Vi rullar in på en uppfart med grus.
Det är ett vit gammalt hus. Det är mitt i natten. Vi går in. Presenterar oss. Och dom visar mig till mitt rum. En tjejavdelning, i andra änden är det en killavdelning.
Jag är hemma. På morgonen väcks jag av personalen som har serverat frukost där nere. Jag går ner, runt bordet sitter alla ungdommar. Mest killar men så skönt att äntligen se glada människor. Jag får ganska bra kontakt direkt med två av killarna. Och även en tjej..

Pappa kommer med soc på eftermiddagen, och mötet går bara bra. Jag ska få börja skolan igen. Min gamla skola. Och jag ska få umgås med vänner osv på dagarna. endast korta svängar.  ÄNTLIGEN!
Jag var så lycklig över att få vara "normal" igen.

Första tiden gick så bra. Allt vara underbart. Men ju mer frihet jag fick. Ju mer började jag falla tillbaks i samma gamla mönster. Jag träffade en gammal killkompis, som sedan blev min pojkvän. Han hade egen lägenhet och vi festade massor innan jag blev placerad. Jag kom mer och mer försent hem, jag blev avstängd från skolan. Och mitt beteende började spåra ut igen.

Jag föll tillbaka i alkoholen, och drack mer och mer hela tiden. Och en dag tröttnade jag på behandlingshemmet och jag packade mina saker. Och jag flyttade in till min dåvarande pojkvän. Jag kastade min telefon, och jag lämnade min pappa bakom mig.

Alkoholen forsade ner i min hals. Och den mesta tiden på dygnet var jag onykter.
Han jag bodde med började ändra sitt humör, blev aggressiv mot mig när han drack. Jag bestämde mig en dag när han var i affären att slå min pappas nummer och be om hjälp. Jag ringde. Han svarade, han var så arg och besviken. Man kunde höra på hans röst att han var nära på att ge upp om mig. Han sa riktigt bestämt att jag skulle flytta tillbaks till behandlingshemmet, och att jag var efterlyst och hade fått tillbaka mitt LVU3. Jag la på i panik, jag visste att om jag åkte tillbaka dit skulle jag behöva flytta igen. Och jag vägrade flytta återigen en gång..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det snöar, marken under mina fötter är is. Jag springer allt jag orkar, jag hör dig flåsa bakom mig. Träden sussar förbi, min kraft är slut. Känner hur du knappar in. Mina fötter svider, känns som dom ska spricka i tusen delar. Jag borde ha tagit skor. Det är minusgrader ute. Hör hur en bil kommer, springer ut på vägen. Försöker stoppa den. Den gasar fortare och kör över till andra linjen. Du är här nu.
Jag ser din blick, den är svartare än himlen. Jag hör på din andning att du är galen.
Det som är ditt är ditt. Jag var din.
Du var min. Du var den jag försökte finna tröst hos, där jag skulle känna mig trygg.
Du kallade oss för ett par, jag var den enda för dig, du sa det varje dag. Du skulle aldrig lägga en hand på mig. Du lovade mig det. Jag var kär, jag var förlorad i dig just då. För att jag egentligen älskade dig Nej, men för att du lovade att skydda mig och jag var svag. Jag var förstörd. Sen många år tillbaka. Jag trodde du skulle vara min räddning. Jag borde ha sett varningssignalerna. Men du ägde mig. Du tvingade mig att flytta in. För att kunna ha kontrollen. Det var då allt började. Istället för dom gulliga orden, blev det psykiskt. Du tryckte ner mig mer och mer. Du fick mig att lämna mitt behandlingshem. Jag var efterlyst, Du visste jag var fast hos dig. Du var underbar dom få dagarna du inte drack. Hur du tvingade mig att ha sex även fast jag inte kunde eller ville. Du visste ju vad jag hade varit med. En liten liten del. Och om han fick, skulle även du. Grejen är. Ingen av er fick. Ni tog vara på min svaghet och ni lekte med mig. Du visste att jag blev helt stel. Och inte kunde prata eller göra ett ljud.
Sen blev du mer aggressiv ju mer du drack. Så då började slagen att komma. Först hände det bara en gång, sen igen. Men sen var det lugnt ett tag. Du råkade ju bara.
Självklart skulle du aldrig skada mig. Du älskade ju mig och behövde mig där. Jag förlätt, jag tyckte synd om dig.  Du var ju min. Men den här dagen var annorlunda. Du hade druckit lite för mycket, du fick ett besked att en nära släkting hade dött. Jag försökte trösta din sorg. Men du vände som en krona man kastar i luften. Du började skaka, du svor på att om jag kunde få den tillbaka. Skulle du göra samma sak med mig. Du kastade ner mig på golvet från sitt knä. Du gick ut i köket, rotade bland alla knivar. Och sen kom du tillbaka. Du tog min hand, skae mig i handflatan. Tog tag i mitt hår, drog det bakåt, och du höll kniven mot min hals. Jag slog dig mellan benen och jag stack, jag sprang. Hörde hur du började gråta. Du ångrade dig. Det var okej. Vi somnade tillsammans den natten. Du sov fortfarande men rädslan i mig gjorde att jag inte kunde sova en blund. Jag skrev en lapp det var slut, jag skulle flytta och jag önskade dig all lycka. Jag stängde dörren försiktigt. Men du hade insett att jag var borta, läst min lapp. Och du kom efter mig, skrek att jag skulle komma hem igen. Du skulle döda mig den dagen. Jag sprang där barfota mina ballerina hade flugit av i farten. Det snöade.  Marken var som is under mig. Jag frös. Du flåsade mig i naken. Bilen körde bara förbi och nu stod du bredvid mig. Du slog ett slag. Bilen som inte stannade har nu vänt. Ut kommer två killar. Dom hjälper mig. Ena tar tag i mig och sätter mig i bilen. Medans den andra tar hand om dig. Nu är det du som är svag. Vi åker iväg. Killarna som hjälpte mig att komma ifrån dig är nära vänner till mig idag. Och du är död för mig.
Du hann ifatt och jag hade tur.

