Jösses vad länge sedan jag skrev något nu. Allt går i ett.
Tiden har bara sprungit iväg och det är redan åtta veckor sedan jag inledde min första förlossningspraktik. Jag har kommit mer än halvvägs och har nu förlöst 27 små bebisar. Det är så häftigt att få vara med att dela de viktigaste dagarna i människors liv, när nya familjer bildas. Jag har fått så galet mycket uppskattning och beröm från både handledare och patienter. Jag växer som barnmorska varje dag och allt känns bara så självklart. Det är ett stort ansvar, men jag kommer axla det hur bra som helst! Och jag känner varje dag att mina erfarenheter är så oerhört betydelsefulla och de gör mig på något vis till en bättre barnmorska. Ikväll är det slutvärdering oc jag är inte ens lite nervös. Efter helgen är praktikperioden över och jag påbörjar min första praktik på MVC på måndag. Jag försöker att tänka positivt men det är svårt att vara lika entusiastisk som över förlossningen. Förlossningen är väl lite min grej om man säger så.

Och barnen då?
Vildet är den charmigaste lilla killen, bra mycket mer bebis än vad Siri var och det känns ganska skönt. Man hänger med i utvecklingen. Det är annat än vad man kan säga om Siris första år.
Vilder säger titta, det är väl ungefär det ordet vi är säkra på att han säger. Men han tjötar inte mindre för det. Han älskar sin storasyster och oj vad ömsesidigt det är.
Mitt hjärta värker av kärlek för dom och att se dom ihop gör att allt känns så självklart. Allt har blivit så bra, lillebror är så självklar.
Siri är fantastisk men man funderar ibland på om det är hormoner som sprutar ur öronen. För första gången i hennes liv är hon något att bita i. Inte riktigt läge att gnälla kanske men oj vad hon kan ge sin mamma gråa hår. Hon är en mästare på att ifrågasätta nu för tiden och med lite attityd på det och ett litet vredesutbrott så testar hon för första gången på allvar våra föräldrarskills. Men mest av allt är hon bara fantastisk och kärleksfull vår omtänksamma, fina Siri!

Vi planerar för året som kommer och vi har så mycket spännande att se fram emot.

Det blir ännu en cypernresa. Trolig en ganska slapp sommar med lite bemanningsjobb för min del. Till hösten är det inskolning för lillprins och jag har en uppsats att skriva. I år skulle våra tjejer fullt tre år och för första gången sedan den där marsdagen så känns livet snällt emot mig. Jag mår bättre och älskar djupare än vad jag någonsin gjort och det har jag bara mina fina flickor att tacka för. De har lärt mig så mycket om livet, om mig själv, om andra. Och den kunskapen bär jag med mig varje dag. När sorgen river som ett rivjärn i bröstet är det vad jag försöker tänka på. 2018 har alla förutsättningar att bli mitt livs bästa år!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har blåst igång i en rasande fart. Och eftersom jag bara går nätter är jag sällan inne på blogge.. ni får ha överseende med mig.
Hur som, jag älskar det! Jag har fått vara med om så helt otroligt häftiga förlossningar och de senaste tre har jag förlöst helt själv. Overkligt att detta verkligen händer. Som jag slitit i år för att jag skulle komma hit. Nu är det lite drygt ett år bort innan jag har legetimation nummer två i handen. Det går så jäkla fort och just nu känns det lite läskigt att jag snart ska stå där med alla beslut. Men svårast av allt är hantverket. förlösandet i sig går ganska bra, jag tror mig dessutom ha hittat cervix ;) men det där med att känna på magen.och fatta vad man känner. Det är som att det inte spelar någon roll hur smal mamma är, det ät mest en knöl där allt känns samma ändå 🙈😂 Men det kommer väll det också.
Just nu lever jag på de där kickarna i flera dagar och jag hat hunnit med 8 pinnar av mina femtio. Kommer inte bli några problem att få ihop förlossningarna i alla fall. Det känns skönt!

Och denhär solstrålen då? Jo han växer så det knakar både i kropp och sinne. Vi är ganska säkra på att han säger titta. Så fort han får något nytt spännande i handen så tittar han på den med en granskande blick, sänker rösten och viskar "tittiittiiaaahhhhh".
Han är fantastisk!
Siri stormtrivs i skolan och det är helt galet vad stor hon blev med en gång. Lite lillgammal, berättar om vad hon lär sig, ljudar ord i böcker och skriver nästan alla bokstäver med lite hjälp. Hon är så häftig! Vår fina fina storasyster!

