View tracker

Så vad säger man om ovantående rubrik, precis som det står. Tiden bara springer iväg, A blir ju bara större och större. Och något som man märker är när man åker iväg sådär 07:45 på morgonen och kommer hem strax efter 17 på sen eftermiddag, det händer så otroligt mycket på bara en dag. Det känns lite surt att missa MEN känslan när man sätter sig i bilen och ska köra hem, vad som väntas. Man kan bara le hela vägen hem och har man riktig tur är hon vaken!
A är ju mycket mer vaken och S gör ett fantastiskt jobb! Nätterna blir bara bättre och bättre! Finns som sagt en hel del positivt att skriva! Händer otroligt mycket på kort tid! Men vi är lyckligt lottade som har fått en söt, frisk, underbar och världens finaste dotter!

Har fått frågan om jag ska vara pappaledig, svaret är nej och på ett sätt blir man ifrågasatt om varför.
Folk har en förmåga att lägga sig i människors föräldraskap väldigt mycket vilket gör mig lite smått irriterad.
Det man måste ha i åtanke är att barn är individuella och så även föräldraskap.
Det som passar för Lisa passar inte för Erik och vice versa. Det är inte svart & vitt utan mer en regnbåge.
Jag vill inte ta den tiden NU även om det är säkert mysigt och roligt att gå hemma tillsammans. Jag känner det är mer givande att hitta på saker med A när hon är 3-6 år och man kanske kan åka & bada eller olika lekland m.m,
Far och dotter tid helt enkelt fast när hon är något år äldre.
Öh menar du att du inte är lika viktig nu när hon är bebis för det är du, du måste ju finnas här också för henne"Ja tänka sig, jag finns här för henne också även om jag jobbar. Jag finns där efter jobbet, på kvällar, helger, längre tid under jul, semester osv. Det är inte bara bebistiden som är viktig utan även tiden mellan 2-5 år och även tiden efter. ALL tid är viktig, och jag känner att jag och A trots mitt jobb har en personlig relation. Jag var hemma i två veckor efter födseln, jobbade två veckor och sedan tog jag två veckors semester innan jag jobbade två till, tog en veckas semester till.

Det är inte svart och vitt!
A är mitt allt och mycket mer därtill!

Överlag annars är det bra! :)
Har efter min mors bortgång gått och pratat på Ängelholms Sjukhus, vilket inte bara har fått mig att lätta på mina känslor och släppa på axlarna, utan även fått mig att VÅGA prata om hur man mår, känner och tänker.
Under den tid mamma var sjuk bar vi barn ett stort lass. Jag kände ju ett ganska så stort ansvar mot min mamma att hjälpa henne och försökte i så stor omsträngning som möjligt, efter hennes bortgång har jag tänkt på att man kunde gjort mycket mer. Du kunde ha bara lagt några timmar till på sällskapet.
Med facit i hand, vi la ner mycket tid. Vi gjorde allt vi kunde men mamma var envis av sig också. Hon ville klara saker på egen hand, det stärkte henne och hon fick känna sig stolt.
Det är inte längesen hon gick bort och hon skulle ha fyllt 60 för några dagar sedan.
Även om man skrattar så saknas ju en del av hjärtat, även om man är glad så är man bruten inombords.
Det saknas ju något, ett samtal eller en uppringning varje dag, Mån-Fre mellan 08.30 - 09.00.
Det går ju inte en dag utan att man tänker på henne, ibland med en tår och ibland med vattniga ögon.
Den 29e September som var hennes födelsedag åkte jag ut till minneslunden i Ö-Ljungby och satte ett ljus & en bukett höstblommor. Har nog aldrig lagt 100:- på en bukett som vissnar en tid senare.. Nästa år när hennes födelsedag kommer blir det inte en bukett utan ett bidrag till hjärt & lungfonden.
Imorgon ska jag till sjukhuset och prata igen, mest troligen sista gången då man anser att jag inte behöver det mer.
Vilket jag kan hålla med om! Jag har lärt mig en hel del på vägen!

Man får väl också säga att hösten har kommit på riktigt! Kylig höstmorgon med låg temperatur och nästan lite mössa och vanteväder.
Kvällen får bestå av att gosa med A, laga mat och krypa ner i soffan med S. Kanske även hinna spela lite FIFA17 som mitt hjärta överraskade mig med i förrgår, jävla sätt. Trodde jag skulle få det i farsdag-present. Men ingen är gladare än jag :)
Imorgon är det även dags för ett BVC besök och sjukgymnasten på fredag, får vi hoppas hennes huvud har någorlunda återfått sin form :).

Vi hade dop för vårt älskade lilla gry i lördags, vilket blev superb! Otroligt fint och så många fina människor som kom och delade dagen med oss!
Vi är lyckligt lottade som har alla dessa människor runtom oss och det viktigaste, att A har det!
Vi får slänga upp lite bilder här med tiden :)

Sist men inte minst i detta inlägg, en ny chef har nu ankommit till jobbet...
Ingen klår min förra chef M, han är och kommer alltid vara den bästa chefen jag haft.
Han fick inte bara mig att växa som person, på kunskapsnivå, initiativ, arbetsmoral utan även glädjen över sitt jobb!
Nu är han inte min chef längre och därmed känns det ok att kunna skriva detta :)

Nog skrivit, nu avslutar jag och dyker upp vid ett senare tillfälle!

Ses o Hörs!

//R.E

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Godkväll!

Måndagkväll, sitter och försöker samla tankarna för att skriva ett så bra inlägg som möjligt.
Känner det är väldigt mycket man vill klinka ner på tangentbordet.

