Hej kära ni.


Igår postade jag en bild på mig själv på Instagram då min älskade studentmössa äntligen kommit. Jag vill börja med att poängtera att jag är väl medveten om att jag fysiskt sätt är långt ifrån normalviktig, men allvarligt talat så godtar jag inte att en skriver vad som helst till mig. Innerst inne vet jag att ni bryr er men att lägga in kommenterar som skriver " Du är så mager att du kommer dö, eller ät jävla människa" - det känns inte särskilt humant.

Jag är väl medveten om vad som kan trigga andra eller inte, detta var dessutom en bild där min kropp nästintill är osynlig. Jag blir uppriktigt ledsen och upprörd över att trots att det är normalt att regera på andras utseende hur sjukt samhället är fixerat vid ideal. Jag är inte mer än människa, ingen vet hur jag dagligen kämpar för att konstant välja livet. Ja jag gråter. Ja jag sväljer, tuggar. Ja jag jobbar, yogar, pluggar, går i skolan. Ja jag lever, andas, jag överlever inte bara längre utan jag lever faktiskt även om det är begränsat av tyglarna som ätstörningen tyvärr fortfarande håller i. Men vet ni, jag väljer aktivt livet! Gång på gång väljer jag det friska framför det sjuka. Min sjukdom eller anorexin sitter inte i mitt somatiska tillstånd, jag är underviktig men jag ser inte samma sak som spegeln visar. Jag är inkapabel till att se det min omgivning beskriver trots att jag innerst inne vet att min kropp skulle må bättre av att väga mer. Det som dock gör mig så otroligt uppgiven är att andra tar sig friheten att utifrån en enda enstaka bild tro att jag inte kämpar.

Alla bör vi överväga vad vi väljer att publicera eller inte. Fundera en extra gång över vad som kan anses som triggande eller inte för det sista jag någonsin vill är att vägleda någon i fel riktigt. Jag tror vi måste vara öppna och ärliga både mot oss själva men också vår omgivning. Jag begär inte att någon ska förstå, jag begär inte att någon ska sympatisera med mig, jag begär bara att få bli betraktad som människa. Är det för mycket begärt? Kanske är jag endast egoistisk men igår föll tårarna som torkades bort av min magiska mentor Sanna som själv blivit frisk från sin anorexi sen flera år tillbaka. En sann förebild som visar att det verkligen går.


Jag tycker ingen ska behöva skämmas för att de blivit sjuka, för det är inte ett val en själv gör. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ens önska min värsta fiende att drabbas av anorexi, depression eller någon annan form av psykisk ohälsa. I stället för att klanka ner på varandra varför försöker vi inte lyfta fram och upp varandra? Det finns så många som finner stöd hos varandra och det är fantastisk men när det kommer till att trycka ner andra för egen vinning skull så tror jag i längden att det endast leder till djupare ärrbildningar av såren en försöker få att läka.

Jag begär bara att inte bli sedd som sjuk, är det för mycket begärt? Jag är jag och även om jag allt för ofta känner att det är så långt ifrån tillräckligt . Det räcker nu, jag tänker inte skämmas för att jag är jag.

All kärlek och värme till er - trots allt finns det väl något positivt i allt mörker och låt oss hålla fast vid det i stället. 


Likes

Comments

Onsdag.

Mitten av veckan är kommen.

Medan snön faller ner utanför fönstret har jag placerat mig i skolans bibliotek. Här ska jag studera några timmar innan jag beger mig iväg för en arbetsintervju. Samtidigt som min tankeverksamhet är väldigt spridd och tudelad för tillfället vet jag innerst inne vad jag vill. Vad jag behöver eller är det så att jag blivit fartblind?

Jag sitter här i biblioteket omgiven av böcker, skrifter, ord som formulerar meningar och som sakta konstruerar något form av sammanhang kanske en berättelse, en saga eller bara är ren litterär fakta. Oberoende vad det än må vara får det mig att tänka på att jag aldrig, precis som du får glömma att vi är författare till våra egna liv.


Alla har vi möjlighet till att skriva en del av våra kapitel i den bok som alltid har en början. En början där vi föds. En mittendel som utgörs av livet, men varje enskilt kapitel, varje tom sida som kan motsvara en dag är din. Den är alldeles tom, väntar där på att fyllas med sådant som får dig att förhoppningvis må bra. Vet ni. Det viktiga är inte heller att alltid avsluta ett kapitel eller göra någonting perfekt ( om det ens är definierbart vad som är "perfekt" eller inte. Det handlar snarare om att ibland våga lämna saker halvfärdiga, gå vidare till nästa kapitel för att komma vidare. För att ta sig framåt.

