View tracker

I'm checking out of my life..
I"m done!
Bye bye

Likes

Comments

Som rubriken säger. Nu är det dags.
Dags att jag rycker upp mig. Julen är förbi,
så är även han. Han har skadat mig tillräckligt. Han ska inte få ta över mina dagar. Inte heller ska han få mig att vara ledsen än idag. Även att jag vet att han alltid kommer ha en inverkan i mitt liv.
Den 25 december för 10 år sen blev den värsta dagen i hela mitt liv. Och det sitter kvar. Varje år, samma dag, önskar jag att jag inte fanns kvar här på jorden längre. Jag går ner mig, får självmordstankar, faller i gråt för ingenting. Jag är osäker, jag hatar mig själv. Och jag tror att jag inte duger för någon, inte för något. Jag gör allt för att såra mig själv lite mer. Jag vill bort, bort från allt. Denna jul har jag hållt mig så mycket. Jag har en familj nu. Hade jag inte haft det skulle det ha slutat likadant som alla andra år. Däremot tror jag att nästa år blir bättre. när barnen springer runt, julklappar, kalla anka, julgran. Tomte. Ja jag hoppas det får mig att se det fina i julen. Jag hoppas det får mig att tänka andra tankar. Jag mår fortfarande som jag gjorde då, Men jag måste se framåt nu. Det är förbi. Snart är det ett nytt år. Ett nytt kapitel, jag måste vända blad. Gå vidare innan jag krossar allt i min väg. Kastar bort det som gör att jag mår bra. Men jag är knäsvag. Det är dags nu. Dags att ta klivet..

Likes

Comments

Återigen händer det. Min magkänsla är helt fuckt. Oftast har den rätt, oftast kommer något att hända, eller har redan hänt.
Jag brukar veta vad det beror på men inte den här gången. Det är som ett stort håll.
Jag oroar mig, jag funderar, jag finner inget.
och jag blir orolig. Orolig för det jag inte kan kontrollera. Men jag vet inte vad jag ska göra. För jag känner ingenting just nu.
jag känner varken saknad, längta, behov av att synas eller behov utav att ha någon som bryr sig. Jag är trasig, helt jävla förstörd. Och det finns inget jag kan göra. Jag är orolig konstant och vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller hur jag ska hantera situationen. Jag tror det beror på att jag är  rädd. Rädd för att bli lämnad. Rädd för att jag ska bli sårad. Men det är oftast nu när jag blir såhär som folk runtomkring försvinner. Så denna gång har jag bestämt mig. Jag ska inte rymma, jag ska inte låsa in mig. Jag ska spela, fortsätta spela det där spelet jag så många gånger förut har gjort. Jag låtsas att allt är som vanligt.
Kanske lyckas jag denna gång. Utan att dra.
Jag vaknade inatt, helt kallsvettig och nervös. Jag ville bara packa en väska med kläder ta bilen och åka iväg. Ville inte till Stockholm denna gång, fast det är dit jag oftast åker då jag finner en fristad där.
Men nej, jag ville bara köra iväg, spela högmusik i bilen och bara dra dit vägen går liksom. Hamnat där jag hamnat. Men jag hindrade mig själv. Det är som att min själ har flyg iväg och jag måste följa efter för att bli mig själv igen för att hitta mitt jag.

Men denna gång ska jag verkligen göra precis allt för att jag ska stanna.
Jag måste lova mig själv att inte förstöra det jag har.

Men hur ska jag kunna hitta mig själv igen när jag inte kan göra det jag brukar.
Göra det enda som brukar hjälpa.

