View tracker

Har skrivit ett brev till läkaren och soc men är inte säker på om jag ska lämna det idag. Men tänkte att du kunde få läsa det.

Jag vill lyckas och bli fri. Jag kommer hit till hvbhemmet och vill lyckas. Jag vill göra det här och vinna.
Jag vill se mig själv lyckas och bli en vinnare.
Men för att bli en vinnare behöver jag tro på mig själv och det gör jag på hästryggen.
Låt mig lyckas på själandsgården.
Jag behöver människor runt om mig som tror på mig.
Jag har inte alla changser i livet så låt den här changsen bli min.
Jag är här nu och vill lyckas med det här och ge hvbhemmet en changs att förändra mitt liv till det bättre.
Jag vill bilda nya minnen och gå iväg från det förflutna.
Jag vill gå vidare och få ett liv värt att leva. 
Jag tror inte att det kommer vara lätt men jag vet att det kommer vara värt det.
Jag vet inte om du tror på mig nu men jag lovar att du inte kommer bli besviken om du hjälper mig tillbaka till livet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej, nu var det ett bra tag sedan jag skrev i min blogg.
Det har hänt så mycket på sistånde både bra och dåliga saker.
Jag kan börja med att skriva att min farfar gick bort i proststacancer för några månader sedan. Det har känts tungt och det jobbigaste med denna hemska sjukdom är att se sin nära tyna bort utan att kunna göra något.  ♡

Den 8juni tog min tvillingsyster studenten och jag är så glad för hennes skull!! Är så lycklig att hon klarade det och kommit så långt i livet. Hon har verkligen funnits där för mig och hjälpt mig mycket detta år när jag legat på sämsta platsen "PÅ PSYKET".  Jag skulle också tagit studenten nu men mitt liv har en annan väg som tagit hårt på mig. För ett år sedan hade jag sån ångest över att min syster skulle ta studenten men inte jag. Så jag ville bara gömma mig i en grotta när hon skulle ta studenten men det vände och jag blev stark och var med på hennes studentfirande och såg henne när hon sprang ut på trappen. Det var det bästa jag varit med om! Att se henne så lycklig med hennes klasskamrater och jag lätt mig själv se det utan att få ångest. Det är stort för mig! 
-Jag älskar dig syster överallt i hela världen! Du har den största platsen i mitt lilla hjärta! Du får mig lee när ingen annan får mig göra det. 

Nu den 9juni som varit flyttade jag till behandlingshemmet XXXXXXXXXX. Det finns djur här och det ligger på landet. Allt jag önskat att få komma till ett sånt här ställe och fuck psyk avdelningen! För nu får jag utvecklas och bli en person som ska kämpa mot ljuset! 

Berättar mer vad som hänt senare. Tex min pojkvän och allt som hänt där och vad jag blivit utsatt för.

"I will move on and you should know i mean it" 

Likes

Comments

View tracker

Jag går och går varje dag för att komma någonstans till mitt hem men allt jag ser är långt bort från vad ett hem ska vara. Sorg och saknad i bröstet går jag förbi dig och kollar ner i marken, för jag är ledsen och skamsen. Jag känner mig som ett våldtäkts offer än idag och min kropp kommer alltid vara såld till de svarta männen. Varför gjorde jag det? Varför lät jag dem göra så här mot mig? Varför lyssnade dem inte? Varför varför varför blev jag ett offer för en mörk verklighet. Hur ska jag förlåta mig själv när jag dansat med mitt sinne i ett becksvart mörker?
Låt mig få bli hel och slippa smärtan över mitt liv jag kan aldrig undgå döden den finns alltid som ett alternativ.

När jag går hugger det av brännande smärta i båda benen för diskbråcket i min rygg som trycker på nerverna ner i benen. Det är vart jag en går leder smärtan mig till helvetet. Jag vill kunna bära min egen kropp utan att ha ont för varje steg jag tar tär på min kraft och psyket lider mer när det fysiska gör ont. Benen domnar bort och jag gråter, gråter för att jag inte kan gå och inte kan sitta när det svider och strålar ner i benen. Jag sluter mig in i det inre och blir svag i mitt psyke när kraften inte finns.