Fia skrev ju ett inlägg om var de rosa molnen finns.. Och nu ger jag min historia.
Ska försöka dela in det lite i små olika delar;

Engagera sig & respektera varandra
Den första tiden har rent av sagt varit skitjobbig.. Du som man/kille slängs in i något du inte hunnit förbereda dig på och precis som jag tycker vi män/killar ska respektera mammornas tid, jobb och psyke men även kropp ska mammorna respektera papporna att det är inte en lätt match för dom heller.
Vi förväntas leverera från dag ett men med kortet i handen, är det skitsvårt att leverera omgående. Därför är det viktigt att respektera båda sidor och ha förståelse.
Nu har jag varit väldigt inblandad i A:s första tid här. Jag har tagit nätter och ger mat, sjunger, badar, byter blöjor
Jag är delaktig och gör väldigt mycket. Jag kan klappa mig på axeln ibland och säga bra jobbat för jag hör vissa mammor vars män/pojkvänner inte gör ett skit. Inte ens provat på att ta en natt och känna vilket pain in the butt det kan vara att gå upp, göra en flaska, sätta sig, ge mat, få A att somna och sen eventuellt byta bajsblöja i mörker med så lite ljus som möjligt. Det är en sport i sig!
Sedan har även jag mina brister som jag måste tänka på och dom vet jag om, vilket jag jobbar med hela tiden att tänka på.
Men som sagt, med facit i hand. Det är riktigt j****a jobbigt, framförallt nattetid och det är för att, vi män/killar inte är förbereda vad som komma skall, vi slängs in i de. Man önskar man hade varit mer förberedd!
Nu har min hjärna lyckats vänja sig någorlunda så det är inte lika jobbigt längre samtidigt som jag har lagt om kosten lite. Mindre socker och chips, mer ingefära och morötter. Vilket gör att kroppen är piggare och således även hjärnan.
Som sagt är det skitjobbigt och den kombon att gå upp vid sex på morgonen, börja jobba klockan 8 och jobba till 17 för att sedan komma hem till nästa heltidsjobb. Där måste man också ha förståelse för att det är jobbigt och blir påfrestande att gå från ett heltidsjobb till ett annat, du slängs in i det.
Samtidigt är det inte rätt att män/killar ser barnen som kvinnans jobb, det ska ju givetvis vara en tid som båda två ska vara involverade i och att man respekterar varandra. OTROLIGT VIKTIGT!

Kärleken till sitt barn
Sedan är det inte bara skit i hela tiden. A har ju kommit in och tagit första plats, att se henne le eller känna den känslan när man sitter på jobbet och ska köra hem att man har något underbart litet gryn att komma hem till.
A:s leende kan göra en riktigt skitdag till att bli bra igen! En kärlek som inte går att beskriva!
Och visst blir du lite partisk, hon är ju det sötaste som finns!
Hennes händer smått rivandes mot ens bröst, arm eller ansikte.. Så jävla mysigt!​

Förhållande
Tär första tiden med barn på förhållandet? Yes it does!
Mer än vad man tror faktiskt. Det är inte bara du och din partner längre utan nu är ni tre och din partner glider ner på listan, samtidigt som du också glider ner på listan och inte är nummer ett längre.
Även här tycker jag det är viktigt att både sidor visar en förståelse och respekt.
Vi som män/killar måste visa mamman och kvinnan respekt. Dom gör ett grovjobb och spenderar mest tid med barnet, vilket påfrestar inte bara psyket utan kroppen också. Så killar/män, respekt och förståelse!
Vi hade aldrig klarat 5 dagar och 4 nätter.. VI hade känt oss utmattade och som att vi gått in i väggen.
Har jag och S lyckats hålla vårt förhållande vid liv?
Ja, vi pratar och kommunicerar.. Vi hjälps åt och jag tar natten mellan fredag till lördag så att S kan få iallafall ligga i sängen en hel natt. Vi försöker kompromissa och det har varit en tuff början men det känns bra!
Hon är mitt barns mamma och min livspartner <3 Vi löser allt!
Det är jättevanligt vad jag har förstått bland nyblivna föräldrar att det blir lite ilsket och irriterande ibland.

Nu har vi ett dop på lördag som stundar och det är något vi har sett fram emot så otroligt mycket, ska bli otroligt spännande och roligt att få träffa hela släkten!

Nu kastar jag in handduken och avrundar detta inlägget. Det har tagit mig ungefär 1,5 vecka att färdigställa det, dels för tiden men även för att det ska bli korrekta ord.

Godnatt på er, nu ska jag gå och rengöra badbaljan! :)

Likes

Comments

View tracker

Innan vi fick barn och när jag var gravid pratade många (nästan alla) om att man första tiden svävar på små rosa moln. Att man är i sin lilla bebisbubbla och är så kär så kär i det lilla knytet som kommit.

Aldrig någonsin var det någon som pratade om hur jobbigt det var.

Alla pratade om hur mysigt det var att amma - men ingen berättade att det tar cirka 2 månader innan amningen faktiskt blir mysig. Första tiden kommer du ha så såriga bröstvårtor så det kan rinna blod från dom, du kommer nästan skrika av smärta varje gång din bebis ska ta bröstet och sätter igång utdrivningsreflexen. Ingen berättar att mjölken kommer spruta från dig och du kommer vara dränkt i mjölk, det kommer även bebis att vara och att amma utanför hemmet kommer bli en pers eftersom det rinner mjölk ner för bröstet och blöter ner hela tröjan och bh:n.

Nu har vi varit föräldrar i 9 veckor och 4 dagar. Det har varit dom absolut bästa veckorna i mitt liv - men även dom absolut värsta veckorna i mitt liv.

Jag visste givetvis att det skulle bli jobbigt att ha barn, men aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara såhär. Kärleken man känner till sitt barn går absolut inte beskriva och den gör knasiga saker med en. När någonting är fel med bebis (magont, trött, varm, kräker etc) och bebis bara skriker, så känner man sig som mamma extremt maktlös. Jag gör allt i min makt för att hon ska vara nöjd och glad och när hon då skriker och jag försöker göra allt jag kan för att hjälpa, men ingenting funkar - då får jag panik.

