Det är morgon och jag blir väckt.
10 minuter sen är det frukost.
Jag byter om, och ställer mig i matkön igen.
Yoghurt, knäcke, olika pålägg & vatten serveras. Jag plockar på mig och äter upp varje korn på tallriken, allt för att slippa hamna där igen. När alla käkat klart springer dom till sina rum, hämtar sina skolböcker och går in i den röda dörren till skolan.
Själv är jag i vardagsrummet. Personalen kommer, ber mig följa med in i mitt rum.
Där förklarar hon att allt dom anser att man kan skada sig själv med, som tofsar, lakan, lampor, smink osv har dom
beslagtagit och det får jag inte tillbaks innan jag går fri härifrån.
Jag får tillbaka några klädes plagg. Dom har plockat bort min bygel i bh-n. Alla snören ifrån mina tröjor. Och mina string är förbjudna. Dom säger att det finns ett belöning system där man tjänar pengar. Och när du är uppe i fas 6 så får gå ut i gården.
Och pengarna du tjänar får du i kontanter när du slussas ut.

Schemat ska följas till punkt och prick annars kan du få stora konsekvenser. 
Hela mitt liv är nu uppbyggd på deras schema. Minsta misstag blir det straff. Dom andra går i skolan och här sitter jag. Efter 3 månader här ska jag börja skolan med dom andra.

Personalen kommer och ber mig ställa mig upp ifrån sängen.
Ser att du har legat i sängen. Den skulle vara bäddad vid 07:30.
Här accepterar vi inte den lata sidan.
10 kronor avdrag på dom intjänade pengarna. Sen får du en varning. Får du mer än 3 st riskerar du större konsekvenser.
Och du har ett samtal om 10 minuter. Så sätt dig i telefon rummet.

Dom visar vägen till rummet. Där finns ett litet bord, en stol sen är det helt fullt. Trångt och obehagligt. Dom visar att när det lyser grönt är det bara att ta upp telefonen så är det en som väntar.

Den lyser grönt. Det är min pappa.
Han frågar hur jag mår, hur stället är osv.
Berättar att om 2 veckor på tisdagen är det rättegång. Överklagan om min placering mot socialen. Så han ber mig att snälla stå ut i två veckor. Han säger att han ska komma och besöka mig. Jag ber han att låta bli. Om han skulle komma skulle det bli mycket mer jobbigt än vad det redan är. Han ber mig att låta han komma. Jag vägrar. Personalen knackar på rutan. Tiden är ute. Jag säger hejdå, lägger på.

Känner tårarna som vill rinna. Men jag hade lovat mig själv att aldrig mer visa mig svag.

Personalen förklarar att denna gång fick jag prata med honom i 5 minuter. Sen är det 2 minuter per dag som gäller. Inget mer.
Däremot om socialen skulle ringa, så får vi prata hur länge det krävs.

Samtalet med pappa gjorde inget gott.
Jag gick ner mig mer, rev schemat och kände att jag skulle bort härifrån. Aldrig skulle jag stanna här, leva på det här sättet. Jag var den som fick sota för hans handlingar. Den dagen stängde jag av. Och nu skulle jag vända ut och in på mig själv..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Rummet är kallt. Det enda som finns där inne är en gul madrass. Jag klarar inte av att hålla mig längre. Bankar på rutan. Tills sist kommer personalen. Frågar vad jag vill. jag berättar att jag måste på toan. Dörren låses upp. Dom tar mig i armarna och går med mig genom alla stänga dörrar.
Det börjar om. Jag får klä av mig helt öppet framför personalen. Jag tvingas kissa i en mugg medans ena tjejen står och tittar på.
Jag får duscha medans den andra inspekterar. Sen får jag en handduk. En sport-bh, gråa mjukisar, en vit t-shirt med hallokitty figur på & ett par boxer trosor.
Det var kläderna jag skulle använda där inne. Jag klädde på mig. Och väntade svar på testerna.

