Hej kära ni.

Jag hoppas innerligt allt är bra med er. När jag väl väljer att kika in här vill jag ändå försäkra mig om att det jag förmedlar fyller någon form av funktion. Att varje bokstav som bildar ett ord, som i sin tur formar en mening ska få dig som mottagare att reflektera och förhoppningvis i sin tur generera någonting gott - en tankeställare helt enkelt.

Idag tänkte jag därför skriva kort om vad jag haft för mig sedan sist. Jag har gjort allt ifrån att yoga varje dag på mina kära yogastudio, till att grotta ner mig i böcker om meditation, holistisk hälsa, våra chakrans och njutit av långa solskens promenader. Bland annat fick jag även observera ett yoga-pass här om dagen och det utbytet av kunskap samt interaktionen av energi, i relation till att jag fick betrakta asanas ( positionerna) som andra utförde utan att själv aktivt delta var och är ovärderlig. Så lärorikt och jag är så välsignad och tacksam som fick erfara detta.

Jag har idag även medverkat i en poddcast. Yogiskt.se ( en podd om yoga och meditation) som drivs av fantastiska Jenny och Cecilia. Jag ska erkänna för er att jag kan säga att jag var lagom nervös i morse när jag skulle iväg till kungsholmen för att spela in avsnittet. Det hela började egentligen med att jag mejlade dessa två jordnära själar och ville tacka genuint för deras hängivenhet och värme som de sprider genom sin poddcast. Detta resulterade i sin tur i att jag faktiskt själv tog initiativet till att fråga om jag fick delta när jag hörde att det skulle starta en programserie till hösten kring temat psykisk ohälsa eller hälsa i det stora hela.

Detta såg jag nämligen som en unik möjlighet till att kunna få förmedla och delge andra inte mina egna erfarenheter och min historia av anorexin, depression och hur yogan samt meditationen, vegansk kost, ayuruveda och allmänt positivt tänkande fått mig att successivt återhämta mig. Vi talade om allt mellan himmel och jord, delvis hur jag insjuknade från början men också vikten av att lyfta bort skammen och skulden som sjukdomen ofta medför.

Jag tror att precis som Jenny sa ; " Det finns så otroligt många som kommer kunna relatera till detta oberoende vilken form av kris det gäller i livet, för alla går vi igenom livskriser. Varesig det gäller en skilsmässa, till ett dödsfall, anorexi, alkoholproblem eller liknande" - Det har hon verkligen rätt i. Livet är en lång resa och min har bara börjat, och jag tror vi alla kan må bra. Ingen väljer att bli sjuk men jag tror alla aktivt kan välja att bli friska men att det måste få ta sin tid. Det måste kunna få vara bäcksvart och göra fruktansvärt ont, ångesten måste ibland få klösa och tynga ner bröstet likt ett ankare som väger flera kilon för att vi ska kunna successivt hitta våra individuella verktyg för att bryta oss loss, ta bort sten efter sten. Lätta på trycket, lätta på tyngd efter tyngd.

Jag ville även vara väldigt noga med att betona att jag inte trodde jag skulle åstadkomma något världsomfattande som gjorde att jag förtjänar varken en guldmedalj eller en "offerkofta" genom att delge min historia. Det enda jag vill förmedla genom att delta var att förhoppningvis kunna få andra att också få upp ögonen för att det går att må bättre. I mitt fall har jag hittat mina individuella verktyg för att försöka att inte konstant vara den där perfektionisten eller prestationsprinsessan ända ut i fingertopparna ; mina verktyg är yogan, meditationen, min yoga studio, min yoga lärare, mitt älskade Nirvana, min familj och viljan till att vägleda andra på samma livsresa framåt. Mot ett gott och välmående liv utan psykisk ohälsa eller där ångesten inte längre tillåts hålla tyglarna.

Du är mästaren över ditt eget liv glöm inte det, du är skribenten till din egen novell, var inte rädd för att ibland stänga ett kapitel för att börja ett nytt. Vem säger att allt måste vara färdigt, perfekt välformulerat och ha ett slut innan något nytt kan påbörjas? Vem säger att den där guppiga svängen som fick dig att falla handlöst mot avgrunden inte var nödvändig för att du skulle kunna dra lärdom av dina misstag, torka bort smutsen och plåstra om skrapsåren för att resa dig igen?

Det jag försöker säga är att det finns inget rätt eller fel. Yogan för mig är inget jag bara gör, den är hela mitt liv och inte längre något jag reflekterar över eller känner att jag "måste göra" - Utan jag kan kravlöst ligga i barnet och bara vara, och det är just det. Jag önskar att alla kunde få uppleva den känslan av acceptans och sänka ribban på sin krav, radera ut några "måsten" - för vem är det egentligen som säger att vi måste göra någonting? Och vad är det för fel i att göra ingenting alls?

Vi tog även upp just fenomenet med att vi brukar dra ett likhetstecken mellan en diagnos och identitet. Det där vill jag sudda ut. Du är inte din sjukdom - du är inte anorexin - det är något du har. Yogan handlar om att förena, det betyder " att förena översatt från Sanskrit" och jag tror att vi alla kan förena vårt mentala psyke med vår kropp - med vår själ. Att vi alla kan bli hela, kanske inte fulländade men om vi försöker är vi i alla fall på väg i rätt riktning. Sociorexi var även ett begrepp jag använde i podden - det jag åsyftade var just att jag tror ( detta ord har alltså jag själv kommit på, låter kanske löjligt för många) men, det är trots allt samhällets normer och stereotyper i mångt och mycket som tenderar att generera psykisk ohälsa och ett begrepp som sociorexi tror jag därför skulle kunna få oss mer medvetna om hur vi på ett bättre sätt ska kunna hantera denna problematik för att våga tala öppet om den och inte tysta ner.


Jag är så ovärdeligt tacksam som fick medverka i deras podcast. I skrivandets stund är jag även så tacksam över att ni kikar in här och att jag får omges av så otroligt kreativa, inspirerande och målmedvetna, jordnära själar. I yogan har jag hittat hem och jag hoppas jag kan vägleda er i samma riktning för den känslan, den där känslan att " I am enough" eller rättare sagt "This is good enough" - jag behöver inte pressa mig själv mer. Jag duger som jag är, den är ovärderlig och den får jag uppleva gång på gång när jag vandrar på yogans stig framåt mot det friska.


Namasté ( Avsnuttet kommer att komma upp till hösten och givetvis kommer jag delge er då med tillgång så ni kan lyssna på mig vid önskat intresse).