Min dotter är det bästa som har hänt mig, men den här första tiden har varit hemsk. Jag var helt inställd på att jag skulle amma. Det gjorde jag till en början och det gick hur bra som helst för lillan, hon gick upp väldigt bra i vikt och mjölk hade jag så det både räckte och blev över. Men jag kände ganska tidigt att något inte riktigt kändes bra. Jag märkte att jag fick ångest så fort lillan vaknade och skrek efter mat. Jag ville bara gråta så fort hon skulle ha mat igen. Jag kände mig så himla begränsad och jag var inte bekväm med att amma någon annanstans än hemma eller på platser där jag kände mig trygg, så som hos vänner eller hos min mamma. Mjölkstockning åkte jag också på två gånger på dom tre veckorna som jag ammade. Herregud säger jag bara.

Att jag skulle behöva vara vaken på nätterna, visste jag det också, men att jag skulle ligga och gråta av trötthet på natten för att det enda som funkade för lillan var att sova på mig, när jag halvsatt i divanen på soffan. I flera flera veckor sov alltså jag och lillan i soffan, medan R sov inne i sovrummet. Det var inget kul, men det var det enda som funkade. Tyvärr blev det till sist en ond cirkel och jag vågade inte ens prova att sova inne i sovrummet för jag var rädd att det aldrig skulle funka - jag skulle helt enkelt få sova i soffan alltid.

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag inte njuter av spädbarnstiden. Jag längtar så mycket tills hon blir äldre och alla pusselbitar faller på plats. Det är först nu när hon är över 9 veckor, som jag börjar tycka det är kul. Hon smajlar och skrattar när man pratar med henne, hon kan ligga själv i babygymmet i mer än 5 minuter så jag hinner äta frukost och dricka en kopp kaffe (just det, det är där ingen som berättar heller, du kommer rasa i vikt - inte på något mirakelsätt som bara beror på amningen, utan av det faktum att du faktiskt aldrig hinner äta eftersom bebis oftast vill sova på dig och du ska helst sitta still, gud nåde dig om du lägger ner henne, då kommer hon vakna och gallskrika och du är tillbaka på ruta ett igen)

Jag ska även ärligt talat erkänna att jag många nätter tänkt "vad fan har jag gett mig in på?" "Varför gjorde vi det här?" "Jag ångrar mig, kan man lämna tillbaka bebis?" Det är så hemskt, men det har många gånger känts som att jag har förstört mitt och Robins liv. För att inte prata om vårt förhållande. Jag har nog aldrig älskat och hatat R så mycket som jag gjort dessa 9 veckor. För det händer, tro mig, för känslorna och hormonerna svajjar så rejält.

Som ni ser så har jag inte sett av dom där rosa molnen som folk har pratat om, jag hoppas dock att dom kommer och att jag senare kan njuta av att ha barn. En sak har jag i alla fall kommit fram till, R också för den delen, att fler barn vill vi INTE ha. Och nu vet jag att alla kommer säga "åh så säger du nu, vänta bara något åt", men nej. Vi menar allvar. Fler barn blir det inte i familjen Ekelund/Frisell, det räcker gott och väl med vår älskade Adelie :)




Älskade älskade unge, du kommer göra mig gråhårig i förtid. Men jösses vad jag älskar dig <3

Likes

Comments


Hej alla därute!

Har dröjt ett tag nu innan jag har fått tid att sätta mig ner och skriva.

Idag är det exakt 4 månader sedan mamma gick bort. Saknaden är riktigt stor och förra veckan men även denna veckan har varit lite kämpig. Många tankar som snurrar. Den här längtan och saknaden av att bara få prata med henne eller åka inom hennes lägenhet för att bara sätta sig ner och ta en kopp kaffe. Ja, jag saknar henne så jävla mycket. Och jag blir tårögd varenda gång saknaden kommer.
En runda till minneslunden på lördag då det är 12 år sedan Morfar gick bort så det blir även en litet besök för mamma, mormor och Morbror också. Hoppas på fint väder så man kan sitta en stund på bänken vid minneslunden och känna vinden, möjligen är det mamma?

Nåja, till det som detta inlägget ska handla.