Negativit på allt. Jag gick en annan väg. Ännu mer dörrar. Sen är jag på avdelningen. Det är helt tomt. Resten är i skolan. Skolan som ligger i rummet bakom den röda dörren. Här skulle jag bo. Instängd, övervakad & helt ensam. Dom visar mig till mitt rum.
Där står det en säng som är fastskruvad i väggen. Ett skrivbord som också sitter fast. och en rundpall som inte går att flytta en millimeter från golvet.
På skrivbordet ligger mitt schema.
Där allt står, när man går upp, tills man går och lägger dig. Det är punkligt.
Jag sätter mig på sängen. Försöker hämta lite lift och inse att jag kommer stanna här ett tag.

Tårarna tränger igenom och faller ner. Jag hör hur dom andra som bor där har slutat skolan. Snabbt torkar jag bort tårarna. Den dagen bestämde jag mig för att ALDRIG mer gråta. Det ringer i en klocka. Som man hör på film när det ringer in till lektion.
Sedan hör man hur personalen ropar att det är samling i vardagsrummet.

När jag tar dom där 3 stegen till vardagsrummet sitter redan alla ner.
Personalen stoppar mig för att sätta mig ner.
Det här är ..... hälsa henne välkommen.
Hej .... säger dom i kör.
Innan lunchen ska rummen städas, annars blir det ett straff på att lägga sig en halvtimme tidigare.

Jag går tillbaks in i mitt rum. Kollar mig omkring. Tittar ut genom fönstret. Det är galler, staket så går enda upp till taket. Och sen är det berg & stenar. Klockan ringer igen.
- "Middagen serveras om 2 minuter. ställ er i kön"
Jag följer med resten av ungdomarna. Jag hamnar sist i kön. Alla tar åt sig, sätter sig på sina platser, och jag går fram.
Allt är plast. Som barnbesticken från Ikea. Även tallrikarna & glasen. Jag sneglar på maten, flygande Jakob med ris.
Jag tar några riskorn, en kycklingbit & fyller glaset med vatten.
Hungern är verkligen noll. Sätter mig på platsen som är ledig.
Personalen kommer fram, tar min tallrik & går tillbaks till matvagnen. När hon kommer med den igen är det så mycket mat där på.
Jag berättar att jag inte är hungrig och därför inte tog så mycket mat. För jag orkar inte äta upp det.
Hon borrar in blicken i mig och säger "här svälter vi oss inte, så bäst du äter upp eller blir det isoleringen igen"
Jag kämpar med maten, men det är totalt stopp. Dom andra är klara och stirrar på mig ihopp om att jag ska käka upp så dom får lämna bordet. Halva portionen kvar. Alla stirrar, till slut ställer sig en av personalen sig upp. Och larmar, det skriker i hela avdelningen som ett brandlarm.
In kommer personen i från massa olika avdelningar. Dom sliter mig upp från stolen. Skriker och håller fast mig.
" Vi så att vi inte tolererar att man svälter sig här, vi varnade dig, nu vet du vad som väntar "
Och återigen är jag här, där jag började den här vistelsen i isoleringen. Undra hur många gånger till man kommer hamna här..

Likes

Comments

Jag skäms, jag skäms så fruktansvärt mycket. Jag har en ny propp. Den är liten fortfarande. Men det sitter på helt fel ställe. Den är i huvudet. Sitter på nervsystemet.
Fuckar mina sinnen. Förstör mina nerver.
När blodet har svårt att tränga sig igenom. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Menade är fortfarande okej. Jag äter veteran. Blodförtunnande på långtidsverkande.
Men jag skäms. Jag fick en sån smärta igår Det började med huvudvärk. Jag kände hur synen blev suddig igen. Den var så bra där ett tag. Det var så skönt. Men sen blev den så suddig. Men jag är van vid det. Den är oftare suddigare än vanlig nuförtiden.
Sen kände jag av en konstig känsla. Jag visste att nu skulle jag få ett "anfall" igen. Skakningar kom, och jag kände att det inte var dom vanliga. Utan det var skakningarna som får följder. Kroppen överarbetar. Och det blir kaos. Jag såg knappt något. Och jag kände att jag inte fick fram orden rätt.
Jag stammar, jag sluddrar, jag får inte dom att låta som dom ska. Jag glömmer ord och jag får kämpa så hårt för att forma munnen och försöka pressa ut orden. Helst är jag helt tyst. Att förlora talförmågan är tufft. Jag gillar att prata. Jag pratar typ oavbrutet annars. Men jag måste försöka. För att det ska gå över, för att det inte ska hålla sig kvar. Men det är så svårt. Så förbannat svar. För när du sluddrar, stammar & glömmer bort lätta ord. Då känner du dig helt värdelös. Som en jävla invalid person. En handikappad. Jag brukar få dom här "anfallen" en gång i veckan. Oftast går jag och badar. Det hjälper. För då slappnar musklerna av. Men det bästa av allt är att jag är själv då Ingen ser. När jag börjar skaka drar jag mig undan, jag går iväg.