Glöm nu inte att lyssna in till dig själv och ställ dig frågan " vad behöver jag idag?" , lyssna in kroppen och lyssna inte alltid till vad du borde göra eller måste. Njut av långledigheten och ta hand om er. Nedan följer lite bilder på bland annat vackra Jenny och Cecilia samt annat, jag njöt bland annat även av min lilla matlåda på kyrkogården vid Kungsholmen innan inspelningen. Det är något otroligt harmoniskt lugn som ligger som en bubbla över en kyrkogård, det var minst lika fint som att sedan få vandra hem längs med Stockholms långa hamn och bara betrakta vågorna, solljuset och känna "tack för att jag lever, och tack för att jag valde livet gång på gång trots att det svikit mig så många gånger om".


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej kära ni jag hoppas innerligt att allt är bra med er.

Min vecka började strålande då jag tog mig en promenad nu på förmiddagen och sen suttit och läst på studion där jag yogar. Allt bara andas harmoni och lugn där och jag är så ovärdeligt tacksam över den energin platsen bara genererar och ljuset som manifesteras där.


Senare i eftermiddag väntas ett yoga-pass för min del och innan dess ska jag läsa vidare en stund i boken "How Yoga Works", hela historien är verkligen häpnadsväckande men så värdefull.


Jag säljer även ett datorfodral för tillfället. Det är ett handgjort skinnfodral som är producerat på ett miljövänligt sätt. På insidan finns även utrymme för att placera mobiltelefon, linjal och ett extra fack. Inköpspris 1400 kr och jag säljer det för 800kr. Personligen har jag alltid varit den som tycker att second hand shopping är det allra bästa, eller när saker kan återanvändas att helt enkelt tänka cirkulärt - ur ett kretsloppsekonomiskt perspektiv. Återanvändning är a och o tror jag för att vi ska kunna ta avstånd från mass och överkonsumtion och gemensamt värna om djur, natur och miljö. Vi har trots allt bara en planet att bo på och den måste vi ta hand om gemensamt.


Hör av er till mig via intresse antingen på mejl : esmeraldaakryl@hotmail.com eller via instagram kan ni alltid skicka iväg ett DM, jag heter esmeraldasjogren där. Annars nås jag här på bloggen om ni orkar kommentera eller via Facebook där ni finner mig under namnet Esmeralda Sjögren.

Namasté, ni är fantastiska glöm inte att ta hand om er denna vecka och se till att varva ner när ni behöver, ladda om och gör saker som får dig att må bra. Våga ställa dig själv frågeställningen ; Vad behöver jag idag? Hur känns kroppen? Lyssna till kroppens signaler och kör inte bara slut på dig själv för du lever i ett konstant hjul av stress, det välkända ekorrhjulet som vi tenderar att allt för lätt fastna i.


All kärlek - nu ska jag fortsätta min vecka i ren YOGA- anda, jag hoppas ni tar hand om er, livet är skört men också så värdefullt därför är det viktigt att leva för nuet, drömma om framtiden och reflektera över det föregångna. Det tror jag får oss alla att växa som individer, genom att hjälpa sig själv att må bra kan en oftast i sin tur hjälpa andra att må bättre. Alla börjar vi någonstans.

Likes

Comments

Hej kära ni, jag hoppas allt är bra med er.

Idag är det Söndag och solen strålar utanför fönstret samtidigt som fåglarna sjunger i samklang - som en magisk liten musikalisk melodi vittrar dem och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Jag själv har lyckats dra på mig en redig förkylning tyvärr, hostar och snörvlar och har en sprängande huvudvärk. Inte för att jag ska klaga alls då de vars livssituation ser mycket värre ut än min, min förkylning är en petites i jämförelse med allt fruktansvärt våra medmänniskor, djur och natur får genomlida i andra delar av världen. Jag tror dock att nu när jag dragit i handbromsen, fått varva ner från att konstant köra på i 180 blås som en blind fartdåre har även kroppen sakta börjat indikera att den är trött. Helt slutkörd egentligen. Det jag har gjort idag är därför att varva solskenspromenader med läsande ur mina yoga böcker - "How Yoga Works" är en varm rekommendation verkligen. Annars varvar jag snorpapper och läsning om vartannat, inte mig däremot dock, det blir trots allt vad en gör det till.

Jag har dock även hunnit reflektera över en hel del när jag "bara" suttit och andats ut i samband med mina meditationsövningar på min älskade yoga matta. Det handlar just om prestationer i relation till sommar och sol.

Personligen älskar jag sommaren, jag är ett riktigt barfota barn och det är få dagar jag blir sittande inne. Oftast cyklar jag ner till vattnet för ett kvällsdopp, tar med mig yoga mattan ut, tar med mig picknick , åker på dagsutflykter till Rosendalsträdgård, eller kanske djurgården, går långpromenader med Akryl eller läser en bok medan jag ligger i gräsmattan, om inte annat finner ni mig i köket knåpande på ett roligt veganskt recept eller två.

Inlägget ville jag dock inte skulle handla om vad jag brukar göra under sommaren utan snarare om känslan av prestation i relation till att det nu faktiskt snart vankas ledighet och semester eller sommarlov för många. Jag upplever personligen att det nästintill kan bli stressande att sommaren står inför dörren. Vi har nog alla lagt foten på gaspedalen både i skolan och jobbet nu in i det sista och många är antagligen helt slutkörda nu. Ändå tenderar vi att planera upp hela somrarna , dem ska vara lika fyllda av saker och aktiviteter att vi knappt hinner reflektera eller andas ut och njuta under denna tidsperiod heller.

Jag kan absolut inte tala för alla, och jag tycker det är fantastiskt att läsa om andras sommarplaner, se att människor får göra saker som genererar energi. Det jag huvudsakligen dock vill påpeka är att det måste också vara okej att inte känna att vi behöver göra någonting alls. Jag tycker sommaren ska kunna få tillåtas vara kravlös. Jag tror vi generellt skulle må bättre av att inte jämföra oss med varandra. Det är självklart lättare sagt en gjort för vi tenderar att alltid jämföra oss med andra - nästintill blir vi ofta tyvärr även förblindande av detta och ser enbart till allt alla andra har men som du själv inte har. Släpp alla måsten, låt kraven falla från axlarna.

Inom yogan talar vi om våra ramas ( det är allt som är lite out going, de mer farofyllda övningarna eller en stressig prov/jobbsituation eller liknande) till våra tamas ( då vi snarare bromsar in och blir likt en soffpotatis). Oftast tenderar vi att hamna i antingen eller, men vi måste hitta vår balans ( sattva) och det är endast upp till varje enskild individ. Vi alla människor är unika och därför måste vi också utgå ifrån våra individuella behov för att finna vår inre balans.

