Ett dygn har förlöpt sedan min debattartikel delades i Expressen. Vilken respons!

Till 99% har responsen varit positiv och jag har överösts med fina kommentarer och glada tillrop! Artikeln var igår den mest delade på expressen. Häftigt men det räcker inte!

Jag fick igår ett medelande av en kvinna som följde KDs partistämma som äger rum i helgen. Partiet ska enligt henne ha röstat emot en förändring i abortlagen. En sån enorm lättnad om det är sant. När jag orkar ska jag ta reda på om det stämmer. Nu ska jag bara ta och fylla lungorna med luft så att debatten kan fortgå. Jag har sett abortmotståndarnas argument, ofta baserade på egna åsikter, evidensfattiga. Det diskuteras delar av abortlagen som inte är föremål för den aktuella debatten och jag är inte för den sakens skull särskillt orolig. Men våra röster måste förstätta höras, debatten kan inte baseras på pritavpersoner utan egna erfarenheters åsikter. Den blir skev.

En annan del i debatten handlar om dödshjälp för fostret, eller "avlivning" som personerna väljer att kalla det. Med argument att det är så synd om vårdpersonalen. Hur kan debatten ha blivit så skev. Den dagen vårdpersonalen tar på sig offerkoftan och tycker synd om sig själv, den dagen är det dags att byta jobb. Det är ju för fan inte oss det är synd om!

Man talar också om döden som något ångestfyllt och man talar om ett lidande. Jag som sjuksköterska har sett döden på nära håll. Jag kan inte skriva under på det!
Döden kan vara något fint. Döden skrämmer många men jag måste förtydliga att det inte behöver vara en traumatisk upplevelse. Med trygg vårdpersonal och välinformerade föräldrar kan det blir den korta stund som man faktiskt får med sitt barn. Man får ge trygghet i sin famn, hålla en hand, smeka en kind, pussa en panna junga en sång för öron som hör. Det kan vara en erfarenhet dessa föräldrar värderar resten av livet. Döden är inte något fult!
Jag har själv suttit bredvid när döden inträffat så många gånger, oftast är det inte ångestfyllt och panikartat. Oftast är det fint, en naturlig del i livet. Det blir i mina ögon även skevt när man pratar om att döden för dessa små små människor skulle vara något annat än döden hos Agda 98. Vi tillämpar inte dödhjälp i Sverige, när vi börjar prata avlivning, det vi tillämpar på djur, då blir jag än en gång märkrädd!

Sen abort är som sagt var inte ett val.någon vill ta, ingen går igenom detta lättvindigt. Det handlar unte här om att "ha glömt p-pillret" eller "jag ångrade mig". Det handlar om högt älskade barn där man inte ser någon annan utväg!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


Lisette och Eriks smärtsamma farväl av en älskad liten dotter

Nu är det snart precis tre år sedan vi avbröt vår första efterlängtade graviditet sent i vecka 21. Vissa saker minns jag som det var igår, andra har blivit luddig med tiden. 'Jag minns när ultraljudsbarnmorskan vid rutinultraljudet för proben över min mage, bara en enda gång, och sedan meddelar att allt inte är som det ska. Jag minns chocken. Jag minns desperationen. Jag minns smärtan vid den hemska förlossningen.

Jag och min sambo väntade vårt första barn. Vi längtade. Vi var lyckliga. I slutet av vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Jag hade längtat länge efter att få se mitt barn för första gången. Jag hade känt henne växa i magen och även börja röra sig och sparka. När dagen för ultraljudet äntligen kom så satt vi förväntansfulla i väntrummet tillsammans med andra pappor och mammor med tjocka magar.

När det blir vår tur lägger jag mig på britsen. Barnmorskan för ultraljudsproben över min mage men meddelar strax efter att allt inte är som det ska med vårt efterlängtade barn. Världen stannar. Tårarna börjar rinna nedför mina kinder när jag inser att vårt barn i magen som vi älskat från första stund inte mår bra. Barnmorskan hämtar en kollega som bekräftar vad hon redan berättat för oss. Vi får en remiss och tid samma eftermiddag till en specialistläkare på sjukhuset.

Tiden mellan ultraljudet till dess vi ska till sjukhuset förflyter i en dimma. På sjukhuset träffar vi en sympatisk läkare som gör ultraljud igen. Han är lågmäld men berättar sakligt för oss vad han ser. Efter att ultraljudet är klart så berättar han igen vad han sett. Han är förvånad över att vårt barn fortfarande lever så sjukt som det är. Hon har massiva hygrom, subcutana ödem, aortan är avbruten, bröstkorgen är felformad, njurarna är för små med mera.

Han berättar att vi nu har två alternativ. Vi kan välja att avbryta graviditeten eller vänta på att naturen ska ha sin gång. Vårt barn kommer inte överleva graviditeten.

Vi får komma på återbesök två dagar senare. Läkaren genomför ultraljudet igen, en annan läkare som är hjärtspecialist är med, och de konstaterar samma sak som vid förra besöket. Tanken på att fortsätta graviditeten och känna vårt barn sparka i magen men veta att hon aldrig kommer att finns med oss, är fruktansvärd. Vi väljer att avbryta graviditeten. Visste ni att barn i magen efter en viss graviditetsvecka kan känna smärta? Vi vill inte att vårt barn ska lida mer än hon redan gjort.

