Hej kära ni.

En del av er har frågat vart jag tagit vägen? Det värmer mig onekligen i hjärtat att ni uttrycker en oro, samt saknad efter mina små ord. Jag tänkte därför skriva ett väldigt ärligt och helhjärtat inlägg för att faktiskt delge er med hur situationen ser ut för tillfället.

Jag har alltid sökt svar på saker i livet, allt ifrån det mest simpla små tingen till svar på frågor som egentligen är så fruktansvärt komplicerat att knappast en enda själ kan förmå sig att vara kapabel till att försöka reda ut. Kanske är det också det som även bidragit till att jag från början insjuknade i anorexia?

Jag har alltid velat vara en prestationsprinsessa. Inom mig har det alltid bott en liten perfektionist både på gott och ont. Jag är van att få höra att jag är duktig, att jag är kapabel till att nå vad jag än drömmer om i livet. Det är dock jag själv som betvivlar. Jag skulle väl vilja beskriva mig själv som en astronaut. Jag söker konstant efter ljusglimtarna i form av stjärnor i den bläck svarta rymden. Den där rymden som är oändlig. Samtidigt bär jag en hjälm på huvudet som gör att jag kan andas. Inom ramen för den där hjälmen finns mitt liv. Allt kretsar kring syret i den där lilla hjälmen. Tack och lov har jag kunnat finna svar på mina komplicerade frågor genom att yoga och meditera. För mig är inte yogan bara något jag gör, eller praktiserar. Jag lever för yogan och precis som yogan i grunden står för att "förena" saker och ting har jag successivt börjat lyckas sänka garden, även om jag fortfarande ställer skyhöga krav på mig själv, så har den väglett mig till att våga tro att jag kan förena min själ med min kropp. Yogan och meditationen har fått mig att hitta mitt prana och faktiskt uppnå sattva (balans).

Senaste tidsperioden har varit fruktansvärt omtumlande för mig. Livet är så otroligt skört, om inte minst blev vi alla nog illa berörda sedan det fruktansvärda terrordådet under föregående vecka. Alla mina tankar, energi och styrka sänder jag till alla i världen som lider på ett eller annat sätt. Tillsammans kan vi motarbeta all ondska, om världen

Jag har gått igenom mycket i livet. Jag har överlevt självmordsförsök, tvångsvård på olika behandlingshem för ätstörningar. Jag har åkt mellan Söder Sjukhusets akutavdelningar och legat nerbäddad med både dropp och sond som skavt i halsen så stora sår uppkommit. Jag har haft ett hjärta som pumpat så svagt att jag ett flertal gånger snuddat vid döden, nästintill varit på andra sidan, en sida jag både räds för men också under många perioder av mitt liv suktat efter. Det har funnits perioder i livet där jag varit övertygad om att världen skulle vara en bättre plats om jag inte existerade, jag har försökt utplåna varenda atom som min kropp består av ett flertal gånger. Jag har misshandlat min kropp, mitt psyke och brutit ner mig själv totalt. Konstant har rösterna i huvudet tidigare intalat mig att jag är duktig om jag inte äter, då duger jag och är i alla fall bra på något. Idag vet jag dock så mycket bättre än så, jag bara önskar att jag tidigare hade insett hur illa jag skadade min kropp, min omgivning och att vissa saker aldrig kommer bli detsamma igen på grund av mina tidigare år som sjuk.

Jag har suttit i rullstolar med kotor som gnagt mot sylvassa kanter, revben som gått av och liggsår har jag haft under vissa perioder som bildats bara av att jag legat ner i en vanlig säng. Vart vill jag då komma med detta inlägg kanske ni undrar? Vill jag vinna sympati. Nej. Det sista jag vill är att vinna medkänsla, eller bära någon slags offerkofta. Jag vill bara visa er hur fruktansvärd denna sjukdom är. Tala om för er alla där ute att det är inte värt det. Det finns inget som någonsin kommer göra ätstörningen nöjd, inte förens den dagen en själv möter döden. Allt för många har redan mist sina liv i någon form av psykisk ohälsa och det är bara genom att våga prata om det som jag tror vi kan förhindra att dessa blir fler.

Jag vill inte förbli en av dem som bara står vid sidan av medan så många oskyldiga människor lider, jag vill vara den som agerar aktivt och faktiskt hjälper till. I Tisdags brast allt för mig, efter ett besök på vårdcentralen med hot om tvångsvård, jakt i trappor för att ta puls och blodtryck, en fraktur i handen och tårar kände jag bara nu har jag fått nog.