Jag tror att vi alla kan motarbeta stress, psykisk ohälsa och sänka våra krav genom att våga reflektera över vad vi åstadkommer, vad vi drömmer om, men glöm inte heller att leva i nuet och känn Santosha ( med andra ord satisfaction). Tillåt dig själv att vara nöjd med något du åstadkommit just denna dag. Det behöver inte vara något stort, allt från det simplaste till det mest storslagna, eller vet du var nöjd över att bara vara den du är. Bara genom att vara människa är du ett mirakel.


Namasté och hoppas ni precis som jag kanske fick en lite tankeställare när det gäller känslan av stress eller oro inför att behöva prestera eller konstant åstadkomma något. Let the mind go and loose control - breath in and breath out, exhale and inhale. Du duger precis som du är glöm inte det.

Ni får en bild från när jag var ute med min lilla vovvé tidigare idag och söp in lugnet och harmonin från naturens under. Älskar hur blommorna nu åter slår ut.




Likes

Comments

Hej kära ni.

Det var ett tag sedan sist. Jag har låtit bloggandet eka tomt och fyllt det där tomrummet med studier, yoga, matlagning, långpromenader med hunden och en känsloexplosion av både glädje och tårar. Lite gott och blandat helt enkelt.

Jag har dock innerligt sakta börjat inse att jag saknar att skriva här. Att ha en plats där jag förhoppningvis kan dela med mig av inspiration, motivation, yogan, holistisk hälsa, meditation, recept, natur, djur, vegan mat och allt annat som ligger mig varmt om hjärtat. I veckan efter att lämnat in min sista inlämning i Samhällskunskap samt Internationella Relationer på 5200 ord så föll korthuset om jag ska visuellt försöka beskriva eller delge er en förnimmelse av hur det kändes. ÄNTLIGEN! Som jag slitet mig gråhårig och blå över den inlämningen, nu är allting äntligen färdigt i skolan för detta år, engelskan, filosofin, religionen, samhällskunskapen , internationella relationer och geografi 2. Nu väntas det endast slutbetyg i kurserna och efter allt slit är mitt huvud som en seg betongklump, en sörja av någon slags gegga.

Nu tänkte jag i alla fall försöka återvända hit, till mitt lilla oas där jag hoppas kunna delge er med pepp, och inspiration. Jag är i grund och botten en väldigt kreativ själ, jag älskar att läsa, fotografera, måla, sjunga, dansa, pyssla, laga och hitta på roliga veganska recept, experimentera med superfoods av diverse slag, simma, ta kvällsdopp, springturer eller långpromenader längs vattnet, umgås med likasinnade vänner eller allmänt bara vistas i naturen, insupa harmoni och lugn.

Jag har även distanserat mig härifrån delvis på grund av studier men också för jag upplevt en inre konstant dissonans. Jag är för tillfället väldigt ambivalent i frågan om hur jag mår, jag har inte tillåtit mig själv att känna efter. Jag har bara gasat och kört på i 180 blås, allt för att klara av skolan i enlighet med de höga ambitionskraven jag har. Jag är väl medveten om att en bristvara hos mig är att jag är perfektionist , att jag sätter för höga krav, att jag alltid pressar mig själv tills jag nästan nuddar avgrunden igen, tills jag inte orkar lyfta ett finger. Jag har dock insett att jag i alla fall är medveten om det och jobbar aktivt varje dag för att kunna stanna upp. Vet ni? Genom yogan, mina terapi samtal , meditation och andra små enklare verktyg har jag kunnat tillåta mig själv att våga vara människa, att våga tänka tanken att "okej", jag har gjort mitt bästa och mer än den insatsen kan jag omöjligt göra.


Jag har tillåtit mig själv de senaste dagarna att bara reflektera över saker , över de saker jag faktiskt åstadkommit, ibland skriver jag ner dem på en lapp. Jag vill inte försöka få det att framstå som jag förtjänar en guldmedalj eller bör kläs av en offerkofta men jag inser nu vad jag faktiskt gjort.


Jag har levt i en bubbla av konstant oró, kvällarna har fyllts av ångestmoln som gjort att bröstkorgen känts som den ska brista, jag har samtidigt gråtit av glädje och funnit min styrka i yogan, jag har förenat min kropp och knopp och börjat återhämta mig från anorexins vedervärdiga skador på riktigt. Jag har börjat leva inte bara överleva. Jag har ändå läst 1850 poäng i gymnasiet, jag har gjort som alla andra "velat och önskat". Jag har levt som en slav där min fotled varit fastkedjad i något som är så tungt som bly. De flesta dagarna i skolan har det känts som jag vandrat i kvicksand, gång på gång desperat försökt kämpa mig upp men återigen gång på gång blivit dragen ner igen. Ner sugen genom marken, kvävd. Tårarna har sprutat, knogarna har varit blodiga , ögonen har svidit och varit rödsprängda av tårar, jag har lagat matlådor från tidiga morgnar, planerat allt slaviskt enligt varje minut för att hinna med allt i den mån att jag nästintill fallit isär av trötthet. Jag har sprungit till läkare hit, socialtjänsten dit, allt för att konstant leverera, leva för någon annan. Känt mig som en bottenlös värdelös själ utan mänskligt värde när jag en gång i månad vandrat in på rektorns kontor för att lämna det där vita papper underskrivet av en läkare som spottat mig i ansiktet, det där vedervärdiga pappret så även kallat läkarintyg. Det där pappret skolan krävt för att jag ska kunna uppvisa att jag är kapabel att gå i skolan, att jag orkar. Jag har pressat mig själv så enormt detta år och är så fruktansvärt glad över att jag äntligen endast har ett år kvar nu efter vi går på sommarlov den 12:e Juni.


Nu får jag äntligen utrymme till att kunna andas på riktigt. Jag är trött på att behövt känna att det inte existerar något att leva för, att livet varit så håglöst och grått, fyllt av motgångar att jag tänkt, jag orkar inte kliva upp ur sängen idag. Anledningen till att jag ändå klivit upp var eviga dag, gått till skolan, sprungit på läkarbesök fortsatt acceptera att jag blivit trampad på, svalt ångestklumpen i magen, skrivit uppsatser maniskt för att kunna distrahera mig och isolera mig från verkligheten har varit tack vare att jag vet att det vänder.