Likes

Comments

Jag har lätt för att bli känslokall när jag skyddar mig själv. Jag bygger upp en mur. Stänger av omvärlden. Jag prioriterar ingenting. Jag förlorar mig själv inombords.
Jag är en sån person som antagligen bryr mig helhjärtat eller inte bryr mig om någon alls. När jag blir sårad, lämnad, upptryckt, eller när någon säger till mig att mitt sätt att vara är fel. Då stänger jag av. Stänger av helt. Jag slutar bry mig totalt om allt. Jag går in i en slags depression.
Jag väljer att rädda mig själv för att inte brytas ner. Och när jag väl inte bryr mig så spelar det ingen roll längre vad folk gör omkring mig.
Att ensam är starkast är en lögn. Det är så folk inbillar sig att det är. Men sanningen är. Att ha någon runt sig som bryr sig om dig. Det är då du är som starkast. Jag vet om det. Men jag klarar det inte. Mina känslor finns kvar. Men jag släpper inte ut dom. Jag går runt i min egna lilla värld och gör mig beredd. Jag har varit här så många gånger förut. Det spelar ingen roll om du säger att du vill att jag bryr mig igen, för det enda som kan få mig att bry mig igen är handlingar. Handlingar & hur personerna omkring mig hanterar situationen. Jag är förstörd sen min barndom.

Likes

Comments

Jag vaknar av att han står över mig mitt i natten.
" Det är dags nu" Jag ryser & jag fryser till. Rör mig inte en cm. Vet inte vad jag ska göra för jag vet att det kommer ske igen även om jag inte vill. Han kommer lyckas med det han försöker. Det gör han jämt. Jag borde verkligen ha tränat dom här månaderna jag varit iväg. Så jag kunde kämpa emot. Men han tar kontrollen och drar av mina kläder. Han skrattar samtidigt som han njuter över att kunna kontrollera mig igen.
På morgonen vaknar jag upp av att "mamma" står vid sängen och säger med en darrig röst att det är dags att vakna nu.
Jag öppnar upp ögonen. Där står det tre poliser och två tjejer från socialen tillsammans med mamma. Jag frågar lite harklade vad dom gjorde här. Mamma sätter sig bredvid och säger. Vi kan inte ha dig hemma och ditt familjehem har sagt att dom inte vill att du bor kvar där. Och du är alldeles för aggressiv mot dina syskon och mot min man. Och jag tror inte du har släppt drogerna eller alkoholen.

- Aggressiv mot mina syskon? Det vet hon är en lögn. Klart jag inte skulle röra dom någonsin. Jag gör allt för att göra dom trygga.

Ena polis killen tog tag i min arm. Och jag vet inte vad som hände men jag vägrade följa med.  Jag började slåss och han släppte medans han snubblade över sängen. Andra killen kom direkt och tog tag i mig, hårdare och med mera kraft. Sa att nu skulle jag ge mig och jag ska följa med.
Jag hade ingen aning om vart vi skulle men jag tänkte då åka hem till min far igen. Min lillebror grät oavbrutet och min storebror vände sig om och gick ut. Helt plötsligt satt jag där i polisbilen. Vi började rulla mot motorvägen och ut från stan. Jag frågade om och om igen. Vart skulle jag nu?
Efter grannstaden, fick jag byta bil, stafett körning som det kallas. Där tog två kvinnliga poliser emot mig. Och jag frågade vart jag skulle.
Du ska till ett ungdomsfängelse för bråkiga ungdomar med olika slags svårigheter.
Allt blev helt svart. Skulle jag? Jag till ett ungdomsfängelse. När felet inte var mitt? Han borde ha följt med dom istället. Det tog 4 timmar dit. Med massor av byte av bilar. Till sist var jag framme. Dom förde mig genom tre låsta dörrar in mot en hall. Där jag skulle ta av mig varenda klädesplagg och duscha samt kissa framför dom. Jag vägrade. Vi satt säkert där i flera timmar. Men jag skulle inte. Så jag blev införd i isoleringen. Och där blev jag kvar i 3-4 dagar.