Jag har hela tiden trott att jag är kapabel till att tillfredsställa allas andras önskemål. Omgivningens krav. Jag har i över ett år kämpat mig blodig för att komma med läkarintyg till skolan. Jag har kämpat mig blodig för att själv hitta alla medel och metoder som går för att bli frisk. Jag har blivit behandlad som ett djur av både min skola, min läkare. Jag har blivit sedd som en diagnos snarare än som människa. Jag har blivit utsatt för att folk nekat mig betygen, velat sett till att jag inte kan slutföra gymnasiet. Jag har och är på väg att mista min mamma som är funktionshindrad. Någonstans i allt detta tumult vet jag dock idag vart jag har min grund. Jag vet vart jag står, jag kommer alltid välja det friska framför det sjuka. Jag är så tacksam över att min Leif (min vägledande terpauet och kära yoga lärare, samt Birgitta, Leif och alla andra i min omgivning, familj) fått mig att orka fortsätta välja ett liv jag aldrig trodde jag skulle kunna få leva. Jag är inte min sjukdom och kommer aldrig tillåta någon att identifiera mig som om jag vore en diagnos. Någonstans önskar jag bara att jag hade kunnat få bli behandlad med mer medmänsklighet.


På Tisdag ska jag tillbaka till min läkare, hotet om tvångsvård hänger över mig på inga legitimerade grunder alls, samtidigt har vi skolmöte på Fredag för att planera mitt sista år efter sommaren på gymnasiet. Jag är fylld av rädsla, av skam, jag betvivlar mig själv, jag skäms över den jag är och vad andra fått genomlida på grund av mig. Hur min mamma fått slita under de perioderna i mitt liv som jag tidigare legat inlagd med LPT. Idag är jag dock friskare än jag någonsin varit, skillnaden är från idag och ett år tillbaka att jag idag inte längre behöver kämpa för att överleva. Jag behöver inte räkna antalet slag mitt hjärta slår, jag behöver inte ligga på en avdelning med någon som tvingar i mig mat. Idag lever jag faktiskt. Idag väljer jag livet, jag jobbar, jag är fast besluten om att slutföra gymnasiet, jag yogar och mediterar, jag umgås och värnar genuint om mina nära och kära. Min hjärna och kropp befinner sig inte längre i svält. Idag väljer jag konstant aktivt det friska livet. Samtidigt som jag är livrädd för att våga kasta mig ut i det okända är det just det jag gör. Vet ni, jag lever hellre med en oviss framtid, lär av mina misstag och vågar drömma om framtiden än att förbli ovetande och fångad i ätstöringens järngrepp. Jag känner mest live and let go, embrace the light because it will always be your own fight. För vet ni hur mycket stöd ni än får av omgivningen är det alltid upp till en själv tillslut, du måste vilja bli frisk själv för att det ska gå. Ni är inte ensamma, tillsammans kan vi bli friska. Låt inte fler år av era liv gå till spillo, för det är någonting som jag önskar jag hade insett tidigare. Allt det sjukdomen tagit ifrån mig. Alla de år jag aldrig får igen, allt jag kunnat gjort i stället.

Jag har dock hela livet framför mig, för framåt ska jag, och jag vill vägleda er på samma resa. Mot ljuset. Namasté till er alla.

( Ni får en bild på vårt vackra Stockholm jag tycker lyfter fram det ljus vi alla tillsammans kan manifestera). Tack för er omtanke och era kärlek, tacka dig själv för att du är den magiska , unika individ som du är, för det är dessa saker som gör dig till människa).

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej kära ni.

Jag hoppas innerligt allt är bra med er en Fredag som denna.

Jag själv vill tillägna detta inlägg till att skriva om just ett ämne som berör många , ett ord som kanske är tabubelagt på mångas läppar men som otvivelaktigt behövs göras synligt, det handlar om rädslor. Alla är vi trots allt rädda för något. Det är dock otroligt individuellt vad varje enskild individ upplever en rädsla för. Jag själv kan ofta känna en kombination av både lycka och vemod när jag tänker på framtid för allt kan förändras så snabbt. Ena sekunden kan allt vara kristallklart för att i nästa stund bli lika mörkt som när stjärnorna tindrar på nattens svarta himlavalv.

Jag tror därför att bland det viktigaste vi kan göra är att bemöta våra rädslor. Våga öppna upp våra sinnen och faktiskt hur jobbigt det än upplevs som, våga kasta oss ut i det okända. Våga uppleva smärta, ångest, irritation eller andra känslor som kan tänkas vilja penetrera varje kroppsdel när vi kastar oss ut i det som fortfarande kanske känns obekant. Vi människor kanske ibland helt enkelt måste få famla i mörkret i ovissheten för att kunna återfinna de verktygen som kan generera energi i stället för tvärtemot. Energi som kan vägleda oss mot ljuset i mörkret. I stället för att låta vårt Vata ,Pita och Kapa vara i obalans tror jag vi alla kan finna ro i vårt Sattva, bara vi vågar tro.

