"Vi tänkte skaffa barn nu och då kommer vi få barn om 9 månader".

Vi är nog många änglaföräldrar som någon gång irriterat sig på den meningen. Jag har dessutom vänner som har kämpat flera år för att ens kunna bli gravida och vi vet vid det här laget att bara för man blir gravid är inte det någon som helst garanti för att barnet kommer födas levande.

Enda sedan småskolan fylls vi med informationen "använder ni inte kondom så får ni antingen könssjukdomar eller så blir du gravid" och jag tror den infon har präglat oss, både med för- och nackdelar. Utan skydd så "ska" man bli gravid och blir man gravid så blir man föräldrar till ett levande barn.

När (om) det värsta sedan händer blir det ett sådant platt fall, det ska inte, kan inte hända oss. För det har vi inte fått någon som helst information om, att de värsta kan hända oss.

Efter v. 12 så ska barnet överleva, risken för missfall minskar ju då och efter v. 22 ska det vara i stort sätt omöjligt att det händer någonting. Då kan man ta ut och rädda barnet om det skulle vara någonting. Men så enkelt är det verkligen inte. Minskade fosterrörelser, proppbildning i placenta, placentaavlossning, infektioner, listan kan göras oändligt lång och vi fick aldrig och kommer aldrig få veta vad som gick fel med vår ängel. Den ångesten som ovetskapen medför är hemsk, speciellt nu när vi är gravida igen. Vi undrar båda vad som gick fel förra gången och undrar om det kan bli så igen. Men vi kämpar på och tar en dag i taget, för de är det vi kan göra. Framtiden styr ingen över.


/H


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I natt har jag sovit så himla bra, inga mardrömmar och jag vaknade bara en gång och då gick jag upp på toaletten. När jag kom tillbaka till sängen igen så fick jag en buff från magen och kunde somna om igen.

Det känns skönt att vi har kommit längre i den här graviditeten, vår ängel föddes ju i v. 24+6. Men samtidigt som jag vill köpa saker och kläder till tvillingarna så är jag lite restriktiv, ambivalent. Vill vara glad och tänka att vi verkligen kommer få två små levande barn men jag kan inte riktigt slappna av. Stundtals så vill jag handla allt åt dom, sen blir jag rädd och tänker det värsta. Så sängar, barnvagn, babyskydd osv. tänkte vi nog fixa när vi ligger inne på neo. Våra föräldrar har erbjudit sig att handla och hjälpa till att ställa i ordning här hemma så det känns skönt.

I helgen började vi packa en bb väska i alla fall, men det är samma sak där, vi vet inte riktigt vad vi ska ta med oss. Förra veckan firade vi lite, båda tvillingarna ligger plus på viktkurvan och då köpte vi ett varsitt sett kläder i strl 44. Vi hoppas att de stannar kvar o magen till v. 32 och att de kan ha de kläderna när vi åker hem. För hem ska vi med två friska barn den här gången 💕

/H

Likes

Comments

Jag börjar varje morgon med att känna att dom lever och får jag inga sparkar då så dricker jag kallt, vilar vänster, äter och om det inte hjälper så hoppar jag in och sätter mig i duschen. Då brukar jag få känna rörelser. Gör jag inte det så åker vi in till förlossningen. Dit är vi alltid välkomna säger dom, även om jag ibland kan känna mig som en överorolig blivande mamma som mest är till besvär.

Jag vill heller inte klaga på alla graviditetsbekymmer och jag klarar verkligen inte av när någon annan klagar på hur jobbigt det är att vara gravid, va glad för fan! Så länge ditt barn lever i din mage! Jag har också foglossning, kräks, tappar hår och har onda sammandragningar så jag tar bricanyl, jag går knappt ut och gör jag det får jag använda kryckor och gå jätte sakta. Men så länge bebisarna i min mage mår bra så säger jag till dom som frågar hur jag mår, att jag mår bra! Mina barn i magen lever ju!! 💕


/H

Likes

Comments

Igår var vi inne på förlossningen, varken jag eller min man kände några sparkar på fm. Detta trots att jag duschade, drack kallt/sött, vildade vänster osv. Allt såg bra ut på ul, deras hjärtan slog och de rörde på sig 💕. De har lagt sig vågrätt och den ena tvillingen ligger snett bakom den andra och det kan vara en förklaring till att jag inte känt dom.

Efter vi hade varit på förlossningen åkte vi ut till minneslunden och hälsade på. Jag och min man pratade om för- och nackdelarna med minneslunden. De håller på att göra så fint där och det ser ut som om de anlägger en liten damm. Det känns bra, att veta att vår ängel har det fint hos sig hela tiden. Samtidigt så vet vi ju inte var i minneslunden hennes aska ligger och vi har inte heller en gravsten med hennes namn som vi kan göra fint hos, det känns tungt. Så ibland ångrar jag valet av minneslunden, ibland vill jag ha en sten att gå till och kunna fixa vid 💕.

