Header

Hejhej,

Det är en ny vecka och jag kommer bara jobba 4 dagar för att sedan äntligen få en till ledig helg. Lördag och söndag jobbade jag, trots veckans sömnlösa nätter. Jag vet inte varför detta problem plötsligt uppstått, jag har alltid somnat snabbt och varit den som somnade först av mig och min sambo. Nu ligger jag vaken flera timmar och har ingen aning vad problemet kan vara. Stress och shiftjobb är mina teorier men jag kanske ska söka fram en läkare och titta närmare på det OM det håller i sig. Jag är inte mig själv när jag inte fått sova en hel natt.

Denna måndag är jag ledig på schemat så jag har fått sova ut, i alla fall fått sova mer än vanligt. Det var skönt att få vakna utan ett alarm, gå upp och ta en lång och varm dusch och sedan sätta sig framför Netflix och äta toast och dricka havredryck. Sitter även och målar lite i min målarbok, "för vuxna" som det står på framsidan av boken. Det är väldigt skönt att slappna av och färglägga. Jag kan visa några jag har gjort, som jag är stolt över.


Nu väntar jag bara på att Anton ska komma hem från jobbet, så vi kan planera dagens middag! Ha det gott mina vänner!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag fick ett väldigt sug för att julbaka idag när jag såg snön liggandes på marken ute. Så jag tog en promenad till närmaste närlivs och köpte lite ingredienser som saknades hemma. Hittade ett väldigt gott recept på pepparkaksmums från Söta Saker som jag tänkte dela med mig här;

Ingredienser


KAKAN
• 150 gram smör
• 2 ägg
• 3 dl socker
• 2 msk pepparkakskryddor
• 1/2 tsk mald ingefära (kan uteslutas)
• 4 ½ dl vetemjöl
• 2 tsk bakpulver
• 1 ½ dl mjölk

GLASYR
• 75 gram smör
• 1 msk grädde
• 1 msk pepparkakskryddor
• 3 ½ dl florsocker

Instruktioner
Smält smöret och låt det svalna. Vispa samman ägg och socker. Rör ner pepparkakskryddorna och eventuellt lite extra ingefära. Blanda vetemjöl och bakpulver för sig och rör ner tillsammans med smöret och mjölken till en jämn smet. Häll i en form (min är ca 15 x 20 cm) klädd med bakplåtspapper. Grädda i 175 grader i 20-30 minuter. Låt kakan svalna och rör under tiden ihop glasyren. Smält smöret och låt det svalna. Blanda med grädde, kryddor och florsocker till en jämn glasyr. Bred över kakan och toppa med kokos om du känner för det. Skär i rutor.

  • 111 Readers

Likes

Comments

När jag kom hem från USA var jag så säker på att jag ville flytta tillbaka och jag var villig att försöka allt vad jag kunde. Självklart har jag fortfarande den drömmen kvar, men den har svalnat till att jag bara älskar att vara i landet men att bo där är inte inom min radar längre.

En vecka efter jag kom hem gick jag på en jobbintervju, som jag blev erbjuden redan innan jag bestämde mig för att åka hem till Sverige. Jag gick vidare till steg 2 till ytterligare en intervju på företaget och dagen efter den intervjun ringde chefen mig och erbjöd mig en heltidstjänst. Den 24 april började jag på Europcar biluthyrning på Arlanda och blev förra månaden heltidsanställd! Jag trivs otroligt bra där, jag har härliga kollegor och det gör jobbet så mycket roligare. Med mycket kundkontakt som man får dagligen så har mitt tålamod växt, samtidigt min personlighet och jag har blivit en mer framåtgående och självsäker tjej. Det är ett roligt varierande jobb där jag också får röra på mig ute och köra runt i bilarna.

Samtidigt som detta har jag fått lära känna en som nu är den viktigaste personen i mitt liv. Min pojkvän Anton och jag har snart varit tillsammans i ett halvår. Vår kärlek blir bara större och större för varandra, för varje dag som går. Allt har känts så underbart och bra.
Med honom har jag fått lära känna mig själv mer, Han kommer från det vackra Gimo där jag fått spendera mycket tid med honom, och stället vi båda kände att vi var menade för varandra.

Den 20 oktober flyttade vi till en 2a i Alsike, Knivsta. Nu idag har vi bott här i en månad och det har inte kunnat bli bättre än såhär. Upp- och nergångar förekommer som väntat, men det för oss bara närmare varandra, det är ingenting vi inte klarar av. Vi har lyckats få det riktigt hemtrevligt också.

Jag har också besökt frisören tre gånger tills jag äntligen hittade tillbaka till det jag faktiskt känner mig hemma i. Först klippte jag mig kort, sedan färgade jag det med ljusa slingor vilket passade väldigt bra för sommaren. Men under min korta semester runt flytten var jag så in the mood för förändring att jag gick ännu en gång tillbaks till frisören och färgade det mörkrött.


Nu sitter jag i våran soffa och lyssnar på julmusik, sambon sitter vid sin dator. Det är såhär jag alltid velat ha det, perfekt stämning, vi båda älskar varandra och ler mot varandra lite då och då emellanåt. Det bästa jag vet är att spendera tid med honom, vi har alltid kul tillsammans och hittar på saker.

Man kan säga att jag har hittat meningen med livet <3

Likes

Comments

Det här inlägget är främst ett klagomål på Cultural Care Au Pair. Varning för långt inlägg

Som de flesta nu sett och kanske förstått eller anat, så var jag tvungen att i torsdags den 30 mars åka tillbaka till Sverige igen, efter bara 3 månader i USA. Hur jag mår? SKIT!!

Det går inte riktigt att beskriva vilken ilska jag har, och hur dåligt jag mår över detta. Alla pengar jag spenderade på detta, gick upp i rök. Jag var lovad ett år, förhoppningsvis 2 (!!), i USA som au pair. Om saker och ting gick fel var man lovad stöd och uppmuntran så man kunde jobba på problemen. Ser man på hur de hanterade mitt fall, så gick allt åt skogen. Jag är så ledsen, upprörd...