  • 26 readers

Likes

Comments


Jag har snart varit inlåst 8 månader på psyket utan att få någon hjälp mer en mediciner.  väntar på att landstinget och kommunen ska tjafsa klart med varandra och börja hjälpa mig. Men i stället bollar dem över till varandra och där faller jag mellan stolarna och blir mer och mer ett objekt än en människa som har rätt att få leva som alla andra. Min syster har börjat gå på mina möten med socialtjänsten och psykiatrin för att hjälpa mig. Hon förstår mig mer idag och det betyder oerhört mycket.  Det är hon som får mig att fortsätta kämpa och får mig att tro att det kommer att bli bra tillslut!  Hon är värdefullast i världen och ger mig luft när min är slut.
Hon ska aldrig få skadas av någon idiot. När jag fick veta att hon fått en ångest attack på skolan framför sina mentorer gjorde det ont i mig.
Jag är rädd om min syster och blev orolig när  hon hade fått en rejäl panikångest attack och hypväntelerade och skakade i hela kroppen. Hennes mentor hade tagit hennes händer och sagt "det är bara en panikattack och det kommer gå över försök att andas och ta det lungt".
Hon har aldrig haft en panikattack och gråtit så mycket framför någon, än mig.
Min tvilling syster Elli hade bestämt möte med mentorerna och berättade om hela historien om våran familj och mig. Hon berättade att hon inte kunde bo hemma hos pappa längre för han är alkolist och drar ner henne i skiten. Det var bara bråk mellan dem varje dag. Så nu bor hon hos mammas kompis som inte är hemma ofta så hon blir ensam i lägenheten. Mentorerna blev chokade och förstod inte hur Elli klarat skolan så bra när allt det här hänt. De sa också att de vill gärna hjälpa till om de kunde göra något och att du och din syster ska inte bo på gatan utan då får ni sova hos någon av oss om det skulle krisa! De tyckte  att socialtjänsten och psykiatrin hade varit väldigt dåliga och tyckte syndom mig. "Lilla  Ester" sa hennes ena mentor.

  Elli  går i skolan och ska ta studenten till våren och då ska jag vara där och hurra för min bästa Elli!
Men idag måste vi båda hitta ett hem där vi kan bo. För Elli kan bara bo hos mammas kompis framtill julen. Så senast vid jul måste vi hitta ett boende!
Jag hoppas vi hittar något hem som vi båda gillar och trivs i.

Likes

Comments

Snart är snön här, för den kommer efter hösten. Allt blir till is förutom alla varelser som har ett dunkande hjärta. De fortsätter vandra i vinter månadens mörker till att
solen kommer tillbaka och värmer jorden.
Jag tror att vinterns kalla dagar är här för att mörda alla utan ett dunkande hjärta.
Mitt hjärta dunkar och bankar i mitt bröst.
Det slutar inte slå fast jag vill det ibland.
När jag inte förstår vad jag gör på denna moders jord skriker jag att "jag vill dö! Bort här ifrån! Jag orkar inte längre leva!"

Jag saknar trygghet och närhet
// trött och uppgiven Ester

Likes

Comments

Jag gjorde det för att få bort ångesten.
Ska jag få vård nu?
De måste ju lyssna?
Det finns imgen annan värd här en medeciner.
Vad syns det på?
Hur många dagar tar det tills att någon som kan göra något kommer hjälpa mig ur min situation?
Varför har jag inget liv som er andra?
Är det till mig ni söker era tårar?
Är det till mig vinden viskar att jag är nära att klara det här?
Är det till mig eller av mig?
Får jag vara en soldat?
Kommer du lämna mig här? Det gör ont i bröstet.
Får jag följa med?
Jag vill. Jag vill ut här ifrån.
Ut ifrån hur mycket min kropp bär blir jag ledsen.
Har jag förlorat mig själv eller känns det såhär när man är väldigt ensam.
Jag kämpar för friheten.

Likes

Comments

Gjort denna målning till en personal på sjukhuset som betytt mycket för mig här och som slutade idag och ska fortsätta plugga nere i Uppsala.
Skrev också en text till Anna som hon heter.

Jag är glad att jag träffade dig just här för det var här när jag mådde dåligt och kände mig ensam som jag behövde en sån trygg och levande person som dig.
Fler som dig behöver denna värld.
Jag kommer sakna dig jätte mycket !
Men mest saknar jag när du rörde vid min axel och kramade om mig när jag var ledsen och glad.
Jobbet du gjorde här har ingen annan gjort bättre än vad du har gjort.
Hoppas ditt plugg går bra för du kan hela praktiken redan!
Hej då Anna!