Men igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag hann inte reagera att det var dags. Jag låg i sängen med den killen jag vill leva mitt liv med. Och jag hörde hur jag själv lätt när jag började prata. Så jag slutade. Han var med. Han såg det jag försökt undvika till varje pris. Det jag verkligen inte har velat visa. Och jag såg hans blick. Den var inte samma som han hade en halvtimme innan. Jag blev den där sjuka personen för honom igen.
Och jag skäms. Skäms över att han behövde se det, skäms över att han har en sån flickvän. Jag skäms över att han ska behöva stå ut med det. Och jag såg hur ledsen han blev över att se det.
Den här killen är den bästa jag haft. Men han valde inte att ha det här livet. Han valde inte det. Han förtjänar så mycket bättre. Han förtjänar inte att behöva vara orolig dagligen. Eller behöva ringa runt för att se om någon kan ta hans skift på jobbet för att han inte vågar lämna mig själv. Jag lider med honom. Jag lider så mycket med honom. Han började älska fel person. Jag önskar att jag kunde bespara honom det här. Han är så ung. Han borde göra så mycket annat än att oroa sig. Han borde få njuta av att vara ung.

Ibland känner jag mig hemskt emot honom.
Ibland har jag känt att jag borde lämna honom för hans skull. För att han ska få må bra och vara lycklig. För att han ska få tillbaka sitt liv. Han om någon är en sån kille alla tjejer drömmer om att ha vid sin sida.
Och jag fick honom. Är det här tacken mot honom? Det gör så jävla ont.

Oftare och oftare känner jag att jag vill ge upp. Jag känner att jag orkar inte kämpa mer när det bara kommer tillbaks. Värre & värre. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte orken att förhindra det längre. Jag vet att  om proppen slår ut. Då dör jag. Jag vet det, läkarna vet det, min kropp orkar inte mer.
jag klarar det inte mer. Men jag vet att jag måste. Min son behöver ha sin mamma.
Min pojkvän behöver ha sin flickvän. Sin friska flickvän tillbaka.

Men sen vet jag även att om dom bodförtunnande medicinen hjälper. Och proppen släpper. Så kommer även mina anfall försvinna. Om jag har riktigt tur vill säga. Däremot kan jag få komplikationer. Dom kan hålla i sig hela mitt liv.
Hur fan ska jag kunna klara det? När jag skäms över mig själv nuförtiden.
Jag är så osäker just nu. Hela hela tiden. Jag känner mig totalt värdelös.
Känner mig som en plåga för dom i min närhet. Usch!

Varför var det jag som fick allt det här?
Är det för att jag äntligen hade byggt upp ett liv igen? Eller är det för att det är sant, sant att jag inte förtjänar att må bra! Sant att jag inte ska få lyckas. Att jag är den där lilla flickan igen?

Han såg det jag fruktade. Och nu kommer han aldrig se mig som den jag var första gången vi träffades. Jag har förlorat kampen.

