Dina andetag blir längre, djupare och du kämpar för att få tillräckligt med luft.
Marken under dina fötter är som borta. Det är som att du hänger i ett snöre över en klippa. Din kropp blir mer och mer matt. Som om tråden du hänger i ligger och skaver mot något. Den blir tunnare och tunnare. Och din kropp tyngre och tyngre.
Men du kämpar för att hålla dig kvar. För du vet om du faller nu så är det slut, allt du kämpat för kommer flyga åt olika håll som du skulle kasta en kortlek. Du har en känsla, du vet inte vad det är. Men den finns där. Och du kan inte må bra förrens du vet vad den vill göra med dig. Har den något att säga, eller finns det inget mer att göra.
Kommer den försvinna eller kommer du falla. Du är själv, dina vänner har svikit dig. Samma minut du blev en mamma. Det är du och ditt barn. Sen på ett hörn, så har du din man. Ni är närmast varann. Men samtidigt så långt ifrån. Ni måste närmare varann igen. Du har blivit sårad, men det är dags att lägga det bakom dig och se framåt nu. Det som hände kommer inte hända igen. Du måste intala dig det. Han lärde sig. Han gjorde ett misstag. Dra han närmare igen...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Känns i hela kroppen när något är fel. Samma mönster, samma svar.
Vad skulle va fel? Jag andas tyngre, får knappt luft. Mina känslor stängs av. Jag utesluter det bra och ser bara det dåliga. Jag vet hur det blir när lögnerna nu mera kommer oftare. När man börjar dölja saker. Jag vet att det går utför då. Att dina ord inte betyder lika mycket som dom gjort förut. Dina svek är allt jag ser. Försöker koppla bort dom. Jag lyckas inte. Enda som får mig att stå kvar är känslorna. Borde vi avbryta allt innan det blir fler lögner. Innan tilliten försvinner helt. Innan det går längre. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag ser inte längre lika klart. Lögner växer och till slut exploderar dom. Jag vet mer än vad du tror jag vet. Men jag tänker ge dig chansen att vara ärlig. Kan du inte lägga alla korten på bordet. Finns det inte så mycket kvar att rätta till. Lögner för mig har varit för många för att jag ska kunna se förbi dom. Lägg alla korten på bordet och rädda oss. Eller fortsätt och du kan inte rädda det vi har.

Likes

Comments

Igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv.
Jag bråkade med min man, vi bråkade massor. Gick inte att reda ut det just då.
Jag började flumma, fick inte till orden. Får jag aldrig när min kropp överarbetar. Han tog det som att jag inte ville lösa våra problem. Han frågade vem av oss som skulle flytta. När den skulle flytta. Han gav upp oss. Där och då lämnade han oss. Hans hopp försvann. Han tog på sin sina kläder och han gick ut genom dörren.
Jag fick en panikångest attack, mina skakningar kom, jag började se suddigt. Ögonen tillhörde inte min kropp.
Och för första gången på flera år, kände jag qatt jag ville skada mig själv. Jag var så trött på det. Skakningar, synen, orden som inte finns. Tankarna snurrade runt hela tiden på hur jag skulle kunna skada mig själv på bästa sätt. Antagligen ta massa mediciner så jag somnade i antal timmar. Kom på mig själv att det kunde jag inte göra. Min son låg i sitt rum och sov. Rakblad, Nej, har för mycket ärr, blod är inte min grej. Överdosera Smärtstillande, risken finns att jag inte vaknar direkt. Att det blir för mycket. Snabbt innan jag kom på något som skulle fungera, satte jag mig i duschen. Duschade till skakningarna slutade, sen lite längre ändå. Jag bröt ihop, tårarna fick rinna. Känslan skrämde mig, har aldrig haft den känslan på självskadebeteendet på länge. Men den kom från ingenstans. Jag gick ut från badrummet, tänkte jag skulle ta fram mina lurar och bädda ner mig i sängen och försöka tänka på något annat. Då stod du där, skrämde livet ur mig. Vi pratade, jag berättade allt för dig, körde med öppna kort. Och jag såg på din blick att den är förändrad. Precis som när du gick. Det är som jag inte är samma person, inte är lika älskvärd längre. Du ser på mig mer som en vän än din blivande Fru. Du sa att vi var på väg bort, på bristningsgränsen. Du kommer lämna mig. Du kommer göra mitt liv till det värsta man kan tänka sig. Men sen kommer du hitta en ny. Jag kommer behöva gå vidare. Och vi kommer va som främlingar mot varann. Du kommer älska någon annan, och kalla den din. Det är Okej, jag har rest mig från botten förr. Men denna gång måste du ge mig redskapen. Spaden som förvanar mig, repet som ger mig en tid. Och skorna som orkar vandra dubbelt så långt som mina vanliga skor. För den vägen kommer vara den längsta jag gått.