Likes

Comments

Nu sitter den där, äntligen!
Sedan dagen Meya dog har jag velat tauera mig i hennes minne. Idag blev det av. det tog ett tag att välja motiv, hitta en tatuerare jag litade på och tillslut få en tid.

Varför en maskros?
jag har sedan tonåren fått höra att jag är ett maskrosbarn. Ett sånt där som mot alla odds lyckats. Jag har överlevt stora svek, och svår psykisk ohälsa sedan riktigt unga år. Jag har fått ångest slängt över mig långt innan jag jade strategier att hantera det. Och ändå står jag här idag, med utbildning (snart två), barn, en man jag skulle dö för, ett fint litet radhus på landet. Stabil ekonomi och så välfungerande som kan anses normalt efter allt vi gått igenom de senaste åren. För det mesta väl, ibland lite sämre. Men det där med maskrosbarn kan jag idag stolt sträcka på mig och suga in. Jag ÄR ett maskrosbarn!

Mina två små tjejer som flög iväg, symboliken är inte så svår att förstå. De flyger bort från mig. Men en liten del av mig tog de med sig, och vi är alltid hos varandra!

Så gammeltanten då. Min gammelmormor som var en så ofantligt viktig person i mitt liv och kittet som höll ihop familjen. Som hon måmade om oss med hela sin själ. kämpade och slet i så många år.
Hon sa alltid "enkom för dig". Jag har bakat thekakor enkom för dig. Jag for till mölndal och köpte kalvkorv enkom för dig. Jag har bakat småkakor enkom för dig. 
Jag bodde hos henne under åttaånader när jag gick i fjärde klass. Efter att de vuxna som borde tagit hand om mig svek eller kollapsade helt. Då stod hon där. 80 år gammal, enkom för mig!

Likes

Comments

Jag var helt oförbered!
Det är ingen årsdag, ingen särskild högtid och livet känns för övrigt stabilt.
Så kom den, som från ingenstans slet den tag i mig occh drog ner mig under ytan. Som ett sjöodjur är den, den där helvetes jävla sorgen!

Tårarna rinner ikväll. Du skulle varit 2 1/2 år nu. Vad hade du varit för en person? Jag vill känna dig, men jag minns bara mönstret från dina sparkar. De där små buffarna du gav till svar när jag klappade dig på rumpan. Jag minns hur rädd jag vad att förlora dig när mina gallsyror steg. Hur lättad jag var när vi fick dom under kontroll. Aldrig trodde jag då att det kunde sluta såhär.

Jag försöker minnas hur du kändes i min famn. Som jag höll hårt i dig varje minut som jag fick. Din livlösa lilla kropp i mina armar. I flera dagar höll jag dig så, släpte inte taget. Jag vill minnas det silkeslena håret under mina fingertoppar. Hur mjuk din hud var på din kind. Din lilla sneda näsa,den tog nog stryk av masken när de försökte fylla dina lungor med luft.

Jag har läst så mycket under utbildningen och jag börjar tveka på så mycket. Varför får alla andra ha sina njursjuka barn i alla fall några timmar. Varför hade du egen puls för och andning för att sedan tyna bort. Journalanteckningarna är  spretiga, otydliga. Det fattas, stora bitar fattas och jag får det inte att gå ihop. För första gången har jag och Frans suttit ner med journalen och diskuterat vad som verkligen hände där inne. Det Frans beskriver är långt ifrån den bild jag haft. Jag har trott mig veta, aldrig känt behov att fråga. Men jag har haft fel. Meya mådde under en period bättre än jag någonsin förstått. Så vad hände sen? Hon intuberas, det är vad som får henne att slutligen ge upp. Efter intubationen stannar hennes hjärta.. hur länge det står still innan det i anteckningen står ungefär "jag anländer och flickan är då blek och slapp lägger stetoskopet och hör inga hjärtljud, hjärtmassage inleds". Jag förstår inte, har aldrig fått någon kallelse till barnläkaren, i journalen står att vi ska kallas efter fyra veckor, vi fick aldrig någon kallelse. Idag är frågetecknen så många. Jag hade gett allt för bara en timma! Jag hade velat sjunga en sång medan hennes öron hörde, ville hålla en hand medans fingrarna kunde greppa. Berätta att vi ses igen när hennes hjärta stanna. Jag önskar att jag fått mer tid, och jag önskar jag kunde förstå varför jag inte fick det.
Älskade barn! Idag fattas du mig mer än någonsin! För idag känns det som jag blev bestulen på det jag skulle fått med dig!

Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


Lina och Andrés älskade lilla Agnes

Jag trodde inte det var sant när jag äntligen fått en positivt graviditetstest i mina händer. Vi
hade kämpat och försökt i 2 år och äntligen efter ett gäng olika mediciner så hade vi lyckats.
Jag var så himla glad, jag ringde och bokade tid hos en barnmorska och allt verkade bra.
I vecka 6-7 började jag må väldigt illa, jag spydde varje dag. Jag fick inte i mig någon näring
och det jag fick i mig kom upp igen. Jag åkte in minst tre ggr till akuten pga näringsbrist och
uttorkning. Varje gång jag var inne på sjukhuset fick jag höra hejarop från läkare, de sa att
det var bra att jag mådde så dåligt för då betydde det att det var en stark graviditet, att
bebisen mådde fint.
Vi var på 2 ultraljud innan rutinultraljudet. Det första var bara för att kolla så att bebisen levde
i v.8, det andra var för att se om där fanns fler än en, eftersom jag mådde så dåligt. Men
enligt läkarna var allt bra. Jag blev hemskickad med två olika mediciner mot illamående.
Jag kämpade varenda minut, varenda dag för att orka. Tankarna gick åt abort eftersom jag
vissa dagar spydde så att det svartnade. Jag mådde så dåligt och kroppen rasade i vikt. Jag
såg fram emot rutinultraljudet. Då alla kvinnor gråter av lycka. Då man äntligen får se det lilla
livet i magen.
Vi hade fått rutinultraljudet sent in i graviditeten men det spelade ingen roll hade min
barnmorska sagt. När dagen D var inne kommer jag så väl ihåg den klumpen i magen, den
oroliga känsla jag fick när jag körde till CSK i Kristianstad. Jag kände att något var fel hela
tiden. Vi satt tysta i väntrummet, vi kunde båda känna att något inte stämde men ingen av
oss vågade säga nått.
Vi blev tilldelade ett rum och sköterskan började undersökningen, det första hon sa till oss
var, oj det här ser inte bra ut, jag måste gå och hämta läkaren. Sen försvann hon. Mina tårar
började rinna och de slutade inte rinna på flera timmar. Vi blev tilldelade ett samtalsrum efter
att läkaren tittat snabbt. Han sa bara att det inte såg bra ut och att han inte kunde säga mer,
han sa att specialister i Lund skulle kontakta oss direkt på måndag morgon. Den helgen var
en av de värsta i mitt liv, jag visste inte om mitt lilla liv i magen skulle få leva, det enda jag
visste var att jag kunde börja känna rörelser från det. Det var som tortyr.
När måndagen äntligen kom gick vi och väntade men något samtal kom inte, jag började
själv ringa runt och när jag till slut fick tag på en läkare kl.15 på måndagen fick jag beskedet
att det hade glömt ringa till Lund. Läkaren skrattade till i luren och sa att han skulle försöka
få tag på specialisten. Efter en halvtimme fick vi beskedet att vi skulle ner till Lund på
tisdagen. i Lund var de hjälpsamma, de undersökte i över 2h med ultraljud, tittade och
lyssnade på hjärtat. En del av mig kände ett lugn när jag fick se min lilla bebis men en annan
del visste att där var något väldigt fel. Ultraljuds specialisten gick och hämtade en
barnkardiolog som egentligen redan hade slutat men hon stannade kvar och tittade på
ultraljudet. Både jag och min sambo kunde se hur berörda läkarna blev av att sitta och titta
på skärmen. När undersökningen var klar gick barnkardiologen och hämtade ett inplastat
papper med en bild på ett hjärta. Hon förklarade vad det var för fel på vår bebis, att bebisen
inte skulle klara graviditeten ut och om den skulle överleva det skulle den dö nästan direkt
när det kom ut. Hon var nästan chockad att bebisen fortfarande levde med tanke på att pulsen pendlade mellan 50-60 slag i minuten. Vi ställde den enda frågan som fanns att
ställa. Vi undrade vad vi skulle göra. Båda läkarna sa direkt att det bästa för alla var att
avbryta graviditeten. Hon frågade oss om vi kunde tänka oss vara en del av hennes
forskning, det var ju en självklarhet. Hon ville därför att vi skulle göra ett fostervattensprov på
CSK så att hon kunde utröna om det låg trisomi bakom hjärtfelet.
Det skulle inte vara några som helst problem att få ett akut fostervattensprov sa läkaren, jag
skulle bara förklara situationen.
Dagen därpå ringde jag för att få ett akut fostervattensprov, jag blev hånad och utskrattad av
läkaren i luren. “Men lilla gumman, du förstår väl att det inte funkar så, inte kan du bara få en
tid så där. Du kan få en tid nästa vecka”. Jag fick svälja och tacka för den inbokade tiden,
tårarna slutade inte rinna den kvällen.
När vi kom till CSK för att göra fostervattensprovet blev vi bemötta väldigt tråkigt. Läkaren
eller sköterskan som tog provet var väldigt kall. Först så stack hon utan förvarning och sen
sa hon OJ, där blev det lite fel. Jag började gråta, det kändes som tortyr. Hon stack igen och
lyckades få ut fostervatten. När hon var klar frågade jag om jag skulle tänka på något nu
efter provet. Om jag skulle ta det lugnare men då tittade hon på mig kallt och sa, du behöver
inte tänka på nått, det är ju redan ett missfall. I vanliga fall ska man ju ta det lugnt men här
kan det inte gå mer fel.
Jag har inte anmält det än, jag letar fortfarande kraft att orka göra det. Där och då hade jag
ingen kraft alls, tårarna bara rann. För mig var inte min bebis ett missfall, det var ett litet liv
som kämpade för att få leva i min mage. Det var en bebis som mådde så dåligt men det var
inget missfall!
