View tracker

Idag har jag varit i Kenya i fem veckor och det blir bara bättre för varje dag. Vi alla har roligt tillsammans och stämningen börjar äntligen lätta upp lite. I fredags var vi på Ocean Basket (resturang), det var trevligt! Sen i lördags gick några till Casinot och tog det bara lugnt. I helgen ska vi till Masai Mara vilket ska bli skoj, äntligen få se lite djur. Sedan om en månad är det Diani vilket alla är sjukt taggade på, det ska också bli kul. Inget annat händer här nere så ni får nöja er med detta!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
Vardag

Nu sitter jag i zebra och pluggar som vanligt. För första gången i hela mitt liv så ligger jag i fas med det vi håller på med och förstår för en gång skull vad jag håller på med. Jag har aldrig riktigt känt att jag har varit bra i skolan men nu känner jag mig som en av de bättre.

Hemlängtan är fortfarande stor och jag vet inte riktigt vad jag tycker om min värdfamilj... Men jag försöker vara på internatet så mycket som möjligt och bara åka hem för att sova. Men jag hoppas att det blir bättre.

Om drygt en vecka så fyller min bästavän Sofia 18 år och är verkligen ledsen över att inte vara med på hennes första utgång. Men jag tror verkligen att hon kommer ha det sjukt roligt på sin 18 års- fest på fredag.

Vi gör inget vettigt på dagarna förutom att gå till Junction och fika på art café, så det finns inget vettigt att skriva om. Men i helgen ska vi till ett elefant och giraff hem, det ska bli kul!! :)

Lite kossor på gatan, vardagligt här i Kenya

Likes

Comments

View tracker

Tänkte lägga upp lite bilder på vad vi har gjort den senaste veckan.

I helgen var vi på Hells gate och tältade. Det var mysigt att komma klassen lite närmare. Vi såg inte så många djur vilket var lite synd :(

I fredags var jag, Sofie och Olga och tog några drinkar på Junction

Påväg till Junction för att äta subway, bilden visar hur kallt det är här!!

Likes

Comments

Nu har jag varit i Kenya i 10 dagar och hemlängtan är fortfarande stor. Även fast jag har pratat med mamma och Sofia varje dag sen jag kom hit så kan jag bara tänka på hur underbart det hade varit med en stor kram från dom.

Stämningen på internatet har börjat lätta lite och det känns som att man inte är lika rädd för att prata med nya människor längre. Som alltid är det så att i början så drar man sig till sin trygghet och hänger mest med den man kände innan, vilket är Malin.

Vi har inte gjort så mycket under de dagarna som har gått, vi har gått till Junction (vilket är ett mall här i närheten) några gånger och handlat det som har saknats. Jag har ätit middag middag med min värdfamilj två kvällar, de andra kvällarna har jag hängt på internatet till sent. Det är lite svårt att blogga om saker vi har gjort, då vi knappt gör något haha.

På fredag får vi börja gå ut själva i en grupp av fyra, vilket känns skönt då man kan få känna lite frihet. Det blir väldigt instängt här på internatet och mycket dö tid uppstår också. Men vi är ett skönt gäng som är här och så fort folk kommer släppa trygghetsspärren så tror jag stämningen kommer bli lättare och folk kommer nog öppna sig mera.

Nu har skolan kommit igång på riktigt vilket jag tycker är skönt då man har något att göra på kvällarna. Lärarna är bra tillskillnad från hemma i Sverige. Vi har världens skönaste Swahili lärare, nästan så att man ser fram emot hans lektioner.

Finns inte så mycket mer att skriva om för tillfället, det får bli mer skrivande när vi börjar göra lite mera saker. Hoppas ni alla har det bra i Sverige och jag ser sååå mycket fram emot att komma hem under jul!!

Likes

Comments

Efter ett hejdå som var tusengånger jobbigare än jag hade förväntat mig så är jag äntligen framme i Kenya. Heltärligt grät jag ända från Stockholm till Amsterdam och yttligare lite på planetfrån Amsterdam till Nairobi. När jag väl kom fram så kom den riktiga ångesten,då jag fattade att det är fyra månader kvar tills jag får träffa mina nära ochkära igen. När jag klev av planet bröt jag ihop av fullständig panik… jag villebara hem.