Likes

Comments

Tankarna går åt olika håll. Oftast när jag mår såhär är det alla minnen som kommer ikapp. Det förflutna som inte kan hanteras tillräckligt bra än. Det känns som jag inte kan älskas. Att jag inte räcker till. Jag mår illa konstant. Jag spyr upp det lilla jag kan äta. Och magen gör upprop. Och känslan jag känner är tom. Jag är tom. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen. Jag vet att jag inte behöver göra det själv. Men jag klarar inte av blickarna av dom som kan läsa av mig. Orden dom säger. Jag trivs inte med mig själv. Spegelbilden är min värsta fiende just nu. Sminket min bästa vän. Jag vet att jag är sjuk igen. Jag blev frisk men det kommer tillbaks. Jag känner av det så väl. Trycket, paniken, smärtan, tröttheten, osäkerheten. Jag vill ge upp, men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte för jag vill inte det egentligen. Bara just nu för stunden. Jag stötter bort dom jag borde ha närmast. Dom som bryr sig. Men jag förstör dom. Jag får ner dom i min skit. Jag är livrädd. Rädd för att förlora det jag älskar. Rädd att dom ska ta avstånd så jag gör det innan.
" Jag lämnar dig aldrig"
" Jag finns här för dig"
" Prata med mig "
" Jag vill dela mitt liv med dig "
" Jag älskar dig "
Vet ni? Jag tror på det när det sägs. Det värmer hela min kropp. Men jag vet att du kommer tröttna. Tröttna på mitt mående.
Du vill inte dela ditt liv med mig. Även om du tror det. Du kommer vilja dela ditt liv med någon som gör dig lycklig. Som får du att må bra! En person som inte lider av ångest, panikattacker eller depression. En person som släpper in dig i hela dens liv.
Jag försöker, jag försöker förklara hur mitt liv sätt ut. Jag försöker öppna upp mig helt. Men hur ska jag kunna säga till någon jag älskar av hela mitt hjärta att jag inte kommer kunna göra den lycklig?
Hur ska jag kunna säga att jag har perioder jag dör inombords. Hur ska jag kunna förklara att det går över när jag inte vet hur lång tid det kommer ta? I det här läget är det allt eller inget. Antagligen behöver jag dig hela tiden, dygnet runt. Eller släpper jag dig. Jag låter dig slippa mina problem.
Jag vill bara vara tillräckligt för dig.
Men innerst inne vet jag att jag inte räcker. Du behöver mer.

Likes

Comments

​Jag känner ingenting. Precis ingenting. Känner ingen saknad, ingen glädje, sorg eller vad man nu kan könna.
Det är tomt, jag ser inte längre någon glädje. Jag är borta, jag är inte här i mitt sinne. Jag var så otroligt trött på att känna mig värdelös, känna att hur mycket jag än erbjöd mig, så räckte jag inte till. Utan det var andra som gjorde sakerna jag kunde istället.  Jag var så trött på den ständiga oron och ständiga svartsjukan. Känna ett hot mot oss.
Känna att du döljer något för mig med alla skumma sms, osv. Så min kropp har stängt av. Som jag byggt upp den starkaste muren jag byggt hittills. Det är klart. Jag är förlorad. Du låt mig riva min mur, men du gjorde även så jag byggde upp en ny.


Likes

Comments

Du står & kollar på. Ser oss försvinna. Vi tappar greppet. Vi glider isär. Din dröm blir sann.

:älskling, låt mig hjälpa dig upp"
Dina glåpord, ditt hackande, din ändring av dig själv, din dryghet, hur du behandlar mig annorlunda, din brist på tillit, hur du blivit en sån kall människa, För varje sak, varje grej är det som du puttar undan mina fötter på vägen upp.

Se dig om kring. Du är lika själv som du alltid har varit. Den du trodde du skulle dela hela ditt liv med. Är inte längre samma person, du är lämnad med dig själv & hans demoner. Hoppas du klarar av fallet när du hör dom dom 3 orden. "Det är över".
För hans kärlek har tagit slut.

Tänk annorlunda denna gången.
Du kommer ha en smärta som aldrig går över. Din kärlek har passerat. Snälla ta emot dig själv när du faller. Ta emot dig själv...

Allt handla om tillit idag. En tillit jag hoppades på att han skulle ge mig.
Det var en arg gubbe, en äcklig jävla arg gubbe. Som han formade till det han ville se. just för att ta en chans. En arg gubbe var det allt handlade om.