Jag brukar personligen tänka att allt handlar om inställningen vi har till våra rädslor. Om vi väljer att exponera våra sinnen för det vi fruktar allra mest kommer det successivt generera att all den där tidigare känslan av obehaget som kan relateras till ett specifikt objekt, person eller kanske en aktivitet avtar. Det handlar om att ändra vårt eget tankesätt. Glöm inte att du är mästaren över dina egna tankar, det är du som sitter på din inre kraft och kan välja i vilken färdriktning du vill eller i alla fall önskar att ditt liv styrs mot.


Du är författaren till ditt eget liv, och det är både skrämmande men samtidigt också magiskt. Tänk vad du kan åstadkomma så länge du bara vågar möta dina rädslor. Tillslut kommer inte rädslorna existera i lika stor utsträckning, givetvis finns det ingen garanti som verifierar att dessa endast kommer "gå upp i rök", men du har i alla försökt. Du har gjort en insats, en insats i ditt liv till att försöka förändra till det bättre. Det ska du vara stolt över, du är fantastisk.

Dear to dream, dear to scream, dear to face your inner spirit, dear to set your fears free , I can create the life in which I can affect who I want to be.


Namasté, i morgon ska jag exempelvis möta en av mina rädslor, jag ska skriva Högskoleprovet och jag håller alla tummar och tår för er andra som också ska göra detsamma.


Esmeralda

Likes

Comments

Hej kära ni, det var ett tag sedan sist. Tiden har passerat och i ärlighetens namn har jag tappat fokus på både tid och rum. Jag behövde en paus, en paus där jag tillätt mig själv att andas. Fokusera på att aktivt arbeta för att må bra, därför har jag lagt all min energi på att yoga, jobbat, fokuserat på studierna och omge mig med sådant som genererar energi i huvudsak genom både yogan, meditation och vägledning av min psykolog, samt min yoga-lärare.

Jag har gått igenom en otroligt tuff period på senaste tiden, jag betvivlar, snubblar fram men väljer ändå att aldrig backa. Vissa människor i min omgivning har tenderat att gång på gång försöka sätta käppar i hjulet för mig på senaste tiden. Jag anklagar ingen, jag lägger ingen värdering vid deras agerande men det tar hårt. Att konstant bli dömd eller klassificerad som "sjuk" eller den där som blivit symbolik med anorexin betraktat utifrån vissa människors synsätt, får mig att fälla tårar. Jag har aldrig bett om att bli sjuk, ingen väljer frivilligt att insjukna i en svår psykisk ohälsa, men det är i slutändan alltid endast jag själv som kan välja att bli frisk. Jag blir bara urvattnad på energi när människor är så dömande, trångsynta och vägrar inse den konstanta kamp jag utkämpar varje dag. För vet ni, alla kämpar vi med något i livet och oberoende vad det än må vara bör vi hylla oss själva för att vi fortsätter kampen framåt.

Den enda gången jag tar ett steg tillbaka är när jag är påväg för att fortsätta mitt sprinterlopp framåt, mot det friska och fria livet.

Enda sedan jag varit liten har jag sökt efter svar på saker, jag har alltid varit en sökare. Nyfikenheten och passionen samt strävan efter att konstant lära mig mer om vår omvärld, om mig själv och mina begränsningar respektive styrkor tror jag är en lärdom vi alla behöver praktisera under hela livet. Ingen människa är någonsin fullständigt komplett, ingen människa är "perfekt". Personligen tror jag det mesta grundar sig i vår vilja till att finna en inre acceptans, att låta vårt prana (livsenergi) vägleda oss framåt på vår resa till att uppnå Sattva (balans och återfinna harmoni).

Alla bär vi på ett inre livsljus, jag är inte min sjukdom, jag är inte en diagnos, jag är en individ med mänskligt värde men jag kan inte heller förneka det faktum att andras onödiga kommentarer får klumpen av ångest att växa i bröstet. Allt för ofta tvingas jag påminna mig själv om hur långt jag ändå tagit mig, snart har jag ändå lyckats mot alla odds att slutföra nästan sex kurser på gymnasiet, jag har funnit min passion i livet - yogan, något jag vill dedicera mitt liv åt. Samtidigt vill jag aktivt förmedla buskapet att inget är omöjligt, det är endast du själv som sätter dina begränsningar, du är kapabel att uppnå vad du än må önska eller eftersträvar att uppnå i livet. Jag vill att du som individ påminner dig själv om att allt har en början, allt har en väg framåt varesig den är krokig eller spikrak, alla har vi ett syfte på denna jord; Genom att bara vara människa berikar du omvärlden med din energi, hylla dig själv för den du är i stället för att klanka ner på det du kunnat göra eller gjort bättre.

