View tracker

Jag har lätt för att bli känslokall när jag skyddar mig själv. Jag bygger upp en mur. Stänger av omvärlden. Jag prioriterar ingenting. Jag förlorar mig själv inombords.
Jag är en sån person som antagligen bryr mig helhjärtat eller inte bryr mig om någon alls. När jag blir sårad, lämnad, upptryckt, eller när någon säger till mig att mitt sätt att vara är fel. Då stänger jag av. Stänger av helt. Jag slutar bry mig totalt om allt. Jag går in i en slags depression.
Jag väljer att rädda mig själv för att inte brytas ner. Och när jag väl inte bryr mig så spelar det ingen roll längre vad folk gör omkring mig.
Att ensam är starkast är en lögn. Det är så folk inbillar sig att det är. Men sanningen är. Att ha någon runt sig som bryr sig om dig. Det är då du är som starkast. Jag vet om det. Men jag klarar det inte. Mina känslor finns kvar. Men jag släpper inte ut dom. Jag går runt i min egna lilla värld och gör mig beredd. Jag har varit här så många gånger förut. Det spelar ingen roll om du säger att du vill att jag bryr mig igen, för det enda som kan få mig att bry mig igen är handlingar. Handlingar & hur personerna omkring mig hanterar situationen. Jag är förstörd sen min barndom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vaknar av att han står över mig mitt i natten.
" Det är dags nu" Jag ryser & jag fryser till. Rör mig inte en cm. Vet inte vad jag ska göra för jag vet att det kommer ske igen även om jag inte vill. Han kommer lyckas med det han försöker. Det gör han jämt. Jag borde verkligen ha tränat dom här månaderna jag varit iväg. Så jag kunde kämpa emot. Men han tar kontrollen och drar av mina kläder. Han skrattar samtidigt som han njuter över att kunna kontrollera mig igen.
På morgonen vaknar jag upp av att "mamma" står vid sängen och säger med en darrig röst att det är dags att vakna nu.
Jag öppnar upp ögonen. Där står det tre poliser och två tjejer från socialen tillsammans med mamma. Jag frågar lite harklade vad dom gjorde här. Mamma sätter sig bredvid och säger. Vi kan inte ha dig hemma och ditt familjehem har sagt att dom inte vill att du bor kvar där. Och du är alldeles för aggressiv mot dina syskon och mot min man. Och jag tror inte du har släppt drogerna eller alkoholen.

- Aggressiv mot mina syskon? Det vet hon är en lögn. Klart jag inte skulle röra dom någonsin. Jag gör allt för att göra dom trygga.

Ena polis killen tog tag i min arm. Och jag vet inte vad som hände men jag vägrade följa med.  Jag började slåss och han släppte medans han snubblade över sängen. Andra killen kom direkt och tog tag i mig, hårdare och med mera kraft. Sa att nu skulle jag ge mig och jag ska följa med.
Jag hade ingen aning om vart vi skulle men jag tänkte då åka hem till min far igen. Min lillebror grät oavbrutet och min storebror vände sig om och gick ut. Helt plötsligt satt jag där i polisbilen. Vi började rulla mot motorvägen och ut från stan. Jag frågade om och om igen. Vart skulle jag nu?
Efter grannstaden, fick jag byta bil, stafett körning som det kallas. Där tog två kvinnliga poliser emot mig. Och jag frågade vart jag skulle.
Du ska till ett ungdomsfängelse för bråkiga ungdomar med olika slags svårigheter.
Allt blev helt svart. Skulle jag? Jag till ett ungdomsfängelse. När felet inte var mitt? Han borde ha följt med dom istället. Det tog 4 timmar dit. Med massor av byte av bilar. Till sist var jag framme. Dom förde mig genom tre låsta dörrar in mot en hall. Där jag skulle ta av mig varenda klädesplagg och duscha samt kissa framför dom. Jag vägrade. Vi satt säkert där i flera timmar. Men jag skulle inte. Så jag blev införd i isoleringen. Och där blev jag kvar i 3-4 dagar.