På sjukhuset är det platsbrist och vi får vänta till veckan efter för att kunna genomför avbrytandet. Dagarna går i en dimma. Jag känner vårt efterlängtade barn sparka i magen. Vi gråter, kramar om varandra och försöker komma underfund hur vi ska kunna klara av det som ligger framför oss.

Dagen för avbrytandet kommer. Det är den värsta dagen i mitt liv. Vi läggs in på avdelningen och processen för avbrytandet påbörjas. Mitt på dagen kommer värkarna igång ordentligt. Det är den värsta smärta jag någonsin upplevt. Jag har efter avbrytandet fött ett friskt barn och smärtan jag kände vid avbrytandet är många gånger värre än den som jag upplevde vid min friska förlossning.

På kvällen föds vårt efterlängtade första barn. Hon föds i ett bäcken på toaletten. Sjuksköterskan bär iväg henne. Jag är som i en dvala efter allt morfin jag fått för att kunna hantera smärtan. Vi ber att få se henne och en sjuksköterska kommer in med henne i ett blått underlägg som hon håller som en påse. Så ovärdigt! Både att tvingas föda mitt första älskade barn i ett bäcken på en toalett och att hon sedan bärs in som om hon vore sopor var fruktansvärt. Men hon är fin! Man ser tydligt att hon var svårt sjuk. Vi har henne hos oss en lång stund. Vi tittar på henne och sörjer det som skulle varit. Vi ringer sedan på klockan och en undersköterska kommer in och hämtar henne.

Undersköterskan lyfter henne så försiktigt och bär henne som det barn hon är. Denna lilla gest var så viktig för oss. Tack du fina undersköterska! Vi blir kvar över natten och lämnar sjukhuset dagen efter. Utan vårt barn. Vi kom till sjukhuset gravida, genomgick en förlossning. Sa hejdå till vårt älskade barn. Gick hem ensamma.

Vi valde att genomföra en obduktion som senare visade att vårt älskade barn led av en kromosomförändring, Turners syndrom, vilket var det som orsakat alla hennes skador i livmodern. Vi har efter vårt avbrytande fått en frisk son och jag är nu gravid med vårt tredje barn som också är friskt. Vi har i dessa graviditeter gjort KUB. Hade vi gjort KUB även i vår första graviditet hade hennes sjukdom upptäckts tidigare och vi hade kanske kunnat sparas i alla fall en del av lidandet.

Nu i den här graviditeten visade KUB en risk på 1/743 för kromosomavvikelser. Vi blev erbjudna att gå vidare med ytterligare diagnostik då vi har erfarenheten med avbrytandet med oss. Vi valde att inte gå vidare då barnet i magen ser friskt ut. För oss handlar inte fosterdiagnostik om att barn med kromosomavvikelser väljs bort som det i debatten senaste tiden påståtts, utan för oss handlar det om att se om barnet är friskt, om det kommer överleva graviditeten eller är så sjukt så livet bara blir ett stort lidande.


(för att skydda föräldrarna som delar sin historiaa kommer alla kommentarer behöva godkännas av mig)


Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ

När Sabina svingades mellan hopp och förtvivlan.
Älskade ängel Amelia

Vår historia började i januari i år då jag och min sambo blev gravida med vårat första gemensamma barn. Jag har två friska flickor som är 2 och 3 år gamla nu. Eftersom jag hade två friska barn sen innan med en annan man så tänkte jag aldrig att det skulle vara något fel med den lilla i magen vi var över lyckliga.

Vi skrev in oss på mödravården och veckorna flög förbi. När jag var i vecka 12 så skulle vi göra KUB testet. Precis innan påsk. Barnmorskan satt tyst under ultraljudet och gav inte ifrån sig en min, jag började förstå att det inte var som det skulle. Hon sa med ledsen blick "förlåt för att jag ger er det här beskedet men barnet ser inte ut som det ska jag måste skicka vidare er till Karolinska sjukhuset och tyvärr måste påsken få gå förbi först".

Efter påsk åkte vi med tunga hjärtan till Karolinska och kvinnan som gjorde ultraljudet var en specialist läkare. Hon sa med en oförstående blick att vi var gravida med en fullt frisk bebis, hon skickade en tid till en ny ultraljudsundersökning två veckor senare så att vi skulle få göra rutinultraljudet hos dem.

Vi gjorde ett NIPT test och efter en vecka fick vi svaret att inget såg ut att vara fel med bebisen som då också visade sig vara en flicka. Hur bra kunde man må två positiva besked vi skulle få en frisk flicka som vi döpte till Amelia. När rutin ultraljudet kom i vecka 15 så revs våran värld samman igen. Vår Amelia var jätte sjuk inne i magen med en ovanligt genfel som heter Meckel Grauber Syndrome. Bebisen i magen hade inte kunnat få skallbenet att växa ihop och det var en stor blåsa med en tumör i bakhuvudet. Njurarna fanns inte och hon hade 6 fingrar. Dessutom växte benet rakt ut och inte rätat. Så nu sa läkaren att jag beklagar men det här barnet har en sjukdom som gör att ni bara skulle få ha henne i resperator i max 48 timmar om hon ens överlever förlossningen. Amelia var jätte sjuk.