Hur var förlossningen?
Jag tror vi snurrar tillbaka tiden från fredagen då hon kom till torsdagen. Det går inte att snurra tillbaka tidigare då mitt minne har blivit som en J**** urminneshåla. Glömmer saker väldigt lätt så jag har fått börja skriva upp saker lite här och var samt lagt in påminnelser.
Torsdag jobbade jag precis som vanligt men kom hem lite tidigare, tror hon var cirka 13-14 någon gång.
Fortsatte jobba men jag märkte ju att när vi åt blev det jobbigare för S där framåtkväll.
Ett svagt minne säger mig att hon vid 19.50 frågar om vi inte ska säga till M att hämta hundarna.
Jag tvekar och tycker vi kan vänta lite men när klockan börjar närma sig 21.30 säger S att vi ska säga till Martina vilket jag instämmer till. Sagt och gjort M kommer och hämtar hundarna, i samma stund står S på knä mot soffkanten och andas in&ut.
S provar klocka men det är rätt så oregelbundna värkar men vi gör ändå ett försök och ringer in till förlossningen som där i telefon ber oss komma in.
Sagt och gjort, klockan slår cirka 23.30 när vi stampar in på förlossningen efter att ha parkerat bak vid akuten (sjukt mycket folk för en torsdagsnatt).
In på ett rum och S får lägga sig med CTG.. Går ett tag och S får värkar som hon verkligen känner av, det är så att jag ser det tydligt.
Koordinatorn kommer in och känner hur öppen S är och säger "1cm"... Samt att värkarna var inte tillräckligt "kraftiga" vilket i min värld är väldigt indivudellt.. Men, jaha, hem igen..
Fia ber om en sömndos vilket resulterar i lite mer smärtstillande i samma veva.
När vi är på väg ut till bilen, redan där kom egentligen första signalen om att det började bli dags.
S kunde inte stå själv längre när värkarna kom och jag såg verkligen hur hon led, det gör ont i hjärtat.
Jag springer bort, hämtar bilen, vänder och gasar snabbt som attans bort till stängslet vid Kyrkogården där S står och stöttar sig under tiden.
In i bilen och iväg, värkar hela vägen hem, in med tabletterna så dem ska börja ha någon sorts funktion på S.
Ställer bilen i cirkulationsplatsen ungefär 00.30 utanför och in med S som lägger sig i sängen.. Då började hela processen sätta igång.
Hon försökte andas in&ut som på profylax kursen men det där lilla betet på benen som man gör kan inte liknas vid dessa värkarna, det kunde till och med jag se. Och då var det inte jag som tog emot värkarna.
Hon försökte men det resultera i sparkar med benen och rop som "jag vill inte detta mer", "jag ångrar mig", "jag vill bara dö" och "vad ska jag göra".
Där sitter jag i sängen med en bil i cirkulationsplatsen och värkar med cirka fem min mellanrum (cirka 01.15).
S vill ha mig där när värkarna kom även om jag inte gjorde så mycket nytta förutom att finnas där och behöva henne lida igenom detta.
Jag visste att jag hade fem minuter på mig att lämna bilen i garaget, vi skulle ju inte föda denna natten enligt den koordinatorn.
Ut, gasa, ner med bilen i garaget, upp, springa hem, in i sängen. Mindre än fem minuter.
Ligger där i sängen och försöker andas med S som får värk på värk med fyra-fem minuters mellanrum och dem håller i sig mellan 50sek-1minut.
Slumrar till och från men vid 02.30 får jag nog och börjar klockan henne.
Värken kommer.. S andas, sparkas och märker att den släpper.. Okej, det var en minut.. Då ska det gå cirka två min sen ska den andra komma.. Mycket riktigt den kommer och den håller i sig lite längre än en minut... När jag har klockat henne efter tio minuter och hon har haft tre-fyra värkar vet jag när det kommer en värk.
Jag berättar detta för S och förbereder henne på när nästa värk ska komma. Och jag tror detta hjälpte henne att förbereda sig för jag märkte att hon kontrollerade värken bättre än tidigare.
Så, ett tips till alla män. Hjälp till med klockningen samt förbered när det kommer en värk!
En annan sak jag märkte i allt detta var att jag skulle hålla näbben stängd, inte säga någonting under dessa tuffa värkar, inget vi hade pratat om innan utan detta förstod jag under processen.
När klockan slår 03.00 har S haft tre-fyra värkar under tio minuter och tre gånger i följd med värkar som håller i sig mellan 1minut - 1,30minut.
Jag ringer förlossningen och berättar läget, allt med klockningen och att hon har riktigt ont, bebisen kommer snart liksom. Då börjar koordinatorn prata om Halmstad då dem är fullbelagda.. (Med facit i hand hade vi aldrig hunnit till Halmstad)..
Ordination, kom in igen till Helsingborg säger koordinatorn.
Problemet är, S kommer inte upp ur sängen no matter what. Jag hade kunnat lyfta henne, hon hade bara slagit på mig då hon inte hade kunnat sitta normalt i en bil.
Jag ringer SOS Alarm och berättar hela händelsen. Han ringer förlossningen och pratar med dom.. Förstod aldrig varför.
Ambulansen kommer efter cirka två-tre minuter så jag går ut och möter dom (ambulans och budleveranser har svårt att hitta till vår gata av någon konstig anledning).
Dem kommer in och frågar
"Är detta första barnet?"
Jaa det är det men hon kommer inte upp
"Har vattnet gått?"
Nej inte vad vi vet nej.
"Men då är detta fullt normalt, detta är ju bara förvärkar så det är ingen fara".
Nej men hon kan inte sitta, det gör ont för henne.
"Men vi kör inte i såna här fall, denna tiden tas ju upp för någon annan. Har ni bil?"
Ja, vi har bil men hon kommer inte upp. Hon kan inte åka bil.
Har ni varit i kontakt med förlossningen?
Ja, och dom sa att vi skulle åka in.

Herrn i ambulanssällskapet går och ringer förlossningen och jag hör ju dem i bakgrunden prata om att koordinatorn hade inte ordinerat någon ambulans utan vi kan köra in själva.
Nu är ju ambulanspersonalen snäll och han tar beslutet att;
"Det är första barnet så vi kör er in"

Väl inne i ambulansen när han brummade iväg 180km/h så säger han att han förstår paniken som uppstår men att det är fullt normalt att man reagerar såhär vid första barnet och att han förstår mig.
När han fick sitt barn hade han kött på benen som den sjuksköterska han är.
När klockan slår 03.40 cirka hör jag S skrika till och det var då vattnet gick.
När vi kommer in till förlossningen får vi en riktigt jävla bra barnmorska och undersköterska som vägledde S igenom hela förlossningen och hjälpte till på bästa sätt. WOW vilket jävla jobb dessa kvinnorna gör!
När S lägger sig på britsen och barnmorskan ber om att få känna hur öppen hon är, blir svaret "NEJ".
Jo det måste göras och japp, 7cm det var dags!
S skriker rakt ut "Jag vill ha epidral". Iväg och hämta narkosläkaren men det hanns inte, utan det blir att ringa på klockan då S skriker till mig att hon kommer nu.
Det märktes ganska tydligt på S nu såhär i efterhand om man tänker på det att förvärkarna var tuffa medan värkarna blev en "lättnad" för nu fick hon ju krysta och ta ut allt.
Nåväl, barnmorskan och undersköterskan kommer in och kollar. Fullt öppen, ingen epidral här utan lustgasen blir hjälpmedel.
Men S klarar detta galant så mellan 04.15 - 04.43 kämpar hon stenhårt med hjälp och guidning om hur hon ska göra av barnmorskan.