Likes

Comments

Det är rättegång idag. Pappa och soc är på tingsrätten. Överklagan om min placering. Jag sitter på sängen nästa hela dagen och väntar på att dom ska ringa mig. Berätta hur det gick. Det är även fredag. Så ringer dom inte innan 16. Så måste jag vänta tills måndag. Idag är det okej. Idag behövs inte alla regler utan idag får man vänta som man själv vill. Jag lägger mig ner i sängen. Det knackar på dörren. Klockan är 13:47.
- Din pappa är i telefonen.
Jag springer dit. Skynda pappa vi har bara två minuter.
- Han skrattar och säger att vi har obegränsat med tid idag.
Han säger att han tror det gick bra, men att dom inte har fått ett beslut. Ingen dom än. Han beklagar och säger att vi får vänta tills måndag. Vi lägger på. Den känslan jag hade är borta. Jag är tom. En annan tjej börjar bråka och jag hänger på. Fönster går sönder, lampor och vi både hamnar på isoleringen.
Ser klockan sakta ticka vidare. 16:55.
Dom öppnar dörren säger att min soc är på linjen.
Jag går dit.
- Du blev precis av med ditt Lvu3 vilket innebär att du måste omedelbart flytta. Då man inte får bo där utan Lvu3. Jag är i chock. Hon suckar. 5 minuter innan jag slutar och skulle ta helg skulle du ge mig problem.
Jag kan inte vara nöjdare. För någon timme innan. Ringde hon och sa att jag minst skulle få bo kvar i 2 veckor. Hon hade fel.

Personalen ber mig packa, låser upp ena dörren ut. Ger mig mina vanliga kläder, ge mig mitt smink.
Du ska få bo i några timmar på det öppna. Det du huset där?
ett rött stort hus. Med fönster utan galler.
Och sen kommer ditt nya hvb hem ringa när dom är här och ska hämta dig.

