Jag skäms, jag skäms så fruktansvärt mycket. Jag har en ny propp. Den är liten fortfarande. Men det sitter på helt fel ställe. Den är i huvudet. Sitter på nervsystemet.
Fuckar mina sinnen. Förstör mina nerver.
När blodet har svårt att tränga sig igenom. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Menade är fortfarande okej. Jag äter veteran. Blodförtunnande på långtidsverkande.
Men jag skäms. Jag fick en sån smärta igår Det började med huvudvärk. Jag kände hur synen blev suddig igen. Den var så bra där ett tag. Det var så skönt. Men sen blev den så suddig. Men jag är van vid det. Den är oftare suddigare än vanlig nuförtiden.
Sen kände jag av en konstig känsla. Jag visste att nu skulle jag få ett "anfall" igen. Skakningar kom, och jag kände att det inte var dom vanliga. Utan det var skakningarna som får följder. Kroppen överarbetar. Och det blir kaos. Jag såg knappt något. Och jag kände att jag inte fick fram orden rätt.
Jag stammar, jag sluddrar, jag får inte dom att låta som dom ska. Jag glömmer ord och jag får kämpa så hårt för att forma munnen och försöka pressa ut orden. Helst är jag helt tyst. Att förlora talförmågan är tufft. Jag gillar att prata. Jag pratar typ oavbrutet annars. Men jag måste försöka. För att det ska gå över, för att det inte ska hålla sig kvar. Men det är så svårt. Så förbannat svar. För när du sluddrar, stammar & glömmer bort lätta ord. Då känner du dig helt värdelös. Som en jävla invalid person. En handikappad. Jag brukar få dom här "anfallen" en gång i veckan. Oftast går jag och badar. Det hjälper. För då slappnar musklerna av. Men det bästa av allt är att jag är själv då Ingen ser. När jag börjar skaka drar jag mig undan, jag går iväg.

Men igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag hann inte reagera att det var dags. Jag låg i sängen med den killen jag vill leva mitt liv med. Och jag hörde hur jag själv lätt när jag började prata. Så jag slutade. Han var med. Han såg det jag försökt undvika till varje pris. Det jag verkligen inte har velat visa. Och jag såg hans blick. Den var inte samma som han hade en halvtimme innan. Jag blev den där sjuka personen för honom igen.
Och jag skäms. Skäms över att han behövde se det, skäms över att han har en sån flickvän. Jag skäms över att han ska behöva stå ut med det. Och jag såg hur ledsen han blev över att se det.
Den här killen är den bästa jag haft. Men han valde inte att ha det här livet. Han valde inte det. Han förtjänar så mycket bättre. Han förtjänar inte att behöva vara orolig dagligen. Eller behöva ringa runt för att se om någon kan ta hans skift på jobbet för att han inte vågar lämna mig själv. Jag lider med honom. Jag lider så mycket med honom. Han började älska fel person. Jag önskar att jag kunde bespara honom det här. Han är så ung. Han borde göra så mycket annat än att oroa sig. Han borde få njuta av att vara ung.

Ibland känner jag mig hemskt emot honom.
Ibland har jag känt att jag borde lämna honom för hans skull. För att han ska få må bra och vara lycklig. För att han ska få tillbaka sitt liv. Han om någon är en sån kille alla tjejer drömmer om att ha vid sin sida.
Och jag fick honom. Är det här tacken mot honom? Det gör så jävla ont.

Oftare och oftare känner jag att jag vill ge upp. Jag känner att jag orkar inte kämpa mer när det bara kommer tillbaks. Värre & värre. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte orken att förhindra det längre. Jag vet att  om proppen slår ut. Då dör jag. Jag vet det, läkarna vet det, min kropp orkar inte mer.
jag klarar det inte mer. Men jag vet att jag måste. Min son behöver ha sin mamma.
Min pojkvän behöver ha sin flickvän. Sin friska flickvän tillbaka.

Men sen vet jag även att om dom bodförtunnande medicinen hjälper. Och proppen släpper. Så kommer även mina anfall försvinna. Om jag har riktigt tur vill säga. Däremot kan jag få komplikationer. Dom kan hålla i sig hela mitt liv.
Hur fan ska jag kunna klara det? När jag skäms över mig själv nuförtiden.
Jag är så osäker just nu. Hela hela tiden. Jag känner mig totalt värdelös.
Känner mig som en plåga för dom i min närhet. Usch!