Likes

Comments

" Hörde du inte vad jag sa åt dig"
- Jag hade trotsat honom igen. Denna gången rejält. Jag visste det så väl, & jag förstod att nu skulle det bli konsikvenser.
" Jag talar med dig, svara mig din horunge"
Jag stod alldeles stilla, sa med en lugn ton till honom
" Vad jag än gör, vad jag än säger så blir det fel, jag kan inte ta ett steg, säga ett ord eller ens blinka innan jag har gjort något fel, hur ska jag kunna göra något rätt när det räcker med att jag andas innan du säger att jag trotsar dig? "
- Där kom det, jag sa sanningen och nu får jag ta smällarna.
Han slog med knuten näve rakt över käften.
Jag tog mina händer och skyddade huvudet.
andra smällen träffade precis där jag nyss fick den första.
käken hoppade ur led. Jag blödde något fruktansvärt.
In till akut tandläkaren, där dom slog tillbaks den.

Jag kom hem, bäddade ner mig & mamma åkte och jobbade.
- Jag vaknade av att han slet mig i håret.
SUG DIN SLAMPA SUG!
Han höll mig i käken så munnen var halv öppen och pressande in den..
Sug sa jag åt dig. Jag vägrade. Kunde varken bita eller stänga munnen då hans grepp gjorde så fruktansvärt ont.
- Sug för i helvete innan du får ta den någon annanstans, sug!
Jag gjorde fortfarande inte som han sa..
Han drog ut den, släppte käken och jag spottade. Jag var äcklad. Så jävla äcklad så jag spydde. Rakt ner i sängen.
Han slet tag i mitt hår. Slet mig upp i från sängen. Gav mig ett sånt slag i ryggen så jag ramlade framåt i sängen.
Jag hörde hur han drog ner hans byxor ända ner. Hur han satte på en kondom och sa
" Du ska inte tro att du ska få vänta mitt barn igen hora"
- Jag försökte resa mig upp men jag var chanslös. Smärtan i käken & ryggen bultade och det kändes som det aldrig någonsin skulle gå över.
Han våldtog mig, när han var klar, tog han av sig kondomen, knöt ihop den, klädde på sig.
sen skattade han hånfullt som han brukar.
Jag kände något som rann längst benen.
Jag blödde. Jag kämpade mig in på toaletten. Tog en dusch. Tvättade bort mascaran som hade runnit av tårarna.
Och tog en köksvamp och skrubbade mig där nere tills jag kände mig skinflåd.
Jag blödde mer, sönder skrubbad.
Det sved, och det blödde. La några bindor i trosorna och gick mot mig rum.
Men kom inte längre än utanför badrumsdörren.
Ni vet den där känslan man kan få?
När man känner att inte benen längre bär dig! Det var precis vad som hände.
Jag skakade, och föll ihop.
Jag vaknade dagen efter i min säng.
Nerbäddad under täcket. Han hade bäddat ner mig innan mamma kom hem.

Likes

Comments


Jag är på väg ner i en grov depression. Jag vet för jag har varit där många gånger.
Jag förlorar mig själv. Jag fallar långt ner och jag lyckas knappt ta mig upp.
Hade det varit som förr hade jag kunnat hantera det på mitt sätt genom att sova och lindra det för stunden med alkoholen, jag hade kunnat rymma.
Men det funkar inte längre. För jag är fast. Fast med världens underbaraste son.
Men hur ska jag klara av att ge honom all min uppmärksamhet när jag bryter samman?
​Jag går av, i mitten. Jag kan det här kapitlet. Jag har varit där förut.
För varje dag som går förbi, blir det värre.
Jag kommer stänga in mig själv, jag behöver luft men jag kan fortfarande inte andas den.
Jag kommer lämna alla jag bryr mig om för ett tag, jag kommer ta avstånd. Från dom jag älskar mest och behöver.
Minna dagar kommer enbart vara päst och pina. Jag fäller tårar och jag ber om saker jag egentligen inte vill.
Jag skiter i allt, för stunden. Även om jag inte vill såra folk så går det inte att undvika.
För jag vet, att jag kommer förlora kampen. När jag väl lyckas ta mig upp därifrån igen så har jag fått
konsekvenser. Folk i min närhet försvinner. JAG ÄR FAST.
Mitt liv är inte som jag planerat. 
Det precis som om jag är själv. Som jag är den som drar det tunga lastet. Men jag förstår, jag kan inte begära något.  Trots att allt som har kunnat gå fel har gått fel. 
Och när jag kämpat med att våga be om hjälp så blir jag nekad. Jag står där återigen själv.
Jag är förstörd och jag rasar samman, Men vem ser? Jag är som svagast just nu.
Och jag klarar det inte. Jag klarar de inte längre. Det är kört..