På morgonen efter den berömda frukosten la jag mig på sängkanten och skulle vila.. En liten tupplur på 10min..
Helt utmattad trots att jag inte gjort ett skit.. Men det var mycket att ta in samtidigt hade man varit vaken i lite mer än 26 timmar.

Det är en jävligt tuff och cool grej att få uppleva och nu är hon här idag.
Trots tuffa nätter känns det naturligt att hon är här. Älskade lilla Adelie.

Jag hoppas ni är nöjda med min berättelse och är det några frågor är det bara att spotta ut dem.

Ha en supergo natt!

Godnatt!

//Robin

Likes

Comments

Det har varit lite tyst här inne eftersom vår älskade lilla dotter föddes i fredagsmorse!

Jag tänkte därför dela med mig av en förlossningsberättelse och passar på att skriva nu när lillan sover hos pappa R.

Den 6e juli (onsdags) hade vi tid för TUL i Helsingborg klockan 15.00. Allt såg bra ut med lillan och enligt beräkningar skulle hon väga cirka 2900gram och det tyckte läkaren var en bra vikt och igångsättning blev uteslutet! Hon frågade dock om jag ville ha en hinnsvepning och om hon skulle kolla om jag öppnat mig något, eftersom jag haft lite förvärkar och sådär dom senaste veckorna. Sagt och gjort, tappen var avkortad och mogen och var långt fram. Jag var öppen 1cm men hon kunde töja till 1,5cm.

På onsdagskvällen började jag få lite mensvärks känsla som kom och gick med cirka 10 minuters mellanrum. Jag tänkte att, shit, nu kanske något börjar dra igång! Men tji fick jag för på natten avtog värkarna och jag kände ingenting.

På torsdag förmiddag så drog det dock igång igen och denna gången var värkarna lite längre och gjorde lite ondare, men kom fortfarande var tionde minut. Jag ringde in till förlossningen, mest för att meddela att något höll på att hända så att dom visste så vi inte stod där utan plats om det skulle vara så. Barnmorskan jag fick prata med sa att det kan bli såhär efter en hinnsvepning men att det oftast avtar och att det troligtvis inte alls var på gång. Jag skulle ringa tillbaka om värkarna kom cirka 3 stycken på 10 minuter och höll i sig i över 1 minut. Absolut, jag kämpade på hemma. På kvällen så blev det lite för jobbigt och jag sa till R att han nog fick skriva till Martina att hon fick komma och hämta hundarna, för vi behövde nog åka in. Martina kom och hämtade hundarna och vi åkte in för att i alla fall göra en kontroll av hur starka värkar jag hade och även om jag öppnat mig något mer.

När vi kom in till förlossningen var klockan lite över 23 på kvällen. Undersökning med CTG gjordes och det konstaterades att mina värkar inte ens var hälften så starka som dom ska vara om det är dags för förlossning. Jag hade dessutom inte öppnat mig någonting, utan var fortfarande öppen 1cm och hade en bit av livmodertappen kvar..

Besvikelsen blev ganska stor. Jag bad i alla fall om att få en sovdos (två citodon och en sömntablett) för att jag skulle kunna sova. Smärtan var ör intensiv för att kunna sova mig igenom värkarna. Jag fick tabletter och vi satte oss i bilen och åkte hem igen. Jag är inte riktigt säker på när vi var hemma, men jag tror hon var cirka 00.30 på natten.

När vi kom hem så gick jag raka vägen in och la mig i sängen, R fick hjälpa mig in för jag var lite snurrig efter tabletterna som jag tog i bilen. Men här någonstans så vände allt. Tabletterna hjälpte mig inte ett dugg och jag blev helt förtvivlad. Värkarna avlöste varandra och gjorde så fruktansvärt jävla ont rent ut sagt. Jag fick panik och kunde inte ligga still och kunde absolut inte andas mig igenom dom. R klockade mig och jag hade värkar med 3-4 minuters mellanrum och dom höll i sig i upp till 2 minuter. En stund senare fick jag värkar som avlöste varandra, utan paus. Här börjar allt bli lite suddigt för mig. Men R ringer förlossningen som säger vi ska komma in igen.

Jag skrek till R att han fick ringa ambulans för det finns inte en chans att jag kommer upp ur sängen, benen bar mig inte utan dom bara skakade. Sagt och gjort, ambulansen kom, men ville först inte köra mig för enligt dom var det här ett normalt händelseförlopp och bebisen skulle förmodligen inte komma än på länge. Men efter lite prat och när dom såg hur ont jag hade och vilken panik jag fick så valde dom att ändå köra mig in och såhär i efterhand är jag galet glad för det!

Ambulansfärden är ganska blurrig, men jag vet att jag fick lustgas och dom satte en kanyl i armen på mig. Detta gjordes när klockan var 03.30 på natten och vi var då påväg till Helsingborg.

Tio minuter senare, klockan 03.40 (tiden fick jag veta i min förlossningsjournal), känner jag att det känns som en ballong sprängs, PLOPP, känns det och vattnet börjar rinna. Skriker då till sköterskan i ambulansen att jag tror mitt vatten gick. Hon såg ingenting, men jag hade binda på mig efter det tidigare besöket hos förlossningen tidigare på kvällen.

Klockan 03.58 blir vi inskrivna på förlossningen och får ett rum. Jag får hjälp att ta mig från britsen till sängen och får byta om till sjukhusrocken och dom snygga nättrosorna med en blöja i. Lägger mig på sidan, höger, i sängen och får lustgas även här.