När jag sitter här i min ensamhet finns det i alla fall en sak jag vet säkert. Många kommer vilja läsa min bok, bli en del av några fragment av mina oskrivna blad, mina osammanhängande kapitel. Andra kommer följa med mig hela vägen till slutet, till boken en dag når sin ände. Vissa kommer bara läsa mina första rader för att redan dömt ut mig och slå igen den igen, kanske ta avstånd och inte ge livet en ärlig chans. Oberoende hur vi väljer att leva vårt liv handlar det dock i slutändan om att våga börja skriva på ett kapitel, att inte konstant sudda ut det små bokstäverna som får motsvara våra framsteg och bakslag här i livet, utan ta lärdom av det hela. Vägleda oss framåt, våga göra fel för att kunna göra om. Kanske blir det bättre , kanske blir utfallet i stället sämre, ingen kan någonsin veta. Jag chansar dock hellre och försöker fortsätta skriva än att leva i konstant ovisshet. Jag tycker du ska göra detsamma. Om inte nu, när ska vi då annars våga ? Varför vänta och dra ut på det hela? Livet varar inte för evigt, det är just därför varje enskild sida i din bok, din livsvandring framåt i livet blir unik, du är fantastisk och du är så viktig. Du är skribenten till ditt eget liv låt aldrig någon ta det ifrån dig. Skriv din bok på det sättet du vill utforma den, låt folk vara kritiska, låt folk vara vidöppna för oberoende hur omgivningen agerar är det trots allt du som ska leva ditt eget liv på bästa sätt.


All kärlek och värme från mig till er.


Likes

Comments

Hej kära ni.

Idag är det Tisdag. Tänk så tiden bara flyger förbi. Det gäller verkligen att ta vara på nuet ändå trots att vi ofta har dagarna fyllda till bredden med en hel lista som ska bockas av.

För tillfället lever jag i ett sorts ambivalens vakuum. Varje dag planerar jag till punkt och pricka för att hinna med, räcka till. Ändå lever jag konstant med den inre oron över att inte vara tillräcklig. Det är dock alla dessa gånger jag går tillbaka till mig själv, reflekterar över vad jag åstadkommit under dagen i stället för att fastna helt i allt jag "borde gjort". För vet ni det finns inga "måsten", det är vi själva som skapar dessa. Visserligen kan jag känna att behov av närhet, att jag måste jobba, äta, sova, duscha men i slutändan är det viktigaste du om du nu måste göra någonting att faktiskt ta hand om dig själv.

Det är så mycket lättare sagt än gjort. Jag är personligen en människa som ofta tar på mig för mycket saker och ändå tillslut står med tårar i ögonen när jag inser att jag inte är kapabel till att hinna med allt jag vill. Det är just då. Den där sekunden du betvivlar du måste våga tro. Tro på att det vänder och också utforma din verklighet så det blir möjligt.

Många gånger har jag talat med andra som lider av psykisk ohälsa och deras rädsla över att förlora sin egen identitet. Att det nästintill känt att sjukdomen, depressionen eller ätstörningen blivit det som sätter värdet på dem som människor. Om en svälter sig kommer sjukdomen legitimera dig som "duktig", eller om du skär dig så är du bra på något. Du är duktig, du räcker till. Men vet ni det är långt ifrån att vara duktig att misshandla sig själv, att motsätta sig det mest basala för överlevnad, att neka hungerkänslor och låta ångesten manifistera och ta hem vinsten. I slutänden är det nämligen ingen vinst, det är inget plussummespel där alla medparter kommer vinna på det hela - du är den som kommer förlora på det.

Ingen kommer tacka dig för att du tillslut inte orkar mer, för att du sprungit fötterna blodig och stressat ihjäl dig i livet för att leva upp till samhällets alla sjuka ideal som försöker definiera vad en bör göra eller inte. Du är den som måste ta hand om dig själv med hjälp av andra som får dig att må bra i din omgivning. Glöm inte att skapa en tillvaro där du inte behöver leva livet och ständigt känna en konstant stress eller oro. Du är inte din sjukdom, du är inte din diagnos, du är inte någonting som någon fastställt i din journal. Visserligen kan det vara bra att en får det på papper, får det verifierat att en har en problematik men jag tror inte på att vi därigenom ska behöva se hela vårt liv som den diagnosen. Alla bör utgå ifrån individens enskilda behov och försöka skapa förutsättningar för att den människan ska kunna få de bästa verktygen för att kunna bli bättre. För vet ni alla sjukdomar är i grund och botten olika och kräver därför olika behandlingsformer. Visserligen kan anorexi eller depression vara ett gemensamt samlingsnamn för ett antal diagnoser men varje individ är trots allt själv unik och har olika förutsättningar i livet, olika målsättningar och behov.