Jag har en älskad familj att leva för, jag har älskad hund som berikar mitt liv med kärlek och ljus, jag har min älskade yoga, ( min yogastudio där alla blivit som en del av en extra familj för mig), jag har ett brinnande intresse för att hjälpa andra att må bättre för alla förtjänar att må bra. Jag tror bara att det handlar om att alla måste finna respektive individs egna redskap för att må just bättre eller i alla fall okej, och jag vill vara en del av människors resor i att återfinna just det; Välmående och hälsa vilket jag gjort genom yogan, meditationen, ayuruvedan och vegan maten, att bara omge mig med sådant som får mig att må bättre. Jag erkänner att jag inte tillåtit mig själv att må bra för jag tänkt att jag måste bestraffa mig själv för att jag aldrig räcker till - men nu har jag insett att jag snarare måste acceptera att jag räcker till precis som jag är för jag är just det : människa och bara det är unikt. Jag är varken övermänniska eller undermänniska, jag är varken en diagnos som skolan velat se mig som, eller någon annan sjukdom, jag är jag och det är mer än tillräckligt. Jag har mina brister, jag har mina styrkor men tillsammans kompletterar dem varandra och jag arbetar aktivt varje dag för att finna min inre balans (sattva) som vi brukar tala om inom yogan. Det ska varken tippa över åt ena hållet för mycket eller åt andra hållet, och vem säger att det är enkelt. Livet är en balansgång, men jag har valt att försöka balansera allt detta år så gott det går och tänker fortsätta framåt, för framåt ska vi. Kom ihåg för att vara kapabel att hjälpa någon annan måste du ibland hjälpa dig själv att må bra först.

Nu kommer ni alltså höra av från mig lite sporadiskt sådär, eller så kanske det blir oftare ändå, jag försöker att göra detta utan att känna att det blir prestationsfyllt vilket jag tyvärr tenderar att göra med det mesta. Alltid har jag varit en själ som vill göra saker till 1000% och helhjärtat och aldrig sett någon funktion med att inte göra det - så på den vägen vandrar jag nu, och hoppas ni vill följa med på resan framåt mot välmående och ett liv fyllt av glädje, där vi gemensamt kan manifestera ljus.

Nu ska börja kika i böckerna "How yoga works", The Art of Eating och Kristallmänniskan och kristalliseringsprocessen bara för att jag kan och älskar att läsa om just yogan, ayuruveda och hälsa, välmående, människors energier, vidga mitt perspektiv och förstå varför vi är så komplexa, och vilka underverk båda vår kropp gör rent fysiskt men också i relation till hur allt samspelar med vårt psyke. Ingen mer samhällskunskap för mig med andra ord, även om jag älskar att lära och alltid haft väldigt lätt för det så är det ändå så skönt att kunna "släppa taget" att tillåta mig själv att inte bara prestera, utan göra precis det som känns bra för stunden. Glöm inte att göra det ni också! Vi behöver sänka våra hinder , våra murar som vi själva kanske konstruerat och byggt upp och låta oss själva återhämta oss, att våga vara ledsen, att våga gråta, att våga ge upp för att resa sig igen är INTE att vara svag. För vet ni, genom våra svagheter finner vi också våra styrkor. Det är snarare otroligt modigt att våga erkänna för sig själv, blotta sin strupe och faktiskt ta ett steg tillbaka för att ladda om batterierna och sen fortsätta framåt igen fylld av ny energi.


Namasté , nedan följer en del bilder som får summera och ge er en glimt av vad jag har haft för mig på senaste tiden.


Likes

Comments

Hej kära ni.

Idag är det Lördag. Jag hoppas innerligt ni startade dagen på bästa sätt. Kanske tillåter ni er själva att andas ut lite extra under helgen och göra sådant som får er att må bra, omge er med energikällor.

Min Lördag inleddes med ett härligt yoga-pass. Det var en väldigt jordnära fin själ som vikarierade för Lena som brukar hålla i passet. Idag satte jag dock själv en intention för passet - att passet inte ska vara till för att prestera. Yogan ska kunna få vara kravlös, du ska inte behöva jämföra dig med vad personen bredvid är kapabel till att göra, vilka asanas eller inte som personen vid din sida kan praktisera eller inte.


Jag tror på att allt handlar om en själv, det handlar om din upplevelse på mattan och om du endast vill vila i barnet för att återhämta din andning - gör det. Våga andas ut och omsluta dig själv av energier, oberoende vad det är som bringar lycka och välmående till dig i ditt liv.


Efter yogan mötte jag upp Anders för en mysig lunch på Matapoteket. Jag åt veganska raw falaflar tillsammans med en stor sallad på alger, cashewvitlöksdressing och tomatsås, allt var gudomligt gott. Själv har jag gjort liknande falaflar hemma baserade på kikärtor, solroskärnor, spiskummin, färsk ingefära, riven morot, vitlök och citronsaft samt bovetemjöl för att få smeten att binda. En varm rekommendation från mig, fantasin är obegränsad när det kommer till matlagning av raw food och vegansk mat. Jag som dessutom älskar att knåpa med sådant i köket och har ett genuint brinnande intresse för det. Kan knappast bli bättre.

Nu ska jag plugga en stund och ladda om batterierna för i kväll händer det äntligen (!!) det jag väntat på i flera månader nu. Jag ska nämligen på en yoga-workshop med en av världens främsta yoga lärare. Hon heter Mona Anand och är grundaren till bland annat Yoga Nidra samt har varit med och utvecklat ISTHA-yogans grunder.

Workshopen beskrivs kort såhär:


"The Muladhara Chakra is the energy center that governs our survival and the way we function on this plane of consciousness – our family, occupation, money, etc. When balanced we feel grounded, relaxed and able to manage the demands or our daily lives. When imbalanced it can manifest as being under active/ tamasic where we feel fearful and anxious, lack focus and are disconnected from our bodies or overactive/rajasic where we feel stuck and unable to bring about change in our lives.

The practice will begin with pranayama to relax the body and mind and gentle asana focusing on the legs which is the segment of the body governed by the Muladhara chakra. Participants will then recline on bolsters to the sound of soothing music, essential oils and gentle hands on adjustments.

The workshop will end with a long yoga Nidra practice called ”The Tree of Life”, which focuses on releasing memories carried in our subconscious and unconscious and in our DNA and colors our ability to see things clearly."


Det kommer bli helt fantastiskt så om ni har vägarna förbi Nirvana, kom även ni ikväll.

Jag tänkte skicka med en liten länk så ni också kan anmäla er vid tänkbart intresse så kanske vi ses där?

http://www.nirvana.se/yoga/master-classes/


Namasté, ni får bilder från dagens magiska lunch. Glöm inte att ta hand om er och fortsätta skina som bara ni kan.

Likes

Comments

Hej kära ni.

Jag vill börja med att från djupet av mitt hjärta tacka för alla era gensvar på föregående inlägg. Att ni till och med stannar mig på stan för ni läst och uppmärksammat det jag skrev under gården (!). Detta gör onekligen att en gnista tänds inombords. En ovärderlig glöd som jag vill fortsätta manifestera tillsammans med er.