Varför var det jag som fick allt det här?
Är det för att jag äntligen hade byggt upp ett liv igen? Eller är det för att det är sant, sant att jag inte förtjänar att må bra! Sant att jag inte ska få lyckas. Att jag är den där lilla flickan igen?

Han såg det jag fruktade. Och nu kommer han aldrig se mig som den jag var första gången vi träffades. Jag har förlorat kampen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tankarna går åt olika håll. Oftast när jag mår såhär är det alla minnen som kommer ikapp. Det förflutna som inte kan hanteras tillräckligt bra än. Det känns som jag inte kan älskas. Att jag inte räcker till. Jag mår illa konstant. Jag spyr upp det lilla jag kan äta. Och magen gör upprop. Och känslan jag känner är tom. Jag är tom. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen. Jag vet att jag inte behöver göra det själv. Men jag klarar inte av blickarna av dom som kan läsa av mig. Orden dom säger. Jag trivs inte med mig själv. Spegelbilden är min värsta fiende just nu. Sminket min bästa vän. Jag vet att jag är sjuk igen. Jag blev frisk men det kommer tillbaks. Jag känner av det så väl. Trycket, paniken, smärtan, tröttheten, osäkerheten. Jag vill ge upp, men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte för jag vill inte det egentligen. Bara just nu för stunden. Jag stötter bort dom jag borde ha närmast. Dom som bryr sig. Men jag förstör dom. Jag får ner dom i min skit. Jag är livrädd. Rädd för att förlora det jag älskar. Rädd att dom ska ta avstånd så jag gör det innan.
" Jag lämnar dig aldrig"
" Jag finns här för dig"
" Prata med mig "
" Jag vill dela mitt liv med dig "
" Jag älskar dig "
Vet ni? Jag tror på det när det sägs. Det värmer hela min kropp. Men jag vet att du kommer tröttna. Tröttna på mitt mående.
Du vill inte dela ditt liv med mig. Även om du tror det. Du kommer vilja dela ditt liv med någon som gör dig lycklig. Som får du att må bra! En person som inte lider av ångest, panikattacker eller depression. En person som släpper in dig i hela dens liv.
Jag försöker, jag försöker förklara hur mitt liv sätt ut. Jag försöker öppna upp mig helt. Men hur ska jag kunna säga till någon jag älskar av hela mitt hjärta att jag inte kommer kunna göra den lycklig?
Hur ska jag kunna säga att jag har perioder jag dör inombords. Hur ska jag kunna förklara att det går över när jag inte vet hur lång tid det kommer ta? I det här läget är det allt eller inget. Antagligen behöver jag dig hela tiden, dygnet runt. Eller släpper jag dig. Jag låter dig slippa mina problem.
Jag vill bara vara tillräckligt för dig.
Men innerst inne vet jag att jag inte räcker. Du behöver mer.

Likes

Comments

​Jag känner ingenting. Precis ingenting. Känner ingen saknad, ingen glädje, sorg eller vad man nu kan könna.
Det är tomt, jag ser inte längre någon glädje. Jag är borta, jag är inte här i mitt sinne. Jag var så otroligt trött på att känna mig värdelös, känna att hur mycket jag än erbjöd mig, så räckte jag inte till. Utan det var andra som gjorde sakerna jag kunde istället.  Jag var så trött på den ständiga oron och ständiga svartsjukan. Känna ett hot mot oss.
Känna att du döljer något för mig med alla skumma sms, osv. Så min kropp har stängt av. Som jag byggt upp den starkaste muren jag byggt hittills. Det är klart. Jag är förlorad. Du låt mig riva min mur, men du gjorde även så jag byggde upp en ny.


Likes

Comments

Du står & kollar på. Ser oss försvinna. Vi tappar greppet. Vi glider isär. Din dröm blir sann.

:älskling, låt mig hjälpa dig upp"
Dina glåpord, ditt hackande, din ändring av dig själv, din dryghet, hur du behandlar mig annorlunda, din brist på tillit, hur du blivit en sån kall människa, För varje sak, varje grej är det som du puttar undan mina fötter på vägen upp.