Glöm nu inte att du är mer än din diagnos, du är värd livets bästa och våga tro, våga hoppas och se till att inte bli sparkad på när du redan ligger handfallen ner mot avgrunden. Våga sträck ut en hand till dina medmänniskor och sist men inte minst våga be om hjälp när du behöver det. Tillsammans kan vi vara starka.

All kärlek och värme från mig till er. Nu ska jag kila iväg för att ventilera lite tankar hos min psykolog och sen väntar ett magiskt yoga-pass. Namaste.

Likes

Comments

Hej kära ni. Idag är det Måndag.

Jag har funderat en hel del på senaste tiden, ofta medför Söndagar den så kallade söndagsångesten. Många av oss upplever den nog då och då. Kanske känner vi pressen och stressen inför kommande vecka, alla utmaningar som väntar och kanske börjar vi redan successivt räkna ner dagarna till helgen återigen är kommen.

Det jag ville tillägna detta inlägg är dock därför i stället åt att skriva vad jag anser att vi bör lägga vår energi på. Jag tror alla individer i stället för att se veckorna fyllda av nya förhinder kan se dem som möjligheter i stället. Visserligen kanske ett prov, ett hektiskt jobbpass eller kalendern gnaga sönder dina inre tankegångar av oro samtidigt som kalendern är så fylld till bredden att inte ens en tom skrivrad finns kvar - men det är då det är så viktigt att vi faktiskt tillåter oss själva att leva i nuet. Vi behöver nödvändigtvis inte måla upp en fasad av välmående för ingen är mer än människa. Det är mer än okej att låta fasaden falla, gråta, vara frustrerad och ge utlopp för dina känslor. Det viktigaste är dock att återigen gå tillbaka till dig själv och ställa dig frågan " Vad behöver jag för att må bra, eller i alla fall bättre?". Och vem kan egentligen definiera vad som innebär balans för varje människa. För konstant talar vi om detta fenomen med att göra allting "lagom" mycket eller lite, men endast du själv kan sätta dina gränser. Du måste se till att våga stryka något från kalendern kanske för att få ihop det eviga livspusslet.


Det är alldeles för lätt att bränna sig själv rakt in i väggen. Sätta på sig skygglapparna och tro att allt kan gå på räls, att en kan är kapabel att köra i en hastighet där inte ens nödbromsarna kan rädda dig om du behöver stanna. Det kan resultera i en total koalition eller bidra till en känsla av misslyckande. Jag tror vi alla ska våga drömma, minnas gårdagen och planera framtiden men samtidigt ta vara på vardagens ljusglimtar. För det som är självklart idag är kanske inte det i morgon. Jag vill inte leva i en bubbla där jag tar livet för givet, det kanske må låta klyschigt att leva i nuet "karpa dagen" - men i slutet av dagen så är det ditt och din omgivnings välmående som det trots allt finns ett värde i.


Låt oss starta denna vecka med ett öppet sinne för både utmaningar, ett öppet sinne för förändring och ett öppet sinne gentemot oss själva, vår omgivning och glöm inte att omge er med sådant som ger energi. Hela ni är vandrande energihjul, ni är fantastiska. Låt den energin vägleda er genom veckan och rikta ljuset framåt. Ett steg bak, två steg fram och våga chansa, testa och prova på nytt, utmana dig själv men pressa dig inte till den grad att du inte mäktar med. För innerst inne är det ingen annan än du själv som förlorar på att köra helt slut på dig själv, du har ett liv och det är värt att ta vara på. Precis på samma sätt som du är värd och förtjänar livets bästa.

Likes

Comments

Hej kära ni.

