Header

​Jag hatar mig själv. 

Det är väl så jag vill introducera mig med mitt första inlägg. Inte för att det är något jag är stolt över eller skriver lite lättvindigt, utan för att det är ett faktum som har definierat och fortsätter definiera mig som person. Förhoppningsvis kommer det inte göra det i framtiden men det är då och nu är nu. 

Jag är mycket medveten om att påståendet "Jag hatar mig själv" inte borde användas lättsamt och jag vet att jag brukar dra till med hyperboler ibland men det här är inte en hyperbol. Jag hatar faktiskt mig själv, jag äcklas av mig själv och min personlighet. Detta är ett tankesätt som är så djupt ingrott i mig att jag har svårt att se något annat. Vilket självklart påverkar mig negativt när det kommer till allt socialt. Jag utgår ju nämligen ifrån min egen självbild för att bedöma hur andra ser mig. Ifall jag hade haft en normal självbild hade detta kanske fungerat men ifall jag utgår från att alla omkring mig avskyr mig vid första anblick så går det lite sämre. 

Jag har svårt att ha riktiga förhållanden med människor när jag verkligen inte ​förstår att de inte hatar mig. Jag förstår inte att människor tycker om mig. Jag tycker att de är dumma som gör det, för enligt mig finns det ingen giltig anledning till att gilla mig. En kompis blev kär i mig men inte trodde jag på det....egentligen. Jag kunde se tecken på det och från ett utomstående perspektiv lista ut att hen hade känslor för mig men jag förstår verkligen inte hur. 

Jag är verkligen rädd för att ha ett romantiskt förhållande med någon. Jag vill ha det, ibland så gärna att det gör ont, men jag förstår verkligen inte hur det ska gå till. Hur ska jag kunna vara i ett förhållande när jag känner mig och beter mig som att alla jag känner hatar mig? Känns riktigt jävla omöjligt ibland.


(Bäst jag publicerar detta innan jag rantar och detta spårar ur)

Likes

Comments