Efter det fick vi prata med en kurator, hon hjälpte oss fylla i papperna som skulle skickas till
socialstyrelsen. Socialstyrelsen som en gång i veckan sitter och bestämmer om kvinnor får
eller inte får välja vad de ska göra. Ännu gång fick vi vänta men som tur, känns sjukt att
skriva tur, så fick vi tid på lördagen att ta den första tabletten som skulle påbörja
avbrytandet. En sjuksköterska mötte oss i korridoren på kvinnokliniken, hon sa att jag skulle
ta tabletten där och då. Jag fick inte ens erbjudandet om att gå undan. Tårarna kom och jag
bad om att snälla få ett rum. Den tabletten skulle avsluta min fina bebis liv, hur kunde de ens
tro att jag skulle klara av att göra det i en jäkla korridor. Jag fick gå in i en undersökningsrum
och med en övervakande sjuksköterska fick jag tvinga ner tabletter i halsen. Hon sa sen att
vi skulle komma tillbaka på måndagen för att genomföra avbrytandet, inte mer. Bara ett
klockslag.
På måndagen den 16/5 kl.08.00 var vi på plats på CSK i Kristianstad. Jag var helt säker på
att vår lilla bebis inte levde i magen. På torsdagen veckan innan hade jag slutat känna
rörelser och nånstans önskade jag att det inte var jag som avslutade bebisens liv utan att
hon själv fick somna in. Vi fick prata med en sjuksköterska, hon gick igenom hela
proceduren med oss. Vi berättade om de önskemålen vi hade, att bebisen inte skulle kallas
för foster, vi ville att de skulle säga barn eller bebis. Vi hade också med oss en gammal
bebishandduk jag haft när jag var liten. Den ville jag att de skulle vira in bebisen i.
Jag fick mina första vaginala tabletter vid 8:30 och även citodon och en annan sorts
smärtstillande för att möta upp värkarna som skulle komma. Det hände inte så mycket de
första timmarna, vi tittade på serier och försökte ta det lugnt. Efter ett tag började det göra
ont, jag började kräkas och kroppen krampade mer och mer. Jag började få panik för det
gjorde så ont. Vid halv 8-8 gick vattnet och sen efter en stund kom vår bebis, en liten flicka.
Jag minns att jag bad om mer smärtstillande hela tiden men till slut så hade jag nått max dos
och sjuksköterskan började bli orolig. När hon skulle iväg för att ringa en läkare gick vattnet
och min sambo fick se vad det var. Läkaren tog emot vår tös och gick direkt iväg med
henne. Jag spydde hela tiden, kunde inte sluta. När allt var över bröt min sambo ihop, då
blev det verkligt för honom. Han grät, jag grät men samtidigt kände jag ett lugn, det var över
nu.
När de kom in med henne låg vår lilla tös i min handduk. Sjuksköterskan berättade att hon
var hur fin som helst men att hennes mage var väldigt uppsvälld pga vätskan i magen. Men
hon var så fin, hon hade en fin litet uppåt näsa och söta små öronsnibbar. Vi satt med henne
länge. Höll, tittade och jag pussade hennes lilla panna flera gånger. Efter ungefär 2-3h sa
min sambo att han kände sig klar, han var redo att ta farväl. Vi hade fått fot och handavtryck
av sjuksköterskorna och det hade hjälpt mig och rengjort mig efter förlossningen. Jag låg då
som en zombie. Men när min sambo sa att han var redo kände jag med att det var dags. Vi
ringde efter en sjuksköterska som kom ganska snabbt. Hon tog Agnes, som var namnet vi
valde att ge henne ifrån mig, vände ryggen till och gick ut ur rummet. Där och då var jag tom,
helt tom och slut. De fixade säng till min sambo så att det stod bredvid min, tv:n stod på hela
natten. Jag sov oroligt, vaknade flera gånger.
Dagen efter fick vi prata med en sjuksköterska och efter det blev vi hemskickade. Vi hade
bestämt med sjukhusprästen att Agnes skulle skickas till Hässleholm efter obduktionen. Vi
ville kunna gå till minneslunden när som helst, inte åka till Kristianstad för att tända ett ljus.
Vi körde direkt till en begravningsentreprenör som fixade allt, han fixade till och med så att
Agnes fick heta Agnes, hon blev inte bara en siffra utan hon fick till och med ett
personnummer. Jag är än idag väldigt tacksam för deras fina bemötande.
Nu skulle vi få sörja och ladda om batterierna. Min sambos föräldrar hade varit med om en
liknande incident så de hjälpte och gav oss vägledning genom hela sorgearbetet. Det tog
ungefär 2 månader innan Agnes hamnade på minneslunden, samma vecka fick vi också tid
hos en specialist på CSK för att gå igenom vad som gått fel i Agnes lilla kropp. Jag kommer
aldrig glömma hennes ord, Vi ses snart igen ska du se, fast då kommer du vara gravid igen
och då kommer jag följa er och finnas där. Det här ska gå bra.
Det gick två månader, vi vilade första månaden men vi var båda överens om att vi ville bli
gravida snabbt. Efter andra ägglossningen visade ett test svagt positivt, jag testade flera
gånger, flera dagar och till slut fick vi det ett tydligt positivt test. Efter 41 veckor och 3 dagar,
den 29/4-2017 kl.08.32 kom Agnes lillebror, Henry. En liten pojk som är så lik sin
storasyster.
Tack för att jag får dela med mig av vår historia om hur vi förlorade vår älskade lilla Agnes,
vår tös vi aldrig fick se växa upp, aldrig fick lära känna eller se henne ta sina första andetag.
Vi fick aldrig höra henne skrika eller byta hennes blöja, vi fick istället lägga blommor och tända ljus på en minneslund för henne. Vi blev änglaföräldrar och den sorgen kommer aldrig
försvinna, den kommer alltid ligga och gro. Det går inte en dag då jag inte tänker på Agnes.