Hoppas allt är bra. På senaste tiden har mycket av min tankegång kretsat kring hur jag ska orka? Om jag ska vara uppriktigt ärlig vet jag faktiskt inte emellanåt. Jag vågar tro innerst inne ibland att allt är möjligt, att jag är kapabel till att göra vad som helst men ändå gnager den här inre konstanta oron inom mig. Dagligen ställer jag mig frågan om jag är kapabel till att slutföra mina gymnasiestudier? Är jag kapabel till att ta hand min familj och mina vänner? Räcker jag verkligen till? Går det att bli helt frisk och fri som folk i min omgivning säger? Jag vet att det går att det handlar om vilja, att gång på gång åter välja det liv jag aldrig trodde jag skulle kunna leva idag.

Det är så lätt att fastna i den här inre oron av att leva i dissonans med sig själv. Få svårt att särskilja vad som är möjligt respektive vad som endast är en illusion eller en vanföreställning av någon slags konstruerad drömvärld.

Jag bär på en ångest i bröstet som får hjärtat att pulsera och accelerera till en hastighet att jag ibland inte tror jag kan andas. Jag torkar tårarna som faller som ett skyfall när jag tvingas bevittna min mammas outhärdliga smärtor. Jag önskar att jag var mer värd som människa, att jag ibland inte hade så extremt höga krav på mig själv att det nästintill är omänskligt att uppnå dessa. Ibland är jag bara trött på att vara människa. Jag begär inte mycket, inte heller att någon ska förstå, jag bara önskar att jag själv ibland inte behövde känna att morgondagen kommer bli en kamp. Jag vill inte behöva vakna upp och känna en oro konstant inför vad som väntar i en framtid jag ändå inte vet någonting om ännu, en framtid jag endast vågar drömma om.


Jag kan omöjligt veta vad morgondagen har att komma med, allt jag vet är att jag får försöka styra över det jag kan i nuet. Leva här och nu, tänka långsiktigt och försöka motarbeta rösterna i huvudet som får mig att handla orealistiskt i vissa sammanhang. Jag tror att vi alla kan hitta vår inre balans, finna vårt inre prana ( livsenergi) och få andra i vår omgivning att göra detsamma, kanske är det bara så att vi helt enkelt inte får ta för lätt på livet. Inte ta för mycket för givet för att oberoende hur vi väljer att handla eller agera i en viss situation kommer det medföra konsekvenser varesig de får ett positivt eller negativt utfall.

Igår besökte vi rörelsen Hare Krishna under religionslektionen och fick en otroligt intressant föreläsning av en munk som delade med sig av sina livserfarenheter och belyste den Hinduiska tron samt Bathi-yogan ( kärlekens väg). Det var otroligt givande, jag själv som älskar yoga blev helst frälst när jag satt där. Det var dock detta som fick mig att reflektera lite extra över att ingen människas livsväg är verkligen spikrak. Ingen kommer vandra fram genom livet utan att behöva möta toppar eller dalar men på vår vandring måste vi finna våra individuella verktyg för att kunna bestiga berg eller överkomma hinder som känns omöjliga. För vet ni? Det går. Det måste gå. Andra har gjort det så varför skulle inte du kunna det också? Livet är skört, det är bräckligt, jag kan mista den som står mig närmast i morgon eller om en minut men vi får inte heller glömma bort oss själva. Om jag mister mig själv är jag förlorad och ibland är jag rädd att jag har för många bollar i luften men jag ger hellre aldrig upp. Aldrig ska jag ge vika även om min konstanta inre oro får mig att betvivla mina förmågor och vad jag är kapabel till. Jag är inte mer än människa och kanske måste jag försöka arbeta med just det : att finna min inre acceptans i att jag gör så gott jag kan. För innerst inne är min högsta dröm att en dag få stå där, ha slutfört mina gymnasiestudie med de resultat jag vill, utbilda mig till yoga-lärare på Aruba, jobba heltid med något jag älskar och samtidigt hjälpa andra att finna glädje och lycka i livet. Kunna ge all värme och energi jag någonsin förmår till min omgivning och våga tro att jag också har en framtid fylld av lycka, densamma lycka som jag önskar alla i min omgivning och er.

All kärlek och värme till er, hoppet är det sista som överger oss. Oberoende oro eller tvivel. Ni får två bilder från templet, ett litet tips är verkligen att besöka Hare Krishna innan de ska stänga ner och flytta.

Likes

Comments

Hej kära ni hoppas allt är bra med er en Söndag som denna.

Jag har tänkt mycket på vad jag skulle vilja tillägna dagens inlägg åt, då jag vill beröra psykisk ohälsa och hjälpa andra genom att hjälpa mig själv att tillslut slå sig fria. Våga tala ut.