Se dig om kring. Du är lika själv som du alltid har varit. Den du trodde du skulle dela hela ditt liv med. Är inte längre samma person, du är lämnad med dig själv & hans demoner. Hoppas du klarar av fallet när du hör dom dom 3 orden. "Det är över".
För hans kärlek har tagit slut.

Tänk annorlunda denna gången.
Du kommer ha en smärta som aldrig går över. Din kärlek har passerat. Snälla ta emot dig själv när du faller. Ta emot dig själv...

Allt handla om tillit idag. En tillit jag hoppades på att han skulle ge mig.
Det var en arg gubbe, en äcklig jävla arg gubbe. Som han formade till det han ville se. just för att ta en chans. En arg gubbe var det allt handlade om.

Likes

Comments

Du fina flicka, du står där framför mig.
Du ler, skrattar & du går fram till han som är min. Du ger han en puss, sen går ni långsamt iväg ifrån mig. Ni är lyckliga ni ler.
Ni hör ihop säger du. Tiden med oss är förbi. Jag kommer hem, öppnar dörren.
Hon har tagit över. Ligger där i sängen med sitt blonda hår. Garderoberna har fylls på med henne grejer. Jag suddas sakta ut.
Du håller om henne som du gjorde med mig innan läggdags. Pussar godnatt & släcker.
Jag är borta... Jag vaknar upp. Lika svettig som jag brukar göra nu förtiden av samma dröm. ..

Vi tjafsar, vi diskuterar, vi analyserar, vi pussas, försöker gå vidare, vi bråkar.
Vårt förhållande är inte längre som det brukade vara. Vi har alltid haft motgångar sedan start, med ex & ovänner.
Men vi har alltid lyckas besegra det tillsammans. vi har gått lyckliga & nykära därifrån. Vi krigade & vi vann. Men denna gången är det annorlunda. Vi slits ifrån varandra. Du tar avstånd & jag lika så. Vi är inte lyckliga utan vi är trasiga. Alla människor klarar av en viss gräns.
Är det nu som våran är nådd? Klarar vi inte mer?

Jag vill kämpa för oss. Att allt blir som vanligt. Men jag har ingen kraft längre.
Jag hämtade ut nya antidepressiva tabletter  förra veckan, nya sömn tabletter. Nya ångest tabletter. Jag kastade allt jag hade när vi vände kapitel & flyttade ihop. Nu har jag massor tabletter igen. Mitt psyke är helt rubbat. Jag kan inte sluta tänka. Jag vill lägga mig i sängen, bädda ner mig & aldrig vakna. Jag har varit stark genom allt vi gått igenom. Men denna gången är jag redan på botten & det finns ingen, verkligen ingen väg att ta mig upp. Hon måste försvinna från mitt huvud. Från mina drömmar & framtid.

Jag kan inte ge henne längre tid nu. Hon har fått sin tid från mig. Jag ger upp. Jag kastar in min handduk & känner mig besegrad.
Hon blev den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Hon kan känna att allt hon velat har skett.

Alla bråken över henne, alla tankar, funderingar, nätterna jag vaknar & gråter. Oron & oss. Det är över nu. Sista kortet är lagt. Spelat & förlorat.

Jag var rätt säker igår när jag hade fått snacka med en annan hur jag skulle fortsätta kämpa, för någon gång. Tröttnar hon & vi vann en gång till. Men sen kommer tankarna, funderingarna & mera konstiga grejer händer.

När jag vaknade inatt. Tårarna hade runnit, mardrömmar igen, visa nätter vaknar jag 2-3 gånger andra 4-5. Jag brukar inte falla, ge upp är inte min grej. Men måendet jag har håller inte. För varje dag mår jag lite sämre.
Att tänka tanken på att förlora han för att hon förstör. Krossar mig inifrån. Jag har förlorat mig själv, min energi, hur jag var. Alla stunder vi skrattade, hur kärleksfulla vi var. Jag ser ingen utväg. För jag kan inte kriga mot en person som är som henne.
Hans barns mamma, den han levde ihop med i flera år. Jag är chanslös och jag har insett att hon inte ger sig förrens hon får som hon vill.