Idag begav jag mig tidigt till skolan som var fylld av massa härliga studenter, mina kära vänner närmare bestämt. Jag kunde knappt förmå mig själv att hålla ett öga torrt när kören sjöng och fåglarna kvittrade i parken vid Jarlaplan.

Personligen visste jag att detta skulle bli en otroligt utmanande dag för mig, framförallt psykiskt. Jag skulle ändå trots allt själv stått där med min mössa och varit färdig för att ta examen i år, 2017 skulle varit mitt år.

Pågrund av omständigheterna gällande anorexin, depressionen och alla tvång så har inte 2017 kunnat bli mitt år, kanske fanns det dock en mening med det? Kanske är det så att om jag aldrig gått igenom allt det jag gjort och fortfarande gör så hade jag aldrig formats till den individ jag således är idag?

Idag vet jag vad jag står. Jag står stabilt samtidigt som jag balanserar på en lina som är lika tunn som en sytråd. Jag vet hur lätt det är att tappa fotfästet , falla tillbaka och ännu en gång ligga med ansiktet ner mot avgrunden. Skillnaden från då och nu är dock att idag vet jag hur ovärdigt det är att falla. Jag vet vilken fot jag ska placera framför den andra, vilka steg jag måste ta för att kunna fortsätta vandra i rätt riktning.

Jag balanserar hellre på skör smal tråd än att inte försöka alls, för om jag inte försökt kommer jag förbli ovetande. Från djupet av mitt hjärta är jag så oändligt lycklig för att mina kära vänner efter 3 års studier äntligen får bära sina studentmössor med stolthet , för jag är lika stolt över dem. Jag får försöka vila i tryggheten och vetskapen om om att min tid kommer. 2018 kommer även jag vara färdig. 2018 står jag med studentmössan i handen. Var sak måste dock få ta sin tid.

Jag får konstant höra att jag inte borde skämmas över det förflutna utan snarare vara stolt över allt jag åstadkommit, att mina prestationer är något jag bör vara lycklig över för trots allt har även jag nu studerat i 3 års tid.

Jag har dock alltid varit den där lilla perfektionisten som ska " ha högsta betyg", ska göra allt rätt, ska prestera i allt och ändå aldrig nöjer mig. Den inställning är dock något jag genom yogan,meditationen och mina samtal tillsammans med min terapeut kunnat börja förändra.

Allt handlar nämligen om inställningen gentemot livet och dess motgångar respektive framgångar. Ibland brukar jag tänka att jag är helt inkapabel till att styra över min framtid, den är ännu oviss men jag kan i alla fall leva för nuet. Jag är kapabel till att faktiskt kunna påverka åt vilket håll jag önskar att livet ska falla ut åt. Idag gör jag ett aktivt val att också försöka skapa det bästa förutsättningarna för ett friskt och hälsosamt liv.

Idag mellan tårarna, uppsatsskrivning på lektion , en hel del kramar med mina nära och kära vänner så hann jag även med ett besök hos Syven på skolan. Jag fick klarhet i en hel del saker och det var som en sten föll från mitt bröst. Den tyngd som fängslat mig likt en fotboja, fått mig att kippa efter luft och vakna upp i sömnen av mardrömmarna med kudden blöt som en dygnsur tvättsvamp fylld av tårar börjar sakta upplösas.


Nu vet jag att antingen kommer jag studera ett år till på Viktor Rydberg Jarlaplan eller om jag mot alla odds kommer in på distans efter sommaren så slutför jag mina studier där. Även om jag för allt i världen hoppas på det sistnämnda - främst för att jag ska slippa springa i ett ekorrhjul dör jag tvingas komma med läkarintyg och bäva inför att ens kliva in i skolbyggnaden där jag av vissa endast blir sedd som en diagnos på ett papper. Så tänker jag påminna mig själv om att jag ändå snart läst 1850 gymnasiepoäng. Jag är också snart i mål oberoende om det blir genom att jag måste studera kvar via Viktor Rydberg eller ej men en sak vet jag säkert i alla fall att det kommer vända tillslut. Tills dess så tänker jag fortsätta framåt, leva för min yoga, leva för dem jag älskar, fortsätta kämpa varje dag. Att ge upp igen kommer aldrig bli ett alternativ. Tillsammans kan vi motarbeta psykisk ohälsa och jag vägrar förbli en passiv åskådare som inte agerar, jag vill arbeta aktivt för få andra att må bättre. Det både ni och jag dock aldrig får glömma är att ibland måste en rädda sig själv först för att kunna rädda någon annan.


Det är lite som när en ska flyga. Först måste du sätta på dig din egen syrgasmask för att i sin tur kunna hjälpa personen eller medmänniskan bredvid dig. Om du inte börjar med dig själv och räddar dig själv först är chansen egentligen större att ni båda går miste om livet. Det är nämligen så att gång på gång måste vi gå tillbaka till oss själva, vi måste börja där vi en gång startade. Det är heller inget fel i att våga börja om på nytt, våga be om hjälp eller ta till redskap och olika strategier för att kunna ta sig framåt. Ibland måste vi vara starka ensamma men tillsammans kan vi bli starkare.


All kärlek och värme till er, jag önskar er en fantastisk kväll. Glöm inte att ni är fantastiska människor. Låt saker ta sin tid och mogna i din takt i din egen livsresa framåt.

Namasté.

(Ni får några bilder från Södermalm som jag tog häromdagen , visst är körsbärsblommorna oemotståndliga). Låt dig själv blomstra likt växterna fäller ut sina blad när våren sakta börjar komma omkring.


Likes

Comments

Hej kära ni. Det var ett tag sen sedan sist.

Jag ska vara ärlig och säga att för tillfället håller jag på gå sönder inombords. Jag lever i en konstant bubbla av ovisshet. Trycket över bröstet gör det svårt att andas, jag fortsätter framåt i motvind. Väljer livet gång på gång trots att det mesta tycks motarbeta det jag strävar efter , ett frisk och fritt liv.

Ofta blickar jag tillbaka för att inse hur långt jag ändå tagit mig. För endast ett år sedan låg jag inbäddad i sjukhuslakan, isolerad från omvärlden och styrd av tvången, självhatet och destruktiviteten.

Jag är så trött på att bli identifierad som en sjukdom, som en diagnos utan mänskligt värde. Inte av alla - i yogan har jag funnit mitt livskall , min inre läkning. Jag vet i vilken riktning jag ska, jag vet att det är framåt jag alltid siktat. Den enda gången jag backar är när jag ska ta sats.