Två veckor senare skulle jag få göra en abort. Föda ut henne, våran sjuka flicka för att hon inte skulle få lida mer. I vecka 17 så kom jag till Huddinge och tog dem första tabletterna två dagar senare åkte jag och min pojkvän in till sjukhuset och vid 12 tiden började förlossningsvärkarna ordentligt jag skulle få bedövning på livmodertappen, när jag sätter mig i gynstolen går vattnet och dem ber mig att krysta där och då. Jag ser hur det rinner både vatten och blod på golvet o får panik. Sköterskorna och min pojkvän bär in mig till toaletten i vårat rum och 5 minuter senare känner jag hur barnet har fastnat där nere. Jag skriker rakt ut, ingen är där, jag trycker på Alla knappar jag ser o vågar inte röra mig. Det rusar in flertal barnmorskor och läkare o min pojkvän är helt paralyserad, precis som jag. Dem får hjälpa bebis ut. Jag minns inte resten än att jag vaknar upp i min säng och dem frågar om vi vill säga hejdå en sista gång. Jag vågar inte men ber om ett kort hem på Amelia som blir obducerad, kremerad och begravd. Min tredje dotter och hans första❤

Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


När Sandra och Mats fick ta farväl av Nils lillebror.
En älskad liten Love

Jag heter Sandra. Jag är en av de som ingår i statistiken över sena aborter. Vi är ungefär en procent. Jag är rädd över att berätta min historia. Men jag är ännu mer rädd över att politiker vill inskränka aborträtten. Låt mig berätta.

Det var i januari i år som livet vände. Jag var halvvägs in i graviditeten med vårt andra barn. Han som skulle bli Nils lillebror.

Den 11 januari var tiden inne för rutinultraljud. Vi skulle få se vårt barn för första gången. Det var en student som gjorde ultraljudet. Hon var noggrann. Bra för oss tyckte vi. Då fick vi ju bara se desto mer. Hon hade gått igenom allt, trodde vi. Allt såg fint ut. Vi hade fått våra bilder att ta med hem. Nej vänta säger hon, nu höll jag på att glömma hjärtat. Hon tittar, hämtar sin kollega. De blir tysta.
Kollegan avslutar och tar med oss till ett annat rum. Hon får ingen bra bild på hjärtat säger hon. Ni får åka till Borås för att träffa läkare som kan titta.

Det blir en tyst bilresa. Jag tänker att läkaren nog bara ska kolla och så kommer hon säga att allt ser bra ut. Vi intalar oss att allt nog är bra ändå. Men inne i undersökningsrummet vänds världen upp och ner. Vårt barns hjärta har ett väldigt allvarligt fel. Jag slutar lyssna på vad läkaren säger.

Vi får åka till Göteborg och träffa fosterkardiologen. Hennes undersökning tar tid. Jag ligger och stirrar på skärmen som visar vårt barns hjärta genom tårarna. Sedan pratar hon. Han har ett av de allvarligaste hjärtfelen, ett halvt hjärta. dessutom ytterligare missbildningar på hjärtat som de inte riktigt kan se omfattningen på. Ert barn kommer inte överleva utan minst tre omfattande hjärtoperationer. Och även med operationerna kommer hjärtat aldrig fungera som ett friskt hjärta.

Vi åker hem med ett beslut att ta. Ett beslut som känns helt omöjligt. Men någonstans i våra kroppar är beslutet redan taget. Vi kan inte sätta ett barn, vårt älskade barn, till världen på de här premisserna. Jag kan inte utsätta mitt barn för den smärtan. Och varje operation – en risk att inte överleva. Vi tog det beslut som kändes mest värdigt.

Den 24 januari. Dagen innan min förstfödde sons tvåårsdag får jag efter cirka sex timmars värkarbete se min älskade Love för första och sista gången. Något går sönder i mig den dagen. Att åka hem från sjukhuset utan sitt barn är det absolut värsta jag någonsin gjort.

Jag blir mörkrädd när politiker vill inskränka vår rätt att bestämma över våra kroppar. Beslut som rör våra egna kroppar men också våra ofödda väldigt sjuka barn. Det finns alltid otroligt starka anledningar till sena aborter. Och besluten föregås av kunniga läkare, barnmorskor och annan vårdpersonals samlade bedömningar. Även socialstyrelsens etiska råd måste bevilja beslutet. Och det finns ingen som vill ta ett sånt här beslut! Tro mig!
Jag hoppas att Ebba Busch Thor och andra som vill inskränka rätten till sena aborter tar till sig våra historier. Att de lyssnar på oss som gått igenom det som en sen abort innebär.