Likes

Comments

View tracker

" Hörde du inte vad jag sa åt dig"
- Jag hade trotsat honom igen. Denna gången rejält. Jag visste det så väl, & jag förstod att nu skulle det bli konsikvenser.
" Jag talar med dig, svara mig din horunge"
Jag stod alldeles stilla, sa med en lugn ton till honom
" Vad jag än gör, vad jag än säger så blir det fel, jag kan inte ta ett steg, säga ett ord eller ens blinka innan jag har gjort något fel, hur ska jag kunna göra något rätt när det räcker med att jag andas innan du säger att jag trotsar dig? "
- Där kom det, jag sa sanningen och nu får jag ta smällarna.
Han slog med knuten näve rakt över käften.
Jag tog mina händer och skyddade huvudet.
andra smällen träffade precis där jag nyss fick den första.
käken hoppade ur led. Jag blödde något fruktansvärt.
In till akut tandläkaren, där dom slog tillbaks den.

Jag kom hem, bäddade ner mig & mamma åkte och jobbade.
- Jag vaknade av att han slet mig i håret.
SUG DIN SLAMPA SUG!
Han höll mig i käken så munnen var halv öppen och pressande in den..
Sug sa jag åt dig. Jag vägrade. Kunde varken bita eller stänga munnen då hans grepp gjorde så fruktansvärt ont.
- Sug för i helvete innan du får ta den någon annanstans, sug!
Jag gjorde fortfarande inte som han sa..
Han drog ut den, släppte käken och jag spottade. Jag var äcklad. Så jävla äcklad så jag spydde. Rakt ner i sängen.
Han slet tag i mitt hår. Slet mig upp i från sängen. Gav mig ett sånt slag i ryggen så jag ramlade framåt i sängen.
Jag hörde hur han drog ner hans byxor ända ner. Hur han satte på en kondom och sa
" Du ska inte tro att du ska få vänta mitt barn igen hora"
- Jag försökte resa mig upp men jag var chanslös. Smärtan i käken & ryggen bultade och det kändes som det aldrig någonsin skulle gå över.
Han våldtog mig, när han var klar, tog han av sig kondomen, knöt ihop den, klädde på sig.
sen skattade han hånfullt som han brukar.
Jag kände något som rann längst benen.
Jag blödde. Jag kämpade mig in på toaletten. Tog en dusch. Tvättade bort mascaran som hade runnit av tårarna.
Och tog en köksvamp och skrubbade mig där nere tills jag kände mig skinflåd.
Jag blödde mer, sönder skrubbad.
Det sved, och det blödde. La några bindor i trosorna och gick mot mig rum.
Men kom inte längre än utanför badrumsdörren.
Ni vet den där känslan man kan få?
När man känner att inte benen längre bär dig! Det var precis vad som hände.
Jag skakade, och föll ihop.
Jag vaknade dagen efter i min säng.
Nerbäddad under täcket. Han hade bäddat ner mig innan mamma kom hem.

Likes

Comments

Jag skäms, jag skäms så fruktansvärt mycket. Jag har en ny propp. Den är liten fortfarande. Men det sitter på helt fel ställe. Den är i huvudet. Sitter på nervsystemet.
Fuckar mina sinnen. Förstör mina nerver.
När blodet har svårt att tränga sig igenom. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont. Menade är fortfarande okej. Jag äter veteran. Blodförtunnande på långtidsverkande.
Men jag skäms. Jag fick en sån smärta igår Det började med huvudvärk. Jag kände hur synen blev suddig igen. Den var så bra där ett tag. Det var så skönt. Men sen blev den så suddig. Men jag är van vid det. Den är oftare suddigare än vanlig nuförtiden.
Sen kände jag av en konstig känsla. Jag visste att nu skulle jag få ett "anfall" igen. Skakningar kom, och jag kände att det inte var dom vanliga. Utan det var skakningarna som får följder. Kroppen överarbetar. Och det blir kaos. Jag såg knappt något. Och jag kände att jag inte fick fram orden rätt.
Jag stammar, jag sluddrar, jag får inte dom att låta som dom ska. Jag glömmer ord och jag får kämpa så hårt för att forma munnen och försöka pressa ut orden. Helst är jag helt tyst. Att förlora talförmågan är tufft. Jag gillar att prata. Jag pratar typ oavbrutet annars. Men jag måste försöka. För att det ska gå över, för att det inte ska hålla sig kvar. Men det är så svårt. Så förbannat svar. För när du sluddrar, stammar & glömmer bort lätta ord. Då känner du dig helt värdelös. Som en jävla invalid person. En handikappad. Jag brukar få dom här "anfallen" en gång i veckan. Oftast går jag och badar. Det hjälper. För då slappnar musklerna av. Men det bästa av allt är att jag är själv då Ingen ser. När jag börjar skaka drar jag mig undan, jag går iväg.