Snart har jag mot alla odds klarat av ytterligare ett år i gymnasiet, jag har blivit jagad efter läkarintyg, tårarna och panikattacker av ångest har avlöst varandra. Samtidigt som jag detta år mött och fått privilegiet att lära känna de mest fantastiska människorna i mitt liv. Min yoga-lärare, min terapeut, jag har funnit en inre glöd som jag trodde hade brunnit ut för flera år sedan då jag insjuknade i anorexin för första gången.

Ändå känner jag mig så fruktansvärt ambivalent inför framtiden, jag skulle tagit studenten i år om jag gång på gång inte tidigare hade blivit inlagd, sjukskriven och försökt utplåna varje atom av min existens. Jag skäms så fruktansvärt över min tidigare historia men påminner mig själv samtidigt om alla möjligheter som väntar framför mina fötter.

Jag fäller glädjetårar över att mina älskade vänner klarat av sina tre år och äntligen kan sätta på sig sina studentmössor och springa ut, samtidigt klandrar jag mig själv konstant för att jag inte kan göra detsamma. Jag vet att jag en dag också står där, att jag en dag också kan säga att jag klarade det. För tillfället måste jag dock acceptera att likaväl som jag är otroligt målmedveten och aldrig kommer ge upp, måste jag acceptera att jag också kan tillåta mig själv av att vara svag. Det är nog sant ändå, det som inte dödar det stärker.

Jag känner mig bara ensam, uttömd på energi, som en blomma som sakta vissnar men ändå vet att potentialen finns för att blomstra helt tillslut. Jag kanske måste få brista för att kunna resa mig igen, jag har gjort det förut och kommer göra det igen, aldrig att jag ger upp.

Ingen ska behöva vara ensam i sin kamp mot psykisk ohälsa, för tillsammans kan vi motarbeta den. Jag har funnit min väg framåt tack vare yogan, den väg jag tänker fortsätta vandra framåt på. Denna kväll tänker jag dock låta alla föregångna minnen stärka mig i stället för att försvaga mig. Jag tänker reflektera över mitt förflutna och dra lärdom av det i stället för att klandra mig själv för mina tidigare misstag för idag väljer jag aktivt ett friskt och fritt liv.

I kväll tänker jag dock låta tårarna rinna, tillåta mig själv att möta en av mina största rädslor - att våga visa mig svag - för vet ni egentligen är det så att genom att våga visa oss sårbara så vågar vi även visa på hur starka vi faktiskt är.

Tillsammans kan vi komma i mål, tillsammans kan vi manifestera ljus , alla individer förtjänar ett lyckligt liv, varför skulle jag vara ett undantagsfall? Ingen väljer att bli sjuk men alla kan vi välja att bli friska men var sak måste få ta sin tid, huvudsaken är att vi tar oss framåt, vågar drömma och tillåter oss ha visioner och mål.

Livet är ingen spikrak väg , alla kommer vi möta hinder , men glöm inte att stanna upp mellan varven och också reflektera över det du redan åstadkommit. Du är unik och en fantastisk människa.

All kärlek och värme till er - Namasté. Inom mig finns ett livsljus, inom dig finns ett livsljus, tillsammans kan vi låta den energin vägleda oss framåt i mörkret,

Ni får en bild från en solskenspromenad häromdagen. Ett steg bak, men det steget bakåt har jag endast tagit för att ställa mig i startposition igen - för nu bär det av framåt. Jag vågar hellre fälla ut mina vingar och prova att flyga, riskera att falla för att ta mig upp igen än att inte försöka alls, för då har jag i alla fall försökt.

Likes

Comments

Hej kära ni.

En del av er har frågat vart jag tagit vägen? Det värmer mig onekligen i hjärtat att ni uttrycker en oro, samt saknad efter mina små ord. Jag tänkte därför skriva ett väldigt ärligt och helhjärtat inlägg för att faktiskt delge er med hur situationen ser ut för tillfället.

Jag har alltid sökt svar på saker i livet, allt ifrån det mest simpla små tingen till svar på frågor som egentligen är så fruktansvärt komplicerat att knappast en enda själ kan förmå sig att vara kapabel till att försöka reda ut. Kanske är det också det som även bidragit till att jag från början insjuknade i anorexia?

Jag har alltid velat vara en prestationsprinsessa. Inom mig har det alltid bott en liten perfektionist både på gott och ont. Jag är van att få höra att jag är duktig, att jag är kapabel till att nå vad jag än drömmer om i livet. Det är dock jag själv som betvivlar. Jag skulle väl vilja beskriva mig själv som en astronaut. Jag söker konstant efter ljusglimtarna i form av stjärnor i den bläck svarta rymden. Den där rymden som är oändlig. Samtidigt bär jag en hjälm på huvudet som gör att jag kan andas. Inom ramen för den där hjälmen finns mitt liv. Allt kretsar kring syret i den där lilla hjälmen. Tack och lov har jag kunnat finna svar på mina komplicerade frågor genom att yoga och meditera. För mig är inte yogan bara något jag gör, eller praktiserar. Jag lever för yogan och precis som yogan i grunden står för att "förena" saker och ting har jag successivt börjat lyckas sänka garden, även om jag fortfarande ställer skyhöga krav på mig själv, så har den väglett mig till att våga tro att jag kan förena min själ med min kropp. Yogan och meditationen har fått mig att hitta mitt prana och faktiskt uppnå sattva (balans).

Senaste tidsperioden har varit fruktansvärt omtumlande för mig. Livet är så otroligt skört, om inte minst blev vi alla nog illa berörda sedan det fruktansvärda terrordådet under föregående vecka. Alla mina tankar, energi och styrka sänder jag till alla i världen som lider på ett eller annat sätt. Tillsammans kan vi motarbeta all ondska, om världen

Jag har gått igenom mycket i livet. Jag har överlevt självmordsförsök, tvångsvård på olika behandlingshem för ätstörningar. Jag har åkt mellan Söder Sjukhusets akutavdelningar och legat nerbäddad med både dropp och sond som skavt i halsen så stora sår uppkommit. Jag har haft ett hjärta som pumpat så svagt att jag ett flertal gånger snuddat vid döden, nästintill varit på andra sidan, en sida jag både räds för men också under många perioder av mitt liv suktat efter. Det har funnits perioder i livet där jag varit övertygad om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte existerade, jag har försökt utplåna varenda atom som min kropp består av ett flertal gånger. Jag har misshandlat min kropp, mitt psyke och brutit ner mig själv totalt. Konstant har rösterna i huvudet tidigare intalat mig att jag är duktig om jag inte äter, då duger jag och är i alla fall bra på något. Idag vet jag dock så mycket bättre än så, jag bara önskar att jag tidigare hade insett hur illa jag skadade min kropp, min omgivning och att vissa saker aldrig kommer bli detsamma igen på grund av mina tidigare år som sjuk.