Hvb hem är ett behandlingenshem men öppet. Så man får belöningar och även gå ut osv. 

Det ringer, dom är här. Två stycken killar. Dom presenterar sig, bär in min väskor, och förklarar vart jag ska.

Jag ska få flytta hem till min stad. Bo nära min familj jag har kvar. Glädjen i kroppen går inte att förklara. Den är underbar.
3 timmar kvar nu. Och sen är jag hemma. Hemma där jag nu ska Bo.

Likes

Comments

Jag har äntligen funnit mig tillrätta.
Denna känslan och oron i mig Ang just det här är som bortblåst. Och jag känner mig nöjd med livet som det är nu.

Jag lovade mig själv på min 13 års dag att någon gång skulle jag lyckas försvinna härifrån. Jag sa det till mig själv flera gånger om dagen ibland. Även om jag är 25+ har den känslan och det löftet till mig själv stått stadigt kvar. Jag skulle lyckas göra det nån gång.

Men den känslan finns inte längre kvar. Jag tänkte på det häromdagen. Men sen såg jag min familj, mitt barn som ser mig som hela sin värld. Min man som älskar mig flera varv  runt jorden. Och då slog det mig. Jag kan inte bli lyckligare än såhär. Jag har allt jag behöver i mitt liv nästintill. Jag har lyckas bygga upp ett liv, jag har lyckas ta mig upp från min barndom och jag har lyckas bli nånting. Jag lyckades trots allt tjat om att jag aldrig skulle kunna göra något med mitt liv. Jag har vunnit mot alla dom andra. Jag vunnit mot mig själv.
Känslan att inte längre vilja stanna kvar här återgått till att älska det livet har att ge ♡

Likes

Comments

Nästa morgon gör jag hur klockorna ringer. Det är dags att gå upp. Jag hör hur dom andra skyndar sig. Men jag ligger kvar. Min energi finns inte där alls. Jag hör hur dom stänger sina rum. Det dröjer inte alls länge innan personalen kommer in i mitt rum. Drar upp mig från sängen. Och säger åt mig att bädda sängen. Jag står bara där, helt tom, helt stel och helt förlorad.
- Vi räknar till 3 sen ska du ha börjat säger den ena.
Jag rör mig inte ur fläcken. Min liv har runnit ut i sanden. Jag orkade inte mer just då. Jag var tom.
Dom trycker på knappen, larmet går. In kommer massor personal.
- Nu blir det isoleringen igen, hör du det?
Dom tar mig i armarna gör sig redo på en kamp. Men jag följer snällt med utan att lyfta huvudet eller göra minsta motstånd.

Dörren stängt. Jag är tillbaka i det här rummet. Timmarna går, Och jag behöver verkligen gå på toan. Jag knackar. Ena kvinnan kommer.
- Vad vill du?
Jag säger att jag verkligen måste kissa, att jag inte kan hålla mig längre.
- Du skulle ha tänkt på det innan du hamnade här. Får jag som svar.
snälla jag måste verkligen kissa Nu, det är akut, jag verkligen bönar om att få gå på toan.
- Nej, du får allt stå ut. Hon går därifrån.
Dom byter skift och jag får äntligen släppas ut härifrån. Resten av tiden tänker jag sköta mig till varje pris. Gör exakt vad dom säger.

Likes

Comments

Det är morgon och jag blir väckt.
10 minuter sen är det frukost.
Jag byter om, och ställer mig i matkön igen.
Yoghurt, knäcke, olika pålägg & vatten serveras. Jag plockar på mig och äter upp varje korn på tallriken, allt för att slippa hamna där igen. När alla käkat klart springer dom till sina rum, hämtar sina skolböcker och går in i den röda dörren till skolan.
Själv är jag i vardagsrummet. Personalen kommer, ber mig följa med in i mitt rum.
Där förklarar hon att allt dom anser att man kan skada sig själv med, som tofsar, lakan, lampor, smink osv har dom
beslagtagit och det får jag inte tillbaks innan jag går fri härifrån.
Jag får tillbaka några klädes plagg. Dom har plockat bort min bygel i bh-n. Alla snören ifrån mina tröjor. Och mina string är förbjudna. Dom säger att det finns ett belöning system där man tjänar pengar. Och när du är uppe i fas 6 så får gå ut i gården.
Och pengarna du tjänar får du i kontanter när du slussas ut.