Idag tänkte jag därför skriva ett inlägg om mina erfarenheter från alla vårdbesök och sjukhusvistelser, behandlingar som jag genomgått på grund av delvis somatiska komplikationer på grund av ätstörningen men också psykiska åkommor.

Förra hösten fick jag ett brutalt återfall i min anorexi. Varje natt fanns det en önskan om att hjärtat skulle slå sitt sista slag. Kotorna skavde mot den mest mjuka madrassen och att sitta ner på en stol var smärtsamt. Min depression blev så påtaglig att jag såg en överdos som den enda vägen ut. Jag slogs mot min egen mamma. Min älskade mamma som gjort allt för mig. Tårarna rann och allt jag ville var att få försvinna. Att slippa bära på ångesten i bröstet. Få tyst på rösten som sa att jag inte var värdig nog att leva. Jag lyssnade, satte på mig skygglapparna och famlade i blindo. Trodde jag var på väg framåt, i rätt riktning när omgivningen såg att allt gick åt fel håll.

Sjukskriven från skolan blev jag efter att jag fått en brutal panikångestattack vilket resulterade i att jag lades in med tvång under LPT på BUP:s akutvård mottagning. Sterila sjukhusmiljöer, inglasade tv:apparter. Allt kändes så overkligt. Som jag tvingades genomlida en värre mardröm en jag någonsin tänkt mig. Allt är en aning suddig från denna tid, någonstans vet jag med mig att jag fick så starka mediciner för att hålla mig lugn att jag därför har minnesluckor.


Dagarna fortsatte jag tillbringa på sjukhus, in och ut , rullstol på Södersjukhuset, dropp, näringsdrycker, vägningar, EKG, och tårar. Ensamhet. Uppgivenhet. Jag var fast i den djupaste gropen. Ännu en gång hade jag fallit mot avgrunden, befann mig som isolerad i en värld där allt kretsade kring mat och att överleva eller att hjärtat inte längre skulle orka. Jag var dock så inställd på att fullfölja det sista. Jag skulle se till att hjärtat inte orkade. Vården häll mig vid liv under denna tid men aldrig har jag blivit så inhumant behandlad. Läkare efter läkare såg mig snarare som ett djur. Jag betraktades som ett vandrade benrangel utan mänskligt värde som ansågs vara för "farlig, impulsiv" för mig själv och min omgivning.

Att vistas i en miljö där alla andra är sjuka vet jag ärligt talat inte hur bra jag tycker det är - jag kan enbart tala utifrån egna erfarenheter. Jag blev själv i alla fall bara ännu sjukare. Att se någon annan gå med helt uppskurna armar framför mina ögon, samtidigt som de var helt okontaktbar och dysfunktionella på grund av för hög dosering av mediciner. Att se andra människor lida så fruktansvärt var något jag inte klarade av. Jag ville så gärna hjälpa andra men tvingades till slut inse att för att kunna rädda andra var jag först tvungen att rädda mig själv. För oberoende hur mycket hjälp som tillskrivs dig kommer du aldrig kunna bli frisk om du själv inte vill det.

Idag är jag så otroligt tacksam för att jag väljer livet. Konstant kämpar mot det friska. Inte ligger inlåst eller inspärrad i en sjukhusmiljö som för mig blev ett fängelse. Jag valde att bryta mig fri, välja bort all form av kontakt med vården när jag fyllde 18 år och ärligt talat är det, det bästa val jag kunnat tänkas göra för min egen del. Vården hjälpte mig aldrig nämligen, de insåg inte att anorexi och depression även är en mental sjukdom - utan såg enbart till de somatiska, de fysiska. Givetvis är det A och O att kroppen ska ligga inom ramen för en hälsosam vikt men det ska inte bara kretsa kring det i mina ögon. Jag tror den inre själsliga resan till att hitta sin balans (vårt prana, och våra energihjul i kroppen, chakrans) är minst lika viktigt att jobba med. Själ och kropp är trots allt ett, och det är den inre balansen vi måste eftersträva.


Jag kommer aldrig säga att det är lätt att välja livet, jag kommer heller aldrig begära någon att förstå hur mat kan bli ens värsta fiende, självsvält bli utvägen till döden och ångest som leder till en överdos. Allt jag ber er om är att aldrig själva ge upp. Det finns ett liv utanför sjukhusets väggar, ett friare liv som väntar på dig bara du vågar i kombination med hjälp från andra att ta det steget. Du kan, du förtjänar det och du kommer klara det!