Jag har suttit i rullstolar med kotor som gnagt mot sylvassa kanter, revben som gått av och liggsår har jag haft under vissa perioder som bildats bara av att jag legat ner i en vanlig säng. Vart vill jag då komma med detta inlägg kanske ni undrar? Vill jag vinna sympati. Nej. Det sista jag vill är att vinna medkänsla, eller bära någon slags offerkofta. Jag vill bara visa er hur fruktansvärd denna sjukdom är. Tala om för er alla där ute att det är inte värt det. Det finns inget som någonsin kommer göra ätstörningen nöjd, inte förens den dagen en själv möter döden. Allt för många har redan mist sina liv i någon form av psykisk ohälsa och det är bara genom att våga prata om det som jag tror vi kan förhindra att dessa blir fler.

Jag vill inte förbli en av dem som bara står vid sidan av medan så många oskyldiga människor lider, jag vill vara den som agerar aktivt och faktiskt hjälper till. I Tisdags brast allt för mig, efter ett besök på vårdcentralen med hot om tvångsvård, jakt i trappor för att ta puls och blodtryck, en fraktur i handen och tårar kände jag bara nu har jag fått nog.

Jag har hela tiden trott att jag är kapabel till att tillfredsställa allas andras önskemål. Omgivningens krav. Jag har i över ett år kämpat mig blodig för att komma med läkarintyg till skolan. Jag har kämpat mig blodig för att själv hitta alla medel och metoder som går för att bli frisk. Jag har blivit behandlad som ett djur av både min skola, min läkare. Jag har blivit sedd som en diagnos snarare än som människa. Jag har blivit utsatt för att folk nekat mig betygen, velat sett till att jag inte kan slutföra gymnasiet. Jag har och är på väg att mista min mamma som är funktionshindrad. Någonstans i allt detta tumult vet jag dock idag vart jag har min grund. Jag vet vart jag står, jag kommer alltid välja det friska framför det sjuka. Jag är så tacksam över att min Leif (min vägledande terpauet och kära yoga lärare, samt Birgitta, Leif och alla andra i min omgivning, familj) fått mig att orka fortsätta välja ett liv jag aldrig trodde jag skulle kunna få leva. Jag är inte min sjukdom och kommer aldrig tillåta någon att identifiera mig som om jag vore en diagnos. Någonstans önskar jag bara att jag hade kunnat få bli behandlad med mer medmänsklighet.


På Tisdag ska jag tillbaka till min läkare, hotet om tvångsvård hänger över mig på inga legitimerade grunder alls, samtidigt har vi skolmöte på Fredag för att planera mitt sista år efter sommaren på gymnasiet. Jag är fylld av rädsla, av skam, jag betvivlar mig själv, jag skäms över den jag är och vad andra fått genomlida på grund av mig. Hur min mamma fått slita under de perioderna i mitt liv som jag tidigare legat inlagd med LPT. Idag är jag dock friskare än jag någonsin varit, skillnaden är från idag och ett år tillbaka att jag idag inte längre behöver kämpa för att överleva. Jag behöver inte räkna antalet slag mitt hjärta slår, jag behöver inte ligga på en avdelning med någon som tvingar i mig mat. Idag lever jag faktiskt. Idag väljer jag livet, jag jobbar, jag är fast besluten om att slutföra gymnasiet, jag yogar och mediterar, jag umgås och värnar genuint om mina nära och kära. Min hjärna och kropp befinner sig inte längre i svält. Idag väljer jag konstant aktivt det friska livet. Samtidigt som jag är livrädd för att våga kasta mig ut i det okända är det just det jag gör. Vet ni, jag lever hellre med en oviss framtid, lär av mina misstag och vågar drömma om framtiden än att förbli ovetande och fångad i ätstöringens järngrepp. Jag känner mest live and let go, embrace the light because it will always be your own fight. För vet ni hur mycket stöd ni än får av omgivningen är det alltid upp till en själv tillslut, du måste vilja bli frisk själv för att det ska gå. Ni är inte ensamma, tillsammans kan vi bli friska. Låt inte fler år av era liv gå till spillo, för det är någonting som jag önskar jag hade insett tidigare. Allt det sjukdomen tagit ifrån mig. Alla de år jag aldrig får igen, allt jag kunnat gjort i stället.

Jag har dock hela livet framför mig, för framåt ska jag, och jag vill vägleda er på samma resa. Mot ljuset. Namasté till er alla.

( Ni får en bild på vårt vackra Stockholm jag tycker lyfter fram det ljus vi alla tillsammans kan manifestera). Tack för er omtanke och era kärlek, tacka dig själv för att du är den magiska , unika individ som du är, för det är dessa saker som gör dig till människa).

Likes

Comments

Hej kära ni.

Jag hoppas innerligt allt är bra med er en Fredag som denna.

Jag själv vill tillägna detta inlägg till att skriva om just ett ämne som berör många , ett ord som kanske är tabubelagt på mångas läppar men som otvivelaktigt behövs göras synligt, det handlar om rädslor. Alla är vi trots allt rädda för något. Det är dock otroligt individuellt vad varje enskild individ upplever en rädsla för. Jag själv kan ofta känna en kombination av både lycka och vemod när jag tänker på framtid för allt kan förändras så snabbt. Ena sekunden kan allt vara kristallklart för att i nästa stund bli lika mörkt som när stjärnorna tindrar på nattens svarta himlavalv.

Jag tror därför att bland det viktigaste vi kan göra är att bemöta våra rädslor. Våga öppna upp våra sinnen och faktiskt hur jobbigt det än upplevs som, våga kasta oss ut i det okända. Våga uppleva smärta, ångest, irritation eller andra känslor som kan tänkas vilja penetrera varje kroppsdel när vi kastar oss ut i det som fortfarande kanske känns obekant. Vi människor kanske ibland helt enkelt måste få famla i mörkret i ovissheten för att kunna återfinna de verktygen som kan generera energi i stället för tvärtemot. Energi som kan vägleda oss mot ljuset i mörkret. I stället för att låta vårt Vata ,Pita och Kapa vara i obalans tror jag vi alla kan finna ro i vårt Sattva, bara vi vågar tro.