Likes

Comments

Har ni haft en känsla?
En känsla där du känner att dina ärr är för många. Hur du låter det påverka dig fast du egentligen inte vill? Hur du försöker bli samma person du än gång var. Hur du klandrar dig själv.

- Jag märker ord.
Jag tar åt mig, beroende på tonläget, sättet, blickar, handlingar, hur du rör dig, hur du uttalar ord, hur du beter dig, hur du smyger, hur du undviker, hur du viskar. Alla faktorer spelar in.

- Jag var inte svartsjuk, var motsatsen.
Men jag blev av lögner och otrogenhet.
Jag försöker att inte ta åt mig, försöker att bygga upp en vattenklar tillit. Men jag är förstörd. Jag är begraven i lögner och svek.
" Who the fuck care, everybody is differens"
Jag gör. Jag bryr mig. Oavsett vad jag säger. Jag är osäker på kärleken.
Jag är osäker på tjejer. Jag är förstörd av killar. Men jag försöker.

- Jag försöker släppa, jag försöker bygga en tillit som inte har några kryphål.
Jag litade på dig till tusen. Jag litade verkligen på dig. Men många små handlingar blir en stor. Jag blev sårad. Sårad och lämnad. Jag föll så långt ner. Jag tog mig upp. Med nöd och näppe. Jag hade inget val." You"re a fighter"

Jag vill så gärna ha den där tilliten.
Jag vill inte ha klumpen i magen.
Jag vill veta att jag räcker " Only me"
Jag vill inte vara svartsjuk, jag hatar det.
Jag hatar det så mycket att jag trycker ner mig själv. " Stop hate yourself"
Men jag kan inte. För jag är förstörd.
Så fort tilliten kommit tillbaka har det varit en käftsmäll igen. Jag har förlorat varje gång. Hur fan ska jag vinna om jag är den enda som vill spela?

Det gror inom mig. Det gror så mycket. Tankar, och ord du sagt. Meningar du berättat. Det sitter i huvudet.

"Synd", "Hon", "Ligga", "Fylla", "Ex", "Varandra".
Har du glömt? Har du gått vidare?
" Can you see a future with me?"

Jag önskar jag var den enda tjejen på din planet. Enda tjejen du se. Men jag skäms.
Jag skäms något fruktansvärt.

Jag kan inte säga mina tankar, min oro, min panik. Jag kan inte berätta att jag nästan faller i gråt över tanken att du kan lämna mig.. Jag kan inte säga till dig hur jag egentligen känner. För du kommer gå.
Du kommer gå din väg. Svartsjuka och osäkerhet dom dåligaste egenskaperna.
" Guess what? I have them"

Jag vet inte varför jag inte kan säga allt jag vill. För du skakar av det. Får mig att låta det vara. Jag är där med massor av tankar. Men dina svar är desamma.

Jag jobbar på det. Ge mig tid. Tid att inse att allt är bra. Ge mig tid att övervinna min svartsjuka och osäkerhet. Ge mig tid att läka. Tro på oss. Sluta aldrig.
Jag kämpar till en gräns. Kämpa längre.
Låt mig inte behöva kämpa för oss. Låt oss kämpa tillsammans.