Jag önskar att jag aldrig hade behövt ta beslutet. Men jag har gjort det – för att det var nödvändigt.
Låt de som kommer att gå igenom det här i framtiden få ta sina egna beslut.

(för att skydda föräldrar som väljer att dela med sig av sin historia kommer alla kommentarer att behöva godkännas av mig)

Likes

Comments

I veckan fick jag en extrem smärta vid vänster revbensbåge ner mot midjan. Jag tänkte att det måste vara muskulärt och tänkte därför vänta ut det. Men när smärtan istället bara ökat och nu blivit så illa att jag vaknar när jag ska vända mig i sängen och har svårt att amma Vilder på sidan så kände jag att ett besök till vårdcentralen var lämpligt. Så igår blev det en akuttid hos läkaren.

Jag fick ganska snabbt en diagnos. Morbus Titizie smärtsyndrom. En inflammation i revben och revbensbrosket. Jag skall nu behandlas med en hästkur diklofenak i 2 veckor men hon varnade redan nu att det mest troligt inte ger med sig så lätt. Kuren kommer behöva upprepas ännu en gång och det kanske tar udden av smärtan men troligtvis får jag dras med den i 6 månader till ett år. Jag blir så matt. Tack kroppen, hyggligt, verkligen! Men yoga skulle vara bra sa hon så jag kan fortsätta med det. Däremot får jag nog ge upp löpningen en period. Smärtan är som knivhugg och minsta beröring utlöser den. Stötar är inget bra, det känns trist. Men jag vill ju inte ha ont så det är väl bara att lyssna och låta familjen vara min smärtlindring! Mina fina barn och underbara man.


Likes

Comments

Jösses vilket uppmärksamhet mina inlägg fått. Verkligen jätte roligt och jag skall hålla denna debatt levande ett tag till men jag tänkte att jag skulle ta en kort paus för en uppdatering om livet.

Vilder växer så fort, det är helt fantastiskt att följa honom och samspelet mellan honom och Siri är så oerhört fint. Vilder tjuter av skratt när Siri gör entre och Siri blir stolt som en tupp och roar honom så gärna.

Vilder har fått sin första tand, han sitter upp själv nu, även om man får passa honom så kan han hålla balansen trots den runda rumpan. Han äter hela portioner mat flera gånger om dagen men tutten är ju fortfarande favoriten såklart. Ger ifrån sig små glädjetjut när han ser att det är dags för amning.

I skolan går det i en rasande fart och nu är det tre veckor drygt kvar tills jag har förlöst mitt första barn. Vi har haft metodövningar där vi förlöst dockor och jag blev helt rörd bara då. Adrenalinet flödade och vid varje förlossning kom ett litet glädjetjut och en liten klapp i rumpan "välkommen till världen lille du". Det är ju helt galet att jag är så engagerad att den där dockan nästan kändes som den kom till liv.
Bitarna börjar falla på plats och det känns så solklart. Inte alls någon omöjlighet att få in det där i händerna som det kändes först. Jag är så förväntansfull och ivrig att äntligen få komma ut i verkligheten.

Kurserna är sjukt intensiva och innehåller ungefär oändligt med information men jag tycker detta är så fantastiskt roligt! Till veckan får vi tillbaka första tentaresultatet. Alla är så spända! Håll tumarna!

Likes

Comments

Jag skall ge en ännu en infallsvinkel i denna debatt. Hugo, en sprudlande charmig liten 7 månaders kille.Om tiden varit knappare så hade han antagligen inte funnits idag. Nedan kan ni läsa varför!

Hans fall är inte heller det unikt!

Här kommer Isabellas och Nicklas historia om när de höll på att förlora sin Hugo!

Hugo ❤

Jag hade en extremt tuff början på graviditeten som bestod av extrema kräkningar från vecka 12-18, jag kräktes över 50 gånger om dagen och fick inte behålla något alls. Jag låg inne varannan dag för dubbla påsar med dropp och starka intravenösa mediciner för att försöka få stop på kräkningarna. Jag låg även inlagd i omgångar för 24 timmars dropp.
Vi höll hela tiden koll på den lilla krabaten i magen med ultraljud, så att han mådde bra och växte som han skulle vilket han gjorde.


I vecka 18 var det som att vända på en hand från att kaskad kräkas som vanligt på morgonen till att häva i mig mat på eftermiddagen och fick behålla ALLT! Jag började äntligen kunna slappna av och njuta av att vara gravid.
Jag fick vara glad och lycklig i 10 dagar innan min värld skulle rasa.

Vecka 19+3 var det dags för RUL, jag mins det som att det vore igår, i bilen in till barnmorskan så skrattade jag och sambon högt om att jag ville veta könet medans sambon absolut inte ville veta. Vi kom in i ultraljudssalen, jag la mig på britsen med ett stort leende och höll sambon i handen, han skulle äntligen få se våran bebis. Eftersom att dom tidigare ultraljuden alltid gjordes när jag låg inne så var han aldrig med, han såg bara bilderna när jag kom hem.
Jag fick åter den kalla gelen på magen och fnissade till, det var dags att börja.
Allt såg till en början jätte bra ut, så vi började med det praktiska och började mäta alla delar som ska mätas.
När vi kom till låret så överraskades vi av att tydligt se könet på våran son, han ville att vi skulle veta han låg glatt och visade upp sig. Jag skrattade igen eftersom att jag fick som jag ville, jag fick veta könet på den lilla grodan i magen.
Vi var nästan klara och hade bara huvudet kvar, hon tog mycket lägre tid på sig där och jag började få en klump i halsen. Barnmorskan vände sig emot oss och krossade mitt hjärta när hon sa "Jag är så ledsen men huvudet är alldeles för stort och jag har svårt att se om hjärnhalvorna ser ut som dom ska".