Jag brukar personligen tänka att allt handlar om inställningen vi har till våra rädslor. Om vi väljer att exponera våra sinnen för det vi fruktar allra mest kommer det successivt generera att all den där tidigare känslan av obehaget som kan relateras till ett specifikt objekt, person eller kanske en aktivitet avtar. Det handlar om att ändra vårt eget tankesätt. Glöm inte att du är mästaren över dina egna tankar, det är du som sitter på din inre kraft och kan välja i vilken färdriktning du vill eller i alla fall önskar att ditt liv styrs mot.


Du är författaren till ditt eget liv, och det är både skrämmande men samtidigt också magiskt. Tänk vad du kan åstadkomma så länge du bara vågar möta dina rädslor. Tillslut kommer inte rädslorna existera i lika stor utsträckning, givetvis finns det ingen garanti som verifierar att dessa endast kommer "gå upp i rök", men du har i alla försökt. Du har gjort en insats, en insats i ditt liv till att försöka förändra till det bättre. Det ska du vara stolt över, du är fantastisk.

Dear to dream, dear to scream, dear to face your inner spirit, dear to set your fears free , I can create the life in which I can affect who I want to be.


Namasté, i morgon ska jag exempelvis möta en av mina rädslor, jag ska skriva Högskoleprovet och jag håller alla tummar och tår för er andra som också ska göra detsamma.


Esmeralda

Likes

Comments

Hej kära ni, det var ett tag sedan sist. Tiden har passerat och i ärlighetens namn har jag tappat fokus på både tid och rum. Jag behövde en paus, en paus där jag tillätt mig själv att andas. Fokusera på att aktivt arbeta för att må bra, därför har jag lagt all min energi på att yoga, jobbat, fokuserat på studierna och omge mig med sådant som genererar energi i huvudsak genom både yogan, meditation och vägledning av min psykolog, samt min yoga-lärare.

Jag har gått igenom en otroligt tuff period på senaste tiden, jag betvivlar, snubblar fram men väljer ändå att aldrig backa. Vissa människor i min omgivning har tenderat att gång på gång försöka sätta käppar i hjulet för mig på senaste tiden. Jag anklagar ingen, jag lägger ingen värdering vid deras agerande men det tar hårt. Att konstant bli dömd eller klassificerad som "sjuk" eller den där som blivit symbolik med anorexin betraktat utifrån vissa människors synsätt, får mig att fälla tårar. Jag har aldrig bett om att bli sjuk, ingen väljer frivilligt att insjukna i en svår psykisk ohälsa, men det är i slutändan alltid endast jag själv som kan välja att bli frisk. Jag blir bara urvattnad på energi när människor är så dömande, trångsynta och vägrar inse den konstanta kamp jag utkämpar varje dag. För vet ni, alla kämpar vi med något i livet och oberoende vad det än må vara bör vi hylla oss själva för att vi fortsätter kampen framåt.

Den enda gången jag tar ett steg tillbaka är när jag är påväg för att fortsätta mitt sprinterlopp framåt, mot det friska och fria livet.

Enda sedan jag varit liten har jag sökt efter svar på saker, jag har alltid varit en sökare. Nyfikenheten och passionen samt strävan efter att konstant lära mig mer om vår omvärld, om mig själv och mina begränsningar respektive styrkor tror jag är en lärdom vi alla behöver praktisera under hela livet. Ingen människa är någonsin fullständigt komplett, ingen människa är "perfekt". Personligen tror jag det mesta grundar sig i vår vilja till att finna en inre acceptans, att låta vårt prana (livsenergi) vägleda oss framåt på vår resa till att uppnå Sattva (balans och återfinna harmoni).

Alla bär vi på ett inre livsljus, jag är inte min sjukdom, jag är inte en diagnos, jag är en individ med mänskligt värde men jag kan inte heller förneka det faktum att andras onödiga kommentarer får klumpen av ångest att växa i bröstet. Allt för ofta tvingas jag påminna mig själv om hur långt jag ändå tagit mig, snart har jag ändå lyckats mot alla odds att slutföra nästan sex kurser på gymnasiet, jag har funnit min passion i livet - yogan, något jag vill dedicera mitt liv åt. Samtidigt vill jag aktivt förmedla buskapet att inget är omöjligt, det är endast du själv som sätter dina begränsningar, du är kapabel att uppnå vad du än må önska eller eftersträvar att uppnå i livet. Jag vill att du som individ påminner dig själv om att allt har en början, allt har en väg framåt varesig den är krokig eller spikrak, alla har vi ett syfte på denna jord; Genom att bara vara människa berikar du omvärlden med din energi, hylla dig själv för den du är i stället för att klanka ner på det du kunnat göra eller gjort bättre.

Du är älskad, och det är allt för många som famlar i mörkret och behöver en vägledande hand, en strimma av ljus som kan lyfta oss framåt. Så länge du vågar tro att du själv bär på den inre styrkan kommer du också kunna ta dig framåt. Kom ihåg att bara för att du tog ett steg bakåt inte orkade hela vägen fram just idag, återstår det en morgondag. Saker blir bättre tillslut, det kommer att vända ibland måste vi bara härda ut, det är genom våra motgångar vi kan skaffa oss nya erfarenheter och dra nytta och lärdom av våra misstag. För om vi aldrig tillåter oss att misslyckas , hur ska vi då kunna identifiera det faktorer som kan inkluderas i våra liv för att främja vårt välmående?

Jag tror på er, jag tror på att varje människa har ett syfte på denna jord, du kom till världen för att just du har en unik plats på detta jordklot och bara genom att vara den du är kan du göra den till en bättre plats.


Jag vill avsluta detta inlägg med följande ord som vi praktiserade under yogan här om dagen ; Santosha ( det är sanskrit och betyder med andra ord att tillfredställelse. I varje dag tror jag vi kan välja aktivt att finna någonting, varesig det är smått eller stort som kan få oss att känna oss tillfredsställda med det vi åstadkommit. Låt oss tillsammans fortsätta vårt sökande efter vårt livsljus för utan mörkret , utan toppar och dalar skulle vi heller inte kunna våga falla mot avgrunden för att återigen ta oss upp igen. Glöm bara att du aldrig är ensam i kampen. Jag väljer livet, jag väljer att hellre kasta mig ut i det okända, än att leva och förbli ovetande. Våga du med. Våga leva för det gör vi bara en gång, och våga utforma ditt liv på det sätt du vill leva, lev inte för andras skull, utan för din egen. För i slutändan handlar allt om att du själv måste må bra först för att kunna hjälpa andra att må bättre.


Namasté,

Esmeralda

( Ni får en bild på min magiska yoga-lärare, min guide, en kvinna som fått mig att inse att även jag är kapabel till att en dag nå mina drömmar och att det är fullt acceptabelt att saker får växa fram, blomstra över tid och utvecklas successivt ).


Likes

Comments