Jag har betvivlat så otroligt många gånger, skrikit, gråtit, kastat tallrikar med mat, och legat inbäddad i bleka landstingslakan alldeles för många gånger. Idag är jag så tacksam att jag valt att kämpa för min egen skull men också för andras, utan stöd från alla er och min mamma skulle jag aldrig tagit mig ditt jag är idag. För idag kan jag faktiskt leva. Jag må inte vara helt frisk , men idag har jag en kropp som orkar yoga, orkar jobba, gå i skolan, umgås med vänner, ta hand om min familj. Idag handlar inte kampen om endast överlevnad, det handlar snarare om att hitta allt som i stället lyser upp i vardagen, ta vara på de ljusglimtarna och forma livet i den riktning jag önskar att det ska falla ut åt.

Mot det friska ska vi, om inte nu säg mig varför ska vi vänta? Du har inget att förlora, du kommer tacka dig själv i morgon för att du började idag och inte drog ut på lidandet ännu längre. För du kan och du är värd livets bästa.

All kärlek och värme till er från mig - glöm inte du är inte dina diagnoser, du är en enskild individ med ett värde som är ovärdeligt just för att du är den du är och ingen annan!

Likes

Comments

Hej kära ni hoppas allt är bra med er.

Idag är det Lördag och en får verkligen ta vara på att våren nu är kommen i princip. Tänk så mycket lite solljus kan göra för både själen och psyket.

I vanlig ordning började min morgon med ett härligt yoga-pass, det är verkligen veckans höjdpunkt. För att sedan följas upp av samtal tillsammans med min psykolog. Det var ovärdeligt för mig idag att få ventilera, bolla tankar och känslor och bara andas ut. Han är så klok och vis.

Efter detta mötte jag upp Anders på Matapoteket för lunch. Jag åt deras magiska raw pad thai gjord på allt ifrån zoodels ( zucchini som svarvats till pasta) ihop med vitkål,rödkål, surkål och algsallad i en raw cashewdressing med annat gott. Det var verkligen en succé för smaklökarna.

Visserligen kom en del tankarna efteråt men vet ni, det handlar om att utmana ångesten. Våga prova nytt och tänka innovativt. Våga gå emot anorexin och rösterna i huvudet som intalar dig att du inte är värd att äta. Självklart är du mer än värd att äta vad du vill, när du vill. Maten är A & O för den basala överlevnaden. Tänk i stället allt fantastisk som maten ger dig möjlighet till att kunna göra. Allt ifrån yoga, till att tänka klart, kanske jobba, eller studera - eller bara få hjärtat att pumpa blod.

Allt går med lite vilja och rösterna i huvudet kommer aldrig tystas ner om en inte går emot dem. Jag har verkligen kommit till den punkt där jag är så otroligt trött på den konstanta ångesten. Innerst inne som jag och min psykolog talade om så handlar anorexin om så mycket mer än bara mat,vikt och siffror. Det handlar om en inre själslig obalans som en måste försöka finna verktyg till för att lära sig hantera. För min del har just mina terapisamtal i kombination med yogan varit min främsta motivation framåt samt mina studier. Jag vet att jag kan härda ut ångesten, att det kommer vara värt det tillslut. Jag ska kämpa för mig själv och för att på så sätt kunna hjälpa och ta hand om andra som befinner sig i samma situation som jag, jag vill alltid finnas till som en stöttepelare för de jag älskar.

Namaste till er alla , hoppas ni får en underbart fin kväll oberoende hur ni väljer att spendera den. Glöm inte att ni är värda livets bästa, allt handlar trots allt om ens eget samt andras välmående tillslut.

Igår var jag även hos magiska Lova för 19-års firande. Tillbringade kvällen med riktiga stjärnor och kom hem kring 22 tiden från Gustavsberg följt av lite kvällsfika ihop med mamma innan jag kröp ner till sängs.


Likes

Comments

Ett steg bak. Jag håller andan. Måste härda ut. Tillslut vänder det. Det måste det. Trycket över bröstet är ohanterligt. Trötthet, oro. Men vet ni. Det går. Ett steg bak, två steg fram. ( En kort dikt).