Visa för mig att det inte finns någon anledning att vara svarsjuk.
Presentera mig som den jag ser att du är i mina ögon. Min framtid.
Låt mig vara med tills jag känner mig säker.
Låt mig vara svartsjuk ett tag det går över.

Jag skäms tillräckligt över att jag lät mig bli så sårad att jag skulle bli något jag var emot. Jag skäms.. Förlåt..
" You going to be alone over this"


Jag kommer att ta mer avstånd ju närmare hon kommer.

Likes

Comments

Jag stod där i badrummet, helt förbluffad över resultatet.. Min kropp den skakade och jag fick svårt att andas.. Hur kunde det vara möjligt..? Jag la ner stickan på handfatet, hoppade in i duschade och skrubbade huden så hårt att det blödde.. Jag var tvungen att bli ren.. Ren från vad han hade gjort med mig.. Men känslan var fortfarande kvar. Jag var äcklig. Äcklig och skamsen.
Jag satte mig ner på badrumsgolvet och jag grät. Grät alla tårar jag hade hållt inne så länge.. Jag kollade på stickan igen. Två tydliga sträck. Det var sant. Jag var gravid. Gravid med han som utnyttjade mig. Som tog varje chans han fick att slå mig sönder och samman. Han som smög in till mig på nätterna och han som stal min oskuld. Nu hade han även gjort mig gravid. Jag plockade isär mitt första rakblad och jag skar. Jag såg hur blodet rann längst armen ner på golvet och jag visste att för varje gång skulle det gå djupare ner. Jag fick ett självskadande beteende. Jag visste att jag skulle behöva gå till min mor och berätta vad som hade hänt. Jag såg på hennes blick att hon visste. Hon visste vad han hade gjort och hon visste vad jag skulle säga. Det var som att hon läste mina tankar. Hon ringde kvinnokliniken direkt och vi fick tid dagen efter. Jag hörde hur dom skrek på varandra från den stänga sovrumsdörren. Och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Samtidigt som min dörr slängdes upp. Där stod han. Hans blick var helt svart och han skakade.
- Tror du att du är värd att vänta mitt barn?
Du är en värdelös hora.
Han tog tag i mitt hår och slet ner mig på golvet. Sparkade allt han hade i magen. Och sen gick han därifrån. Lika arg som när han kom in. Jag tog några värktabletter och somnade.
Vecka 6+4 Grattis!
Om hon bara visste barnmorskan hur det egentligen log till. Jag tog dom två första tabletterna samma dag. Och två dagar efter skulle jag tillbaks för aborten.
Som att jag inte hade tagit smärta för hans skull förut.
Hon satt där hela tiden med mig. Och jag såg hur hon faktiskt tyckte synd om mig. Första gången på länge som hon visade känslor för mig. Och det var när hon hade sanningen svart på vitt. 13 år och 8månader. Och jag hade gått igenom min första abort..

Likes

Comments

Jag är helt död inuti. Tankarna sätter sina spår. Och alla minnen kommer ikapp. Jag blundar men det är som ett bildspel som rullar framför ögonen. Jag har stunder när jag bryter ihop inuti. Jag har gått vidare och byggt upp ett liv. Men i perioder kommer det. Alla mina inre demoner. Och jag känner sånt hat. Hat och ilska. Även om jag inte borde ge honom några tankar så kan jag inte låta bli. Jag möte honom häromdagen. Han kommer inte ihåg mitt namn. Han minns inte namnet. Han förstörde hela mig. Han tog ifrån mig så mycket. Och han fick mig att dö inuti. Han har gjort att jag livrädd för så många saker. Och han lekte liv & död med mig. Och han minns inte mitt namn!
Den jäveln minns inte mitt namn.. Jag ville bara trycka hans ansikte mot marken och spotta. Låta honom känna som jag. Försvarslös och svag. Men varje gång blir jag stel. Varje gång jag ser honom blir jag stel. Jag fryser till och står det helt stum. För alla bilder kommer upp...

Likes

Comments