Detta var på en fredag på måndag fick vi komma till en ultraljuds expert, där får vi veta att våran älskade son har grav vattenskalle och kommer troligen inte att få ett värdigt liv, dom rekommenderade att avbryta. Jag bröt ihop och frågade hur mycket tid vi hade och fick då veta att vi hade 2 veckor på oss innan beslutet måste vara klart.
Vi gjorde fostervattenprov för att utesluta kromosomfel vilket han inte hade.

Jag var så förstörd att jag inte orkade tänka så min helt underbara mamma frågade mig "Din mamma instinkt är så mycket starkare än du tror, vad säger den?"
Den SKREK att han inte alls va så sjuk som dom sa, han ville kämpa och allt han behövde var tid och en chans.
Min mamma ringde och jagade på specialister i hela Sverige och läste artiklar dag som natt för att kämpa med bebis, hon förde hans talan när jag inte kunde, jag var för svag.
Hon fick bland annat fram att MR brukar alltid göras i samband med diagnosen vattenskalle, men läkaren påstod att det inte var lönt då vi inte skulle se något mera en vad vi redan såg på ultraljudet.

Min mamma kom och knackade på och höll i en liten kritvit kanin och sa "Det här är Hopp och honom får ni ta hand om tills bebisen kommer och kan ta hand om honom själv". Från den dagen så var Hopp med oss på alla läkarbesök och jag sov med honom varenda natt, Hopp har betytt så oerhört mycket enda sen den dagen.

Mamma lyckades på något sett få tag i en annan specialist i Stockholm som vi fick en tid hos, jag var då snart i vecka 21, jag blev mer och mer rädd för varje dag som gick. Väl framme i Stockholm så såg vi samma sak som innan, grav vattenskalle men han kunde inte se någon skiljevägg mellan hjärnhalvorna vilket tydde på att dom vuxit ihop.
Jag kunde inte tro de, jag visste att jag sett skiljeväggen på tidigare ultraljud där och då vägrade jag ge upp!
Läkaren sa till oss att vi skulle åka tillbaka hem och så skulle han se till att vi skulle få en MR som vi tjatat om tidigare men inte fått, vilket enligt honom var mycket märkligt eftersom att det ska göras i samband med diagnosen.

Detta var på en torsdag, på onsdagen så fick vi en tid till MR, jag var så trött och allt kändes hopplöst men den lilla bebisen i magen sa åt mig att kämpa, kämpa för honom. Jag sov igenom dom 45min vi låg i maskinen, jag drömde om att få hålla honom i mina armar.

Tiden började rinna ut, jag bad till högre makter om mera tid, allt vi behövde var mera tid, allt gick så fort.
4 dagar innan beslutet om våran som skulle få leva med oss eller bli en ängel så åkte jag och min mamma in till sjukhuset för att få veta hur det såg ut på MR. Sambon jobbade och eftersom vi mer eller mindre visste att detta skulle vara slutet så sa jag att han inte behövde följa med till sjukhuset. Det hela skulle gå fort, bara boka tid till dagen då pillret skulle sväljas.

Men så vart det inte! Emot ALLA odds så såg allt bra ut på MR bilderna, "allt" han hade haft var en utläkt hjärnblödning som troligen orsakat all vätska i huvudet på våran älskade son.
Läkaren brast ut "Prognosen för er ser jätte bra ut och självklart ska ni behålla honom!".
Både jag och mamma bara stirrade på varandra, vi trodde inte att det var sant jag kunde inte tro det jag hade rätt, bebis hade rätt han var inte alls så sjuk!

Vi fick fortsätta komma på täta kontroller och för varje nytt ultraljud vi gjorde så försvann all vätska i huvudet och allt såg helt normalt ut!
Han skulle klara sig!

Den 3e april 2017 kom våran älskade Hugo som i dag är den gladaste lilla killen man kan tänka sig, han utvecklas som han ska och det finns inga täcken på att han skulle ha några skador i nu läget.
Risken finns att han kanske har svårt för något eller blir sen i talet men vad spelar det för roll?
Han är här och han skrattar!

Allt vi behövde var tid, vi har tur som han få reda på det vi behövde inom tidsramen. Med en åtstramning i abortlagen så skulle Hugo inte funnits idag!


(alla kommentarer kommer behöva godkännas. detta för att skydda föräldrarna som valt att dela med sig av sin historia)

Likes

Comments



Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


Sabina och Thomas älskade lilla
ängel Lilja

I fjorton månader kämpade vi för att bli gravida.