Likes

Comments

Du fina flicka, du står där framför mig.
Du ler, skrattar & du går fram till han som är min. Du ger han en puss, sen går ni långsamt iväg ifrån mig. Ni är lyckliga ni ler.
Ni hör ihop säger du. Tiden med oss är förbi. Jag kommer hem, öppnar dörren.
Hon har tagit över. Ligger där i sängen med sitt blonda hår. Garderoberna har fylls på med henne grejer. Jag suddas sakta ut.
Du håller om henne som du gjorde med mig innan läggdags. Pussar godnatt & släcker.
Jag är borta... Jag vaknar upp. Lika svettig som jag brukar göra nu förtiden av samma dröm. ..

Vi tjafsar, vi diskuterar, vi analyserar, vi pussas, försöker gå vidare, vi bråkar.
Vårt förhållande är inte längre som det brukade vara. Vi har alltid haft motgångar sedan start, med ex & ovänner.
Men vi har alltid lyckas besegra det tillsammans. vi har gått lyckliga & nykära därifrån. Vi krigade & vi vann. Men denna gången är det annorlunda. Vi slits ifrån varandra. Du tar avstånd & jag lika så. Vi är inte lyckliga utan vi är trasiga. Alla människor klarar av en viss gräns.
Är det nu som våran är nådd? Klarar vi inte mer?

Jag vill kämpa för oss. Att allt blir som vanligt. Men jag har ingen kraft längre.
Jag hämtade ut nya antidepressiva tabletter  förra veckan, nya sömn tabletter. Nya ångest tabletter. Jag kastade allt jag hade när vi vände kapitel & flyttade ihop. Nu har jag massor tabletter igen. Mitt psyke är helt rubbat. Jag kan inte sluta tänka. Jag vill lägga mig i sängen, bädda ner mig & aldrig vakna. Jag har varit stark genom allt vi gått igenom. Men denna gången är jag redan på botten & det finns ingen, verkligen ingen väg att ta mig upp. Hon måste försvinna från mitt huvud. Från mina drömmar & framtid.

Jag kan inte ge henne längre tid nu. Hon har fått sin tid från mig. Jag ger upp. Jag kastar in min handduk & känner mig besegrad.
Hon blev den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Hon kan känna att allt hon velat har skett.

Alla bråken över henne, alla tankar, funderingar, nätterna jag vaknar & gråter. Oron & oss. Det är över nu. Sista kortet är lagt. Spelat & förlorat.

Jag var rätt säker igår när jag hade fått snacka med en annan hur jag skulle fortsätta kämpa, för någon gång. Tröttnar hon & vi vann en gång till. Men sen kommer tankarna, funderingarna & mera konstiga grejer händer.

När jag vaknade inatt. Tårarna hade runnit, mardrömmar igen, visa nätter vaknar jag 2-3 gånger andra 4-5. Jag brukar inte falla, ge upp är inte min grej. Men måendet jag har håller inte. För varje dag mår jag lite sämre.
Att tänka tanken på att förlora han för att hon förstör. Krossar mig inifrån. Jag har förlorat mig själv, min energi, hur jag var. Alla stunder vi skrattade, hur kärleksfulla vi var. Jag ser ingen utväg. För jag kan inte kriga mot en person som är som henne.
Hans barns mamma, den han levde ihop med i flera år. Jag är chanslös och jag har insett att hon inte ger sig förrens hon får som hon vill.

Jag tror det finns mer jag inte vet om.
Tror dom döljer saker för mig. Känns som att det är lögner som cirkulerar runt mig.
Hur jag såg igenom första lögnen.
Men tror inte det är den enda. Känns som att någonstans måste hon få någon slags av närhet eller bekräftelse för att orka fortsätta.