Allas blickar gör ont

Hålet i bröstet värker

I det tysta vågar jag knysta

I mörkret fortsätter jag nysta

Någonstans finns ljuset

Jag skymtar en horisont av ljus

Tar vara på den styrka som vägleder mig ut

Alla vägar har ett slut

Vi måste bara härda ut


All kärlek och värme från mig till er - glöm inte att omge er med sådant som ger energi det ska jag i kväll när jag ska fira Lovas 19 - års dag. Jag måste ta vara på ljusglimtarna lite extra just nu för att orka. 


Likes

Comments

Hej kära ni, hoppas allt är bra med er.

Idag är det Torsdag och efter mitt besök hos doktorn igår började jag reflektera över just fenomenet med recovery-accounts.


Dagligen ser jag på instagram olika konton som förespråkar recovery- att våga stå upp för psykisk ohälsa, pusha varandra i rätt riktning men samtidigt förekommer även konton som enbart är avsedda för att trigga. Matbilder är det som fyller hela deras konton med bilder på en köttbulle eller salladsblad där det tydligt och klart beskrivs i detalj hur jobbig måltiden var.

Jag önskar bara jag kunde få alla att förstå hur ovärdig denna sjukdom är. Anorexi är en sjukdom ingen livsstil och jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur andra kan vilja vägleda någon i fel riktning. Jag tror vi alla måste våga spräcka hål på den bubbla av tabú som gäller psykisk ohälsa men ALDRIG att vi ska förespråka sjukdomen. Det är trots allt en dödlig sjukdom som medför sådana somatiska komplikationer att kroppens inre organ tillslut riskerar att ge upp. Det finns en gräns för allas kroppar och gemensamt för oss alla är att den är i behov av näring i form av mat som kan betraktas som ens värsta fiende när en lider av anorexi.

Att konstant ha en röst i huvudet som skriker att du "inte förtjänar att äta" och våga gå emot den rösten, våga bemästra att inte lyda demonernas befallning är ett heltidsjobb. Det är så mentalt krävande att ingen mänsklig individ knappast kan förstå.

Varje individs sjukdomshistoria samt bakomliggande faktorer till att en person från början insjuknar i psykisk ohälsa eller drabbas av en ätstörning är individuellt. Jag tror det viktigaste dock är att varje individ själv måste inse att det är inte självvalt att bli sjuk men alla har valmöjligheten till att försöka bli friska. Vissa behöver vårdens hjälp för att kunna ta sig framåt, medan andra som jag kanske väljer att avstå från behandling efter ett flertal gånger inlagda. Jag vet av egna erfarenheter att ingen behandlingsform fungerat för mig, allt har handlat om att det fokuserat enbart på vikt, kalorier, måltider och ångest. Jag har konstant behöva fråga mig själv hur en ska kunna lyckas bli frisk när en konstant vistas kring andra med samma problematik? Jag vet att det går att bli frisk och fri och även om jag inte själv är där ännu tror jag på att vi alla måste arbeta gemensamt för att våga välja livet. Vara uppriktigt ärliga mot oss själva, gå emot rösterna i huvudet för tillslut är allt upp till en själv. En ätstörning sitter heller inte i en siffra eller en storlek , oberoende underviktig, övervikt eller så kallad "normalvikt" så är det psykisk sjukdom. Det viktigaste är dock att du kommer ihåg att ​du är jätte viktig och det är det som betyder något i slutändan. 


Jag kan välja att ge upp, låta sjukdomen rasera det liv jag konstant dagligen kämpar för att fortsätta välja - det friska. Kampen är inte lätt, min kropp är fortfarande långt ifrån normalviktig och samtidigt som jag inte ser det som min omgivning gör, påtalar och anmärker är jag väl medveten om att kotorna inte bör sticka ut. Jag är så otroligt trött på att bli dömd - att människor tenderar att stirra och dra förhastade slutsatser. Ingen vet vilken kamp vi alla utkämpar som försöker bli friska - men en sak är säker vi måste försöka vägleda varandra i rätt riktning.

Du har ett val, att välja livet, våga gör det. Jag väljer livet gång på gång trots att både min depression, anorexi och ångest konstant skriker - men vet ni, jag väljer att INTE lyssna. För hur jobbigt det än är, hur motigt saker än känns så vet jag att tillslut kommer det vara värt det. Alla tårar , all smärta, all ångest. Tillslut kommer det vara värt det. Jag och ni måste bara orka härda ut. Tillsammans kan vi.