Du är älskad, och det är allt för många som famlar i mörkret och behöver en vägledande hand, en strimma av ljus som kan lyfta oss framåt. Så länge du vågar tro att du själv bär på den inre styrkan kommer du också kunna ta dig framåt. Kom ihåg att bara för att du tog ett steg bakåt inte orkade hela vägen fram just idag, återstår det en morgondag. Saker blir bättre tillslut, det kommer att vända ibland måste vi bara härda ut, det är genom våra motgångar vi kan skaffa oss nya erfarenheter och dra nytta och lärdom av våra misstag. För om vi aldrig tillåter oss att misslyckas , hur ska vi då kunna identifiera det faktorer som kan inkluderas i våra liv för att främja vårt välmående?

Jag tror på er, jag tror på att varje människa har ett syfte på denna jord, du kom till världen för att just du har en unik plats på detta jordklot och bara genom att vara den du är kan du göra den till en bättre plats.


Jag vill avsluta detta inlägg med följande ord som vi praktiserade under yogan här om dagen ; Santosha ( det är sanskrit och betyder med andra ord att tillfredställelse. I varje dag tror jag vi kan välja aktivt att finna någonting, varesig det är smått eller stort som kan få oss att känna oss tillfredsställda med det vi åstadkommit. Låt oss tillsammans fortsätta vårt sökande efter vårt livsljus för utan mörkret , utan toppar och dalar skulle vi heller inte kunna våga falla mot avgrunden för att återigen ta oss upp igen. Glöm bara att du aldrig är ensam i kampen. Jag väljer livet, jag väljer att hellre kasta mig ut i det okända, än att leva och förbli ovetande. Våga du med. Våga leva för det gör vi bara en gång, och våga utforma ditt liv på det sätt du vill leva, lev inte för andras skull, utan för din egen. För i slutändan handlar allt om att du själv måste må bra först för att kunna hjälpa andra att må bättre.


Namasté,

Esmeralda

( Ni får en bild på min magiska yoga-lärare, min guide, en kvinna som fått mig att inse att även jag är kapabel till att en dag nå mina drömmar och att det är fullt acceptabelt att saker får växa fram, blomstra över tid och utvecklas successivt ).


Likes

Comments

Hej kära ni,

Hoppas allt är bra med er.

Jag tänker ofta ut vad jag ska skriva. Jag är gärna den som vill precisera ord , att allt ska vara perfekt. Skinande rent. Jag inser bara inte själv ibland att jag tar på mig för mycket. Idag är det Söndag och flitigt sitter jag som säkert många andra av er och planerar inför nästkommande vecka. Pusslar och planerar, fyller kalendern till bredden med saker som ska avverkas.

Det är just det här jag vill tillägna dagens inlägg åt att skriva om. Stressen över att hinna med allt.

Alla människor tror jag kan känna igen sig i känslan av att sitta och oroa sig inför nästkommande vecka. Vi tenderar ganska lätt att falla in i negativa tankebanor och den så kallade erkända Söndags ångesten börjar smått krypa sig tätt inpå skinnet. Enda in i ryggmärgen kan ångesten, oron och stressen över prestationer, jobb, skola eller andra så kallade "måsten" etsa sig fast.


Det är då det är så viktigt att stanna upp. Reflektera över vad behöver jag verkligen göra av detta? Är detta något som får mig att må bra? Vad resulterar detta i både på kort och lång sikt?

Personligen tror jag vi alla har lätt att tendera att fastna i det konstant stressiga hjulet som en ekorré spinner vi snabbt igång och börjar springa. Som i ett evigt kretslopp fortsätter vi stressa över saker som vi borde gjort, eller saker vi är inkapabla att påverka som väntar framför oss.

Mina bästa råd är helt enkelt att försöka planera så gott det går. Ingen människa är kapabel att förutspå framtiden. Jag tror dock innerligt på att vi själva kan välja att försöka leva i nuet. Ett nyckelord eller en affirmation som jag själv alltid försöka påminna mig om är att

" You are not perfect, either am I because it is all of the imperfections that make us human and that is a part of life which make you to the most beautiful soul on earth, a living soul".


Ingen människa är perfekt, alla kämpar vi med något, vi vet bara inte vad respektive person kämpar med eller mot förens vi lärt känna dem. Kanske får vi heller aldrig veta. Det är alltid lätt att spela ett skådespel för galleriets skull så att säga, att framställa saker som om att allt är skinande perfekt och bra. Att vara människa handlar dock om att kunna våga visa alla sidor av ett och samma mynt, både de positiva och de negativa. Ingen ska behöva upprätthålla en fasad för att omgivningen ska tro att du mår bra. Det är okej att vara sårbar, det är okej att vara svag. Glöm bara inte att i första hand sätta ditt välmående i framkant. Det är så mycket lättare sagt än gjort, jag vet det, men för att kunna hjälpa andra att må bra måste du också börja med dig själv. Jag tror vi aldrig blir helt fullärda, kanske är det också en del av universums lag, konstant lär vi oss nya saker i takt med att saker förändras eller vi tilldelas nya livsåskådningar på livet.