Likes

Comments

Jag kom just på mig själv med att inte förvänta mig att han ska dö längre. När jag tittar ner i vagnen när han sover förväntar jag mig inte se en blekblå liten bebis.
Jag vaknar inte längre med andan i halsen, övertygad om att han slutat andas flera gånger om nätterna. Jag glömmer andningslarmet var och varannan natt, skäller fortfarande på mig själv när jag upptäcker det. Men jag behöver det inte längre. Inte för min egen skull.
Det är skrämmande att inse att jag slutat förvänta mig det värsta. Garden är nere, jag har ingen sköld som skyddar mig mot käftsmällen. Det skrämmer mig!
Men jag har heller ingen gard mellan mig och Vilder, jag känner så väl skillnaden. Att jag älskat honom villkorslöst från första stund råder det inga som helst tvivel om. Men jag kan inte med ord beskriva de känslor som växer inom mig varje dag. Han är så fin att ögonen tåras. Han har en sådan självklar plats i vår familj och alla "tänk om" och förutsättningar för att vi skulle ta oss hit skrämmer mig de med.
Jag önskar att vi kunnat ta en annan väg utan att önska mina döttrar ogjorda. Jag målar in mig i ett hörn. Inget går väl egentligen ihop. Mer än att jag älskar. Jag älskar så det gör ont igen, men det är inte sorgen som gör ont. Det är bara så mycket lycka, tacksamhet, glädje!
Han är här och han ska ingenstans!

