Jag får än idag leva med sviterna efter en utmattningsdepression för trots ett tillfrisknande så kan det vara en hårfin gräns mellan ett normaltillstånd och hamna där igen. 

När stressen och pressen upplevs för stor kommer symtomen smygandes. Konstant trötthet men har ändå svårt att slappna av och sova. Spänd och öm i nacke, axlar och rygg. Dåligt tålamod. Irriterad och så lite kan få bägaren att rinna över. Ljudkänslig. Ingen inspiration och driv. Har svårt att hålla fokus, föra ett samtal och komma ihåg saker. Något så enkelt som att ta ut soporna kan kännas som att bestiga Mount Everest. Ingen kraft i kroppen, ta trappen till övervåningen kan ge mig mjölksyra. Kan det känns som jag befinner mig i en bubbla och utanför den rullar livet på och lämnar ett kaos efter sig för jag hinner inte med. Det påverkar inte bara mig utan resten av familjen också vilket självklart är påfrestande för alla och framför allt så fruktansvärt ledsamt.

Jag har ett jobb som jag älskar men hösten innebär alltid svackor. Situationen på jobbet brukar ofta vara påfrestande under denna tid då det är mycket nytt att förhålla sig till och många bitar väntar på att få falla på plats. Man vill att allt ska vara perfekt, att alla ska vara nöjda och att man känner kontroll över situationen. Önskningar inte alldeles lätta att uppfylla, speciellt när man jobbar med människor och framför allt små människor. Men under årens lopp har jag blivit ganska duktig på att känna igen varningssignalerna  och drar litegrann i handbromsen innan det är försent och dessutom blivit bättre på att tala om för kollegor och andra runt om mig när det börjar bli för mycket istället för att mörka.

Men jag har fortfarande så mycket kvar att jobba på för att sätta stop för tendensen att trilla dit igen. Att helt enkelt förstå att mitt värde inte sitter i det jag gör och presterar. Jag är good enough oavsett vad, allt behöver inte vara perfekt..

"​we are born to be real not to be perfect"

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Första året på gymnasiet blev jag sjukskriven för utmattningsdepression, 15 år gammal. Jag minns inte mycket från tiden då jag var som sjukast, det är som att den period av mitt liv är bortklippt från tidslinjen.

Med åren har jag insett att mycket har bidragit till att det blev som det blev, en droppe här, en droppe där och tillslut rinner bägaren över.

Jag har så länge jag kan minnas lidit av det jag kallar "duktigflicka syndromet". Ständigt och alltid vill man att allt ska vara perfekt så man inte är någon till last, man vill vara alla andra till lags och att dem ska må bra (hur man själv mår är sekundärt). Jag har även så länge jag kan minnas bestämt mitt eget värde utifrån mina prestationer och prestationerna har aldrig varit bra nog - prestationsångest helt enkelt. Jag tävlade i många år i alpin skidåkning och det var såklart så att bekräftelsen och uppmärksamheten kom som ett brev på posten tillsammans med de fina resultaten. Det övertygade mig bara ytterligare om att så länge jag presterar bra så är jag som person bra. (Bland det viktigaste du lär dig är att dina prestationer inte är ett mätinstrument för hur mycket du är värd som person, att oavsett vad är du bra och älskvärd för just den du är. Jag har inte lärt mig det än men jag tränar mig!)

Som 14-åringt hamnade jag i en svacka. Skolan började bli lidande för jag ägnade så mycket tid på skidåkning, samtidigt gick inte skidåkningen som jag önskade. Jag blev dessutom skadad och tog tillslut beslutet att lägga skidorna på hyllan. Jag hade för dålig både självkänsla och självförtroende för att orka fortsätta kämpa. Blev dessutom tillsammans med M, han som idag är min man, i samma veva och fick smak på livet utanför den alpina bubblan. Men vem var jag utan skidorna, utan prestationerna som gjorde mig bra? Hur skulle jag nu få bekräftelse och uppmärksamhet? Till en början började jag omedvetet äta mindre, aptiten var inte vad den borde varit och antagligen en reaktion på min svacka. När jag dock märkte att det gav mig uppmärksamhet och bekräftelse att jag gick ner i vikt började jag mer medvetet mixtra med maten. Nu kände jag mig duktig igen. Det gick aldrig så långt som anorexi men här kan man nog säga att min komplicerade relation till mat hade sin start.

När jag skulle börja gymnasiet flyttade jag hemifrån på deltid, jag var bara hemma på helgerna. Det var en stor omställning som var svår att tackla. Dels bo själv utan familj och från och med då och 3,5 år framåt ha ett distansförhållande då M flyttade tillbaka med sin familj till Norrbotten (där vi idag bor) för att börja gymnasiet. Men aldrig att jag skulle visa mig svag eller vara någon annan till besvär. Jag var ju en duktig flicka och fick se till att klara det!