Lär av dina misstag, gör om, gör rätt, våga göra fel, men våga leva också, jag lever hellre och chansar brukar jag tänka än att dö ovetande och ångra att jag aldrig kastade mig ovetande ut i den oförutsägbara framtiden.

All kärlek och värme till er. Idag kändes det verkligen som våren var på väg, ni får en bild från min promenad i Vitabergsparken med Akryl. Äntligen kommer ljuset till oss, ta vara på det.

Namasté, ni är fantastiska människor.

Likes

Comments

Hej kära ni.

Hoppas innerligt allt är bra med er. Förhoppningvis har ni kommit att njuta lite extra av solen som äntligen tycks vilja kika fram.

Idag började jag min Lördag tidigt som vanligt. Jag älskar att försöka stiga upp tidigt för att verkligen utnyttja dagen till fullo. Efter morgonpromenad i solskenet med min lilla solstråle till vovvé begav jag mig iväg på Yoga och terapí samtal med min psykolog. Det var mer än välbehövligt båda delarna just nu. Jag känner mig väldigt tankspridd. Vi diskuterade bland annat ayuruvdea som står för "kunskap om livet" och dess egenskaper, våra charkens ( livshjul) och hur vi människor på bästa sätt kan arbeta för att eliminera obalanser i kroppen. Både psykiskt men också mentalt.

Yogan är trots allt i grunden meditation och står för att förena. Det handlar om att vi ska bli kapabla till att rensa ut och ventilera våra tankar, reflektera över dem men inte lägga så mycket värdering vid dem. Jag tror verkligen på allt som har med ayuruveda samt yogan i sin helhet att göra, det är otroligt intressant att studera vilka element en tillhör som människa. Enligt Ayuruvedans indiska läkekonst finns det nämligen tre elementära energier eller också så kallade doschor : Vata (vind, rymd och luft), Pitta ( eld och vatten), Kapha (jord och vatten). Genom att själva med denna kunskap kunna identifiera vilket element en tillhör kan vi lättare förebygga om motverka obalanser i kroppen. Det är i sin tur ett verktyg för att automatiskt skapa balanser och välmående, för i slutändan handlar det om att du själv måste må bra för att andra i din omgivning också ska kunna göra det.


Jag möte annars upp Anders efter yogan för lunch på matapoteket, vi knatade sedan iväg och köpte yoga-böcker samt raw-food tårta till mamma som snart fyller år. Yoga böckerna fyndade vi på rean på Bokia, bland annat var den ena boken Yoga är min terapí som är skriven av fantastiska Janesh Vaidya, samt den andra boken av Malin Berghagen som heter Yoga : ett livsval. Tårögd av tacksamhet gick jag glad därifrån och sedan införskaffade jag mi även ett Mandlada halsband som betyder så otroligt mycket för mig ( ni ska få se vid ett senare tillfället).


Livet blir vad vi gör det till tror jag. Alla utkämpar vi vår egen kamp på ett eller annat sätt , ingenting kommer förbli lätt men det handlar om att finna verktygen för att göra ett aktivt livsval för att manifestera livet i rätt riktning. Mot det positiva, mot ljuset och framåt. Låt dig själv skina, låt dig själv vara den unika människa du faktiskt är och tacka dig själv för att du är du och ingen annan.

Jag önskar er en magiskt fin kväll, för min del väntar en del läsning i mina nya böcker om både Yogan och Ayuruveda men också religionsplugg och geografi, en fin kombination ändå.

Namasté. Du är en krigare, och en krigare bär ett svärd, men en yogi som Malin sa bär sin yoga matta och jag tänker personligen att alla människor bär på ett inre ljus, en glöd som aldrig kommer slockna så länge du fortsätter att kämpa för att ljuset inte ska slockna till aska. 

( Jag avnjöt deras magiskt goda raw - veganska pizza med cashewost som de gjort) en varm rekommendation från mig om ni har vägarna förbi på Södermalm är att kika förbi Matapoteket).


Likes

Comments

Vi lever i en enda värld,

Ägd av ingen,

Gemensamt delad av alla,

Vi lever under en och samma himmel,

Vi är alla en droppe i havet,

En droppe i den stora oceanen,


Likes

Comments

Idag är det Torsdag.