 

Det var faktiskt lite roligtför flera vakter kom springandes mot mig för att höra vad som hade hänt, menjag kunde verkligen inte få ut ett ända ord vilket gjorde kenyanerna lite bekymrade.Jag tror dom bokstavligen stod och kollade på mig i 15 minuter utan att förstånågonting. Tillslut kom det fram några tjejer som också skulle till svenskaskolan och de fick förklara för vakterna varför jag satt där och gräthysteriskt.

 

Första dagen var inte bättreden heller, grät när jag vaknade, grät när jag åt lunch och grät lite tillunder middagen. Men det kommer i vågor, och när dessa vågor tar över så finnsdet inget annat än att bara gråta ut.

 

Men som sagt bor jag hos envärdfamilj vilket både har sina för- och nackdelar, och just nu lyfter jagendast fram nackdelarna i huvudet än det positiva. Jag tycker det är väldigtjobbigt att inte ha alla sina saker samlade på en och samma plats, de klädernajag tar på mig på morgonen är tanken att jag ska ha på mig hela dagarna blir väldigtlånga då man sitter och pratar tills tio på kvällen. Sedan känner jag attinternateleverna kommer närmare varandra än vad jag som värdelev gör, det ärverkligen inte så men det känns i alla fall som det.

 

Även fast det känns hemsktjust nu så hoppas jag på förbättring, det blir det man gör det till och om jagdå sitter och gråter hela dagarna så kommer det aldrig bli bra.

Likes

Comments

Tankar & Funderingar

Om mindre än 4 h sitter jag i bilen påväg till Arlanda för att säga hejdå till mina föräldrar och Sofia, men även till alla jag har i min omkrets. Det har varit en tuff dag med många skratt och tårar.

Jag vet inte hur jag känner mig inför allting. Samtidigt som jag mår dåligt och tycker att allt är så himla jobbigt så kan jag även känna den känslan i kroppen som är spänd på att få se allt som väntar.

Mitt liv ligger just nu i två resväskor som står i hallen, hur sjukt är inte det? Jag har alltså packat ner allt jag äger och har i två små fjuttiga väskor. Och ska snart bege mig på en resa där jag inte har en aning om vad som väntar.

Imorgon när jag landar i Nairobi så står jag helt själv och kommer inte ha någon vid min sida, den känslan går inte att beskriva. Jag är så förvirrad i mig själv just nu att jag inte vet hur jag ska tackla situationen. Mitt humör idag har varit en ända bergodalbana. Samtidigt som jag är hur lycklig som helst att jag har fått den här chansen så har jag aldrig känt mig så tom inombords, jag kan inte släppa tanken av att jag flyttar helt själv till Kenya, utan att känna någon.

Idag har varit den dagen jag har insett hur mycket min familj och mina vänner betyder för mig. Har även insett att utan dessa människor runt omkring mig är jag tom. Jag är så lycklig att jag har den familjen jag har och dom vännerna jag har runt mig. Shit vad jag kommer sakna alla här hemma, hur mycket jag kommer sakna livet hemma i Sverige. Men jag har intalat mig själv att det kommer bli bra att flytta till Kenya, och jag är redo även fast jag kommer känna mig vilsen den första tiden. Snart säger jag hejdå till mina närmaste och kommer inte se dom på de närmaste fyra månaderna, men jag är redo och jag kommer klara det!

Likes

Comments

Tankar & Funderingar

Om 13 dagar åker jag på en resa jag ens inte vet om jag är redo för... Just nu i sekunden är det ingenting inom mig som säger att jag varken är redo eller mogen nog att klara mig i 10 månader själv.

Varje dag har jag olika inställningar till att åka iväg, det kan gå från hur taggad som helst till att jag ligger i sängen och gråter av ångest att bara släppa allt och resa till andra sidan jorden. Jag är inte orolig över mig själv utan jag är orolig över hur min familj och mina vänner kommer ha det. Kommer dom sakna mig? Kommer dom ens märka att jag är borta? Vilka finns kvar när jag kommer hem? Sådana funderingar och frågor snurrar ständigt runt i mitt huvud. Min familj vet jag inte försvinner från mig men alla mina vänner då? Tänk om jag kommer hem till ett tomt Sverige utan några vänner kvar?