Året började perfekt, jag kom nära mina pojkar, fick vänner, blev kär i staden. En dag så vände min glädje, och allt blev till ett helvete. Det var en torsdag, jag hade precis hämtat tvillingarna från deras after school math, och vi var påväg hem och skulle äta middag. Då fick jag ett samtal från min LCC (Local Childcare Consultant - en person som ska ta hand om au pairen och familjen hon/han jobbar hos) att min värdpappa hade skickat ett mail till henne om en rematch. Jag blev chockad, för jag hade ingen aning om att det var något problem över huvudtaget, mina värdföräldrar hade bara uppmuntrat mig och gett mig bra feedback de senaste veckorna. Jag började gråta, blev helt förstörd. Varför? Samtidigt blev jag arg att mina värdföräldrar inte samtalat med mig om detta. Tvillingarna såg mig gråta, och de kramade mig och ville trösta mig, dessa underbara barn!!!

Framåt kvällen, efter att jag hade lagt barnen, så kom min värdpappa hem. "It was a misunderstanding the whole thing, we will talk about it tomorrow. Get some good nights sleep." Good nights sleep? Är det här allt han kunde säga till mig? Jag var helt upprörd, varför mailar han då min LCC om en rematch? Hur i hela friden kunde hon missförstå det? Flera frågor snurrade runt i mitt huvud, vad var det som pågick??

Gabriella hämtade upp mig senare, så vi kunde åka runt och prata om det hela och jag kunde komma på andra tankar. Hon var också förvånad över detta. Tidigare under dagen pratade jag med mina föräldrar och sa att jag är så lyckligt lottad att jag hamnade där, eftersom flera av mina vänner hade gått i rematch och jag var glad att det gick så bra för mig. FY, akta er med att säga sådana saker om ert liv, don't EVER jinx your happiness!

Morgonen efter så väntade jag på att mina värdföräldrar skulle säga någonting till mig, men de låtsades som att allt var okej. Brydde sig inte om att jag var helt förstörd, de förklarade ingenting. De åkte sedan upp till New Hampshire och åkte skidor, lämnade mig helt ensam i huset den helgen, utan att säga någonting. Min LCC var upprörd på dem, och lovade mig att hon skulle stötta mig i detta, och fixa ett samtal med oss alla 4 så vi kunde prata om det, kanske lösa det hela. Jag frågade min värdmamma om min LCC hade hört av sig om ett possible rematch meeting och hon hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag blev mer upprörd, jag förstod ingenting. Vill dem inte hantera detta med min knowledge?

Söndagen när de kom hem, så satt de sig och ville prata med mig. Då fick jag hopp igen, kanske allt skulle bli okej, kanske vi kunde lösa allting och jag kunde stanna kvar. Men min värdpappa började med "We just wanted to talk about some issues, not a rematch. But we did some thinking this weekend and decided it's probably for the best to go in to rematch." VA??? Jag fick INGET saying om detta, jag fick ingen chans till ett nytt försök.

Dagen efter kom min LCC till huset, vilket jag tyckte skulle bli skönt så jag med hennes stöd kunde prata ut om det hela. Men hon pratade enskilt med föräldrarna, sedan enskilt med mig och då hade de redan skrivit på papperna så det var redan försent då. Jag blev helt förstörd, varför gick de till såhär?? Cultural Care lovade att om det blir problem så ska man ha ett support meeting och försöka jobba på problemen innan ett möjligt exit meeting. Men det fick jag inte. Där och då släppte dem mig och jag var inte längre anställd. Helt sjukt, nu hade jag bara 2 veckor på mig att hitta en ny familj, annars vara tvungen att åka tillbaks till Sverige.

Men lite hopp hade jag, då efter en timme så fick jag en match med en familj. Kände att det kanske går bättre den här gången och Cultural Care LOVADE mig att jag skulle få en fantastisk familj, och all stöd som möjligt. Så jag var confident. Jag och Gabriella åkte till Florida, hade en skön semester. Där pratade jag med en familj i Californien, som sa att de var intresserade av mig, vi skulle skypa en tredje gång, så jag kunde träffa hela familjen. Men fick ett sms att de bestämde sig för en annan, vilket gjorde mig helt förkrossad. Men dagen efter matchade jag med en familj i Boston, där jag verkligen ville stanna!! Jag pratade med dem en gång, och vi bestämde redan då att jag skulle flytta dit. Då släppte min stress och jag blev så lättad. Jag åkte tillbaks till Boston, jätteglad och packade mina väskor så jag snabbt kunde flytta till den nya familjen. Men jag fick ett samtal då, från Cultural Care, att familjen ångrade sig, eftersom deras LCC hade snackat skit om mig, en LCC som ALDRIG träffat mig. Det finns en story bakom varför han tycker illa om mig, utan anledning egentligen. Nu blir det ett litet sidospår, men har med Cultural Care att göra!!

Så Gabriella berättade för hennes värdfamilj att jag skulle in i rematch, och då började hennes värdföräldrar misstänka att både hon och jag gjort dumma saker, eftersom vi ALLTID var med varandra. De började misstänka att jag var ett dåligt inflytande, då hon spenderade mesta tiden hos mig eftersom jag bodde närmast staden och hon var den enda av oss med tillgång till bil. Det blev problem där, och Gabriella hade samma LCC som familjen jag matchade med, och han trodde på allt föräldrarna sa. Så där VET jag att han berättat om detta för familjen jag skulle till, så de hade issues med det och tog bort mig, leaving me once again without a family.

Jag fick några extra dagar pågrund av detta, men alla dem dagarna hände ingenting, och jag började tappa hoppet. Jag hörde ingenting från min LCC, fick inget support alls av henne, eller av Boston kontoret. Ingenting hände, ingen aktivitet på mitt konto, jag blev lämnad i stycket. Gabriella flyttade till Baltimore, och jag hade ingen att prata med. Förvisso träffade jag en annan som fick mig på andra tankar, men jag mådde så dåligt och insåg att det här blir mina sista dagar i Boston och att jag var tvungen att åka hem.