/H

Likes

Comments

Idag den 15 oktober klockan 19. tände vi ljus för vår ängel tillsammans med andra önglaföräldrar i Wave of light 💕🕯😇

Likes

Comments

Även om det blir lättare att prata om vår ängel och vågorna (kallar gråtattackerna vågor, eftersom det liksom bara sköljer över en) kommer mer sällan så kommer dom fortfarande ibland och jag tror att de kommer komma ännu mer sällan ju längre tiden går. Men jag tror inte att de kommer försvinna helt och det vet jag inte om jag vill heller. Jag (vi) kommer alltid att sörja vår dotter, vår fina dotter som vi aldrig fick höra gråta eller skratta. Vår fina dotter som vi inte fick se växa upp. Jag hoppas att vi någon gång kommer att få träffa varandra igen, inte bara i drömmen utan kanske i livet efter det här, kanske vi ses i Nangijala 💕.

Likes

Comments

Tårar, de kommer ofta nu.

Jag är ledsen, tänker på vår ängel och undrar hur hennes röst skulle låtit, undrar hur hennes skratt skulle smittat av sig. Jag undrar hon skulle sett ut nu och undrar hur långt i utvecklingen hon skulle vara nu.

Jag är rädd, rädd för att vi ska få två änglar till i familjen, rädd för att de ska sluta sparka i min mage. Rädd för att behöva åka in igen för minskade fosterrörelser och få veta att två döttrar till har tagits ifrån oss. Rädd för att vi i år ska behöva gå igenom ytterligare en begravning. Rädd för att vi en gång till ska behöva packa ihop deras saker. Rädd för att än en gång behöva stänga dörren till barnrummet för att jag helt enkelt inte orkar.

Jag försöker vara glad och hålla humöret uppe, alla runt omkring är så glada och jag vill också vara det och stundtals är jag det också. Men det är svårt att vara det när de negativa tankarna och oron över att känna rörelser i magen ständigt gnager i bakhuvudet.


/H

Likes

Comments

Tiden läker alla sår, nja inte läker helt, det tror jag inte. Men det blir i alla fall lättare med tiden. Det blir lättare att prata om vår ängladotter och jag har växt som människa av att tvingas genomgå allt de jobbiga och de känslor som de medförde. Är det något jag har lärt mig detta år så är det att jag är starkare än jag någonsin kunde tro. Även om det för en stund (kan vara en timme, en dag, en vecka eller en månad) känns hopplöst och det känns som om jag aldrig skulle komma upp över ytan igen så tar man sig upp tillslut, man överlever här på jorden. Även om man har en dotter i himmelen 💕


/H

Likes

Comments

Under hela den här perioden, sedan den 21/12-16 fram till idag så undrar vi varför? Det är frågor vi ställer oss varje dag, Varför hände det oss? Varför fick inte vår ängel leva? Varför slets hon ur våra armar? Varför berövades vi chansen att få se henne växa upp? Varför fick vi aldrig se hennes ögonfärg? Varför föddes vår förstfödda dotter stilla? Varför fick vi aldrig se henne skratta?!


/H

Likes

Comments

Bara för att jag är gravid igen betyder inte det att vi fortfarande inte sörjer vår ängel, tvärtom. Den här graviditeten har varit allt annat än lätt. Jag är rädd varje dag och varje natt för att det ska ha hänt något med tvillingarna. Varje natt vaknar jag två-tre gånger ibland mer för att ligga och känna om de rör på sig. Jag vaknar och tänker: shit jag låg på ”fel” sätt, tänk om de inte lever nu. Jag dricker kallt, lägger mig på vänster sida och väntar, ibland i över en timme. Innan jag kan känna en buff och då kan jag försöka somna om igen.

Denna veckan och föregående vecka har varit jobbigare och jag har vaknat ännu fler gånger. Nu är vi inne i v. 24, vår ängels vecka och jag är gravid med monoamniotiska tvillingar. En riskfylld graviditet (som om vi skulle behöva ännu mer att oroa oss över) och tvillingarna kommer (om allt går som det ska!) att förlösas med snitt på ett större sjukhus än vårt hemsjukhus i v. 32, senast, säger vår Dr. Nu har vi äntligen fått en tid till detta sjukhus för ultraljud och planering och det är en liten lättnad.

Jag har försökt att vara positiv och tänka att det kommer gå bra den här gången men jag kan inte det längre, eller inte just nu. Rör de på sig mindre idag än igår? ska vi åka in? Jag vet inte. Vad ska de göra? Om de inte rör på sig så är de väl döda? Då kan ju ingen rädda dom? HUR vet jag om de inte mår bra där inne min mage?? Jag missade det ju med vår ängel så varför skulle jag inte missa det nu?!


/H

Likes

Comments