Även fast hela kroppen är fylld av rädsla och skräck så finns det någonting inom mig som verkligen vill göra detta. Tänker ändå, fan vad coolt att åka och uppleva något som de flesta aldrig kommer uppleva.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till mamma hur mycket jag älskar henne den senaste månaden, det är flera hundra gånger. Det är något speciellt med att lämna mamma, det känns på något sätt som att det är jobbigare än allt annat. Jag vill inte stå på arlanda och gråta, för jag vet att det bara kommer skada mamma mer än något annat. Idag betyder mamma allt för mig, skulle inte klara mig en sekund utan henne och jag är så rädd att när jag kommer hem så har jag lärt mig leva ¨utan¨ henne och att våran relation inte förblir densamma.

Just nu kan jag varken uttrycka mig i skrift eller genom att prata med någon. Hade så gärna velat kunna skriva av mig alla mina tankar som bara snurrar runt i mitt huvud men det kommer inte ut något. Och det värsta av allt... det finns ingen i min närhet som förstår hur jag känner.

Likes

Comments

Tankar & Funderingar

​Om 68 dagar sitter jag på planet till Kenya. Jag är både otroligt taggad på att flytta till Kenya men jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. För mig är det ett stort steg att lämna allt här hemma men speciellt min familj och min bästa vän. Tanken att sätta mig på ett flygplan och veta att det är långt kvar tills jag kommer hem, den tanken skrämmer mig. Men jag tänker även att jag kommer uppleva så mycket under året och det mesta kommer vara kvar när jag kommer hem. Jag känner ingen som ska dit för tillfället men jag är säker på att jag kommer träffa underbara människor där nere.

Jag heter Alexandra Kannerberg och ska studera tvåan vid svenska skolan i Nairobi. Denna blogg gör jag för att underlätta för mig själv, vissa tankar kommer att vara enklare att skriva om än att prata om. På fritiden hänger jag med kompisar, spelar tennis och drar en sväng till gymmet lite då och då. Men jag kommer inte skriva om mig själv på denna blogg utan tanken är att dela med mig om det jag upplever till mina nära och kära. 

Jag fick erbjudandet att åka till Kenya av min mamma och pappa, och jag tog det! Känner att det är dags att få ner fötterna på jorden och börja uppskatta det man har. Det finns även andra bidragande faktorer till varför jag just valde att ta ett utbytesår. Jag har länge pratat om att jag har velat göra något med min gymnasietid och känner att Kenya verkar som en lärorik och rolig upplevelse. 

Jag tycker det är mest jobbigt att lämna mamma och Sofia. Det är två personer som betyder otroligt mycket för mig och det kommer vara en stor förändring att inte kunna smsa dom en gång i kvarten, utan att behöva planera in att prata med dom. Men samtidigt vet jag att jag betyder lika mycket för dom som dom gör för mig så det kommer funka perfekt! Bara man vill, så kan man göra allt ;)

Jadu, man kan absolut säga att det är blandade känslor att flytta, att packa ner allt man har i Sverige i en resväska känns konstigt. Att jag kommer längta hem är inget jag tvekar på men det gäller att stå ut den första tiden för det kommer vara värt det i slutändan. Jag är säker på att jag kommer träffa vänner för livet. 

Jag har vissa förväntningar och mål med mig själv med denna resan. Jag ska dels lämna min attityd hemma och vara öppen till nya människor och förslag. Men även våga komma nära personer jag inte känner. Skolan ska även ligga som prio ett och även lära mig att kompisar inte alltid ska gå först, även ifall det är tusen gånger roligare och intressantare. 

Kommer inte börja blogga på ¨riktigt¨ innan jag åker då jag inte har något intressant att skriva om men kanske skriver något inlägg någon gång när jag sitter lite känslosam i soffan, haha. 

Ha det bra! :)

 

Likes

Comments