Vår älskade lillebror! Vår Vilder!

Likes

Comments

Alla helgona närmar sig och för mig medför det alltid lite extra sorg. Jag börjar kunna följa mitt sorgemönster så tydligt nu, jag vet för det mesta när den kommer. Hösten innebär generellt svackor.
När allahelgona kommer pysslar de flesta barnfamiljer med pumpor och smink, fokuserar på Halloweendiskon och bus eller godis.
Jag gör det jag med, har lyckats karva någon pumpa om året och Siri går trick or treat hon också. Men i mig så skriker någon i desparation! Varför blandas dessa "högtider" ihop? Jag hatar halloween! 😩
Varför får alla andra se det som en flamsig maskeradhögtid medans jag krackelerar och kämpar desperat med att hålla ihop skarvarna så jag inte bara faller ner i en smulig hög. Missförstå mig rätt. Jag tycker det är fint att få vara i sorgen, att den faktiskt har en egen dag och att man då får umgås med sina barn på något vis. MEN det känns som att sorgen förminskas när allt fokus ligger på häxor, zombies och hur man får till det slafsigaste halloweensminket. 😩😭 idag är en bajsdag igen!
Imorgon samlar jag ihop mig och kör ett race till.

Likes

Comments

Ett dygn har förlöpt sedan min debattartikel delades i Expressen. Vilken respons!

Till 99% har responsen varit positiv och jag har överösts med fina kommentarer och glada tillrop! Artikeln var igår den mest delade på expressen. Häftigt men det räcker inte!

Jag fick igår ett medelande av en kvinna som följde KDs partistämma som äger rum i helgen. Partiet ska enligt henne ha röstat emot en förändring i abortlagen. En sån enorm lättnad om det är sant. När jag orkar ska jag ta reda på om det stämmer. Nu ska jag bara ta och fylla lungorna med luft så att debatten kan fortgå. Jag har sett abortmotståndarnas argument, ofta baserade på egna åsikter, evidensfattiga. Det diskuteras delar av abortlagen som inte är föremål för den aktuella debatten och jag är inte för den sakens skull särskillt orolig. Men våra röster måste förstätta höras, debatten kan inte baseras på pritavpersoner utan egna erfarenheters åsikter. Den blir skev.

En annan del i debatten handlar om dödshjälp för fostret, eller "avlivning" som personerna väljer att kalla det. Med argument att det är så synd om vårdpersonalen. Hur kan debatten ha blivit så skev. Den dagen vårdpersonalen tar på sig offerkoftan och tycker synd om sig själv, den dagen är det dags att byta jobb. Det är ju för fan inte oss det är synd om!

Man talar också om döden som något ångestfyllt och man talar om ett lidande. Jag som sjuksköterska har sett döden på nära håll. Jag kan inte skriva under på det!
Döden kan vara något fint. Döden skrämmer många men jag måste förtydliga att det inte behöver vara en traumatisk upplevelse. Med trygg vårdpersonal och välinformerade föräldrar kan det blir den korta stund som man faktiskt får med sitt barn. Man får ge trygghet i sin famn, hålla en hand, smeka en kind, pussa en panna junga en sång för öron som hör. Det kan vara en erfarenhet dessa föräldrar värderar resten av livet. Döden är inte något fult!
Jag har själv suttit bredvid när döden inträffat så många gånger, oftast är det inte ångestfyllt och panikartat. Oftast är det fint, en naturlig del i livet. Det blir i mina ögon även skevt när man pratar om att döden för dessa små små människor skulle vara något annat än döden hos Agda 98. Vi tillämpar inte dödhjälp i Sverige, när vi börjar prata avlivning, det vi tillämpar på djur, då blir jag än en gång märkrädd!

Sen abort är som sagt var inte ett val.någon vill ta, ingen går igenom detta lättvindigt. Det handlar unte här om att "ha glömt p-pillret" eller "jag ångrade mig". Det handlar om högt älskade barn där man inte ser någon annan utväg!

Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ.


Lisette och Eriks smärtsamma farväl av en älskad liten dotter

Nu är det snart precis tre år sedan vi avbröt vår första efterlängtade graviditet sent i vecka 21. Vissa saker minns jag som det var igår, andra har blivit luddig med tiden. 'Jag minns när ultraljudsbarnmorskan vid rutinultraljudet för proben över min mage, bara en enda gång, och sedan meddelar att allt inte är som det ska. Jag minns chocken. Jag minns desperationen. Jag minns smärtan vid den hemska förlossningen.