Det visade sig att jag hade ett hormonfel som gjorde det lite extra svårt för oss.
Men när jag fick medicin och även gjorde en spolning så blev vi gravida direkt.
Den lyckan, att efter fjorton månader tagit negativa graviditetstest till att få ett positivt.
Den känslan går faktiskt inte att beskriva jag var så lycklig och skakig, ja allt var bara helt galet.

Vi som säkert alla andra började planera för vårat lilla mirakel, vi hittade ett hus vi ville köpa och man börjar direkt fantisera om hur perfekt allting kommer att bli.
Jag mådde dock väldigt dåligt i början av graviditeten, hade ett hemskt illamående och fick foglossning redan i vecka 8 så jag blev sjukskriven väldigt tidigt.

Sen var det äntligen dags för första riktiga ultraljudet, det var i v13.
Vi kom till Falun och var såklart otroligt nyfikna, nervösa och lyckliga.
När jag lägger mig på båren och han börjar med ultraljudet och vi får se vårat barn för första gången jag tyckte att allt såg så perfekt ut!
Men läkaren säger att han måste hämta sin kollega och rådfråga om en sak.
När dom sitter där och använder ord som jag inte alls förstår och den kvinnliga läkaren tittar på mig och klappar mig på axeln så rasar min värld.
Dom förklarar att vårat barn har Omfalocele och förmodligen gastroschisis.

Omfalocele - Navelbråck, Tarmen och ibland levern och andra organ ligger utanför kroppen. Det ligger som i en liten hinna som går ut från naveln.

Gastroschisis - Då är det ett hål till höger om naveln där tarmar och ibland levern ligger utanför kroppen men här ligger det inte inne i bukhinna utan det löst i kroppen.

När vi fick veta detta så sa våran läkare att vi har två val. Antingen att avbryta graviditeten direkt eller att åka till Uppsala och fortsätta undersökningen där.
Vi tvekade inte en sekund vi skulle till Uppsala.

Det tog inte lång tid att få tid där, vi gjorde magnetröntgen och flera olika ultraljud.
Läkaren sa att det ser ut som att vårat barn har både omfalocele och gastroschisis och att hela levern är utanför kroppen plus tarmarna. Men sånt går att operera.
Dom gjorde moderkaksprov för barn med dessa fel har också större risk att ha kromosomfel. Skulle vårat barn ha det så var risken väldigt liten att det skulle överleva alla operationer som skulle behövas.

Vårat barn hade inga kromosomfel den lättnaden. Att vänta på dom provsvaren var hemska. Nu fanns ju hoppet att vårat barn skulle klara det här.
Vi fick även veta från provet att vi skulle få en liten flicka <3

Vi var till Uppsala igen och träffade en kirurg som skulle göra operationerna på våran flicka och även göra kejsarsnittet på mig (jag skulle inte få föda naturligt. När barnen har dessa felen så måste man förlösas med kejsarsnitt). Det gjorde mig ingenting så länge jag fick min lilla dotter.
Dom ville göra en sista kontroll för att se så att hjärtat var tillräckligt starkt.

Här rasade min värld.
Hjärtspecialisten tog in oss på ett rum det var jag min Sambo hans mamma och hans syster. Dom två har följt oss på varenda resa till Uppsala och varje ultraljud. Stödet vi har fått går inte att beskriva vi är otroligt tacksamma över det stort tack till er!

Hjärtspecialisten satte ser ner och tog fram penna och papper.
Hjärtat är bra säger han. Lättnaden var enorm i en hel sekund var jag så lycklig sen kom det

MEN....
Det visade sig att eftersom tarmarna och hela levern var utanför kroppen så har inte bröstkorgen kunnat växa som den ska.
Lungorna hade ingen plats att växa på så dom var knappt hälften så stor som dom ska vara.
Han sa att chansen var otroligt liten att hon skulle överleva graviditeten och skulle hon mot all förmodan göra det så var chansen ännu mindre att hon skulle överleva förlossningen.
Lungorna var för små och trycket skulle bli för högt för det lilla hjärtat.
Han sa att om hon skulle lyckas överleva allt detta vilket han inte trodde så skulle hon få lov att ha syrgas resten av sitt liv, hennes lungor skulle aldrig klara av att andas själv.
Hon skulle aldrig få leka aldrig få sporta bara sitta där och titta på.

När vi fick veta i vecka 13 att hon inte mådde bra så bestämde jag och min Sambo att så länge hon kan få ett rikt liv, kunna leka och sporta, ja göra det hon vill så skulle vi fortsätta. Men så fort vi fick höra att hon inte skulle kunna leva eller röra sig som ett barn borde, då skulle vi avbryta.

Hur mycket vi än vill ha våran dotter så kunde vi inte utsätta henne för detta. Ett liv i plågor och fången i en stol, nej vi kunde inte göra så mot vårat barn.

Då började processen om att få göra ett avbrytande. Jag var nu i v21+4.