All kärlek och värme från mig till er. Jag väljer att våga snubbla, slå mig blodig för att resa mig blåslagen igen men fortsätta kriga. För kriget är inte vunnet förens vi är i mål. Du har bara en kropp, förstör den inte, den ska du bära med dig hela livet. Det skador du förorsakar i ugn ålder kan nämligen få komplikationer för resten av ditt liv. Livslånga men. Ta vara på dig själv medan du kan, investera i ditt välmående.



Likes

Comments

Hej kära ni!

Hoppas innerligt att allt är bra med er. Idag är det redan Onsdag vilket innebär att vi snart tagit igenom oss en hel vecka. Tänk så fantastiskt? Varje dag är egentligen ett mirakel om en väljer att fokusera på det ljusglimtarna som faktiskt ger oss energi, om inte minst nu när solstrålarna äntligen börjat glimta och våren sakta börjar blomma ut.

Jag vill börja med att tacka er alla för er otroligt fina respons som ramlar in här dagligen, både via bloggen, mejlen, samt i privata meddelanden och via Facebook. Varje gång blir jag så oerhört tacksam och fylld av energi. Ni är ovärdeliga. Stort tack även för responsen på inlägget gällande min fantastiska mamma.


Igår fick jag mindre roliga besked under Alla Hjärtans Dag. Som ni vet så var jag på arbetsintervju under förra veckan och jobbade även i Söndags på magiska Koloní på Bibloteksgatan. Tyvärr blev jag meddelad att jag inte fått tjänsten om jag inte kunde tänka mig att arbeta heltid - Stina (enhetsansvarig var dock själv väldigt ledsen över att behöva ge mig det beskedet då hon såg mig som en helt självklart legitimerad del av Koloni:s koncept gällande holistisk hälsa med fokus på välmående, veganism samt djur och natur. Jag hade innerligt önskat själv att jag kunde ta en heltidtjänst men det går inte ihop med skolan tyvärr. Trots allt måste min utbildning gå först, dessutom har jag så pass höga ambitionskrav så att kombinera skola med ett heltidsarbete går inte för tillfället.


Jag fick helt enkelt bara torka tårarna, inse att jag får arbeta utifrån nuet i stället. Skolan först, jobba kan jag göra hela livet, för hela livet har jag framför mina fötter, allt går med lite vilja.

Idag har jag spenderat dagen sedan tidig morgon i skolan för att plugga, egentligen hade jag inga lektioner idag men jag är medlem i vår underbara FN-kommitté där vi nu anordnat och spikat ett datum för att ha en klädbytardag på skolan tillsammans med vår miljökomitté. Så om sex veckor då kommer alla få ta med plagg hemifrån som en inte behöver så alla kan byta med varandra och resterande gå till stadsmissionen. Riktigt bra intiativ var vi alla i alla fall överens om - tror det kan bli riktigt bra.

Vid tre tiden begav jag mig till doktorn för blodprover samt puls och blodtryck - äntligen är alla värden i princip bra men måste fortsätta knapra järntabletter som sätter min stackars mage ur balans. Känns dock absurt att jag ska behöva be honom skriva ut läkarintyg till mina rektorer i skolan men är tacksam över hans engagemang och att han ens tar sig tid till det.

Allt blir dock vad en gör det till och jag väljer att lägga fokus på det som ger energi i stället för att ta. Det är ändå kanske så att för att vi i det långa loppet ska orka är det okej att vara svag, vissa saker sker kanske av en anledning och andra inte. Kanske fanns det en mening i att jag inte fick ett jobb jag drömt om, och kanske finns det en mening med att livet ändå tar oväntade vändningar? Jag har inget bra svar själv på frågan men en sak vet jag att varje gång någon frågar mig "Vart ska du?".

Kommer svaret alltid förbli framåt. Ett steg i taget men alltid i en riktning som vägleder mig mot mitt mål. Kan jag, kommer ni också kunna. Det är okej att inte alltid vara okej, du är inte mer än mänsklig och vet ni? Det. Att inte vara mer än människa är fantastiskt. Tänk allt du är kapabel till, allt din kropp gör dig kapabel till - springa, tänka, andas, leva, sova, uppleva saker. Våga lev nu , dröm om framtiden och minns gårdagen.


All kärlek och värme från mig till er.

Nu ska jag kila ut i köket och laga middag för att sedan spendera kvällen med planering och plugg. Ni får en bild från soliga Stockholm i morse när jag väntade på bussen till skolan. Visst är det verkligen vackert?! Carpe Diem så att säga.

Likes

Comments