Sista dagen i min rematch, så dök en ny familj upp på mitt konto, och jag blev superlycklig!! Här kanske det finns en ny chans. Jag pratade med mamman, och det var ett trevligt samtal med henne. Hon bad mig tänka på saken och återkomma dagen efter, så jag försökte få tag på henne, flera gånger, men inget svar. Familjen var fortfarande kvar på mitt konto. I 4 dagar... Jag var tvungen att höra av mig till Cultural Care och fråga vad det var frågan om. De förstod ingenting, och sa att de skulle höra av sig. Jag väntade en timme, två timmar, tre timmar....Sen ringde jag upp igen och de förstod inte vad jag pratade om, de hade alltså lagt undan mitt fall ännu en gång. Hur mycket bryr dom sig egentligen??? Tillslut fick jag tag på min Program Director, och hon sa att den familjen skulle höra av sig till mina dåvarande värdföräldrar för referens, samma dag. De hörde aldrig av sig till dem, Cultural Care lät allt vara och ännu en gång blev jag lämnad svarslös. Tiden höll på att rinna ut... När det var två dagar kvar fick jag reda på att den mamman hade totalt glömt bort mig, vilket hade slösat SÅ MYCKET värdefull tid för mig. Jag var då nära på att ge upp, omöjligt att få en ny match när det bara var 2 dagar kvar.

Men, jag fick en match till, i Connecticut. Jag pratade med mamman, allt gick bra och jag kände att jag bara vill ta det som dyker upp då jag inte ville åka tillbaka till Sverige. Notera att jag inte säger HEM till Sverige, Sverige är inte mitt hem längre, Usa har kommit nära mitt hjärta. Denna mamman hade många frågor om min tro, om kyrkan och skolan jag gått på och jag ville vara ärlig med henne och säga att jag lämnat kyrkan och inte tror på församlingar, utan jag tror på att man kan utöva sin tro för sig själv. Det verkade hon inte tycka om, och tyckte det var viktigt med att ha en superkristen au pair till hennes döttrar, vilket jag inte kunde uppfylla. Efter det så gav jag upp, helt. Hade ingen mer chans, inget annat val än att åka till Sverige.

Inget stöd alls, Cultural Care gjorde ingenting för att försäkra sig om att jag mådde bra, min LCC höll aldrig vad hon lovade och jag fick hantera allting själv. Det var bråttom för Cultural Care att skicka hem mig, och berättade aldrig att jag ej kan komma tillbaka som au pair igen. Systemet suger. Jag kan inte säga att jag rekommenderar Cultural Care, alls!!!


Åk med Au Pair Care eller Au Pair in America, där har jag hört jättebra om. Au pair är så kul, men var helt säker på att du väljer rätt, och stå upp för dig själv. Annars blir du lika olycklig och förstörd som jag blev.


Men nu börjar jag om på nytt, jag kommer tillbaka till USA på ett eller annat sätt. Plugg, jobb...Vem vet, men I'll be back before you know it.


Likes

Comments

Oj va de 2 senaste veckorna har varit galet! Började med att jag fick ett samtal från min LCC att min värdfamilj ville gå in i rematch, byta Au pair vilket betydde att jag var tvungen att flytta hem till någon annan familj. En hel helg gick och jag fick inte höra någonting från mina värdföräldrar vad de hade för anledning att byta. Min LCC blev också irriterad, men tillslut hade jag ett samtal med dem och de sa att det inte verkade som att jag var helt lycklig, att jag inte klarade av 3 pojkar och de ville med hela sitt hjärta att jag skulle vara hos en familj där jag fullt ut kan ta hand om barnen. Jag höll inte riktigt med dem, då jag tycker jag fått en så bra relation med barnen, från min sida har jag haft dåligt kontakt med föräldrarna och det var därför jag tyckte det var bäst att byta.

Åkte till Florida i torsdags för att komma iväg ett tag och andas. Slutade med att jag stannade längre än väntat, råkade boka flyg en vecka senare och det blev krångel med allt och trodde jag aldrig skulle komma tillbaka till Boston. Så stressigt det blev och jag kunde inte riktigt slappna av.

I en vecka har jag nu samtidigt pratat med flera familjer, flera av dem verkade intressanta men inget som precis passade mig. Då jag ville vara kvar i Boston så blev det mindre familjer på marknaden. Tillslut, igår morse, så fick jag ett mail att jag hade en match med en familj i Needham, bara 20 minuter från Boston med bil. 3 barn där också, men lite äldre barn. Föräldrarna ringde mig igår, och jag fick prata med hela familjer mer eller mindre. Skön stämning, avslappnade och skämtade mycket, vilket kändes perfekt för mig. De bestämde sig redan efter det samtalet att de ville ha mig som Au pair, och jag sa ja på en gång. Magkänslan var helt rätt, och nu är det bestämt att jag ska flytta in hos dem på lördag den 18 mars!!

Såååån lättnad att jag slipper åka hem till Sverige, och att jag får avsluta mitt år här i USA. Nu sitter jag på flygplatsen i West Palm Beach och väntar på mitt flyg tillbaka till Boston. Där ska jag packa ihop mina grejer för nästa Au pair, för att sedan på lördag flytta in i min nya familj.

Med hopp och styrka så löser sig allt!!!

  • 481 Readers

Likes

Comments

Saker och ting är inte alltid som man trodde de skulle vara, och något kan verkligen förändras på så kort tid. Igår blev det nämligen bestämt att jag ska gå in i re-match, för er som inte vet vad det är så betyder det att jag måste hitta en ny familj att bo hos. Den här gången ska jag se till att komma någonstans där jag verkligen trivs till 100%, och där familjen vill välkomna mig med öppna armar som en av dem. Jag ska ha kul detta året, jag har inte betalat mycket för att 24/7 undra om jag gör något fel, ständigt vara stressad är inte kul, alls.

Om ni undrar hur jag mår, så är jag på bra humör. Jag ser detta som en möjlighet att se mer av landet, och träffa ännu mer människor. Jag har bara 2 veckor på mig att hitta ny familj som passar mig, men det ska nog inte vara några problem.

Eftersom processen inte riktigt är färdig än, så väljer jag att inte förklara än hur allt gick till, det kan jag ta i nästa inlägg när jag blivit stadgad någon annanstans. Har ni några frågor är det alltid bara att skriva till mig.


Ses snart!

Likes

Comments

Happy Friday gott folk!