Men igår var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Jag hann inte reagera att det var dags. Jag låg i sängen med den killen jag vill leva mitt liv med. Och jag hörde hur jag själv lätt när jag började prata. Så jag slutade. Han var med. Han såg det jag försökt undvika till varje pris. Det jag verkligen inte har velat visa. Och jag såg hans blick. Den var inte samma som han hade en halvtimme innan. Jag blev den där sjuka personen för honom igen.
Och jag skäms. Skäms över att han behövde se det, skäms över att han har en sån flickvän. Jag skäms över att han ska behöva stå ut med det. Och jag såg hur ledsen han blev över att se det.
Den här killen är den bästa jag haft. Men han valde inte att ha det här livet. Han valde inte det. Han förtjänar så mycket bättre. Han förtjänar inte att behöva vara orolig dagligen. Eller behöva ringa runt för att se om någon kan ta hans skift på jobbet för att han inte vågar lämna mig själv. Jag lider med honom. Jag lider så mycket med honom. Han började älska fel person. Jag önskar att jag kunde bespara honom det här. Han är så ung. Han borde göra så mycket annat än att oroa sig. Han borde få njuta av att vara ung.

Ibland känner jag mig hemskt emot honom.
Ibland har jag känt att jag borde lämna honom för hans skull. För att han ska få må bra och vara lycklig. För att han ska få tillbaka sitt liv. Han om någon är en sån kille alla tjejer drömmer om att ha vid sin sida.
Och jag fick honom. Är det här tacken mot honom? Det gör så jävla ont.

Oftare och oftare känner jag att jag vill ge upp. Jag känner att jag orkar inte kämpa mer när det bara kommer tillbaks. Värre & värre. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte orken att förhindra det längre. Jag vet att  om proppen slår ut. Då dör jag. Jag vet det, läkarna vet det, min kropp orkar inte mer.
jag klarar det inte mer. Men jag vet att jag måste. Min son behöver ha sin mamma.
Min pojkvän behöver ha sin flickvän. Sin friska flickvän tillbaka.

Men sen vet jag även att om dom bodförtunnande medicinen hjälper. Och proppen släpper. Så kommer även mina anfall försvinna. Om jag har riktigt tur vill säga. Däremot kan jag få komplikationer. Dom kan hålla i sig hela mitt liv.
Hur fan ska jag kunna klara det? När jag skäms över mig själv nuförtiden.
Jag är så osäker just nu. Hela hela tiden. Jag känner mig totalt värdelös.
Känner mig som en plåga för dom i min närhet. Usch!

Varför var det jag som fick allt det här?
Är det för att jag äntligen hade byggt upp ett liv igen? Eller är det för att det är sant, sant att jag inte förtjänar att må bra! Sant att jag inte ska få lyckas. Att jag är den där lilla flickan igen?

Han såg det jag fruktade. Och nu kommer han aldrig se mig som den jag var första gången vi träffades. Jag har förlorat kampen.

Likes

Comments

Tankarna går åt olika håll. Oftast när jag mår såhär är det alla minnen som kommer ikapp. Det förflutna som inte kan hanteras tillräckligt bra än. Det känns som jag inte kan älskas. Att jag inte räcker till. Jag mår illa konstant. Jag spyr upp det lilla jag kan äta. Och magen gör upprop. Och känslan jag känner är tom. Jag är tom. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen. Jag vet att jag inte behöver göra det själv. Men jag klarar inte av blickarna av dom som kan läsa av mig. Orden dom säger. Jag trivs inte med mig själv. Spegelbilden är min värsta fiende just nu. Sminket min bästa vän. Jag vet att jag är sjuk igen. Jag blev frisk men det kommer tillbaks. Jag känner av det så väl. Trycket, paniken, smärtan, tröttheten, osäkerheten. Jag vill ge upp, men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte för jag vill inte det egentligen. Bara just nu för stunden. Jag stötter bort dom jag borde ha närmast. Dom som bryr sig. Men jag förstör dom. Jag får ner dom i min skit. Jag är livrädd. Rädd för att förlora det jag älskar. Rädd att dom ska ta avstånd så jag gör det innan.
" Jag lämnar dig aldrig"
" Jag finns här för dig"
" Prata med mig "
" Jag vill dela mitt liv med dig "
" Jag älskar dig "
Vet ni? Jag tror på det när det sägs. Det värmer hela min kropp. Men jag vet att du kommer tröttna. Tröttna på mitt mående.
Du vill inte dela ditt liv med mig. Även om du tror det. Du kommer vilja dela ditt liv med någon som gör dig lycklig. Som får du att må bra! En person som inte lider av ångest, panikattacker eller depression. En person som släpper in dig i hela dens liv.
Jag försöker, jag försöker förklara hur mitt liv sätt ut. Jag försöker öppna upp mig helt. Men hur ska jag kunna säga till någon jag älskar av hela mitt hjärta att jag inte kommer kunna göra den lycklig?
Hur ska jag kunna säga att jag har perioder jag dör inombords. Hur ska jag kunna förklara att det går över när jag inte vet hur lång tid det kommer ta? I det här läget är det allt eller inget. Antagligen behöver jag dig hela tiden, dygnet runt. Eller släpper jag dig. Jag låter dig slippa mina problem.
Jag vill bara vara tillräckligt för dig.
Men innerst inne vet jag att jag inte räcker. Du behöver mer.