Jag tror det finns mer jag inte vet om.
Tror dom döljer saker för mig. Känns som att det är lögner som cirkulerar runt mig.
Hur jag såg igenom första lögnen.
Men tror inte det är den enda. Känns som att någonstans måste hon få någon slags av närhet eller bekräftelse för att orka fortsätta.

Jag älskar honom från varje ven i hela min kropp. Han är en av dom väldigt få jag skulle ge hela mitt liv till. Ta en kula för.
Men ibland när orken är slut & man känner inte igen sig själv, man mår mer dåligt än bra. Då är det dags att låta saker vara som dom borde.. Helt knäckt. Totalt förstörd. Känns som jag sviker mig själv genom att svika oss. Men hur ska man klarar det när man inte vet hur? När man inte har samma förmåga att kämpa som vi gjorde förr. Jag är trött på tjafsen, bråken och på att inte ha han lika nära som förr. Jag är slut. Det känns som det är över.. Känns som som vi måsre ta en paus tills allt är över. Tills det har fått sitt slut

Likes

Comments

I'm checking out of my life..
I"m done!
Bye bye

Likes

Comments

Som rubriken säger. Nu är det dags.
Dags att jag rycker upp mig. Julen är förbi,
så är även han. Han har skadat mig tillräckligt. Han ska inte få ta över mina dagar. Inte heller ska han få mig att vara ledsen än idag. Även att jag vet att han alltid kommer ha en inverkan i mitt liv.
Den 25 december för 10 år sen blev den värsta dagen i hela mitt liv. Och det sitter kvar. Varje år, samma dag, önskar jag att jag inte fanns kvar här på jorden längre. Jag går ner mig, får självmordstankar, faller i gråt för ingenting. Jag är osäker, jag hatar mig själv. Och jag tror att jag inte duger för någon, inte för något. Jag gör allt för att såra mig själv lite mer. Jag vill bort, bort från allt. Denna jul har jag hållt mig så mycket. Jag har en familj nu. Hade jag inte haft det skulle det ha slutat likadant som alla andra år. Däremot tror jag att nästa år blir bättre. när barnen springer runt, julklappar, kalla anka, julgran. Tomte. Ja jag hoppas det får mig att se det fina i julen. Jag hoppas det får mig att tänka andra tankar. Jag mår fortfarande som jag gjorde då, Men jag måste se framåt nu. Det är förbi. Snart är det ett nytt år. Ett nytt kapitel, jag måste vända blad. Gå vidare innan jag krossar allt i min väg. Kastar bort det som gör att jag mår bra. Men jag är knäsvag. Det är dags nu. Dags att ta klivet..

Likes

Comments

Återigen händer det. Min magkänsla är helt fuckt. Oftast har den rätt, oftast kommer något att hända, eller har redan hänt.
Jag brukar veta vad det beror på men inte den här gången. Det är som ett stort håll.
Jag oroar mig, jag funderar, jag finner inget.
och jag blir orolig. Orolig för det jag inte kan kontrollera. Men jag vet inte vad jag ska göra. För jag känner ingenting just nu.
jag känner varken saknad, längta, behov av att synas eller behov utav att ha någon som bryr sig. Jag är trasig, helt jävla förstörd. Och det finns inget jag kan göra. Jag är orolig konstant och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller hur jag ska hantera situationen. Jag tror det beror på att jag är  rädd. Rädd för att bli lämnad. Rädd för att jag ska bli sårad. Men det är oftast nu när jag blir såhär som folk runtomkring försvinner. Så denna gång har jag bestämt mig. Jag ska inte rymma, jag ska inte låsa in mig. Jag ska spela, fortsätta spela det där spelet jag så många gånger förut har gjort. Jag låtsas att allt är som vanligt.
Kanske lyckas jag denna gång. Utan att dra.
Jag vaknade inatt, helt kallsvettig och nervös. Jag ville bara packa en väska med kläder ta bilen och åka iväg. Ville inte till Stockholm denna gång, fast det är dit jag oftast åker då jag finner en fristad där.
Men nej, jag ville bara köra iväg, spela högmusik i bilen och bara dra dit vägen går liksom. Hamnat där jag hamnat. Men jag hindrade mig själv. Det är som att min själ har flyg iväg och jag måste följa efter för att bli mig själv igen för att hitta mitt jag.

Men denna gång ska jag verkligen göra precis allt för att jag ska stanna.
Jag måste lova mig själv att inte förstöra det jag har.