Oj vad mycket man måste vänja sig med här, men att bo här är så mycket lättare än vad man kan tro egentligen. Såklart beror det ju på vem man är som person. Vissa har lätt att anpassa sig, vissa har det lite svårare och längtar lätt hem. Jag älskar den här utmaningen, den är perfekt för mig.

Förra veckan var jag sjuk, och väldigt väldigt trött. Men jag jobbade ändå, även fast det kanske inte var så bra för min hälsa att anstränga mig så mycket som jag gjorde. Följde även med mamman och barnen upp till Lincoln, New Hampshire förra helgen för att barnen skulle åka skidor. Jag däremot fick sitta inne hela dagen och vila, vilket jag uppskattade. Söndagen var det Super Bowl, New England Patriots-Atlanta Falcons. Sjukt spännande match, och hela Boston jublade när Patriots vann. Staden var full med folk som skrek, och vissa skyskrapor var upplysta i blått och rött som är lagets färger.

Inte nog med att man fick uppleva det. Igår hade barnen en snow day, vilket betyder att de får stanna hemma från skolan eftersom det skulle snöa hela dagen. Jag har aldrig i mitt liv fått vara med om det, hemma i Sverige var man tvungen att ta sig till skolan i -30 grader. Men här kan jag förstå, då jag imorse märkte att vägarna fortfarande inte var plogade. Tänk då hur det var igår när det snöade hela dagen. USA tar inte hand om sina vägar så mycket som vi gör i Sverige. Hela min 1 timmes resa till och från deras skola, såg jag bara 1 snöplog. Inte undra på att det är många olyckor....

Men nu i helgen är jag ledig. Ska ta vara på den nu, och ladda upp inför nästa vecka. Då följer jag och Gabriella med min host family och åker skidor!

Ha de gått!

  • 623 Readers

Likes

Comments

Jag har snart varit i USA i 3 veckor och börjar sakta men säkert komma in i dagens rutiner. Det känns bra, har haft bra dagar samt lite sämre dagar men kämpar igenom så gott som jag kan. Trivs otroligt bra här borta, känner mig som hemma och allt känns helt rätt. Träffar nya människor, utforskar Boston och dess områden, har det helt enkelt sjukt bra här.

Mitt schema ser likadant ut varje vecka, lämna och hämta från skolan, tvätta, städa, leka, äta, uppfostra...You name it. Att ta hand om tre pojkar är inte alltid lätt, vilket jag redan varit förberedd på sen jag bestämde mig för att spendera ett år med den här familjen. Men nästan på en gång kände jag en connection. Familjen har annorlunda traditioner, och lever helt olikt från hur jag blivit uppväxt. Tar ett tag att komma in i det, vilket är kul och ibland lite tufft.!

Har ingen hemlängtan alls om jag ska vara helt ärlig. Lämnade Sverige med inget bakom mig, började om helt på nytt och jag vet nu att det är exakt det jag behövde. Skriver detta inlägg med glädjetårar, är så glad att jag tog detta beslut. Är så glad för all support jag får från familj och vänner. Känner mig inte längre ensam utan någon mening, känner mig nu meningsfull och har alltid något på gång under dagen. Har redan på tre veckor blivit starkare i mig själv, mer självständig och är mer lycklig än jag någonsin varit!

Detta var en liten kort uppdatering på hur det är här i Boston! Älska livet!!

  • 739 Readers

Likes

Comments

Jag är nu inne på min fjärde dag med pojkarna. De slutar skolan vid 16:00 så då väntar jag bara tills jag behöver hämta upp dem. Det har gått jättebra, de är mycket livliga men det är ingenting man inte klarar av. Igår fick jag även köra bilen och hämta dom på Hebrew school, och imorse skjutsa dem till skolan. Imorgon blir min första dag ensam, då den förra au pairen åker hem ikväll. Torsdagar är också en dag jag mest kommer spendera i bilen, skjutsa runt killarna överallt.

Till helgen blir det skönt, de ska åka iväg på skidskola och kommer hem på måndag igen som är en holiday: Martin Luther King Day. Ska spendera största delen av helgen med Gabriella, vi ska försöka utforska Boston mer inne mot stan. Ser fram emot det, också mot nästa vecka då jag börjar på riktigt.


Likes

Comments

Hej hej!

Nu har det snart gått en vecka för mig här i USA. Sitter just nu hemma där jag bor i Boston, saktar ner och försöker känna mig hemmastadd. Mycket konstig känsla när man sätter sig ner och bara tar det lugnt, känner efter och det är en bra känsla. Är stolt över mig själv att jag kommit såhär långt!!

Veckan började med att alla au pairer som åkte samtidigt samlades på Cultural Care Au Pair Training School i Tarrytown, NY. 2 dagar med lektioner och en dag då vi fick åka till New York City. Otroligt tacksam att jag och Gabriella, en till svensk tjej, båda åkte samtidigt och bor här i Boston. Mycket häng ska det bli, många sleep overs.

Filmade en del under veckan som jag klippt ihop till en vlogg. Ska försöka filma så mycket jag kan, annars lägger jag bara upp bilder.



Likes

Comments

Nu är det snart bara en vecka till avgång! Jag har bara denna dagen och 1 & 2 januari som lediga dagar. Har kontakt med ett par tjejer som åker samtidigt som mig, vilket känns som en extrem trygghet, då vi kommer bra överens också. Som det ser ut nu har jag fortfarande inte fattat att jag ska flytta, känns bara konstigt att jag ska packa flera väskor. Mamma och pappa ska hjälpa mig planera hur jag ska göra, jag ska ju ändå till en stad som har alla årstider på året. Men just nu ser min säng ut såhär:

När jag listat ut vad jag ska ha med och i vilken mängd, ska jag skriva upp det på en lista och lägga ut här på bloggen till hjälp för er andra som också ska åka iväg som au pair.

