Jag vaknar i tid. Vi har ett tåg och passa runt tio tiden så jag packade allt dagen innan så att vi kunde få sova länge. Vet ju att han är morgontrött och svårväckt. I en timme försöker jag få honom att gå upp och under tiden hinner jag duscha och göra mig fin. Har ju sett fram emot den här helgen så länge. Han fortsätter sova och berättar att han sovit dåligt den senaste veckan för han har varit uppe sent och spelat på nätterna. Jag förstår honom men börjar bli lite stressad. När han väl vaknar är den en halvtimme tills tåget går och jag säger till honom att skynda sig så att vi hinner. Då kollar han oförstående på mig och säger att måste hem och packa. Jag börjar gråta inombords. Jag är alltid noga med att passa tider så jag ber han skynda sig så mycket han kan. Jag vet att han är snabb så han borde hinna.

Slänger i väg ett sms ca 20 minuter senare om att jag sitter på bussen och ber han gå till busshållplatsen. Han säger att han inte är klar och ber mig hoppa av och komma till honom. Jag börjar gråta men gör som han säger samtidigt som jag slår numret till min pappa. Förklarar försiktigt att vi kommer bli en timme sena för att jag strulade till det lite. Vill inte säga att det inte är mitt fel, att jag faktiskt hade planerat för det är första gången han ska träffa honom och vill att han ska tycka om honom. Pappa blir jätte arg för han sitter redan och väntar på oss och han har egentligen inte tid och vänta för han tog ledigt från jobbet för att ge mig denna möjligheten. Jag vet ju detta och skäms så mycket när jag ber om ursäkt. Han säger att han väntar och vi lägger på. När jag kommer in i hans hus står han i underkläder och steker bacon. Jag skyndade inte sig med att packa och valde att laga tidskrävande frukost istället för att bara ta en macka när han visste att vi hade bråttom.

Vi tar nästa tåg, jag betalar biljetterna och så går vi på. Hela vägen upp säger vi inte så mycket, jag var ledsen och rädd för vad pappa ska säga och visste inte heller vad jag skulle svara när han sa att han hatar att åka tåg och detta är jobbigt osv. När vi väl kommer fram tar vi oss till hotellet där pappa har väntat i snart två timmar. Det är ett fint centralt hotell som jag och pappa valt tillsammans för att vi ska kunna ha nära till restauranger, köpcenter och för att jag ska kunna visa honom hela stan. Pappa har betalat hotellet och jag är så tacksam och så glad. Pappa hälsar på honom och när han går nickar han åt mig innan han ger mig nyckeln. Jag vet att det betyder att han tyckte att han var okej och det gör mig så glad. Vi går upp till vårt rum. Det är en stor lägenhet. Kan inte beskriva hur glad jag blev och tror också han blev glad.

Jag frågade om han ville gå en runda, fanns en staty som jag ville visa honom men han sa att han var trött efter resan och ville ta en powernap. Kunde inte sova och när han vaknar igen går vi till ett köpcenter som ligger i närheten. Jag gillar egentligen inte att shoppa med det var så kul att få gå där bredvid honom och visa för hela världen att han var min. Visst han vill inte hålla hand offentligt men det gör mig inget för jag vet att det syns att vi är tillsammans. Vi går raka vägen till en gaming butik. Han ville ha något därifrån och jag säger att jag betalar det. Som en present. Det är ju alla hjärtans dag imorgon. Betalar det jag trodde att han skulle ha men han köpte mer sen.

Jag börjar bli lite hungrig. Hann inte äta frukost på morgonen. Jag berättar om ett mysigt ställe som vi kan äta på och att de har rätt prisvärd mat. Han vill till Donken. Jag förklarar att det kanske kan vara mysigt att äta på resturang nu när vi har chansen och att jag kan betala om han tycker att det är för dyrt men han vill inte. Jag ger mig inte, tänker inte fira alla hjärtans dag på på Donken så jag tvingar med honom till restaurangen som hade fixat lite romantisk stämning med levande ljus osv. Vi får ett bord men när de kommer för att fråga vad vi vill ha är det bara jag som beställer. Det var så pinsamt när servitören frågade om inte han skulle ha något och han säger nej. När jag får min mat säger han något som jag aldrig kommer glömma. "Vad gör jag ens här?" Jag ville kasta min mat över honom. Han är här med sin flickvän som hoppades på en romantisk lunch på en högtid som symboliserar kärlek det är vad han gör här. Men jag sa inget.