Jag och min sambo väntade vårt första barn. Vi längtade. Vi var lyckliga. I slutet av vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Jag hade längtat länge efter att få se mitt barn för första gången. Jag hade känt henne växa i magen och även börja röra sig och sparka. När dagen för ultraljudet äntligen kom så satt vi förväntansfulla i väntrummet tillsammans med andra pappor och mammor med tjocka magar.

När det blir vår tur lägger jag mig på britsen. Barnmorskan för ultraljudsproben över min mage men meddelar strax efter att allt inte är som det ska med vårt efterlängtade barn. Världen stannar. Tårarna börjar rinna nedför mina kinder när jag inser att vårt barn i magen som vi älskat från första stund inte mår bra. Barnmorskan hämtar en kollega som bekräftar vad hon redan berättat för oss. Vi får en remiss och tid samma eftermiddag till en specialistläkare på sjukhuset.

Tiden mellan ultraljudet till dess vi ska till sjukhuset förflyter i en dimma. På sjukhuset träffar vi en sympatisk läkare som gör ultraljud igen. Han är lågmäld men berättar sakligt för oss vad han ser. Efter att ultraljudet är klart så berättar han igen vad han sett. Han är förvånad över att vårt barn fortfarande lever så sjukt som det är. Hon har massiva hygrom, subcutana ödem, aortan är avbruten, bröstkorgen är felformad, njurarna är för små med mera.

Han berättar att vi nu har två alternativ. Vi kan välja att avbryta graviditeten eller vänta på att naturen ska ha sin gång. Vårt barn kommer inte överleva graviditeten.

Vi får komma på återbesök två dagar senare. Läkaren genomför ultraljudet igen, en annan läkare som är hjärtspecialist är med, och de konstaterar samma sak som vid förra besöket. Tanken på att fortsätta graviditeten och känna vårt barn sparka i magen men veta att hon aldrig kommer att finns med oss, är fruktansvärd. Vi väljer att avbryta graviditeten. Visste ni att barn i magen efter en viss graviditetsvecka kan känna smärta? Vi vill inte att vårt barn ska lida mer än hon redan gjort.

På sjukhuset är det platsbrist och vi får vänta till veckan efter för att kunna genomför avbrytandet. Dagarna går i en dimma. Jag känner vårt efterlängtade barn sparka i magen. Vi gråter, kramar om varandra och försöker komma underfund hur vi ska kunna klara av det som ligger framför oss.

Dagen för avbrytandet kommer. Det är den värsta dagen i mitt liv. Vi läggs in på avdelningen och processen för avbrytandet påbörjas. Mitt på dagen kommer värkarna igång ordentligt. Det är den värsta smärta jag någonsin upplevt. Jag har efter avbrytandet fött ett friskt barn och smärtan jag kände vid avbrytandet är många gånger värre än den som jag upplevde vid min friska förlossning.

På kvällen föds vårt efterlängtade första barn. Hon föds i ett bäcken på toaletten. Sjuksköterskan bär iväg henne. Jag är som i en dvala efter allt morfin jag fått för att kunna hantera smärtan. Vi ber att få se henne och en sjuksköterska kommer in med henne i ett blått underlägg som hon håller som en påse. Så ovärdigt! Både att tvingas föda mitt första älskade barn i ett bäcken på en toalett och att hon sedan bärs in som om hon vore sopor var fruktansvärt. Men hon är fin! Man ser tydligt att hon var svårt sjuk. Vi har henne hos oss en lång stund. Vi tittar på henne och sörjer det som skulle varit. Vi ringer sedan på klockan och en undersköterska kommer in och hämtar henne.

Undersköterskan lyfter henne så försiktigt och bär henne som det barn hon är. Denna lilla gest var så viktig för oss. Tack du fina undersköterska! Vi blir kvar över natten och lämnar sjukhuset dagen efter. Utan vårt barn. Vi kom till sjukhuset gravida, genomgick en förlossning. Sa hejdå till vårt älskade barn. Gick hem ensamma.

Vi valde att genomföra en obduktion som senare visade att vårt älskade barn led av en kromosomförändring, Turners syndrom, vilket var det som orsakat alla hennes skador i livmodern. Vi har efter vårt avbrytande fått en frisk son och jag är nu gravid med vårt tredje barn som också är friskt. Vi har i dessa graviditeter gjort KUB. Hade vi gjort KUB även i vår första graviditet hade hennes sjukdom upptäckts tidigare och vi hade kanske kunnat sparas i alla fall en del av lidandet.