Likes

Comments


Jag är på väg ner i en grov depression. Jag vet för jag har varit där många gånger.
Jag förlorar mig själv. Jag fallar långt ner och jag lyckas knappt ta mig upp.
Hade det varit som förr hade jag kunnat hantera det på mitt sätt genom att sova och lindra det för stunden med alkoholen, jag hade kunnat rymma.
Men det funkar inte längre. För jag är fast. Fast med världens underbaraste son.
Men hur ska jag klara av att ge honom all min uppmärksamhet när jag bryter samman?
​Jag går av, i mitten. Jag kan det här kapitlet. Jag har varit där förut.
För varje dag som går förbi, blir det värre.
Jag kommer stänga in mig själv, jag behöver luft men jag kan fortfarande inte andas den.
Jag kommer lämna alla jag bryr mig om för ett tag, jag kommer ta avstånd. Från dom jag älskar mest och behöver.
Minna dagar kommer enbart vara päst och pina. Jag fäller tårar och jag ber om saker jag egentligen inte vill.
Jag skiter i allt, för stunden. Även om jag inte vill såra folk så går det inte att undvika.
För jag vet, att jag kommer förlora kampen. När jag väl lyckas ta mig upp därifrån igen så har jag fått
konsekvenser. Folk i min närhet försvinner. JAG ÄR FAST.
Mitt liv är inte som jag planerat. Jag har en kille i mitt liv som betyder allt, massor.
Och jag vet att jag kan be honom om hjälp, men jag har gjort det. Oftast får jag hjälp.
Men även om han hjälper mig ibland, Är det precis som om jag är själv. Som jag är den som drar det tunga lastet. Men jag förstår, jag kan inte begära något. För jag drog in honom i det här. Men han valde att stanna, stanna hos mig. Trots att allt som har kunnat gå fel har gått fel. 
Och när jag kämpat med att våga be om hjälp så blir jag nekad. Jag står där återigen själv.
Jag är förstörd och jag rasar samman, Men vem ser? Jag är som svagast just nu.
Och jag klarar det inte. Jag klarar de inte längre. Det är kört..

Likes

Comments

Har ni haft en känsla?
En känsla där du känner att dina ärr är för många. Hur du låter det påverka dig fast du egentligen inte vill? Hur du försöker bli samma person du än gång var. Hur du klandrar dig själv.

- Jag märker ord.
Jag tar åt mig, beroende på tonläget, sättet, blickar, handlingar, hur du rör dig, hur du uttalar ord, hur du beter dig, hur du smyger, hur du undviker, hur du viskar. Alla faktorer spelar in.

- Jag var inte svartsjuk, var motsatsen.
Men jag blev av lögner och otrogenhet.
Jag försöker att inte ta åt mig, försöker att bygga upp en vattenklar tillit. Men jag är förstörd. Jag är begraven i lögner och svek.
" Who the fuck care, everybody is differens"
Jag gör. Jag bryr mig. Oavsett vad jag säger. Jag är osäker på kärleken.
Jag är osäker på tjejer. Jag är förstörd av killar. Men jag försöker.

- Jag försöker släppa, jag försöker bygga en tillit som inte har några kryphål.
Jag litade på dig till tusen. Jag litade verkligen på dig. Men många små handlingar blir en stor. Jag blev sårad. Sårad och lämnad. Jag föll så långt ner. Jag tog mig upp. Med nöd och näppe. Jag hade inget val." You"re a fighter"

Jag vill så gärna ha den där tilliten.
Jag vill inte ha klumpen i magen.
Jag vill veta att jag räcker " Only me"
Jag vill inte vara svartsjuk, jag hatar det.
Jag hatar det så mycket att jag trycker ner mig själv. " Stop hate yourself"
Men jag kan inte. För jag är förstörd.
Så fort tilliten kommit tillbaka har det varit en käftsmäll igen. Jag har förlorat varje gång. Hur fan ska jag vinna om jag är den enda som vill spela?