Likes

Comments

Jag drack mig så full att jag inte minns något mer av den kvällen. När jag vaknade på morgonen låg jag i sängen. Jag vände mig om. Han var där,
"-godmorgon min stjärt"
Jag log tillbaka. Pappas röst kom tillbaka, hans besvikelse. Och han verkligen bad mig att återvända.
-" vad tänker du på?"
Jag svarade hastigt.
" Jag flyttar idag, jag kommer ta mina grejer och jag kommer åka härifrån. Jag vill inte vara med dig mer"

Nej! Du flyttar inte, du bor här. Jag är din familj. Stanna hos mig. Stanna. När jag kommer hem från jobbet så hoppas jag innerligt att du är kvar. Annars kommer jag blir riktigt galen"

Han pussade mig hejdå, och stängde dörren. Jag väntade tålmodigt, funderade på om jag skulle flytta tillbaks. Jag trivdes ju faktiskt där. 2 timmar kvar. Sen skulle han komma hem igen.

Jag gick runt och packade ihop mina grejer. 30 minut sen kommer dörren öppnas. Tänk om han blir sårad, ledsen, om han blir förvirrad. Skulle jag verkligen ta mina grejer och dra? Jag bestämde mig. Tog mina grejer, skrev en lapp och la den i sängen. Sen låste jag, stoppade ner nyckeln i brevlådan och jag gick.

Jag gick in mot stan, sedan vidare mot behandlingshemmet. Jag var utanför, jag stod och kollade på hemmet. Och bestämde mig för att återvända dit imorgon istället. Jag plockade ihop min mobil, satte ihop den. Och ringde en tjejkompis, hon bad mig komma dit och bo där tills imorgon.

Jag knallade dit, möte upp denna personen i stan och vi gick dit tillsammans. Jag öppnade flaskan direkt när jag kom dit. Blandade ihop en grogg och satte mig ner.

Hon såg på mig att jag mådde dåligt, jag stängde av alla mina känslor. Jag lärde mig det när det var som jobbigast. Då gick min insikt på att bli känslokall som ett försvar.
Jag var van vid det. För att inte jag skulle sitta där själv och dricka så började även folket där att dricka.

Jag somnade. Dagen efter ringde jag behandlingshemmet. Jag sa att jag skulle komma hem idag, bad om ursäkt. Det blev aldrig så.

Likes

Comments

Vi rullar in på en uppfart med grus.
Det är ett vit gammalt hus. Det är mitt i natten. Vi går in. Presenterar oss. Och dom visar mig till mitt rum. En tjejavdelning, i andra änden är det en killavdelning.
Jag är hemma. På morgonen väcks jag av personalen som har serverat frukost där nere. Jag går ner, runt bordet sitter alla ungdommar. Mest killar men så skönt att äntligen se glada människor. Jag får ganska bra kontakt direkt med två av killarna. Och även en tjej..

Pappa kommer med soc på eftermiddagen, och mötet går bara bra. Jag ska få börja skolan igen. Min gamla skola. Och jag ska få umgås med vänner osv på dagarna. endast korta svängar.  ÄNTLIGEN!
Jag var så lycklig över att få vara "normal" igen.

Första tiden gick så bra. Allt vara underbart. Men ju mer frihet jag fick. Ju mer började jag falla tillbaks i samma gamla mönster. Jag träffade en gammal killkompis, som sedan blev min pojkvän. Han hade egen lägenhet och vi festade massor innan jag blev placerad. Jag kom mer och mer försent hem, jag blev avstängd från skolan. Och mitt beteende började spåra ut igen.

Jag föll tillbaka i alkoholen, och drack mer och mer hela tiden. Och en dag tröttnade jag på behandlingshemmet och jag packade mina saker. Och jag flyttade in till min dåvarande pojkvän. Jag kastade min telefon, och jag lämnade min pappa bakom mig.