Nu vill barnmorskan undersöka mig för att se hur öppen jag är. Jag vill inte, för hon vill att jag ska ligga på rygg men med den goda övertalningsförmåga hon hade så tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade över till rygg. Jag hör bara, "du är öppen 7cm och tappen är helt borta".

Jag säger direkt att jag vill ha epidural. Undersköterskan och barnmorskan går iväg för att fixa grejorna till ryggbedövningen och för att hämta narkosläkaren. Jag vet inte hur länge dom är borta men det kan inte varit mer än 5 minuter, så känner jag ett fruktansvärt tryck, den klassiska "jag måste bajsa" bara det att det kändes som att hela huvudet var påväg ut och jag kunde inte kontrollera mig när värkarna kom utan var tvungen att trycka på.

Skriker till R att han måste ringa på dom, och det är fort!! När dom väl kommer så gör dom en nu undersökning och jag är då öppen 10cm, nu var det bara att tuta och köra för här hinner vi inte med någon bedövning alls. Nu var klockan 04.15.

Det var tur att jag hade lustgasen i alla fall, den blev min bästa vän och med den över munnen så tog jag mig igenom krystvärkarna och det var så himla skönt att få hjälpa kroppen att trycka på. Jag krystade i ca 25 minuter och klockan 04.43 fick jag upp en blå och kladdig bebis på bröstet. En mer underbar känsla får man leta efter och känslan att veta att "jag har precis fött barn" är sjukt konstig!


Det hela gick väldigt fort och jag är glad att jag inte målat upp en bild av hur jag ville att min förlossning skulle vara. Hade jag haft enuppmålad bild så hade jag garanterat fått panik över att det inte blev som jag tänkt mig. Jag trodde dock aldrig att min förlossning skulle gå såhär fort. Alla har sagt till mig att du kommer gå över tiden och räkna med att det kan ta flera flera dagar med förvärkar innan det drar igång och sen fler timmar på förlossningen innan det är dags för att krysta och bebis kommer.

I alla fall så fick jag sy 2 stygn invändigt och sen ingenting mer. Jag mådde och mår väldigt bra nu efter, trots att man givetvis är ganska mörbultad. Men man förväntar sig inget annat liksom :)

Vi stannade på BB i två nätter, väldigt skönt att få lite hjälp med amning och sådär så att allt kommer igång som det ska. Dessutom skulle jag få en spruta (eftersom jag är RHD negativ) och lillan skulle läkarundersökas och efter 48 timmar var det dags för PKU testet så det kändes lika bra att stanna kvar tills dess för att slippa åka in igen.


Här är hon, vårt älskade mirakel ♡ 




Likes

Comments


Hello dear world friends!

Kommer bli lite inaktivitet här ett tag då vi tror att det kommer hända något inom kort här.
Var på TUL idag och dem kollade hur mycket öppen S var samt gjorde en svepning. Sen dess har värkarna blivit fler och tätare mellan varandra..

Maja la fram en kommentar på föregående inlägg där frågan var vilken vagn vi hade valt och varför samt bild på skötbord och spjälsäng.

Vi har en Bugaboo Donkey "Off-White" med aluminiumram och svart skydd med bruna läderhandtag som vi har köpt för sig.
Varför denna vagn?
Ganska enkelt svar, den är bäst i våra ögon! Självklart är det individuellt med vad man tycker är bra, bättre och bäst men för oss var denna bäst.
När jag provkörde den tyckte jag inte bara den var snygg utan väldigt lätt att framföra, svänga och hantera.
När jag provkörde Bugaboo Buffalo tyckte jag den var svårare att hantera. Inte lika lätt i svängar och framkörning.
Lite som att Buffalo är en större Jeep och Donkey är en Tesla. Det säger en hel del, Buffalo passar terräng i mitt tycke.
Donkeyn väger inte speciellt mycket tack vare aluminiumkonceptet och är enkel att fälla ihop, inte bara för mig utan för S också.

Så,
1. Enkel att hantera
2. Självgående (rullar lätt)
3. Väger lite
4. Är jäkligt snygg!


Ang sköt"bordet" blev ovanpå vår tvättmaskin som vi införskaffa (med sponsring av pappa) då vi kände att en tvättmaskin är ett måste med en liten kiddo. Vi hade samtidigt inte plats för ett skötbord i lägenheten så tvättmaskinen blev en jäkligt bra lösning med lite fack till blöjor, oljor, nagelsax m.m.

Hoppas svaret är till duga samt bilderna :)
Nu väntar vi spänt på förlossning!

Kram på er!

///Robin

Likes

Comments

Ja.. Nu är vi helt galet nära det där datumet som vi väntat på i så himla många månader.

Jag vet ju dock att man inte ska rikta in sig alldeles för mycket på just BF datumet då det kan variera så otroligt mycket. Dessutom är det ju vanligt att som förstföderska gå över tiden och det kan man göra med hela 14 dagar.

Idag är jag i vecka 39 (38+6) och det innebär att vi imorgon går in i vecka 40.. herregud.

En liten uppdatering är att lillan i magen är en aktiv bebis, minst sagt! Hon sparkar hårt och på vissa ställen i magen, där hon sparkar hela tiden känns det som att jag har stora blåmärke på insidan av magen. Hon har också fixerat sig, det gjorde hon redan för tre veckor sedan och har innan dess legat med huvudet neråt.

I torsdags förra veckan var vi på vårt andra TUL (tillväxtultraljud) då mitt SF-mått inte har växt mer än 1cm på två veckor. Min barnmorska tyckte det var säkrast att kolla upp det. Vi har varit på ett TUL innan dess också och fick då veta att lillan ligger lite under "normal" kurvan. Inget att oroa sig för, men ändå. På ultraljudet denna gången vägde hon 2600 gram, vilket var normalt, men i det mindre spannet. Vi fick ett nytt Ultraljud den 7juli, vilket även är vårt BF datum. Så nästa vecka ska vi tillbaka och kolla hur det ser ut. Tycker dom att hon har växt för lite dessa två veckorna så kan det bli så att dom väljer att sätta igång förlossningen. Inget mig emot eftersom att då har vi ju gjort hela graviditeten och hon föds inte för tidigt, vilket är skönt. Vi får väl se helt enkelt. hon är välkommen när som helst.