Likes

Comments

Jag har en önskan. Den är oerhörd. Jag vill att du ska ge mig ett slut. Låt mina år försvinna.
Jag stänger in mig och låter mitt liv drunkna.
En allvarlig känsla kommer och måste snabbt hitta en lösning ensam.
Det är svårt för mig att be om hjälpen i mitt skede.
Att kunna åstadkomma något bättre när jag faktiskt inte har kraft kvar är förlåtande för mig.
Och att jag ska fortsätta dra omkring på gator, sjukhus, olika familjer,hem, det är inte något man blir lycklig av. Snarare ett tidsfördriv och hur jag står ut beror på många saker, på hur jag klarar ensamheten.
Mitt sista hopp var på sjukhuset i Sundsvall. Jag vet att detta var sista hoppet för min del. Det gav mig panikångest för det var välja leva eller dö.
Jag orkar inte vänta på ett bättre liv och dystrare har mina tankar inte varit.
Ni kan styra mitt liv men aldrig mina känslor. Därför ler jag utan mina ögon idag. Jag kommer aldrig återuppliva den människan bakom alla piller.
Ser ingen att människan som dog hade redan träffat döden för länge sedan.




Likes

Comments

Hej jag har hittat några konton som ni vanliga läsare användare får skriva ut er text inom två områden på instagram.
Det första kontot är om dem som lever i missbruk och de som har gjort. De berättar sina berättelser och om sin vardag. Det kan berör dig djupt att läsa om hur människor hamnat i utkanten av samhället utan att de kunnat förstå själva vart de var på väg. De kan vara en chef på kontor som varit med om trauma och blev missbrukare och nu lever på gatan. Det kan hända fruktansvärt snabbt att fastna i ett drogberoende! kontot heter på instagram: @detarinsidansomraknas

Det andra kontot som riktar sig mot självskadebeteende där människor berättar sin erfarenhet i det och deras vardag med ett självskadebeteende. Du skickar in din text på mail.
Instagram kontot heter: @barnavvartid


Likes

Comments


Flytten från femte hemmet några veckor innan jul


De senaste två månaderna har jag mått ganska dåligt - kännt av alla möjliga små krämpor som beror på min höga stress och oro i kroppen. 

En sådan sak får man försöka bli drottning över innan man blir slav i sin egen kropp. 

Jag hade en känsla av att det skulle bli en storm i kroppen om jag inte kunde åstadkomma en förändring.

Så av olika anledningar kom jag fram till att jag borde resa hem ett tag. Något jag annars uppreste mig starkt mot.

Min resa började från bup sluten vård efter nätter på Stockholms gator i omgångar. 

Jag kände mig omringad av mörker och hur mitt liv rasade sakta.

Tänker för ofta på gamla minnen utan att komma fram till en mening med att fortsätta leva.

Syster och mamma hämtade mig ca30 mil till staden jag föddes i. 

Tänkte att om jag fick återse mitt hem skulle jag kanske få större klarhet i hur jag borde handla. 

Ett instabilt hem med gamla minnen och gator som påminner om min tid som mobbad och bort glömd av far och familj i staden min uppväxt var menad att vara. 

Istället är  resväskan alltid i min hand och nya ansikten som kommer och går förbi mig.

 Att man står ut beror på hur man klarar ensamheten. 

Frågor  från både mamma, pappa, socialtjänsten och Bup  som vill ha svar och alla vill veta mitt beslut av fortsättning i arbete med mig själv. 

Mitt beslut hastas inte fram genom samtal. Jag vill se vad jag tycker när jag  varit hemma en tid.

Att tänka på eller prata om något leder inte alls till ett avgörande, det märker jag mer och mer för varje gång efter möten. I ena ögonblicket är möjligheterna större än i ett annat. 

Ställs en fråga som inte får ett rimligt svar fortsätter jag tänka utan att släppa taget om den.  Ibland kan tiden gå i veckor tills mina tankar klarar av att svara på frågan.


Jag är ledsen över mottagandet här hemma. När jag återvänt efter två års bortovaro från familjen är det mycket vänligt och varmt, men att i grunden inget, inget ändrats om det jag uppfattar som blindhet och oförstånd i en relation av klarhet och skör kärlek.

Att jag skulle se far le med läppar gjorde mig ledsen för nu log vi båda två och ljög för omgivningen att allt var bra.

Mamma var öppen och bemötandet hon gav mig var vänlighet. Den här gången fick jag se kontrasterna av henne i natten. 

Vi var på god väg till förbättring ända tills far tog flaskan bakom våra ryggar och drack. Det han inte la märke till var att jag viste hans svaghet.

För mig är det avgjort nu. Det är bättre att jag fortsätter vandra vidare utan en familj. Jag är inte redo idag för en kram eller uppnå en god vänskap. 

Att överleva kan få mig att på något sätt bli universums äventyrare.

Framför allt är jag inte en äventyrare av fritt val utan för att ödet bestämt vem jag är. Jag känner mig mest bortkommen hemma hos min familj och i mitt landskap. 

Hemma saknar jag min energi och min glädje - om det är mitt fel eller inte lämnar jag öppet.  // Ester  



Likes

Comments