Så länge kan jag dela med mig av min Spotify lista inför resan:

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu är det snart bara en månad tills avfärd, en månad kvar tills ett helt nytt år börjar, ett helt nytt liv. 2016 har varit en extrem bergochdalbana för mig, men där min självkänsla endast gått uppåt. Året började med att jag var i full förberedelse inför mitt gymnasiearbete, jag dedikerade all min uppmärksamhet på att den konserten skulle bli hur bra som helst. Hur just den gick är en annan femma, men huvudsaken är att jag gjorde det, en helt egen konsert. Om jag skulle ändra på något skulle det nog vara att välja mer låtar som passade temat, och byta ut de två-tre som ej hörde till. Men oj vilken upplevelse det ändå var, och jag blev förvånad att det ändå kom mycket folk för att se och höra mig sjunga?

När detta var over and done kände jag mig tom ett tag. Nu var jag ju tvungen att tänka mer på mina slutbetyg och faktum att jag skulle ta studenten och komma in i det. Fokuset på skolan gick ändå på ett sidospår, jag kände att varför ska jag bry mig? Jag är inte smart nog att komma in på något universitet då jag bara gått estet i gymnasiet, sen är jag också extremt skoltrött. Inte bara på plugg utan också den dagliga kampen att försöka vara en i mängden, eller bara hålla sig undan och inte synas alls, jag kunde aldrig välja vilket.

Vid sidan av skolan var det mycket problem också, mycket bråk och tårar. Där sjönk mitt intresse att lyckas i livet, ville bara vara instängd hemma utan att göra något. Hade dock ett jobb, där jag fick jobba vart annan helg, funkade rätt så bra för mig då jag var ledig från skolan på fredagar. På jobbet var jag en annan person, där behövde jag inte gömma mig för kollegorna var helt nya för mig. Det var även det första jobbet jag trivdes rätt bra på och kände att här är i alla fall en början efter gymnasiet. Men icke, där var jag tvungen att lämna och än en gång sjönk jag ner. Nu då? Jag som valde att åka hem en vecka tidigare från USA semestern för att jobba, på ett jobb jag inte längre har...
Som tur var blev det fixat så jag kunde stanna kvar i USA, vilket förändrade mitt liv. Kommer tillbaks till det senare.

Senare på vårterminen var det dags för att ha en teaterföreställning, en helt ny pjäs. Förberedelserna var mer kaos än hur det gick att planera mitt gymnasiearbete. Men denna gång samarbetade man med andra vilket gjorde det mycket roligare och bättre. Jag fick även spela en roll som var helt annorlunda än vad jag själv är, men ändå visade vilken kamp de flesta ungdomar, även vuxna, har på insidan; att försöka hitta ett sätt att kämpa emot det som en gång i livet förstört dig, på ett eller annat sätt få det att försvinna från minnet. Jag spelade en tjej som mitt i ett krig ville hämnas på dem som tagit bort det enda dyrbara i hennes liv, hennes familj. Som sedan offrade sitt liv,

Forgive me for this pic hahah

3 juni (??) var det dags för studenten! Dagen var väl sådär, men att ha gått ut gymnasiet var stort. Hade sett fram emot det så mycket att själva dagen bara blev skit istället. De som var med vet mycket väl varför, ni andra får använda fantasin. Flera dagar efter mådde jag så dåligt, men kände ingen ångest över att det verkligen var över. Jag var på ett sätt glad att slippa att gå tillbaks till den lilla korridoren där många känslor skapats. Skulle dock sakna att se mina bästa vänner varje dag, veta att jag ändå inte var ensam att känna sådär. Det jag ska försöka göra är att minnas de där 3 timmarna på studentdagen där jag var som lyckligast och fick skrika av lycka med dem som står mig närmast.

Sen kom USA! Tre veckor där och jag öppnade mina ögon för att komma dit permanent. Den här storyn är redan berättad på bloggen, även bilder har visats.

Höstterminen har bestått av att jobba på hemtjänsten, ett jobb som varit mycket givande för mig. Fått träffa så många människor, som varit med om mycket. Det har lärt mig att ta vara på det jag har, att följa mina drömmar och älska min familj och mina vänner. Även gjort att jag har möjlighet att åka som au pair i januari. I processen har jag även fått vänner, som jag är så glad för. Vi alla kommer vara med om samma sak, och det gör att vi förstår varandra och på ett sätt kommer närmare. Älskar det, jag ser så mycket fram emot detta år som kommer.


2017

Det jag förväntar mig av det året som nu kommer, är att jag ska växa i mig själv. Se från flera olika perspektiv, och lära mig att bli mer självständig. Min engelska kommer att förbättras, jag kommer att få vänner för livet, en ny familj och även uppleva massvis med kärlek från vänner och host familjen. Det svåra kommer bli hemlängtan, känslan att inte först vara bekväm i det nya, att anpassa sig till helt andra vanor. Att inte bara ett trappsteg iväg kunna krama om min mamma eller pappa och prata om hur jag känner. Tidsskillnaden kommer vara svår, och kommer sakna vänner där hemma. Som tur med internet blir det snäppet enklare för oss au pairer att hålla kontakten med varandra och även med dom där hemma.

Jag kommer att komma hem till Sverige som en helt ny människa, starkare, gladare och mer taggad på livet än någonsin förr.


Tack att ni läste. Puss


Likes

Comments

Denna fredag har jag varit aktiv i hemmet och pyntat lite inför första advent. Rastlös som jag är gjorde jag hela köket när jag egentligen bara skulle sätta upp nya gardiner. Uppskattat blev det av min mamma i alla fall, och jag kände mig duktig efteråt, den där känslan man får när man faktiskt gjort något och inte slappat hela dagen.

Imorgon blev jag uppskriven på jobb, likaså några dagar nästa vecka också. Min lön för oktober var väldans låg så jag behöver jobba upp lite igen för att kunna klara mig första veckorna i USA!

39 dagar kvar nu! Allt är nästan fixat och betalt vilket känns otroligt skönt och avslappnande. Nu ska jag se till att njuta så mycket jag kan av min sista månad i Sverige, och förbereda mig mentalt för vad som ska hända!

Likes

Comments

Finns så mycket man måste gå igenom, skriva ut, betala osv. för att bli en au pair. Det var mycket mer än vad jag faktiskt väntat mig. Var till ambassaden i torsdags, fick mitt visum hem igår. Hälsoundersökning i fredags och tog tuberkulostest igår. Fick även min resa bokad igår, och idag har jag skrivit på en blankett för att ansöka om internationellt körkort.