Det gror inom mig. Det gror så mycket. Tankar, och ord du sagt. Meningar du berättat. Det sitter i huvudet.

"Synd", "Hon", "Ligga", "Fylla", "Ex", "Varandra".
Har du glömt? Har du gått vidare?
" Can you see a future with me?"

Jag önskar jag var den enda tjejen på din planet. Enda tjejen du se. Men jag skäms.
Jag skäms något fruktansvärt.

Jag kan inte säga mina tankar, min oro, min panik. Jag kan inte berätta att jag nästan faller i gråt över tanken att du kan lämna mig.. Jag kan inte säga till dig hur jag egentligen känner. För du kommer gå.
Du kommer gå din väg. Svartsjuka och osäkerhet dom dåligaste egenskaperna.
" Guess what? I have them"

Jag vet inte varför jag inte kan säga allt jag vill. För du skakar av det. Får mig att låta det vara. Jag är där med massor av tankar. Men dina svar är desamma.

Jag jobbar på det. Ge mig tid. Tid att inse att allt är bra. Ge mig tid att övervinna min svartsjuka och osäkerhet. Ge mig tid att läka. Tro på oss. Sluta aldrig.
Jag kämpar till en gräns. Kämpa längre.
Låt mig inte behöva kämpa för oss. Låt oss kämpa tillsammans.

Visa för mig att det inte finns någon anledning att vara svarsjuk.
Presentera mig som den jag ser att du är i mina ögon. Min framtid.
Låt mig vara med tills jag känner mig säker.
Låt mig vara svartsjuk ett tag det går över.

Jag skäms tillräckligt över att jag lät mig bli så sårad att jag skulle bli något jag var emot. Jag skäms.. Förlåt..
" You going to be alone over this"


Jag kommer att ta mer avstånd ju närmare hon kommer.

Likes

Comments

Jag stod där i badrummet, helt förbluffad över resultatet.. Min kropp den skakade och jag fick svårt att andas.. Hur kunde det vara möjligt..? Jag la ner stickan på handfatet, hoppade in i duschade och skrubbade huden så hårt att det blödde.. Jag var tvungen att bli ren.. Ren från vad han hade gjort med mig.. Men känslan var fortfarande kvar. Jag var äcklig. Äcklig och skamsen.
Jag satte mig ner på badrumsgolvet och jag grät. Grät alla tårar jag hade hållt inne så länge.. Jag kollade på stickan igen. Två tydliga sträck. Det var sant. Jag var gravid. Gravid med han som utnyttjade mig. Som tog varje chans han fick att slå mig sönder och samman. Han som smög in till mig på nätterna och han som stal min oskuld. Nu hade han även gjort mig gravid. Jag plockade isär mitt första rakblad och jag skar. Jag såg hur blodet rann längst armen ner på golvet och jag visste att för varje gång skulle det gå djupare ner. Jag fick ett självskadande beteende. Jag visste att jag skulle behöva gå till min mor och berätta vad som hade hänt. Jag såg på hennes blick att hon visste. Hon visste vad han hade gjort och hon visste vad jag skulle säga. Det var som att hon läste mina tankar. Hon ringde kvinnokliniken direkt och vi fick tid dagen efter. Jag hörde hur dom skrek på varandra från den stänga sovrumsdörren. Och jag hörde hur ytterdörren öppnades. Samtidigt som min dörr slängdes upp. Där stod han. Hans blick var helt svart och han skakade.
- Tror du att du är värd att vänta mitt barn?
Du är en värdelös hora.
Han tog tag i mitt hår och slet ner mig på golvet. Sparkade allt han hade i magen. Och sen gick han därifrån. Lika arg som när han kom in. Jag tog några värktabletter och somnade.
Vecka 6+4 Grattis!
Om hon bara visste barnmorskan hur det egentligen log till. Jag tog dom två första tabletterna samma dag. Och två dagar efter skulle jag tillbaks för aborten.
Som att jag inte hade tagit smärta för hans skull förut.
Hon satt där hela tiden med mig. Och jag såg hur hon faktiskt tyckte synd om mig. Första gången på länge som hon visade känslor för mig. Och det var när hon hade sanningen svart på vitt. 13 år och 8månader. Och jag hade gått igenom min första abort..