Alkoholen forsade ner i min hals. Och den mesta tiden på dygnet var jag onykter.
Han jag bodde med började ändra sitt humör, blev aggressiv mot mig när han drack. Jag bestämde mig en dag när han var i affären att slå min pappas nummer och be om hjälp. Jag ringde. Han svarade, han var så arg och besviken. Man kunde höra på hans röst att han var nära på att ge upp om mig. Han sa riktigt bestämt att jag skulle flytta tillbaks till behandlingshemmet, och att jag var efterlyst och hade fått tillbaka mitt LVU3. Jag la på i panik, jag visste att om jag åkte tillbaka dit skulle jag behöva flytta igen. Och jag vägrade flytta återigen en gång..

Likes

Comments

Det snöar, marken under mina fötter är is. Jag springer allt jag orkar, jag hör dig flåsa bakom mig. Träden sussar förbi, min kraft är slut. Känner hur du knappar in. Mina fötter svider, känns som dom ska spricka i tusen delar. Jag borde ha tagit skor. Det är minusgrader ute. Hör hur en bil kommer, springer ut på vägen. Försöker stoppa den. Den gasar fortare och kör över till andra linjen. Du är här nu.
Jag ser din blick, den är svartare än himlen. Jag hör på din andning att du är galen.
Det som är ditt är ditt. Jag var din.
Du var min. Du var den jag försökte finna tröst hos, där jag skulle känna mig trygg.
Du kallade oss för ett par, jag var den enda för dig, du sa det varje dag. Du skulle aldrig lägga en hand på mig. Du lovade mig det. Jag var kär, jag var förlorad i dig just då. För att jag egentligen älskade dig Nej, men för att du lovade att skydda mig och jag var svag. Jag var förstörd. Sen många år tillbaka. Jag trodde du skulle vara min räddning. Jag borde ha sett varningssignalerna. Men du ägde mig. Du tvingade mig att flytta in. För att kunna ha kontrollen. Det var då allt började. Istället för dom gulliga orden, blev det psykiskt. Du tryckte ner mig mer och mer. Du fick mig att lämna mitt behandlingshem. Jag var efterlyst, Du visste jag var fast hos dig. Du var underbar dom få dagarna du inte drack. Hur du tvingade mig att ha sex även fast jag inte kunde eller ville. Du visste ju vad jag hade varit med. En liten liten del. Och om han fick, skulle även du. Grejen är. Ingen av er fick. Ni tog vara på min svaghet och ni lekte med mig. Du visste att jag blev helt stel. Och inte kunde prata eller göra ett ljud.
Sen blev du mer aggressiv ju mer du drack. Så då började slagen att komma. Först hände det bara en gång, sen igen. Men sen var det lugnt ett tag. Du råkade ju bara.
Självklart skulle du aldrig skada mig. Du älskade ju mig och behövde mig där. Jag förlätt, jag tyckte synd om dig.  Du var ju min. Men den här dagen var annorlunda. Du hade druckit lite för mycket, du fick ett besked att en nära släkting hade dött. Jag försökte trösta din sorg. Men du vände som en krona man kastar i luften. Du började skaka, du svor på att om jag kunde få den tillbaka. Skulle du göra samma sak med mig. Du kastade ner mig på golvet från sitt knä. Du gick ut i köket, rotade bland alla knivar. Och sen kom du tillbaka. Du tog min hand, skae mig i handflatan. Tog tag i mitt hår, drog det bakåt, och du höll kniven mot min hals. Jag slog dig mellan benen och jag stack, jag sprang. Hörde hur du började gråta. Du ångrade dig. Det var okej. Vi somnade tillsammans den natten. Du sov fortfarande men rädslan i mig gjorde att jag inte kunde sova en blund. Jag skrev en lapp det var slut, jag skulle flytta och jag önskade dig all lycka. Jag stängde dörren försiktigt. Men du hade insett att jag var borta, läst min lapp. Och du kom efter mig, skrek att jag skulle komma hem igen. Du skulle döda mig den dagen. Jag sprang där barfota mina ballerina hade flugit av i farten. Det snöade.  Marken var som is under mig. Jag frös. Du flåsade mig i naken. Bilen körde bara förbi och nu stod du bredvid mig. Du slog ett slag. Bilen som inte stannade har nu vänt. Ut kommer två killar. Dom hjälper mig. Ena tar tag i mig och sätter mig i bilen. Medans den andra tar hand om dig. Nu är det du som är svag. Vi åker iväg. Killarna som hjälpte mig att komma ifrån dig är nära vänner till mig idag. Och du är död för mig.
Du hann ifatt och jag hade tur.