Ska nu leta fram resväskan jag ska använda, och kolla Cultural Cares egen packlista och se till att jag har allt dem rekommenderar att man behöver ha med sig. Känns så roligt det här!

41 dagar kvar nu!!


Likes

Comments

Det är nu bara 57 dagar tills jag sätter foten på amerikansk mark och stannar där i 13 månader. Trots att det är bestämt att jag åker, finns det fortfarande massa förberedelser kvar för mig att fixa. Nästa vecka ska jag ansöka om mitt visum samt gå på en hälsoundersökning. Att få dem resultaten kan även ta ett tag, samtidigt som jag måste läsa igenom och välja de försäkringar jag ska ha.

Snön faller utanför fönstret, julmusiken är på och det pirrar i magen. Det är fortfarande svårt att förstå att jag ska åka om mindre än 2 månader. Jag ska spendera julen här hemma i Storvreta med halva familjen och sedan möta upp nästan resten under juldagarna. Det blir det perfekta slutet på året, och spenderad tid innan jag åker iväg.

Det som återstår nu för mig att spendera de dagar som är kvar är att jobba så mycket som jag kan, så jag har nog att klara mig när jag väl anländer. Jag ser så mycket fram emot det här, och att dela med mig av min resa!

Likes

Comments

Jag har alltid älskat flygplatser, dem ger ut så starka känslor på flera olika sätt. Jag får resfeber så fort jag sätter foten på Arlanda bara för att hämta upp någon som kommer och hälsar på. Att resa har nog alltid funnits i mitt hjärta, jag vet att det är det jag är menad att göra i livet. Förväntan, glädjen, pirret....,så spännande från det att man står i kö för att checka in till man sätter sig på sin plats på flyget och väntar tills det är min tur att åka till destinationen. Min familj har alltid valt att resa till USA, och jag fortsätter den traditionen nu nästa år och flyttar till Boston där jag ska få vara au pair till 3 små underbara barn.

 

Det är nu livet vänder för mig, jag har en chans att börja om livet på nytt och jag säger hejdå till allt det gamla som bara fått mig att stänga ögonen och inte se någon framtid. Jokes on you säger jag bara. Alla dessa jobbiga prövningar jag har fått gå igenom i alla mina 12 skolår har bara gett mig erfarenhet och jag kan inte annat än tacka dem som fått mig att må skit för se nu vilken människa jag är idag! Denna erfarenhet har gjort mig stark, självsäker och jag är redo för mer prövningar dit jag ska. Det kommer bara göra mig starkare och ett år från nu kommer jag inte ens tänka på allt det gamla. 

Dock finns det vänner som alltid, A L L T I D, funnits där för mig och er behåller jag, jag kommer tillbaka till er! 

Nu är det min tur att prata ut, jag har väntat för länge på att säga detta! Jag har gjort val i livet som inte alla förstått, som vissa tyckt är för hastiga beslut eller helt enkelt dumma. Men alla gör saker som inte alla håller med om, varför ska man lyssna på dem? Man känner sig själv bäst, och om man ser lycka i sina val så ska man följa sitt hjärta. De falska försvinner och sanna stannar kvar, man måste komma till den här punkten i livet. Skolan varar bara för en tid, men jag säger inte att man förlorar alla vänner efter studenten, men det händer dem flesta. Låt inte det trycka ner er, nya chanser kommer till att lära känna vänner som stannar för livet. 

Gör som jag, gå efter dina drömmar. Jag har fått kämpa så mycket för att komma till detta, och jag säger bara att allt är så värt. Allt slit av körkortsplugg, jobb-timmar, alla gånger cykeln gått sönder, regnskurar, lång vänte-tid....you name it, allt värt det. Den som väntar på något gott väntar aldrig FÖR länge.

Likes

Comments

Jag har kommit till den punkten där mitt liv totalt kommer att vända, jag har tagit beslut som kommer förändra mig och det känns bra. Jag önskar detta för alla, för den här känslan av frihet att kunna göra vad ni vill med ert liv, är helt fantastisk! 

I flera år har jag drömt om att en dag åka till USA för ett längre tag än 1 månads semester. Jag har kollat på massvis med olika möjligheter från att gå ett High School Year till att studera på universitet. Tillslut hittade jag ett alternativ som övervägde dem andra, vilket var att åka som en au pair i ett år. Det mest spännande med detta är att jag ej vet för tillfället vilken stat jag kommer hamna i, men det gör det även mycket roligare att det kan bil varsomhelst. Förra månaden åkte vi till Florida i 3 veckor, första morgonen satt jag mig på hotellrummets balkong som var precis mot stranden, mot havet. På min högra sida ser jag höga hus längst med stranden, på min vänstra sida lite längre bort en fyr. Jag, som vilken annan människa skulle göra, njöt varenda sekund av värmen, utsikten och atmosfären hela landet gav mig. Vi åt frukost, gick ner till stranden, till poolen och njöt hela första dagen, såsom resten av resan. Mitt första intryck var: "Jag måste flytta hit, på ett eller annat sätt!", och det var min startpunkt för att börja fundera på au pair igen efter att ha lagt ner idén förra året. 

Bilder från balkongen på hotellrummet

 

Jag började fråga min bror om möjligheter att flytta till USA, för jag kände verkligen en dragkraft att stanna kvar. Jag kunde se mig själv i detta land, ensam eller tillsammans med någon, oavsett så vill jag stanna! Han berättade olika sätt jag kan komma hit på, och uppmuntrade mig till att fortsätta med min au pair ansökan. Så jag började plugga till körkortsteorin, eftersom det enda jag måste fixa för att kunna åka är ett körkort. 

Även om Florida är underbart vackert och skönt, finns det mer av landet jag ännu inte sett. Mina tidigare resor dit har innehållit NYC, St Louis, Savannah m.m. Men jag vill se mer, upptäcka vad som finns och leva livet nu när jag ännu är ung och kan utforska. 