Veckorna verkligen bara flyger förbi. I Tisdags var jag på ett välbehövligt samtal med min psykolog där jag fick utlopp för att ventilera en hel del viktiga tankar. På senaste tiden har det hänt väldigt mycket i mitt liv, både saker som påverkat mig positivt samt negativt. Vi pratade dock väldigt mycket om att det alltid finns två sidor av ett och samma mynt så att säga - eller rättare sagt att det finns alltid ett ljus i mörkret. Det är varandras totala motsatser och kontraster men kompletterar alltid varandra. Ungefär som Yin och jang. 

Jag tror att allt i livet egentligen är just så. Vi tvingas gång på gång möta motgångar för att således kunna identifiera framgångarna. Allt vi gör är inte perfekt för ingen människa är fulländad. Precis som min psykolog sa så är livet ett evigt lärande där vi aldrig blir helt fullärda och i slutändan kommer vi ändå förhoppningvis ägna oss åt det vi är ämnade för, eller har en driven passion för i livet.

Idag är det grått och kallt på himlen, det är blaskigt och kyligt men efter mitt samtal med min psykolog har jag lovat mig själv att varje dag oberoende framgångar eller motgångar identifiera något som skänker livsglädje och ljus.


Så idag är jag tacksam för dessa tre små saker ( ett råd och tips till alla er där ute är att varje dag skriva ner antingen för er själva, eller dela med er till någon annan något som lyst upp er dag). Det behöver inte vara något omfattande eller storartat för i slutändan är det ändå det där lilla extra som kommer kunna konstruera det mest värdefulla tillslut. Det handlar bara om att vi lär oss identifiera dessa små guldkorn och ta vara på dem

1) Att vår presentation i engelska gick bra

2) Att jag tagit mig igenom skoldagen trots både kyla och en extrem ångest samt nervositet inför alla examinationer jag haft denna vecka men som nu äntligen är avklarade

3) Min älskade mamma, och mina älskade vänner, min hund och min familj

Veckans höjdpunkt måste dock ändå vara Tisdagens yoga-pass och samtal med min psykolog. Tänk vad vi människor är kapabla till egentligen, allt vi kan åstadkomma så länge vi fortsätter våga drömma och sträva för att nå framåt.

Jag tror på er, våga tro på er själva också. Glöm inte att du är skribenten till ditt eget liv, låt dig själv se varje dag som en ny möjlighet till att börja om på nytt. Ett oskrivet blad som väntar på att fyllas av nya nyanser , färger, former och strukturer som skänker dig och din omgivning energi.

Namasté och ta vara på varandra. Ni är strålande stjärnor som förtjänar livets bästa.

( Bilden är på min lilla vovvé som är mitt livsljus i alla lägen).


Likes

Comments

Hej kära ni jag hoppas allt är bra.

Idag skyndade jag iväg tidigt till skolan för att ha mentorstid samt öva inför Engelska presentationen vi har i morgon. När jag väl kommit fram får jag dock ett meddelande om att mentorstiden är inställd. Lagom trött och frusen så stannade jag i alla fall kvar i skolan och pluggade Engelska innan jag nu precis kom hem. Vintern är här och jag kan känna att det känns lite vemodigt med kylan men efter lite kramar med mina fina vänner i skolan, några peppande ord till de av mina vänner som ska iväg i kväll på iväg på 100-dagars fest för att fira in att det endast är 100- dagar kvar till studenten.

Visserligen hade även jag själv kunnat gå men jag är ingen party pingla så att säga. Jag kan tycka det är ganska jobbigt eller psykiskt påfrestande att vara ute sent och alkohol är även något jag avstår helt från. Visserligen kan en alltid ha lika roligt utan alkohol så länge en får omge sig med bra människor, men jag väljer ändå att spendera kvällen hemma med Engelska plugg.

Det är just där skon klämmer idag. Det som får allt att göra lite extra ont. Jag inser hur jag sakta börjat isolera mig själv allt mer. Jag får svårt att känna att jag räcker till och drar mig därför i stället undan. Samtidigt som jag avskyr att vara ensam, vill jag heller inte känna mig till besvär när jag är kring någon, att jag är en börda. Det blir så tudelat allt för mig.

Innerst inne ska jag inte ljuga för varken er eller mig själv. Trots att jag "springer" ut i år med studentmössa, utan en komplett gymnasieexamen kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Det har runnit ner längs mina kindben och lämnat kvar svarta sträck nästintill varje dag nu mera. Jag hatar mig själv för att jag blev sjuk från början. Jag hatar mig själv för all den tid jag låtit anorexin ta av mitt liv. Jag hatar anorexin för att den från början såg till att jag var tvungen att bli sjukskriven för tredje gången sedan jag var 13-år gammal. Jag skulle egentligen bara vilja kunna vrida tillbaka klockan och ruska om den där lilla ovetande 13-åriga Esmeralda och säga " FAN TA DIG SAMMAN FÖR DENNA SJUKDOM KOMMER FÖRSTÖRA DITT LIV".


