbesök nr 6 inom loppet av tio dagar.

Likes

Comments