I eftermiddags skickade jag in min ansökan, och om allt går som jag vill så kommer jag komma iväg redan innan jul. För vissa kommer detta som en chock, för er som är nära mig har varit förberedda på detta. Som det ser ut nu kommer jag bara vara borta i ett år, med möjlighet till förlängning ytterligare 12 månader om jag skulle vilja det. Beror helt på omständigheterna, men jag är redo att börja ett liv på andra sidan Atlanten. Jag vet att min framtid ligger där, och jag ser fram emot att i ett år bo hos en amerikansk familj, vara barnvakt till deras barn och ha en underbar tid i Amerika. 

 

Inlägget blev lite upp och ner märker jag nu, men jag har ibland svårt att formulera mig rätt. Ska avsluta denna läsningen med ett par bilder från semestern. Blicka och längta tillbaka!

 

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 2552551183"

Likes

Comments

Tänkte ta mig modet att skriva ett inlägg om mitt liv sett från olika perspektiv, främst hur det är för mig. Ni får ha åsikter, säga vad ni vill till mig. Ärligt har det kommit till den punkten i livet då jag bara ser allt som en push framåt i livet.

 

Livet fram till sjätteklass var normalt, jag levde som ett barn ska göra. Hade blandade färger på kläderna, inget smink och en tygväska med stjärnor på. Hittade på massvis med fantasifulla lekar med mina vänner som blev till värsta äventyret från våra barnhjärnos perspektiv. Vid den tiden bodde jag ute på landet i Fjällnora, spenderade mina tråkiga ensamma timmar med att göra roliga filmer, eller lekte avatar med min bror medans vi hoppade studsmatta. Livet var perfekt, inga beskymmer.


Fjällbo Selknä runt 2007-2008

När vi alla började sjätteklass hade klasserna från låg-/mellanstadiet splirrats. Vi alla var kvar på samma skola men inte längre i samma klass. Vi blev även utökade med elever från två andra skolor som hörde till den skolan jag gick på. Inte nog med det, vi blev indelade i klasser beroende på vilken profil man hade valt mellan: slöjd, musik och sport. Mitt första val var textilslöjd, och jag gick i den klassen i ett år. När vi slutade sexan kom jag hem och grät hos mamma och pappa och förklarade för dom att jag inte trivdes i skolan längre, jag sa det inte högt men jag minns att jag tyckte det var ett helvete. Jag hade inga problem med att lära känna de nya tjejerna i klassen, men samtidigt började jag glida ifrån mina gamla vänner från mellanstadiet. Trots att jag hade två underbara nära vänner, kände jag mig fortfarande instängd och jag blev mobbad av några andra. Jag kände mig ful, äcklig och ivägen. Inte bara mobbning face to face med ord, utan även nätmobbning där jag fick se på tillexempel Bilddagboken vad de flesta tyckte om mig. Kommentarer som "usch, där är johanna" eller "haha vad ful hon är". Det var då jag började bry mig mer vad jag hade för kläder, jag började sminka mig och mådde ändå dåligt för mitt utseende. Jag stannade mycket hemma ifrån skolan, mestadels för att jag var deprimerad vilket ledde till att jag var sjuk oftare. Mina dagar spenderades med att kolla på Sagan Om Ringen, OJ vad jag älskar dem filmerna! 


Uskavi, sjunde klass. 2010

Till sjundeklass hade jag bytt profil till musik. Där var alla mina vänner från förr, och det tog inte lång tid tills jag bondade med dom igen. Dock började mina känslor svaja mellan två personer, en jag trodde ville smickra mig och en jag visste uppskattade mig och som jag visste var bra för mig då. Trots det, valde jag inte det mitt hjärta behövde, jag valde det mitt hjärta inte klarade av, vilket varade i 1,5 år av misär. Om denne person läser detta, ta mig inte fel, du är en fin människa på alla sätt och vis. Detta var bara inte bra för min del, det var den tiden jag behövde läka genom vänner, inte kyssar. Det slutade med att jag inte hade någon, jag blev ensam i skolan. Kom och gick utan vänner, utan ett hej. Jag kände mig ivägen, jag kände mig inte en del av dem. Hela åttan sänkte jag mina betyg, pga värre depression och mobbning. Jag hade ingen ork, jag klarade inte av något mer. Ändå kunde jag samla ihop den styrkan som behövdes för att inte brista ut i gråt varje gång jag kom till skolan och fick möta de människor som föraktade mig för något jag inte ens gjort. Tror att de njöt av att vara över någon oskyldig.


Sommaren 2011

 

Nian började och jag hade med mig i tankarna att nu är det sista året, jag var äntligen singel igen och kunde njuta av att jag snart skulle börja gymnasiet. Jag tog tillbaka kontakten med mina gamla vänner, men det var inte som förut. Jag hängde mycket med en tjejkompis och vi hade kul samt många gemensamma vänner i en annan stad. Vi åkte dit, och hade jätteroligt. Sedan på våren började vi med det sista projektet i musiken, nämligen en Narnia musikal. Jag fick äran att spela en av huvudkaraktärerna, Susan, och det gav mig det stora intresset för teater. Jag tog även modet till mig och var med i Musik Direkt och spelade ensam där med min gitarr. Livet flöt helt enkelt bara på. Jag visste exakt vilket gymnasium jag skulle välja, Lundellska skolan, Samhällmedia.
    Jag kom in, och när sommarlovet började kände jag mig säker på mitt val. Vi åkte till USA i en månad och för mig var det den perfekta presenten efter 4 jobbiga skolår. När vi kom hem började jag tvivla på mitt val av gymnasium, speciellt efter sommarjobbet jag hade på Fyrishov (som jag vägrat besöka sedan dess). Det blev för mycket för mig att gå från en kristen miljö till att jobba med okristna ungdomar som pratade om saker jag inte ens var bekväm med vid den tiden. Så i sista minuten bytte jag till Livets Ord igen, Estet Musik. Ett val jag inte ångrar en enda sekund, inte pågrund av att det är en kristen skola, utan för att jag har två fantastiska lärare i musik och teater som har jag har lärt mig så mycket av. 