Nu i den här graviditeten visade KUB en risk på 1/743 för kromosomavvikelser. Vi blev erbjudna att gå vidare med ytterligare diagnostik då vi har erfarenheten med avbrytandet med oss. Vi valde att inte gå vidare då barnet i magen ser friskt ut. För oss handlar inte fosterdiagnostik om att barn med kromosomavvikelser väljs bort som det i debatten senaste tiden påståtts, utan för oss handlar det om att se om barnet är friskt, om det kommer överleva graviditeten eller är så sjukt så livet bara blir ett stort lidande.


(för att skydda föräldrarna som delar sin historiaa kommer alla kommentarer behöva godkännas av mig)


Likes

Comments

Nedan kommer ännu en tragisk historia om en familj som förlorade det värdefullaste av allt. Syftet med detta är att ge er läsare ett bredare perspektiv på sena aborter. Visa vilket lidande man genomgår när man behöver fatta sitt livs svåraste beslut. Ibland (ofta i dessa veckor) har man inget värdigt alternativ

När Sabina svingades mellan hopp och förtvivlan.
Älskade ängel Amelia

Vår historia började i januari i år då jag och min sambo blev gravida med vårat första gemensamma barn. Jag har två friska flickor som är 2 och 3 år gamla nu. Eftersom jag hade två friska barn sen innan med en annan man så tänkte jag aldrig att det skulle vara något fel med den lilla i magen vi var över lyckliga.

Vi skrev in oss på mödravården och veckorna flög förbi. När jag var i vecka 12 så skulle vi göra KUB testet. Precis innan påsk. Barnmorskan satt tyst under ultraljudet och gav inte ifrån sig en min, jag började förstå att det inte var som det skulle. Hon sa med ledsen blick "förlåt för att jag ger er det här beskedet men barnet ser inte ut som det ska jag måste skicka vidare er till Karolinska sjukhuset och tyvärr måste påsken få gå förbi först".

Efter påsk åkte vi med tunga hjärtan till Karolinska och kvinnan som gjorde ultraljudet var en specialist läkare. Hon sa med en oförstående blick att vi var gravida med en fullt frisk bebis, hon skickade en tid till en ny ultraljudsundersökning två veckor senare så att vi skulle få göra rutinultraljudet hos dem.

Vi gjorde ett NIPT test och efter en vecka fick vi svaret att inget såg ut att vara fel med bebisen som då också visade sig vara en flicka. Hur bra kunde man må två positiva besked vi skulle få en frisk flicka som vi döpte till Amelia. När rutin ultraljudet kom i vecka 15 så revs våran värld samman igen. Vår Amelia var jätte sjuk inne i magen med en ovanligt genfel som heter Meckel Grauber Syndrome. Bebisen i magen hade inte kunnat få skallbenet att växa ihop och det var en stor blåsa med en tumör i bakhuvudet. Njurarna fanns inte och hon hade 6 fingrar. Dessutom växte benet rakt ut och inte rätat. Så nu sa läkaren att jag beklagar men det här barnet har en sjukdom som gör att ni bara skulle få ha henne i resperator i max 48 timmar om hon ens överlever förlossningen. Amelia var jätte sjuk.

Två veckor senare skulle jag få göra en abort. Föda ut henne, våran sjuka flicka för att hon inte skulle få lida mer. I vecka 17 så kom jag till Huddinge och tog dem första tabletterna två dagar senare åkte jag och min pojkvän in till sjukhuset och vid 12 tiden började förlossningsvärkarna ordentligt jag skulle få bedövning på livmodertappen, när jag sätter mig i gynstolen går vattnet och dem ber mig att krysta där och då. Jag ser hur det rinner både vatten och blod på golvet o får panik. Sköterskorna och min pojkvän bär in mig till toaletten i vårat rum och 5 minuter senare känner jag hur barnet har fastnat där nere. Jag skriker rakt ut, ingen är där, jag trycker på Alla knappar jag ser o vågar inte röra mig. Det rusar in flertal barnmorskor och läkare o min pojkvän är helt paralyserad, precis som jag. Dem får hjälpa bebis ut. Jag minns inte resten än att jag vaknar upp i min säng och dem frågar om vi vill säga hejdå en sista gång. Jag vågar inte men ber om ett kort hem på Amelia som blir obducerad, kremerad och begravd. Min tredje dotter och hans första❤

Likes

Comments