Schemat ska följas till punkt och prick annars kan du få stora konsekvenser. 
Hela mitt liv är nu uppbyggd på deras schema. Minsta misstag blir det straff. Dom andra går i skolan och här sitter jag. Efter 3 månader här ska jag börja skolan med dom andra.

Personalen kommer och ber mig ställa mig upp ifrån sängen.
Ser att du har legat i sängen. Den skulle vara bäddad vid 07:30.
Här accepterar vi inte den lata sidan.
10 kronor avdrag på dom intjänade pengarna. Sen får du en varning. Får du mer än 3 st riskerar du större konsekvenser.
Och du har ett samtal om 10 minuter. Så sätt dig i telefon rummet.

Dom visar vägen till rummet. Där finns ett litet bord, en stol sen är det helt fullt. Trångt och obehagligt. Dom visar att när det lyser grönt är det bara att ta upp telefonen så är det en som väntar.

Den lyser grönt. Det är min pappa.
Han frågar hur jag mår, hur stället är osv.
Berättar att om 2 veckor på tisdagen är det rättegång. Överklagan om min placering mot socialen. Så han ber mig att snälla stå ut i två veckor. Han säger att han ska komma och besöka mig. Jag ber han att låta bli. Om han skulle komma skulle det bli mycket mer jobbigt än vad det redan är. Han ber mig att låta han komma. Jag vägrar. Personalen knackar på rutan. Tiden är ute. Jag säger hejdå, lägger på.

Känner tårarna som vill rinna. Men jag hade lovat mig själv att aldrig mer visa mig svag.

Personalen förklarar att denna gång fick jag prata med honom i 5 minuter. Sen är det 2 minuter per dag som gäller. Inget mer.
Däremot om socialen skulle ringa, så får vi prata hur länge det krävs.

Samtalet med pappa gjorde inget gott.
Jag gick ner mig mer, rev schemat och kände att jag skulle bort härifrån. Aldrig skulle jag stanna här, leva på det här sättet. Jag var den som fick sota för hans handlingar. Den dagen stängde jag av. Och nu skulle jag vända ut och in på mig själv..

Likes

Comments

Jag skäms, jag skäms så fruktansvärt mycket. Jag har en ny propp. Den är liten fortfarande. Men det sitter på helt fel ställe. Den är i huvudet. Sitter på nervsystemet.
Fuckar mina sinnen. Förstör mina nerver.
När blodet har svårt att tränga sig igenom. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Menade är fortfarande okej. Jag äter veteran. Blodförtunnande på långtidsverkande.
Men jag skäms. Jag fick en sån smärta igår Det började med huvudvärk. Jag kände hur synen blev suddig igen. Den var så bra där ett tag. Det var så skönt. Men sen blev den så suddig. Men jag är van vid det. Den är oftare suddigare än vanlig nuförtiden.
Sen kände jag av en konstig känsla. Jag visste att nu skulle jag få ett "anfall" igen. Skakningar kom, och jag kände att det inte var dom vanliga. Utan det var skakningarna som får följder. Kroppen överarbetar. Och det blir kaos. Jag såg knappt något. Och jag kände att jag inte fick fram orden rätt.
Jag stammar, jag sluddrar, jag får inte dom att låta som dom ska. Jag glömmer ord och jag får kämpa så hårt för att forma munnen och försöka pressa ut orden. Helst är jag helt tyst. Att förlora talförmågan är tufft. Jag gillar att prata. Jag pratar typ oavbrutet annars. Men jag måste försöka. För att det ska gå över, för att det inte ska hålla sig kvar. Men det är så svårt. Så förbannat svar. För när du sluddrar, stammar & glömmer bort lätta ord. Då känner du dig helt värdelös. Som en jävla invalid person. En handikappad. Jag brukar få dom här "anfallen" en gång i veckan. Oftast går jag och badar. Det hjälper. För då slappnar musklerna av. Men det bästa av allt är att jag är själv då Ingen ser. När jag börjar skaka drar jag mig undan, jag går iväg.

