Jag är ett maskrosbarn. Jag har gått igenom och går igenom jobbiga saker. Mitt förflutna handlade inte om mig, jag mådde dåligt när jag var liten och jag gick igenom många tuffa saker, men det var pga vad andra valde att göra. Speciellt en människa i min närhet, som egentligen skulle vara den viktiga och trygga punkten i mitt liv. Men som jag istället fick oroa mig själv för i flera år.

Jag älskar min mamma. Men vi har en ganska annorlunda men bra relation. Även om jag är hennes lilla flicka och vi kan skoja med varandra precis som ingenting, så har vi ingen vanlig mor och dotter relation. För även om jag har en mamma, så saknar jag att ha en mamma..

Idag, sen några år tillbaka är allt mycket bättre. Mamma och hennes liv skulle jag säga är stabilt. Jag oroar mig inte alls för henne längre, inte på samma sätt som förut.
Men tyvärr så har saker jag fått gå igenom när jag var liten, satt sina spår på mig.

Jag lever med ångest. Den ångesten är både läskig och främmande för mig, för den har sakta och säkert smugit sig in i mitt liv. Det som gör mig rädd är att den blir värre med åren. Det var inte alls länge sedan jag kom underfund med var det faktiskt var. Panikångest. Vid några tillfällen har jag fått panikattacker, milda tack och lov. Men jag vet vad som väntar. Min mamma lider av grov panikångest, även min morfar och många andra i min närhet.

Länge har jag funderat på hur jag ska bearbeta saker jag gått igenom och mina känslor om hur jag mår nu. Jag vet att prata med en kurator eller psykolog funkar jättebra för vissa. Jag tycker det är jätteskönt att prata av mig med någon främmande. Men att skiva är något jag tänkt på länge. När jag var liten skrev jag alltid dagbok. Där fick ner precis allt jag tänkte och kände. Jag minns att jag tycker det var skönt. Så nu vill jag ge det här ett försök. Jag hoppas det hjälper en aning allafall.

Likes

Comments