På vägen till hotellet gick vi förbi Donken men han ville inte ha något. Han sa att de ändå snart serverar middag på hotellet och att vi kanske kunde äta där. Vi hade fått pengar av hans mamma så att vi kunde äta ute men jag insåg att han hade lagt de pengarna på spel när vi shoppade och att det var därför han ville äta på hotellet, för vi hade inga pengar att äta för. Hotellmaten var dock god och försökte övertala mig själv att detta ändå blir bra. Vi kanske kan fika imorgon innan vi åker hem. Jag föreslog att vi kunde ta en kvällspromenad och när han sa ja blev jag överlycklig. Stan är så vacker på kvällen med alla lysen. Vi började gå men innan byggnaden tog slut stannade han. Det låg en mataffär där som han ville in på. Han sa att vi måste köpa något som vi kan äta senare. Vet ju att han blir hungrig på natten så det lät ändå som en bra ide. Vi gick in och han plockade bröd, nutella, något att dricka och choklad. Sen förklarade han att han inte hade några pengar och sa att om jag betalar får jag ta med mig det som blir över hem, jag har ju inte så mycket hemma så det blir väl bra. Det är sant dock, jag har inte så mycket mat hemma för jag är student och hade det året ca 200kr i månaden att handla mat för och överleva på. Men jag hade fått lite pengar av mormor som jag sparat så jag betalade maten. Vi gick ingen promenad. Det var ju tungt att bära maten så det var bättre att vi gick tillbaka till hotellet.

När vi kom tillbaka kände jag hur trött jag var. Känslor tar väldigt mycket på mig och jag hade upplevt en mardrömslik bergochdalbana av känslor under dagen. Vi satte på TV:n och hittade någon film men jag somnade. Han väckte mig när efter en stund och sa att vi kan gå och lägga oss i sängen istället.

När jag vaknade nästa dag var jag glad igen. Vi gick ner och åt frukost som var fantastiskt god och när vi kom tillbaka tog jag på mig klänningen som jag skulle haft om vi hade ätit ute kvällen innan. Tänkte att han kanske tyckte jag var fin i den. När jag kom ut från badrummet efter att jag fixat mig en stund kollade han på mig och frågade: Varför har du klänning på dig? Kommer inte ihåg vad jag svarade men vi packade ihop och checkade ut. Föreslog att vi kunde ta en fika innan vi åkte hem till min pappa på lunch. Pappa ville gärna träffa honom lite mer och jag ville visa vart jag växt upp. Han kollade på mig och sa att han måste hem så vi kommer inte hinna göra något av det där. Kan inte beskriva känslan, hur mycket jag skämdes och grät inombords när jag ringde pappa, tackade för hotellnatten och meddelade att vi inte hinner homma förbi för jag har massa plugg att göra. Pappa blev ledsen.

Jag var helt tom när jag satte mig på tåget. Han satt mitt emot mig och kollade på klipp när någon duktig kille spelar hans favoritspel och jag satt och växlade blicken mellan honom och landskapet som vi passerade. Vi sa inte ett ljud till varandra under hela den två timmars långa resan och jag ville bara att den skulle ta slut. Kommer inte ihåg vad som hände när vi kom fram, om hans föräldrar hämtade honom, om jag följde med eller inte. Minns bara att jag aldrig varit så ledsen och besviken i hela mitt liv. Minns bara att jag aldrig hörde ett tack. Minns bara att jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv inför min pappa, över mig själv och över honom. Jag krävde inga rosor, ingen choklad, ingen nalle och inga presenter. Jag säger inte att jag inte ville ha det eller tyckt att det var romantiskt att få något litet, men det var ingenting jag krävde för att bli glad. Det jag ville var att vi skulle äta något gott tillsammans, att få visa han stan där jag växte upp, att han skulle tycka att jag var fin och att få visa honom mitt hem. Det var allt. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hej!

Var nästan ett år sedan jag bloggade senast men har haft allmänt brist på energi och inspiration det senaste året. Är dock en helt ny människa nu. Jag har bestämt mig för vad jag ska göra av mitt liv.