Men igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag hann inte reagera att det var dags. Jag låg i sängen med den killen jag vill leva mitt liv med. Och jag hörde hur jag själv lätt när jag började prata. Så jag slutade. Han var med. Han såg det jag försökt undvika till varje pris. Det jag verkligen inte har velat visa. Och jag såg hans blick. Den var inte samma som han hade en halvtimme innan. Jag blev den där sjuka personen för honom igen.
Och jag skäms. Skäms över att han behövde se det, skäms över att han har en sån flickvän. Jag skäms över att han ska behöva stå ut med det. Och jag såg hur ledsen han blev över att se det.
Den här killen är den bästa jag haft. Men han valde inte att ha det här livet. Han valde inte det. Han förtjänar så mycket bättre. Han förtjänar inte att behöva vara orolig dagligen. Eller behöva ringa runt för att se om någon kan ta hans skift på jobbet för att han inte vågar lämna mig själv. Jag lider med honom. Jag lider så mycket med honom. Han började älska fel person. Jag önskar att jag kunde bespara honom det här. Han är så ung. Han borde göra så mycket annat än att oroa sig. Han borde få njuta av att vara ung.

Ibland känner jag mig hemskt emot honom.
Ibland har jag känt att jag borde lämna honom för hans skull. För att han ska få må bra och vara lycklig. För att han ska få tillbaka sitt liv. Han om någon är en sån kille alla tjejer drömmer om att ha vid sin sida.
Och jag fick honom. Är det här tacken mot honom? Det gör så jävla ont.

Oftare och oftare känner jag att jag vill ge upp. Jag känner att jag orkar inte kämpa mer när det bara kommer tillbaks. Värre & värre. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte orken att förhindra det längre. Jag vet att  om proppen slår ut. Då dör jag. Jag vet det, läkarna vet det, min kropp orkar inte mer.
jag klarar det inte mer. Men jag vet att jag måste. Min son behöver ha sin mamma.
Min pojkvän behöver ha sin flickvän. Sin friska flickvän tillbaka.

Men sen vet jag även att om dom bodförtunnande medicinen hjälper. Och proppen släpper. Så kommer även mina anfall försvinna. Om jag har riktigt tur vill säga. Däremot kan jag få komplikationer. Dom kan hålla i sig hela mitt liv.
Hur fan ska jag kunna klara det? När jag skäms över mig själv nuförtiden.
Jag är så osäker just nu. Hela hela tiden. Jag känner mig totalt värdelös.
Känner mig som en plåga för dom i min närhet. Usch!

Varför var det jag som fick allt det här?
Är det för att jag äntligen hade byggt upp ett liv igen? Eller är det för att det är sant, sant att jag inte förtjänar att må bra! Sant att jag inte ska få lyckas. Att jag är den där lilla flickan igen?

Han såg det jag fruktade. Och nu kommer han aldrig se mig som den jag var första gången vi träffades. Jag har förlorat kampen.