Jag älskar honom från varje ven i hela min kropp. Han är en av dom väldigt få jag skulle ge hela mitt liv till. Ta en kula för.
Men ibland när orken är slut & man känner inte igen sig själv, man mår mer dåligt än bra. Då är det dags att låta saker vara som dom borde.. Helt knäckt. Totalt förstörd. Känns som jag sviker mig själv genom att svika oss. Men hur ska man klarar det när man inte vet hur? När man inte har samma förmåga att kämpa som vi gjorde förr. Jag är trött på tjafsen, bråken och på att inte ha han lika nära som förr. Jag är slut. Det känns som det är över.. Känns som som vi måsre ta en paus tills allt är över. Tills det har fått sitt slut

Likes

Comments

I'm checking out of my life..
I"m done!
Bye bye

Likes

Comments

Som rubriken säger. Nu är det dags.
Dags att jag rycker upp mig. Julen är förbi,
så är även han. Han har skadat mig tillräckligt. Han ska inte få ta över mina dagar. Inte heller ska han få mig att vara ledsen än idag. Även att jag vet att han alltid kommer ha en inverkan i mitt liv.
Den 25 december för 10 år sen blev den värsta dagen i hela mitt liv. Och det sitter kvar. Varje år, samma dag, önskar jag att jag inte fanns kvar här på jorden längre. Jag går ner mig, får självmordstankar, faller i gråt för ingenting. Jag är osäker, jag hatar mig själv. Och jag tror att jag inte duger för någon, inte för något. Jag gör allt för att såra mig själv lite mer. Jag vill bort, bort från allt. Denna jul har jag hållt mig så mycket. Jag har en familj nu. Hade jag inte haft det skulle det ha slutat likadant som alla andra år. Däremot tror jag att nästa år blir bättre. när barnen springer runt, julklappar, kalla anka, julgran. Tomte. Ja jag hoppas det får mig att se det fina i julen. Jag hoppas det får mig att tänka andra tankar. Jag mår fortfarande som jag gjorde då, Men jag måste se framåt nu. Det är förbi. Snart är det ett nytt år. Ett nytt kapitel, jag måste vända blad. Gå vidare innan jag krossar allt i min väg. Kastar bort det som gör att jag mår bra. Men jag är knäsvag. Det är dags nu. Dags att ta klivet..

Likes

Comments

Återigen händer det. Min magkänsla är helt fuckt. Oftast har den rätt, oftast kommer något att hända, eller har redan hänt.
Jag brukar veta vad det beror på men inte den här gången. Det är som ett stort håll.
Jag oroar mig, jag funderar, jag finner inget.
och jag blir orolig. Orolig för det jag inte kan kontrollera. Men jag vet inte vad jag ska göra. För jag känner ingenting just nu.
jag känner varken saknad, längta, behov av att synas eller behov utav att ha någon som bryr sig. Jag är trasig, helt jävla förstörd. Och det finns inget jag kan göra. Jag är orolig konstant och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller hur jag ska hantera situationen. Jag tror det beror på att jag är  rädd. Rädd för att bli lämnad. Rädd för att jag ska bli sårad. Men det är oftast nu när jag blir såhär som folk runtomkring försvinner. Så denna gång har jag bestämt mig. Jag ska inte rymma, jag ska inte låsa in mig. Jag ska spela, fortsätta spela det där spelet jag så många gånger förut har gjort. Jag låtsas att allt är som vanligt.
Kanske lyckas jag denna gång. Utan att dra.
Jag vaknade inatt, helt kallsvettig och nervös. Jag ville bara packa en väska med kläder ta bilen och åka iväg. Ville inte till Stockholm denna gång, fast det är dit jag oftast åker då jag finner en fristad där.
Men nej, jag ville bara köra iväg, spela högmusik i bilen och bara dra dit vägen går liksom. Hamnat där jag hamnat. Men jag hindrade mig själv. Det är som att min själ har flyg iväg och jag måste följa efter för att bli mig själv igen för att hitta mitt jag.

Men denna gång ska jag verkligen göra precis allt för att jag ska stanna.
Jag måste lova mig själv att inte förstöra det jag har.

Men hur ska jag kunna hitta mig själv igen när jag inte kan göra det jag brukar.
Göra det enda som brukar hjälpa.

Likes

Comments