Jag är så otroligt besviken på mig själv att jag inte springer ut i år och är färdig med gymnasiet som de flesta av mina vänner. Konstant ekar det där ihåliga tomrummet som fylls av en ångestklump i mitt bröst, den där ångesten som gör det extra svårt att andas, att existera.

Ibland tänker jag vad jag gjort för fel? Varför blev jag sjuk från början? Varför insåg jag inte att när en lever med en ätstörning finns det aldrig någonsin något som kallas "nöjd". DU kan tappa kilo efter kilo, låta gram efter gram rinna av kroppen och se siffrorna dala på vågen ändå kommer sjukdomen aldrig bli nöjd. Det är därför den så många gånger varit på väg att resultera i min egen död. Jag vet bara en sak säkert att trots besvikelsen, trots all ångest, trots att jag betvivlar och tvekar så kan jag bara göra en sak och det är att fortsätta framåt. Jag får torka tårarna, ta mig samman nu i stället , pussla ihop de bitar av fragment som finns kvar. Försöka sätta plåster på det vidöppna såren och hoppas att det en dag blir till blekta ärr.

Jag måste fortsätta vara stark. Har andra kunnat, då kommer jag också kunna. Tillsammans kan vi , men tills dess får jag helt enkelt leva med den smärtan och oron, det måste vända tillslut.

(Jag önskar så innerligt att den där 13-årig Esmeralda insett i tid vad hon höll på med, hur många år sjukdomen skulle ta av hennes liv. Ibland känns det som det var igår även om det nu passerat flera år, jag är bara så fruktansvärt trött på att än idag fortfarande vara sjuk men jag är också så tacksam över att jag idag aktivt väljer ett friskt liv och konstant kämpar åt det hållet).

Frisk och fri det ska jag än dag bli. ( Ni får en bild från Gröna Lund som jag tog i somras, tycker hela bilden får symbolisera friheten i sig själv).


All kärlek och värme från mig till er. Ni är mirakel.


Likes

Comments

Hej kära ni.

Hoppas allt är bra med er. Jag ber om ursäkt för min uteblivna frånvaro under gårdagen hade dock plugg bokstavligen talat upp över öronen inför mitt seminarium i samhällskunskap som nu är avklarat. Äntligen kan jag pusta ut i alla fall från den delen, även om andra skoluppgifter staplas på rad och ska börja avverkas direkt.

Jag tänkte tillägna detta inlägg till att skriva lite kort om det vi kallar livet.

På senaste tiden har jag själv börjat reflektera allt mer över mitt eget liv. Vad innebär det egentligen att leva? Är klassificeringen för att leva endast att ha en funktionell kropp som andas, ett hjärta som pumpar blod och en fungerade hjärna? Nej, livet inkluderar så mycket mer än det. Livet sträcker sig bortom ett spektrum jag ibland tror vi människor är inkapabla att ens föreställa oss själva. Tänk så mycket vi kan åstadkomma, allt vi varit med om, både saker vi vill minnas men också saker vi kanske hellre vill förtränga med hjälp av försvarsmekanismer.

Det som är mitt huvudsakliga syfte med detta inlägg är att belysa att vi alla är kapabla till att förverkliga våra drömmar, utforma ett liv vi faktiskt kan känna oss tillfreds med. Ibland tror jag vi tar saker för givet, jag menar bara att vi har mat på borden för dagen, tak över huvudet och tillgång till utbildning, familj och vänner är ett priveligerium.

Idag när jag gick hem med mina tindrande uggs som blänkte i reflektionen från de vita snöflingorna passerade jag förbi en man som låg på gatan. Han tittade på mig med alldeles blåfrusna läppar och log när jag log mot honom, Tänk att en sådan liten simpel handling som ett leende kan få en annan individ att faktiskt må bättre, vilket i sin tur genererar välmående för min del likaså.

Livet och allt vad det innebär är inte självklart för alla, allas liv och förutsättningar, drömmar, mål och visioner ser olika ut. Det fina med det hela är också att det är det som jag tror skapar en komplett världsbild där alla individer fyller sin funktion, där alla behövs. För i vårt samhälle behövs alla på ett eller annat sätt och varje enskild individ har ett ovärdeligt värde oberoende religion, härkomst, hudfärg eller diagnoser, funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa. Jag tror bara det handlar om att alla måste finna sitt sätt att försöka skapa det liv de själva vill leva.

Jag själv drömmer exempelvis långsiktigt om att resa , se världen och utbilda mig på Costa Rica till yoga-lärare, studera till kommunikatör/journalist via Uppsala Universitet , ta körkort, flytta hemifrån och en dag må bra. Även om saker kan kännas väldigt långt bort, ofta alldeles för distanserande nästintill omöjliga så vet jag också att det går. Jag har bevisat så många gånger för mig själv att det går att ta sig över hinder jag trodde var omöjligt att ens försöka ge sig på att klättra upp över.