Men hur ska jag kunna hitta mig själv igen när jag inte kan göra det jag brukar.
Göra det enda som brukar hjälpa.

Likes

Comments

Jag har lätt för att bli känslokall när jag skyddar mig själv. Jag bygger upp en mur. Stänger av omvärlden. Jag prioriterar ingenting. Jag förlorar mig själv inombords.
Jag är en sån person som antagligen bryr mig helhjärtat eller inte bryr mig om någon alls. När jag blir sårad, lämnad, upptryckt, eller när någon säger till mig att mitt sätt att vara är fel. Då stänger jag av. Stänger av helt. Jag slutar bry mig totalt om allt. Jag går in i en slags depression.
Jag väljer att rädda mig själv för att inte brytas ner. Och när jag väl inte bryr mig så spelar det ingen roll längre vad folk gör omkring mig.
Att ensam är starkast är en lögn. Det är så folk inbillar sig att det är. Men sanningen är. Att ha någon runt sig som bryr sig om dig. Det är då du är som starkast. Jag vet om det. Men jag klarar det inte. Mina känslor finns kvar. Men jag släpper inte ut dom. Jag går runt i min egna lilla värld och gör mig beredd. Jag har varit här så många gånger förut. Det spelar ingen roll om du säger att du vill att jag bryr mig igen, för det enda som kan få mig att bry mig igen är handlingar. Handlingar & hur personerna omkring mig hanterar situationen. Jag är förstörd sen min barndom.

Likes

Comments

Jag vaknar av att han står över mig mitt i natten.
" Det är dags nu" Jag ryser & jag fryser till. Rör mig inte en cm. Vet inte vad jag ska göra för jag vet att det kommer ske igen även om jag inte vill. Han kommer lyckas med det han försöker. Det gör han jämt. Jag borde verkligen ha tränat dom här månaderna jag varit iväg. Så jag kunde kämpa emot. Men han tar kontrollen och drar av mina kläder. Han skrattar samtidigt som han njuter över att kunna kontrollera mig igen.
På morgonen vaknar jag upp av att "mamma" står vid sängen och säger med en darrig röst att det är dags att vakna nu.
Jag öppnar upp ögonen. Där står det tre poliser och två tjejer från socialen tillsammans med mamma. Jag frågar lite harklade vad dom gjorde här. Mamma sätter sig bredvid och säger. Vi kan inte ha dig hemma och ditt familjehem har sagt att dom inte vill att du bor kvar där. Och du är alldeles för aggressiv mot dina syskon och mot min man. Och jag tror inte du har släppt drogerna eller alkoholen.

- Aggressiv mot mina syskon? Det vet hon är en lögn. Klart jag inte skulle röra dom någonsin. Jag gör allt för att göra dom trygga.

Ena polis killen tog tag i min arm. Och jag vet inte vad som hände men jag vägrade följa med.  Jag började slåss och han släppte medans han snubblade över sängen. Andra killen kom direkt och tog tag i mig, hårdare och med mera kraft. Sa att nu skulle jag ge mig och jag ska följa med.
Jag hade ingen aning om vart vi skulle men jag tänkte då åka hem till min far igen. Min lillebror grät oavbrutet och min storebror vände sig om och gick ut. Helt plötsligt satt jag där i polisbilen. Vi började rulla mot motorvägen och ut från stan. Jag frågade om och om igen. Vart skulle jag nu?
Efter grannstaden, fick jag byta bil, stafett körning som det kallas. Där tog två kvinnliga poliser emot mig. Och jag frågade vart jag skulle.
Du ska till ett ungdomsfängelse för bråkiga ungdomar med olika slags svårigheter.
Allt blev helt svart. Skulle jag? Jag till ett ungdomsfängelse. När felet inte var mitt? Han borde ha följt med dom istället. Det tog 4 timmar dit. Med massor av byte av bilar. Till sist var jag framme. Dom förde mig genom tre låsta dörrar in mot en hall. Där jag skulle ta av mig varenda klädesplagg och duscha samt kissa framför dom. Jag vägrade. Vi satt säkert där i flera timmar. Men jag skulle inte. Så jag blev införd i isoleringen. Och där blev jag kvar i 3-4 dagar.

Likes

Comments