Vårkonserten 2014 med Esteterna på LOKG

 

Det är inte förns tvåan på gymnasiet som mitt liv verkligen tog fart mot ett bättre håll. Jag lärde känna nya vänner utanför kyrkan, som nu är mina bästa vänner. Genom dom och även Rebecka, lärde jag känna Ludwig. Han har verkligen varit en hjälte i mitt liv, han har fått mig att se livet från en annan synvinkel och jag har aldrig kännt mig så lycklig och avslappnad på det här sättet någonsin. Jag vet att det fortfarande finns tid att mogna mer, mer tid för avslappning. 2015 och 2016 har varit en förändring, bara på det bättre sättet. 

Jag mår bra nu, jag har en fantastisk pojkvän som jag älskar mer än allt annat. Jag har ett roligt jobb med roliga kollegor och underbara vänner som finns där för mig i vått och torrt, som jag kan skratta med, gråta med och vara konstig med. 

Meningen med inlägget tänker ni? Jo, jag vill ge en förklaring till hur det har varit för mig, sånt som ingen annan förstått tidigare. Tack vare mitt förflutna har jag haft det svårt att tala med andra människor, hjälpa andra och hitta styrkan i att hjälpa mig själv igenom de tuffa perioder jag gått igenom. Det är fortfarande en daglig utmaning för mig, jag kan inte fullkomligt känna att det är lätt för mig att föra en konversation med folk. Mina ansiktsuttryck kan få mig att verka ointresserad, men tro mig jag är alltid intresserad av att höra vad andra har att säga. Det är jätteroligt att höra andras livshistorier, det är bara jag som har det svårt att ge ett svar som är tillräckligt bra för att ni ska lita på mig, att jag finns där för er. 

 

Om ni läst ända ner hit, haha grattis. Om något är oklart för er, ställ jättegärna frågor till mig privat så svarar jag på dom. Jag älskar att lära känna andra, ibland vågar jag bara inte ta första steget.

 

 

 

Likes

Comments

Varför är det fel? I dagens samhälle är det mycket snack om yttrandefrihet och därmed följer regler vad man får eller inte får säga, undantag som så. Jahapp, då är det väl ingen frihet om det ska finnas undantag? Det finns mycket jag vill ha sagt om mycket, om hur jag blir behandlad av andra, om hur andra behandlar andra och vad jag tycker om andras handlingar, såsom mina. Men om jag säger precis vad jag tycker har jag då sagt för mycket? Gränsen är så otroligt liten vilket jag tycker är sorgligt, vårt civil kurage är så litet att jag vill spy. Min mening med detta inlägg är att jag ska prata om grupptryck och hur dem påverkar andras åsikter. För jag förstår inte hur svårt det kan vara för vissa grupper att släppa in andra, bara för en liten konversation. Hur svårt det kan vara att ge ett mer utvecklat svar än "ja" eller "nej".

 

Grupptryck Det är sorgligt, hur grupptrycket blir tyngre och tyngre. Folk vill passa in, men tyvärr är kriterierna svåra och specifika. En stereotyp grupp formas av en ledare, en person som bestämmer vad alla ska göra och ibland hur man ska se ut, ja lite som i Mean Girls. Men den delen med utseendet är inte bestämt med ord, utan de andra som kretsar kring denna person vill se ut som hen. Ledaren trivs av uppmärksamheten och hen skapar traditioner som till exempel bowling, gaming eller kanske en unik handskakning eller fras när de träffas. Tillslut blir den populär och folk vill lära känna dom, men funkar det? Nej, de flesta gångerna är det omöjligt att ens få ett hej tillbaka. De är rädda för något annorlunda, det är som om deras hotell är fullt och har inga platser kvar där man kan övernatta. Ens hjärta kan aldrig vara begränsat, det är upp till en själv om man vågar göra rum för fler. Tillslut blir man ensam och slår sig tanken "varför har jag inga vänner kvar?", jo kanske för att du stängt ute andra människor under större delen av ditt liv att dem tillslut inte orkar bry sig om dig längre.

 

Att ha sin åsikt Folk blir allt mer rädda för konflikter, inte så konstigt då vad man än säger nu för tiden skapar en konflikt. Varför? Jo för folk bli allt mer känsliga för ord, folk tål mindre och mindre kritik för att alla vill ju känna sig som den bättre personen. Det finns många personer jag låter bli att prata med eftersom de bara har negativa svar till det jag har att säga, eller så vill dem inte ens svara mig utan de bryter ögonkontakten och börjar en konversation med någon annan. Hur kul är inte det på en skala?!

Snälla mänskligheten, SLUTA (!!!!!) med att ta illa upp, sluta med att stänga ute nya människor som kanske, bara kanske, skulle varit en välsignelse i ditt liv. Mitt nyårslöfte är att lära känna ännu fler människor! Om jag kan, kan du ;)

Likes

Comments

2015 har varit ett år som jag tror berört mig mest på alla olika sätt. När började allt vända egentligen?

 

Natten till fredag förlorade jag en nära vän till mig. Ett oskyldigt liv som försvann i en olycka, ingens fel, det var bara otur. Livet kan gå bort på bara en sekund och flera personer blir drabbade av det, som en ond cirkel. Nu vet jag dock att han är på en bättre plats, hos Jesus. Han var en tjänare av Herren och jag kommer få träffa honom en dag.

 

Jag tror vi behöver varandra mer än vad vi tror. Vi går runt och tänker: Jag klarar mig, jag är stark.

Good for you, really. Men var ALDRIG rädd att fråga om stöd eller berätta för en nära eller bekant om vad du tänker på. Man mår mycket bättre om man delar sina tankar med andra.

 

Jag är uppväxt i Sverige, jag har känt mig trygg hemma och i den miljön jag varit i. Den tråkiga sanningen är att nu vågar jag inte längre gå hem från Ludwig klockan 10 en vardagskväll. Varför då? Jo, mtp på världen, på allt som händer, på alla oskyldiga liv som tas i ett enda svep.

 

Min enda trygghet är värmen från Ludwigs famn, från vänners ord och familjens närhet. Jag ska ta vara på dem, och jag tycker du som läser detta ska göra det samma. Ta ingenting för givet, livet är dyrbart och man vet aldrig vad som ska hända nästa sekund. Var vaksam, se till att älska dina närmsta ❤️

 

Mina böner går ut till min väns familj, vi har förlorat ett stort föredöme, en underbar kille som bara ville gott.

 

Ta hand om varandra!

Likes

Comments