Jag hade sökt naturvetenskapsprogrammet, det sas vara det bästa. Hamnade i en klass med många högpresterande. Vad man presterade kändes som det viktigaste och det var något man ständigt jämförde med varandra och för att vara bäst hjälptes man inte åt. Min prestationsångest bröt ner mig totalt, jag orkade inte hålla ihop det och resultaten påverkades negativt. Men jag klistrade på ett leende, inte kunde jag låta någon se hur värdelös jag var som inte fixade det. För familjen var det lätt att dölja att det gick allt sämre i skolan och att jag inte mådde bra eftersom jag bara var hemma på helgerna och M träffade jag på sin höjd en helg i månaden.

Men trots det påklistrade leendet orkade jag tillslut inte stiga upp och ta mig på skolan. Orkade inte umgås med någon. Slutade sova eller sov hela tiden och jag började använda mat som tröst istället denna gång och gick upp i vikt. Men om någon frågade var allt bra! En lärare på skolan hade dock förstått att allt var långt från bra så en dag när jag orkat på skolan tog hon mig åt sidan och erbjöd sin hjälp. Jag kapitulerade, mina föräldrar kontaktades och korten lades på bordet, jag fick ordnat en läkartid och sjukskrevs. Men från här är det som sagt som ett svart hål. Jag minns nästintill ingenting. Det tydligaste minnet jag har är ångesten jag kände då jag en av alla gånger jag frånvaroanmäldes själv skulle ring in till expeditionen på skolan och frånvaroanmäla mig. Jag kände mig så värdelös!

Fortsättnings följer..



Likes

Comments

För mig är det viktigt att mina barn växer upp och känner att det viktigaste är att dem går sin egen väg. Att oavsett vad andra tycker, tänker, gör och säger så låter dem sig inte påverkas utan gör egna val baserad på sina egna värderingar och det är upp till mig och deras far att ge dem sunda sådana.

Det bör därför vara så viktigt för mig att jag slutar jämföra mig med andra och slutar oroa mig för vad andra tycker och tänker om mig och mina beslut. Det sägs ju att man ska leva som man lär. Men det är svårt när man ständigt går runt med känslan du duger inte! När alla andra enligt dig är bättre och du tror att alla kritiserar dig bakom din rygg.

Hur gör man för att bli kvitt dessa känslor? Någon Quick Fix lär det knappast finnas..

Likes

Comments

Det är lätt att tro att om man bara går ner alla extra kilon, blir smal, så blir man lycklig. Jag är ganska säker på att jag inte är ensam om att resonera så. Men jag förstår ju att lycka inte sitter i hur många kilo jag väger. Lycka bör jag kunna känna oavsett hur jag ser ut och hur jag är.

Alla bär vi på en ryggsäck och jag har min med mitt innehåll. I den bär jag omkring på något som får ta alldeles för stor plats och är alldeles för tungt - prestationsångest. Den gör mig trasig som människa och jag låter den ta över och berätta för mig att jag inte duger. Oavsett hur jag ser ut eller hur jag är, lyckas jag inte bli av med prestationsångesten kommer jag aldrig bli lycklig.

Bredvid mig i sängen ligger två anledningar till att jag bör vara en den lyckligaste människan på jorden - mina två barn. Men jag är inte en nog bra mamma. Jag har en man som älskar mig. Men jag är inte en nog bra fru. Oavsett vad är jag aldrig nog bra, aldrig nog bra dotter, syster, kollega, vän, etc.. Och känslorna dövar jag med mat och onyttigheter.

Jag trodde jag skulle ägna semestern åt strikt kost och mängder med motion så kilona förhoppningsvis hade rasat men jag inser att det är själen, självförtroendet som jag måste läka först. Hitta ett sätt att hantera prestationsångesten, ett sätt att förstå att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Att jag är värd lycka oavsett vad.

Likes

Comments

Välkommen bakom kulisserna i en 28-årigs liv. Jag är mamma till två, sambo i villa tillsammans med barnens pappa och heltidsarbetare.

I detta livspussel som uppstår är det lätt att tappa bort sig själv, att glömma bort att jag är viktig. Jag har gjort det, glömt och tappat fotfästet. Så nu får ni följa med på resan tillbaka till mig själv, att hitta den där magiska balansen i livet.

Det kommer krävas så mycket arbete, jag har försökt så många gånger innan. Men nu börjar denna onda spiral gå ut över min kropp i form av krämpor och värst av allt ut över mina barn för att jag inte orkar. Ibland fysiskt, ibland psykiskt. Nu är det slut på det,  jag tänker ta livet tillbaka så som jag vill ha det!

Häng med!

Likes

Comments