Hur vet ett barn om det liv man lever och de förhållanden man växer upp i är normala, lite mer ovanliga eller kanske rent av osunda eller sjukliga?

Jag satt nedsjunken i fåtöljen med det obligatoriska näsdukspaketet på en armlängds avstånd. På andra sidan det lilla fyrkantiga bordet satt ännu en förståsigpåare. Ännu en psykolog. Skillnaden var att denna gången hade jag gått dit frivilligt. Jag hade gjort en intervju för en inlämningsuppgift, vad inslaget handlade om har jag inte en susning om, men det klickade mellan mig och hon på andra sidan mikrofonen och jag mailade redan samma kväll och frågade om jag kunde boka en tid. En tid för mig inte för en intervju.

Och nu satt jag här och hade just svarat på den klassiska första frågan. Den som jag hatar. Lektion 1A. Kom igen, kom med något bättre och visa att det var värt sex års studielån på psykologutbildningen. Jag går inte på den lätta. Det behöver inte vara fel på uppväxten bara för att man efter några år behöver prata lite om livet.

Så efter en grov sammanfattning med några, som jag minns det, mindre utsvävningar och fördjupningar kring vissa händelser gjorde jag som jag brukade och summerade min barndom med orden "på det stora hela är det ju denna tiden som har format mig till den person jag är idag och det var faktiskt en helt okej barndom".

Hon på andra sidan är tyst en stund.

Pennan har slutat anteckna.

Så tar hon sats, tittar upp, ser rakt på mig och frågar:
"Lite mer exakt VAD var det som var okej med din barndom?"


Likes

Comments

- Var det för att du inte ville föra dina gener vidare?
Frågan kommer plötsligt och väldigt förvånande, jag är inte alls beredd trots att jag fått frågan hundratals gånger tidigare. Det är faktiskt utan tvekan den absolut vanligaste frågan jag och min fru fått under graviditeten. Frågan hur vi valde vem av oss som skulle bära barnet.

Ja antar att vi oftast får frågan för att det ses som en självklarhet att man som kvinna VILL bära ett barn. Vill föda och vill vara biologisk mamma. I mitt fall har aldrig dessa önskningar funnits och som jag skämtsamt brukar svara så löste jag ju det ändå. Men någon följdfråga har liksom aldrig tidigare kommit.

Det är min allra bästa vän som ställer frågan. Hon som är som en syster för mig. Hon som jag har delat bostad med i tre år. Hon som säkert många trodde var mer än en vän för mig men som var och är just en vän. Den allra närmaste. Den allra bästa. Hon som känner mig utan och innan och vet allt. Hon som förstår när jag inte själv förstår. Ser när jag inte själv ser och känner när mitt eget känsloliv slagit bakut och tagit semester. Det är hon som ställer frågan jag aldrig ställt mig själv. Varför vill jag inte bära ett barn?

Själv har jag alltid sett det som att jag helt enkelt vill ha min kropp i fred. Här kommer inget in och inget ut brukar jag säga och peka på de genitala partierna. Men är det så enkelt verkligen? Eller har hon en poäng?

Jag föddes på Kalmar BB onsdagen den 16 november 1977 kl 16:25.
Hur vädret var den dagen har jag ingen aning om och kommer aldrig få veta. Inte heller kommer jag att få veta när de första värkarna satte igång, hur förlossningen var, vem som klippte navelsträngen eller vad mamma kände när jag lades på hennes bröst. OM jag lades på hennes bröst.

Det jag vet är att exakt på dagen 32 år 9 månader och 4 dagar senare föds, på Kalmar BB, en liten flicka som är min dotter. En flicka som ska få mig att ifrågasätta och fundera. Ta reda på och söka svaren.

Likes

Comments