Likes

Comments

Jag är helt död inuti. Tankarna sätter sina spår. Och alla minnen kommer ikapp. Jag blundar men det är som ett bildspel som rullar framför ögonen. Jag har stunder när jag bryter ihop inuti. Jag har gått vidare och byggt upp ett liv. Men i perioder kommer det. Alla mina inre demoner. Och jag känner sånt hat. Hat och ilska. Även om jag inte borde ge honom några tankar så kan jag inte låta bli. Jag möte honom häromdagen. Han kommer inte ihåg mitt namn. Han minns inte namnet. Han förstörde hela mig. Han tog ifrån mig så mycket. Och han fick mig att dö inuti. Han har gjort att jag livrädd för så många saker. Och han lekte liv & död med mig. Och han minns inte mitt namn!
Den jäveln minns inte mitt namn.. Jag ville bara trycka hans ansikte mot marken och spotta. Låta honom känna som jag. Försvarslös och svag. Men varje gång blir jag stel. Varje gång jag ser honom blir jag stel. Jag fryser till och står det helt stum. För alla bilder kommer upp...

Likes

Comments

Första gången 5 minuter och 47 sekunder.
Jag var död. Min kropp stängde av. Den slutade fungera, gav upp. Jag kände av det.
Hur jag blev svagare och hur ögonen fladdrade omkring. Jag hörde dom säga sätt in peace makern, hon försvinner.
Den var tyst, precis som jag visste att den skulle vara. Smärtan fanns där, det gjorde självklart ont. Men tyst. För man hann inte reagera eller skrika. Det gick så snabbt tills den slog till. Att man inte riktigt förstod.
Nästa gång jag vaknar är jag på uppvaket.
Jag är snittad och jag lever. Det är minnesluckor. Från att jag somnade tills jag vaknar. Det enda jag vet är det jag hört. Hört av läkarna och hört av Han som var med mig.

Andra gången var jag i röntgen.
Jag kände sån smärta i bröstet och blev varm. Kändes som det kokade. Och det blev tungt att andas. Sen vaknar jag på uppvaket ett antal timmar senare. Hjärtstillestånd.
7 minuter och 28 sekunder denna gång.

Jag är kvar. Kvar på sjukhuset. Har varit här fem dagar nu. Jag tar prover varannan timme.
Jag har alltid peace makern kopplad till mig. via elektroner. Dom tar blodtryck varje timme. Jag äter 6-7 mediciner varannan timme. Och jag är helt proppad med sprutor.
Dom kontrollerar allt jag gör. Deras blåa fina rock har klätt min kropp dom senaste dygnen. Och jag kunde knappt gå i början.
Jag har lyckas få gå ut någon gång under dagarna, i mina vanliga kläder. Utan alla slangar och maskiner. Villkoret är att jag har med mig dosan i fickan. Larm signalen.
Och att jag har min rullstol, så jag inte överbelastad någon del av kroppen.
Rullstolen ställer jag på samma ställe varje gång. Jag går mycket bättre. Och jag vet att det är vad dom begär inför hemgång. Att jag ska fungera som vanligt. Mina risker ska vara borta, mitt blodtryck ska ner en del. Och jag måste bygga upp kroppen igen.
Så jag väljer att ta hand om det själv. Så det går fortare. Vilket det gjort. Jag läker. Jag läker himla bra. Och från det att min kropp la av.

Den orkade inte, gav upp. Men redan efter ett dygn, ett dygn. Var den så stark igen. Jag kunde röra mig, fast dom sa att jag inte skulle. Jag kunde resa mig upp. Fast dom sa att jag inte skulle kunna göra det på flera dagar.
Jag kunde prata helt normalt även om dom sa att det skulle påverkas.
Jag kunde ta mig upp ur sängen helt själv och gå runt i rummet. Fast jag verkligen inte borde kunna det.
Min kropp motbevisade allt. Den gav inte upp. Viljan och envisheten samarbetade bra!

Från att jag dog den där torsdags morgonen klockan 06:22 och torsdags eftermiddagen klockan 16:36 till att jag dagen efter klockan 13 kunde gå ut helt själv en halvtimme. Det är rätt konstigt. Då kan man säga att kroppen återhämtade sig fort. Väldigt fort.

Från död, till helt levande igen. Magiskt.

Likes

Comments