Likes

Comments

Det är rättegång idag. Pappa och soc är på tingsrätten. Överklagan om min placering. Jag sitter på sängen nästa hela dagen och väntar på att dom ska ringa mig. Berätta hur det gick. Det är även fredag. Så ringer dom inte innan 16. Så måste jag vänta tills måndag. Idag är det okej. Idag behövs inte alla regler utan idag får man vänta som man själv vill. Jag lägger mig ner i sängen. Det knackar på dörren. Klockan är 13:47.
- Din pappa är i telefonen.
Jag springer dit. Skynda pappa vi har bara två minuter.
- Han skrattar och säger att vi har obegränsat med tid idag.
Han säger att han tror det gick bra, men att dom inte har fått ett beslut. Ingen dom än. Han beklagar och säger att vi får vänta tills måndag. Vi lägger på. Den känslan jag hade är borta. Jag är tom. En annan tjej börjar bråka och jag hänger på. Fönster går sönder, lampor och vi både hamnar på isoleringen.
Ser klockan sakta ticka vidare. 16:55.
Dom öppnar dörren säger att min soc är på linjen.
Jag går dit.
- Du blev precis av med ditt Lvu3 vilket innebär att du måste omedelbart flytta. Då man inte får bo där utan Lvu3. Jag är i chock. Hon suckar. 5 minuter innan jag slutar och skulle ta helg skulle du ge mig problem.
Jag kan inte vara nöjdare. För någon timme innan. Ringde hon och sa att jag minst skulle få bo kvar i 2 veckor. Hon hade fel.

Personalen ber mig packa, låser upp ena dörren ut. Ger mig mina vanliga kläder, ge mig mitt smink.
Du ska få bo i några timmar på det öppna. Det du huset där?
ett rött stort hus. Med fönster utan galler.
Och sen kommer ditt nya hvb hem ringa när dom är här och ska hämta dig.

Hvb hem är ett behandlingenshem men öppet. Så man får belöningar och även gå ut osv. 

Det ringer, dom är här. Två stycken killar. Dom presenterar sig, bär in min väskor, och förklarar vart jag ska.

Jag ska få flytta hem till min stad. Bo nära min familj jag har kvar. Glädjen i kroppen går inte att förklara. Den är underbar.
3 timmar kvar nu. Och sen är jag hemma. Hemma där jag nu ska Bo.

Likes

Comments

Jag har äntligen funnit mig tillrätta.
Denna känslan och oron i mig Ang just det här är som bortblåst. Och jag känner mig nöjd med livet som det är nu.

Jag lovade mig själv på min 13 års dag att någon gång skulle jag lyckas försvinna härifrån. Jag sa det till mig själv flera gånger om dagen ibland. Även om jag är 25+ har den känslan och det löftet till mig själv stått stadigt kvar. Jag skulle lyckas göra det nån gång.

Men den känslan finns inte längre kvar. Jag tänkte på det häromdagen. Men sen såg jag min familj, mitt barn som ser mig som hela sin värld. Min man som älskar mig flera varv  runt jorden. Och då slog det mig. Jag kan inte bli lyckligare än såhär. Jag har allt jag behöver i mitt liv nästintill. Jag har lyckas bygga upp ett liv, jag har lyckas ta mig upp från min barndom och jag har lyckas bli nånting. Jag lyckades trots allt tjat om att jag aldrig skulle kunna göra något med mitt liv. Jag har vunnit mot alla dom andra. Jag vunnit mot mig själv.
Känslan att inte längre vilja stanna kvar här återgått till att älska det livet har att ge ♡

Likes

Comments

Nästa morgon gör jag hur klockorna ringer. Det är dags att gå upp. Jag hör hur dom andra skyndar sig. Men jag ligger kvar. Min energi finns inte där alls. Jag hör hur dom stänger sina rum. Det dröjer inte alls länge innan personalen kommer in i mitt rum. Drar upp mig från sängen. Och säger åt mig att bädda sängen. Jag står bara där, helt tom, helt stel och helt förlorad.
- Vi räknar till 3 sen ska du ha börjat säger den ena.
Jag rör mig inte ur fläcken. Min liv har runnit ut i sanden. Jag orkade inte mer just då. Jag var tom.
Dom trycker på knappen, larmet går. In kommer massor personal.
- Nu blir det isoleringen igen, hör du det?
Dom tar mig i armarna gör sig redo på en kamp. Men jag följer snällt med utan att lyfta huvudet eller göra minsta motstånd.