Annars då?

Jo, mina känslor spelar mig lite spratt emellanåt. Jag börjar tänka mycket på att hur ska jag/vi klara av att ta hand om ett barn? Tänk att det är vi som ska se till så att hon är nöjd och glad och får mat när hon behöver och allt det där nödvändiga. Hur håller man ens ett spädbarn? Hur klär man på dom utan att bryta armar och ben på dom? Dom är ju så ömtåliga.. Klarar jag verkligen det här? Tänk att nu kommer jag och R aldrig mer att bara vi två. Där kommer alltid finnas någon annan också.

Ja, ni ser ju. Det är mycket som cirkulerar och jag misstänker att det är ny när förlossningen närmar sig och jag tror det är ganska vanligt med lite sånna här tankar och känslor. Det här är ju liksom det största som kan hända i livet. ''

Jag är EXTREMT taggad på förlossningen i alla fall och känner riktigt att jag längtar efter att få gå igenom hela upplevelsen. Det ska bli så jäkla häftigt!


Likes

Comments

Det är precis som det står i rubriken att det inte är lång tid kvar. Det är med spänning samtidigt som tanken slår en nu mer och mer med att "jag ska bli pappa, hon är snart här" vilket gör att man bara vill att hon ska komma ännu mer.
Har även fått reda på att det kommer inte bli någon övernattning för mig på BB utan de blir att åka hem då det är fullt i sommar. Det blir att åka hem istället och sova samt ta med sig de sakerna vi behöver, samt köpa en ostbricka med kex (S har längtat någon fruktansvärt efter detta)
Förövrigt ang S, hon är verkligen en kämpe som har hjälpt mig otroligt mycket genom mammas bortgång och tiden därefter, samtidigt har hon gjort något vackert och det är att bära vårt barn. Hon har varit förskonad från värk förutom nu, nu börjar hon känna av det men hon kämpar på och tycker hon ska städa denna veckan.. Det här med att lyssna på sin kropp verkar inte existera så ja får sätta ner foten.

Nåja, den senaste tiden för min egen del har varit relativt lugn. Båda mina chefer på jobbet har sagt upp sig och lämnar i sommar samt September. Tiden efter begravningen har ju handlat om att avsluta och få alla företag att förstå att mamma inte finns längre. Och det är lugnt just nu. Har kommit ut lite pengar från KPA Pension och Region Skåne eftersom hon var anställd där. Samtidigt som rätt ska vara rätt och man ska ta ut alla pengar man kan för att det inte ska bränna inne, känns det fel att få dom för det är inte våra pengar och vi skulle inte haft dom.
Därför ligger pengarna just nu och bara vilar tills jag vet vad som ska göras för dem.

Var en sväng vid minneslunden i förra veckan och satt en stund tillsammans med S, det är så fridfullt och skönt. Den 15 Juni gravsattes hon i minneslunden och vi var där den 16 Juni.
Man märker att folk vill prata om det och fråga men man vågar inte komma fram. Fullt förståeligt och jag vet hur det känns, man vill inte strö salt i såren.
Men nu när man varit i sitsen så känner man att det bara är att ställa frågor. Man ska inte trippa på tå runtom för man ser folk vill fråga. Visst kan man bli ledsen, ibland med några tårar och ibland inombords men det är för att man saknar henne. Så otroligt mycket!
Jag kan sitta hemma i soffan och där kommer tårar för att jag tänker på henne och saker hon gjorde.
Nu har jag tacklat detta väldigt bra och jag tror de är för att jag har tillåtit mig själv att prata om det, både med S samtidigt med kurator.

Vi var på Maxi en sväng igår för vi ville ha lite chokladfondue, vi står vid disken då en gammal gammal vän dyker upp bredvid. Jag ser så jävla dåligt nuförtiden (jag verkar vara skengravid) och beklagar. Han har varit med om samma sak fast med sin far, som förövrigt var en väldigt fin människa, trevlig och omtänksam mot många runtom sig. Han tog sig alltid tid att prata och alltid säga "Hej" när man mötte honom.
Otroligt driv var det i J.F och vi alla hade kunnat må bra av att faktiskt vara en öppenhjärtig människa som J.F var.
Nåväl, tillbaka till hans son J som kom fram och beklagade, han sa att han har tänkt höra av sig och vet att man faktiskt är öppen för att prata om det. Helt rätt, och han förstår precis vad jag menar. Vad jag känner! Och det betyder så otroligt jävla mycket! Blir lite tårögd när jag tänker på det för det är ingenting man önskar någon, det smärtar en otroligt mycket! Måste rikta ett stort tack till J för att han kom fram, det gör otroligt mycket! KÄRLEK!

Efter att vi varit vid minneslunden körde vi en sväng för att hitta platsen där mormor och morfars hus stod innan det började brinna i mitten på 90-talet (tror närmare bestämt 97-98).
Har bild både när huset är helt och fint men samtidigt när det brunnit. Ska ta fram dem också men nu får ni se bilder från hur det ser ut idag. Vildvuxet men ni ser det röda huset till höger, där bodde mammas farmor den sista tiden i sitt liv då morfar tog hand om henne efter att morfars pappa Karl-Otto gick bort.

Kommer med fler bilder vid ett annat tillfälle


Kram på er!

Likes

Comments

Med stormsteg närmar vi oss BF-datumet och idag är det endast 23 dagar kvar. Det är helt galet och det känns väldigt overkligt.