Du vet när läraren frågade när du var liten vad du ville bli och du svarade brandman, delfinskötare eller samma som mina föräldrar? Nej inte jag heller. Jag har sedan jag var liten velat bli en hjälte. Mina stora idoler var Robin Hood, Modesty Blaise, Fantomen, Wonder Woman och Bamse. Jag tänker köra på nån badass kombination av dessa och bli en superhjälte. Jag ska rädda denna världen om det ska ta en hel livsstil. Jag är trött på att se och höra vilka hemska saker människor i min omgivning och människor på andra sidan världen måste genomlida. Jag är trött på att se och höra hur illa vi behandlar våra medmänniskor. Jag är trött på att se och höra om hur vi människor förstör planeten och allt de som delar den med oss. Vem har gett oss rätten till att förstöra levande ting? Ingen. Vi har tagit oss den rätten för att vi värdesätter oss själva så högt att vi inte ens tänker på att vi i rasande fart förstör det som håller oss levande. Jag tänker inte sitta passivt och kolla på när allt detta sker. Anser att jag inte heller har rätt att klaga på hur trött jag är på allt om jag inte försöker göra något åt det så nu tänker jag göra något. Jag vet inte hur jag ska påverka andra än men jag tänker börja med mig själv. Har hör många gånger när folk påstår att det inte hjälper vad de gör för de e bara en på miljoner. Har du sett Pocahontas? Det finns ett vist träd i den filmen som heter gammelmor Pilrot. Hon doppar en gren i vattnet så att det bildas ringar på ytan och förklarar att någonstans måste det ju börja? Så sluta hitta ursäkter till att anstränga dig för en bättre värld bara för att de kräver lite extra planering. Jag har precis börjat försöka äta vegetariskt, handla på second hand och inte köpa några produkter som bidrar till djurs lidande. Det vill säga päls och djurtestad kosmetika. Det kommer bli en utmaning för jag är student och fattig och mycket som är ekologiskt och icke djurtestat är dyrare än övriga produkter men för mig är det värt det. Dessutom väger second hand köpta kläder upp lite för det är extremt billigt. Köpte fem skärp, en lyxig dress (kjol och kavaj) och en äkta läderkjol för 100kr. Underbart. Om jag kan lösa detta, vilket jag har en termin på mig att bevisa så kan ni andra det också.


Likes

Comments

Likes

Comments

​Drömmen är ju att åka till Disneyland i Paris och pussa på Musse! Den som tar mig dit kommer jag gifta mig med!

Likes

Comments

Eftersom att min blogg kommer handla rätt mycket om mina tankar om samhället och andra människor finns det ett ord som jag behöver förklara så att det inte blir några missförstånd här. Ordet är "feminist". Feminist är i dagens samhälle ett väldigt missbrukat ord. Tyvärr används det som ett skällsord i sammanhang där ordet "manshatare" skulle passat bättre. Feminism är en typ av politik som strävar efter ett jämställt samhälle mellan kvinnor och män. Alltså att alla är lika mycket värda oavsett kön och skall därför ha samma rättigheter i samhället. Ordet "feminist" användes från början som ett nedvärderande ord mot de kvinnor som förr i tiden inte löd de könsnormer som rådde. Alltså kunde en kvinna som hade ett fysiskt krävande arbete eller vägrade att stanna inne och laga mat kallas för en feminist.

Feminist och manshatare är inte samma sak. Kvinnor som anser att män är skräp, och menar att de borde ha mindre rättigheter är inte feminister. De strävar inte efter ett jämställt samhälle, de strävar efter en värld styrd av kvinnor. Radikalfeminister är inte heller samma sak som manshatare men de kan ha en lite mer negativ syn på män då många av dessa anser att mannen är det stora problemet i samhället. På sett och viss är ju det sant för statistiken visar att majoriteten av alla kriminella är män, det heter våldtäktsMÄN av en anledning och mer än 70% av alla galna psykopater i Sverige är män. Jag drar inte alla män över en kant för jag har träffat många underbart trevliga och snälla karlar i mitt liv men jag tänker inte heller blunda för ett faktum som faktiskt stödjer många så kallade radikalfeministers åsikter.

som kvinna kan jag även förstå dem som man faktiskt skulle kunna kalla manshatare. Jag menar inte att jag håller med dem om att män är det värsta som finns, utan att jag FÖRSTÅR dem. Jag och många andra kvinnor blir nästan dagligen utsatta för både det ena och det andra av främmande eller närstående män. Jag kommer uppmärksamma just vad i senare inlägg så anser inte att det är relevant att skriva en roman om detta nu för det är inte relevant eftersom att det är feminism vi snackar om.

Så nu när jag kallar mig feminist och kommer skriva inlägg om feminism i Sverige hoppas jag att ni läsare förstår att jag inte hatar män utan gillar dem och vill leva ett jämställt liv med dem.

Ps: Ni som missbrukar ordet, sluta, jag tycker att det är så tråkigt att höra alla suckar och klagomål så fort man berättar att man är för jämställdhet.

Likes

Comments