Likes

Comments

Tankarna går åt olika håll. Oftast när jag mår såhär är det alla minnen som kommer ikapp. Det förflutna som inte kan hanteras tillräckligt bra än. Det känns som jag inte kan älskas. Att jag inte räcker till. Jag mår illa konstant. Jag spyr upp det lilla jag kan äta. Och magen gör upprop. Och känslan jag känner är tom. Jag är tom. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen. Jag vet att jag inte behöver göra det själv. Men jag klarar inte av blickarna av dom som kan läsa av mig. Orden dom säger. Jag trivs inte med mig själv. Spegelbilden är min värsta fiende just nu. Sminket min bästa vän. Jag vet att jag är sjuk igen. Jag blev frisk men det kommer tillbaks. Jag känner av det så väl. Trycket, paniken, smärtan, tröttheten, osäkerheten. Jag vill ge upp, men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte för jag vill inte det egentligen. Bara just nu för stunden. Jag stötter bort dom jag borde ha närmast. Dom som bryr sig. Men jag förstör dom. Jag får ner dom i min skit. Jag är livrädd. Rädd för att förlora det jag älskar. Rädd att dom ska ta avstånd så jag gör det innan.
" Jag lämnar dig aldrig"
" Jag finns här för dig"
" Prata med mig "
" Jag vill dela mitt liv med dig "
" Jag älskar dig "
Vet ni? Jag tror på det när det sägs. Det värmer hela min kropp. Men jag vet att du kommer tröttna. Tröttna på mitt mående.
Du vill inte dela ditt liv med mig. Även om du tror det. Du kommer vilja dela ditt liv med någon som gör dig lycklig. Som får du att må bra! En person som inte lider av ångest, panikattacker eller depression. En person som släpper in dig i hela dens liv.
Jag försöker, jag försöker förklara hur mitt liv sätt ut. Jag försöker öppna upp mig helt. Men hur ska jag kunna säga till någon jag älskar av hela mitt hjärta att jag inte kommer kunna göra den lycklig?
Hur ska jag kunna säga att jag har perioder jag dör inombords. Hur ska jag kunna förklara att det går över när jag inte vet hur lång tid det kommer ta? I det här läget är det allt eller inget. Antagligen behöver jag dig hela tiden, dygnet runt. Eller släpper jag dig. Jag låter dig slippa mina problem.
Jag vill bara vara tillräckligt för dig.
Men innerst inne vet jag att jag inte räcker. Du behöver mer.

Likes

Comments

​Jag känner ingenting. Precis ingenting. Känner ingen saknad, ingen glädje, sorg eller vad man nu kan könna.
Det är tomt, jag ser inte längre någon glädje. Jag är borta, jag är inte här i mitt sinne. Jag var så otroligt trött på att känna mig värdelös, känna att hur mycket jag än erbjöd mig, så räckte jag inte till. Utan det var andra som gjorde sakerna jag kunde istället.  Jag var så trött på den ständiga oron och ständiga svartsjukan. Känna ett hot mot oss.
Känna att du döljer något för mig med alla skumma sms, osv. Så min kropp har stängt av. Som jag byggt upp den starkaste muren jag byggt hittills. Det är klart. Jag är förlorad. Du låt mig riva min mur, men du gjorde även så jag byggde upp en ny.


Likes

Comments

Du står & kollar på. Ser oss försvinna. Vi tappar greppet. Vi glider isär. Din dröm blir sann.

:älskling, låt mig hjälpa dig upp"
Dina glåpord, ditt hackande, din ändring av dig själv, din dryghet, hur du behandlar mig annorlunda, din brist på tillit, hur du blivit en sån kall människa, För varje sak, varje grej är det som du puttar undan mina fötter på vägen upp.

Se dig om kring. Du är lika själv som du alltid har varit. Den du trodde du skulle dela hela ditt liv med. Är inte längre samma person, du är lämnad med dig själv & hans demoner. Hoppas du klarar av fallet när du hör dom dom 3 orden. "Det är över".
För hans kärlek har tagit slut.

Tänk annorlunda denna gången.
Du kommer ha en smärta som aldrig går över. Din kärlek har passerat. Snälla ta emot dig själv när du faller. Ta emot dig själv...

Allt handla om tillit idag. En tillit jag hoppades på att han skulle ge mig.
Det var en arg gubbe, en äcklig jävla arg gubbe. Som han formade till det han ville se. just för att ta en chans. En arg gubbe var det allt handlade om.

Likes

Comments