Jag är nu i vecka 37 (36+5) och räknas alltså in som höggravid. Det börjar man att göra från ungefär vecka  35. Jag har dock haft svårt att inse att jag är höggravid och kör gärna på i samma tempo som innan, även fast jag kanske inte borde. Jag jobbade mitt sista pass den 4 juni och det märktes på kroppen att det var lite tungt. Problemet med mig är att jag är så fruktansvärt rastlös och uttråkad om dagarna så jag vill bara göra en massa, jag vill ut och gå långpromenader, jag vill åka till väla eller stan och shoppa etc. I fredags började jag dock få förvärkar, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är så kort tid kvar, kroppen måste ju förbereda sig. Men det var nog ett litet tecken från min kropp som sa "Du!! det är nog dags att sakta ner lite, vila och ta det lugnt."

Så nu känner jag att det kanske är bäst att göra det. Magen börjar bli tung och jag börjar få lite ont i höfterna om jag går för långt. Oftast klarar jag ganska långa sträckor, så länge jag tar på mig bra skor. Problemet med det är att det har varit så fruktansvärt varmt ute dom senaste veckorna så man har inte velat ha på sig gympaskor... Jag har alltså struttat runt i sandaler, som inte är så vänliga för varken fötter eller rygg. Ajjabajja!

Nu kan jag säga att jag är så redo för den här bebisen att komma. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men - jag börjar bli trött på att vara gravid, stor och otymplig. Jag har endast gått upp 7kg under hela graviditeten och magen är väl inte särskilt stor om man jämför med många andra, men det är stort för min kropp och för vad min kropp är van vid att bära och det märks.

Så nu är jag redo att bli av med magen, njuta av bebis på utsidan och kanske snart kunna använda mina gamla kläder igen (även om det lär ta ett tag efter förlossningen) haha!

Bjuder på lite bilder som tagits dom senaste veckorna, bland annat på när vi gjorde gipsmage. Vi gjorde den i vecka 36 (35+3).


Likes

Comments

Nu var det ett bra tag sedan någon av oss skrev här inne. Vi har helt enkelt inte riktigt vetat vad vi ska skriva om. MEN (!) idag tänkte jag skriva ett inlägg om vad jag har packat med i BB-väskan, både till mig och till lillan.

Jag har själv haft väldigt svårt att hitta en bra referens på vad man ska ha med sig och vad som behövs. Så nu ska jag lista vad vi har med samt visa lite bilder.

Till bebis:

Utöver detta som jag listar nedan kommer vi att ha med oss babynest och självklart även babyskydd så bebis kan åka bilen hem när det är dags för det.

* 2st bodys (omlott) stl 50

* 1st body (omlott) stl 56

* 2st byxor stl 50

* 1st Pyjamas stl 50

* 2 par strumpor (vi har tagit ett par stl 10/12 & ett par stl 13/15)

* 2st tunna mössor


* 2st olika nappar (viktigt att dom är olika då vi inte vet vad bebis kommer gilla, om hon ens vill ha napp)

* 1st snutte

* 2 filtar (en tjockare och en tunnare)

* 5st blöjor i stl 1 (vi har tagit med 3st pampers och 2st libero)

* 1pkt våtservetter (vi tog det man fick i liberos startbox. Det innehåller mindre servetter och är lättare att ta med)

* 3st små kräkhanddukar

* 1 tetra med ersättning (man vet aldrig hur det fungerar med amning och vi vill vara förbereda)

* pandakudden (bra kudde så att inte bebis huvud blir platt)


Vi hoppar vidare till vad som är packat i min väska!

Till mamman:

* Papper från BM med blodgruppering och provsvar (VIKTIGT!!!)

* 2 par mjuka byxor

* 1 par leggings

* 2 st amningsbhar (en mjuk och en vanlig)

* Strumpor

* Stora boxertrosor som sitter ganska tajt (man vill ju att bindan ska sitta på plats och inte glida rundor)

* 1 mjukt linne (som inte sitter allt för tajt

* Tunn oversize tröja som man kan ha till leggings (toppen att amma i också, lätt att dra upp!)

* 1 lång kofta (man vill ju dölja rumpan med den stora bindan, haha)


Sen kommer vi till necessären

I den har jag packat:

* Amningsnappar (från MAM)

* Bröstvårtskräm (purelan från Medela)

* Amningsinlägg

* Hudsalva från apoteket (har hört att man kan få torra läppar av lustgasen)

* Två olika hårsnoddar (dessa ligger lätt tillgängligt i väskan, HATAR att ha håret i vägen)

* Deodorant

* Schampo, Balsam och duschtvål

* Reseförpackning med tandborste och liten tandkräm (R har en likadan!)

* Garnier Micellar Cleansing Water (denna är så skön att bara tvätta av ansiktet med om man känner sig lite ofräsh)

* Bomullspads



Det här var nog allt faktiskt och jag känner mig väldigt nöjd!

Lillans väska står faktiskt redan ute i bilen tillsammans med babyskyddet och  min väska (R har sina grejor i den också) står färdigpackad och redo för att bara ta med.

Utöver detta kommer givetvis både kamera, telefoner och laddare (till både kamera och mobil) att följa med. Något jag inte har köpt ännu är snacks och dricka att lägga ner. Men det hade vi tänkt att vi skulle ta tag i denna veckan. Blir bara något enkelt godis (lakrits!!) och någon god dricka. Mest för att ha något. På sjukhuset som vi valt vet jag att det finns pressbyrån och dom har ett bra utbud på både frukt och lite mackor, så skulle det krisa så kan man ju bara handla något litet  där, om vi hinner vill säga haha.

Det var allt jag hade för denna gången, men jag lovar att vi ska bli lite bättre på att skriva här inne och dela med oss. Det börjar ju faktiskt närma sig med stormsteg nu!

Likes

Comments