Dörren stängt. Jag är tillbaka i det här rummet. Timmarna går, Och jag behöver verkligen gå på toan. Jag knackar. Ena kvinnan kommer.
- Vad vill du?
Jag säger att jag verkligen måste kissa, att jag inte kan hålla mig längre.
- Du skulle ha tänkt på det innan du hamnade här. Får jag som svar.
snälla jag måste verkligen kissa Nu, det är akut, jag verkligen bönar om att få gå på toan.
- Nej, du får allt stå ut. Hon går därifrån.
Dom byter skift och jag får äntligen släppas ut härifrån. Resten av tiden tänker jag sköta mig till varje pris. Gör exakt vad dom säger.

Likes

Comments

Det är morgon och jag blir väckt.
10 minuter sen är det frukost.
Jag byter om, och ställer mig i matkön igen.
Yoghurt, knäcke, olika pålägg & vatten serveras. Jag plockar på mig och äter upp varje korn på tallriken, allt för att slippa hamna där igen. När alla käkat klart springer dom till sina rum, hämtar sina skolböcker och går in i den röda dörren till skolan.
Själv är jag i vardagsrummet. Personalen kommer, ber mig följa med in i mitt rum.
Där förklarar hon att allt dom anser att man kan skada sig själv med, som tofsar, lakan, lampor, smink osv har dom
beslagtagit och det får jag inte tillbaks innan jag går fri härifrån.
Jag får tillbaka några klädes plagg. Dom har plockat bort min bygel i bh-n. Alla snören ifrån mina tröjor. Och mina string är förbjudna. Dom säger att det finns ett belöning system där man tjänar pengar. Och när du är uppe i fas 6 så får gå ut i gården.
Och pengarna du tjänar får du i kontanter när du slussas ut.

Schemat ska följas till punkt och prick annars kan du få stora konsekvenser. 
Hela mitt liv är nu uppbyggd på deras schema. Minsta misstag blir det straff. Dom andra går i skolan och här sitter jag. Efter 3 månader här ska jag börja skolan med dom andra.

Personalen kommer och ber mig ställa mig upp ifrån sängen.
Ser att du har legat i sängen. Den skulle vara bäddad vid 07:30.
Här accepterar vi inte den lata sidan.
10 kronor avdrag på dom intjänade pengarna. Sen får du en varning. Får du mer än 3 st riskerar du större konsekvenser.
Och du har ett samtal om 10 minuter. Så sätt dig i telefon rummet.

Dom visar vägen till rummet. Där finns ett litet bord, en stol sen är det helt fullt. Trångt och obehagligt. Dom visar att när det lyser grönt är det bara att ta upp telefonen så är det en som väntar.

Den lyser grönt. Det är min pappa.
Han frågar hur jag mår, hur stället är osv.
Berättar att om 2 veckor på tisdagen är det rättegång. Överklagan om min placering mot socialen. Så han ber mig att snälla stå ut i två veckor. Han säger att han ska komma och besöka mig. Jag ber han att låta bli. Om han skulle komma skulle det bli mycket mer jobbigt än vad det redan är. Han ber mig att låta han komma. Jag vägrar. Personalen knackar på rutan. Tiden är ute. Jag säger hejdå, lägger på.

Känner tårarna som vill rinna. Men jag hade lovat mig själv att aldrig mer visa mig svag.

Personalen förklarar att denna gång fick jag prata med honom i 5 minuter. Sen är det 2 minuter per dag som gäller. Inget mer.
Däremot om socialen skulle ringa, så får vi prata hur länge det krävs.

Samtalet med pappa gjorde inget gott.
Jag gick ner mig mer, rev schemat och kände att jag skulle bort härifrån. Aldrig skulle jag stanna här, leva på det här sättet. Jag var den som fick sota för hans handlingar. Den dagen stängde jag av. Och nu skulle jag vända ut och in på mig själv..

Likes

Comments