Att behöva sitta där och nu få lov att kämpa för att få avbrytan. De kändes så förnedrande här har jag i 20 veckor gjort allt för att mitt barn ska överleva och nu ska jag kämpa för hennes död?
Det visade sig att socialstyrelsens rättsliga råd redan hade haft sitt möte för dagen så nu skulle jag få vänta en vecka till... Dom hade bara möte på fredagar. Men då skulle tiden ha hunnit rinna ut.
Seriöst? Mitt barn ligger och sparkar i min mage och jag ska vänta en vecka till för att ta livet av mitt barn?
Ledsen för uttrycket men för mig så kändes det som att jag skulle mörda mitt barn. Hon sparkade ju hon levde ju i min mage. Det var bara jag som kunde göra det som behövdes göras de var bara jag som kunde avsluta min dotters liv.

Den kuratorn vi pratade med jag förklarade att jag inte kunde vänta en vecka. Och hade aldrig överlevt det. Jag hade nog avslutat bådas våra liv då.

Hon ringde till någon och dom ordnade på något mirakulöst vis vårat godkännande.

Dagen efter fick vi lov att åka tillbaka till lasarettet och då ta första tabletten.
I mitt huvud var det den tabletten som skulle ta livet av mitt barn. Nu är det ju inte så men för mig just då så var det så.

Ucsh vad jag gråter när jag skriver detta. Dom dagarna var de värsta i mitt liv.
Min underbara sambo fanns vid min sida hela tiden han var min räddande ängel jag hade aldrig överlevt detta utan honom.

Våran fina dotter Lilja föddes

3/7-17

Hon var det vackraste jag någonsin sett hon såg precis ut som sin Far!
Hon var helt perfekt, vi fick ha henne hos oss i 6 timmar.
Sen kom en sköterska och sa att dem snart måste ta henne, eftersom hon skulle obduceras så måste hon snart in i kylrummet.
När den sköterskan tog min dotter var det som att hon tog hela mitt liv, hela min själ.
Hon tog mitt barn ifrån mig.

Jag skulle aldrig få se min dotter igen.
Min älskade lilla Lilja

Nu på måndag den 23/10 ska vi få veta obduktionssvaren.
Önska oss lycka till.


(för att skydda föräldrarna som valt att dela sin historia så kommer alla kommentarer behöva godkännas)

Likes

Comments




Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


Anna och Daniels älskade ängel Mini

7:e januari 2015. Det är kallt och snö men en ganska fin dag. Egentligen är det första arbetsdagen efter julledigheten. Men jag har tagit ledigt. Jag är gravid i vecka 20 och det här är dagen vi ska på rutinultraljud, äntligen! Några månader tidigare har vi haft ett missfall, men den här bebisen, Mini som vi brukar säga, sparkar i för fullt i magen och vi skrattar och skojar om att det måste vara en blivande fotbollsspelare. Det är vårt första barn. Jag är lite nervös, men skakar av mig de känslorna. Vi har ju längtat så efter att få se vårt barn igen! Några månader tidigare, när vi var i vecka 12 gjorde vi ett ultraljud för att se att allt var ok innan jag berättade på jobbet. Nu ligger annonsen för föräldravikariatet ute.

Jag har tagit ledigt, tänker att det kan vara mysigt att vi går och äter något gott efter och firar istället för att stressa tillbaka till kontoret. Jag och den blivande pappan vandrar genom stan trots att det är flera minusgrader och några kilometer till sjukhuset. På vägen stannar vi och tar ut pengar. Jag har hört att det kanske skulle kosta något att få med sig ett sånt där kort från ultraljudet hem, ett sånt man kan sätta på kylskåpet och titta på varje dag när man lagar middag.
Vi är där tidigt och får komma in lite tidigare. Barnmorskan sprutar gel på magen, sätter igång och får snabbt upp en bild på en livad bebis. Hon ler lite. ”Här var det full fart.” Hon fortsätter och titta, blir lite tyst. ”Jag får ingen bra bild på huvudet”. Jag får hoppa. Dricka kallt vatten. Vi provar igen. Samma resultat. ”Jag får be min kollega att komma in”. Det tar tid. Barnmorskan gör klart de andra delarna istället. Hjärtat ser bra ut. Storleken stämmer med graviditetslängden.

Så kommer kollegan in. Tittar på monitorn. Lägger ganska snabbt sin hand på min arm och säger; ”Jag ser tyvärr en avvikelse, den här bebisen har ingen ljus framtid.” Jag hör men kan inte ta in, vill inte ta in. Det är som att avgrunden öppnar sig under mig. ”En läkare ska få titta, men jag misstänker akrani” Härifrån är det suddigt. En läkare som ger samma besked. ”Skallbenet har inte slutit sig som det ska. Barnet har en grav missbildning och kan omöjligt leva utanför din mage. Vill ni avbryta graviditeten?” Nej det vill vi inte, ni får inte ta vårt barn skriker hela min kropp, samtidigt som jag hör någon säga med min röst ”Det måste vi väl?” För har vi ens nåt val? Vad är alternativet? Plåga oss och barnet igenom resterande halva av graviditeten för att kanske överleva fram till en förlossning och sedan lämna oss direkt därefter? Vi lyckas samla oss, tänker klart för ett ögonblick och fattar ett beslut. Men vi får vänta. Socialstyrelsen måste också fatta beslut, och de träffas bara en gång i veckan.