Vi alla lever i en väldigt hektisk vardag idag och det jag egentligen vill säga med detta är att även om vi drömmer om framtiden, tar lärdom av vårt förflutna, planerar och ibland blir fartblinda på grund av allt vi vill åstadkomma samtidigt. Så är det även så viktigt att leva i nuet , att inte vara rädd för att bara stanna upp. Andas. Ibland reflektera över vad du känner att okej " Vad behöver min kropp , jag eller min omgivning just i denna stund för att må bättre? ". Det är inte egoistiskt att ta hand om sig själv, snarare tvärtom. Den viktigaste investeringen du kan göra i livet är att göra och ge dig själv tid samt utrymme till att utföra handlingar som främjar ditt välmående, och berikar ditt liv.

Du förtjänar livets bästa. Det är ingen som kommer klappa dig på axeln för att du bränt dig själv rakt i kaklet för att du tog på dig för mycket jobb, fick högsta betyg eller gjort en legitimerad karriär innan du ens hunnit reflektera över ditt välmående. För vet ni i slutändan , in the end of the day all that will matter is that you live your life as you want to live it and enjoy and appreciate all small things in life cause it is those things who will make you feel good.


Namaste till er alla, det är okej att vilja leva men också helt okej att vara livrädd för att inte alltid veta vad livet innebär. Livet är verkligen oförutsägbart.


Likes

Comments

Hej kära ni.

Hoppas allt är bra.

Idag är det redan Söndag vilket innebär slutet på lovet för många. Eller i alla fall slutet på Sportlovet för oss i Stockholm.

Detta inlägg vill jag tillägna en känsla jag tror vi alla upplever alldeles för ofta tyvärr. Det handlar om den där känslan av att aldrig vara tillräcklig, aldrig prestera nog eller vara tillfreds med vad en åstadkommit. I dagens samhälle tenderar vi tyvärr att konstant jaga efter mer. Ekorrhjulet spinner på, och ibland blir jag bara alldeles lamslagen av att inse att jag själv springer i samma ekorrhjul. Varken tid för att vila eller andas ut ger vi oss själva ofta utrymme för. Vi jämför oss med andra, önskar vi hade ett annat liv, jäktar efter att konstant sträva framåt, bortom nuet. Vi är fast i samhälle som huvudsakligen bygger på tillväxt och ekonomisk konsumtion. Ibland blir jag mörkrädd. Jag önskar att varje individ istället var kapabel till att stanna upp, utan att värdera men i alla fall reflektera över nuet. Vi kan inte förändra någon annan helt, eller oss själva över en natt. Vi kan inte hjälpa och rädda hela världen om vi inte börjar med oss själva som individer först. Allt har en början, allt har ett slut men tiden där emellan är din att fylla. Varje dag är som ett oskrivet blad, det är i sin tur du som väljer vilken nyans av färger du vill fylla det tomrummet med. Låt inte varje dag gå till spillo men stressa inte fram något heller.

Jag är själv expert på att misstro mig själv, tänka att jag är inkapabel till att nå det jag drömmer om i livet men jag vet också att det går att ändra inställning. Det går att välja aktivt om en vill försöka se till det positiva framför det negativa. Jag kommer aldrig sluta drömma eller fortsätta försöka nå mina mål här i livet även om det kan kännas omöjligt, men jag vill påminna er om att nuet får nu aldrig igen. Idag kommer nämligen tillhöra det förflutna, de förbipasserade i morgon och ingen vet vad som väntar kring nästa hörn. Kanske är det som är mest självklart idag någonting som inte kommer vara lika självklart i morgon. Jag tror inte vi får ta saker för givet, för livet kan förändras inom loppet av en sekund. Det kan gå så fort ner precis som det så snabbt kan vända uppåt igen. Tillåt dig själv att vara nöjd med det du åstadkommit, för du är mer än tillräcklig genom att bara vara de mest fundamentala och komplicerade som faktiskt en människa kan vara. För att bara vara mänsklig, att bara varje dag kliva upp ur sängen och vara den du är, är ett mirakel för många dagar är det verkligen inte lätt att finna orken till att ens existera.

Glöm inte att ta hand om er själva denna sista dag på varesig det är lovet eller helgen. Karpa dagen så att säga eller rättare sagt, karpa livet och nuet.

Ni kan nå vart ni vill, bygg bara inte hinder eller murar som känns omöjliga att ta sig förbi. Kan jag, kan ni.


Namasté.

Ni får en bild från Vitabergen som jag tog när det var lite kyligare ute, nu längtar jag dock verkligen efter vår och solsken.

Likes

Comments