När jag kommer hem googlar jag mig galen. Är det något barn med samma diagnos som trots allt överlevt? Jag greppar efter varje halmstrå men inser ganska snart att det är lönlöst.

Två dagar senare är det min födelsedag. Istället för att fira ligger jag i sängen förvriden av sorg och gråter och känner hur bebisen fortsätter att sparka glatt i magen. Men jag måste vänta fem dagar till på ett beslut innan processen kan sättas igång. Den här veckan kan nog vara den jävligaste i hela mitt liv.

När jag till slut får ta den första tabletten frågar jag barnmorskan försiktigt ”Kommer bebisen att sluta sparka nu?” ”Det är inget vi kan veta säkert” svarar hon. De kommande två dagarna funderar jag varje gång om det var sista sparken. ”Hejdå lilla vän, vi ses i evigheten” viskar jag till magen flera gånger när jag tror att det var sista gången.

Nu har det snart gått tre år sedan den där januariveckan. Du har fått en lillasyster, älskade lilla Mini. Men du ska veta att det inte går en dag utan att vi tänker på dig. Vi åker till kyrkogården och tänder ljus och lämnar blommor. Jag tar fram och tittar på bilderna. Och minns. Och saknar. Och önskar att saker varit annorlunda. Du fattas oss.

(för att skydda föräldrarna som delar med sig av sin historia kommer alla kommentarer först att behöva godkännas av mig)

Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragiskhistoria om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.

Ellinore och Daniels lille Ängel

Adrian

I slutet på 2016 fick jag första gången ett plus på stickan efter månader av försök att bli gravid, vi va överlyckliga! Den graviditeten slutade i en missed abortion i v12. Vi blev gravida ganska fort igen och självklart var jag livrädd att något skulle gå snett även denna gången. När vi väl passerat vecka 12 och fått se våran lilla kille på kub så kände jag mig lugnare. Ju längre tiden gick desto tryggare blev jag, såklart att det skulle sluta väl denna gången.

Vi fick dom bästa förutsättningarna efter kub-testet och då andades vi verkligen ut. Tiden gick och det va dags för RUL, det gjordes i v19+3. Då fick vi veta att allting såg jättefint ut, men hon kunde inte mäta nacken på grund av hur den lille busungen låg. Så vi fick helt enkelt en ny tid två dagar senare. När vi kommer tillbaka, i tron om att vi endast ska mäta nacken på bebisen, då rasar våran värld totalt!

Först får vi besked om att våran son har en så kallad klumpfot, och det kändes såklart tråkigt men ändå okej. Det är ju bara ett estetiskt fel, och lätt att åtgärda. Men sen säger hon det, "er sons hjärna verkar inte funka dom den ska". Där och då stannade världen, allting blev svart och jag slutade tänka.

Vi fick en remiss till en specialist, det tog en massa prover ett fostervattenprov gjordes och en magnetröntgen genomfördes. Vi fick en ny tid i v21+0 ( alltså sex dagar innan det skulle vara "för sent"), där får vi vad som skulle bli dödsdomen. Vår sons hjärnhalvor kan inte kommunicera med varandra som dom borde. Vi får även veta att det kan innebära allt från autism, till att han inte kommer kunna andas för egen maskin.

Läkaren frågar hur vi vill göra, säger att vi måste ta ett beslut på en gång för om tre timmar sitter socialstyrelsen på det enda mötet den veckan där dom godkänner ansökningar angående sena aborter. Det enda som gick i mitt huvud just då va "vilka är dom, som sitter där och leker gud och bestämmer hur min sons öde ska se ut".

Jag va så arg och ledsen, rent ut sagt förtvivlad. Vi blir skickades till sjukhusets kurator för att prata igenom allt och även skriva på vår ansökan. För oss fanns ingen annan vettig tanke än att avbryta, jag vill kunna ge mina barn det bästa möjliga livet och jag vill inte att min första son ska behöva leva i en respirator på ett sjukhus tills hans kropp ger upp.

V 21+4 tar jag första tabletten som ska ta bort mina hormoner, dagen efter kommer vi tillbaka för att få cytotec-behandling. Förlossningen var lång och utdragen och jag hade ordentliga värkar i ca 13 timmar. När allting var över och jag vaknat upp ur narkosen ( jag blev skrapad för moderkakan kom inte ut som den skulle) så fick vi träffa våran son första gången, och ingen kan nog vara förberedd på den kärleken man kan känna. Han låg så fint inlindad i en liten korg, så liten och livlös.

Det här är våran historia, och jag vågar inte tänka på hur det hade kunnat sluta om jag hade behövt gå hela graviditeten för att sen föda våran Adrian och sen lägga honom i en respirator direkt för att hans hjärna inte kan koppla att han måste andas.

(För att skydda föräldrar som väljer att dela sin berättelse kommer alla kommentarer först att behöva godkännas av mig)

Likes

Comments