Postad i: Allmänt, Vegansk mat

Jag brukar aldrig tjafsa med icke-veganer om deras val av kost mer än att föreslå andra alternativ. Ta smoothie som exempel, varför inte köpa vegansk vaniljyoghurt som ändå inte ger någon annan smak än just ..vanilj, istället för "vanlig" yoghurt? Småsaker som ändå inte spelar någon roll för smakens skull, men som är mycket bättre för kroppen. Jag förstår att det nog tar en stund att vänja sig vid en annan konsistens på "kött" och att kryddning/smaksättning kan te sig lite annorlunda, men det är inte svårt.

Jag följer ett program, "Trädgårdstider", och när jag såg ett avsnitt förra veckan slogs jag av en rätt tung insikt. Mannen som lagar maten i varje program skulle marinera och grilla gris. Först skära loss köttet från revben och ryggrad och sen marinera, knyta ihop och sätta köttet på ett grillspett. Han skar kring revbenen och sa "det här kan ni spara, det är jättegott!" Sedan berättade han att man ska skära runt ryggraden och slängde därefter bort den.

Jag har inte ätit kött på lääänge och tänkte bara på vilken masspsykos världen egentligen lever i som visar det här på tv och antagligen inte ser något fel i det. Hur kan man INTE känna äckel och hur kan man vilja tillaga och äta ett djur på det där sättet? (Hur kan man vilja alls är väl den största frågan, men när maten behöver en "varning för starka bilder" känner jag bara ..oookej.)
Lite såhär tänker jag: Var går gränsen? Alltså på riktigt. Varför är det "okej" att äta ko, fisk, gris och kyckling så pass att SVT visar upp det döda djuret i (nästan) sin helhet MEN när det slås larm om att hästkött finns i någon hamburgare skriks det rakt ut? För mig känns det så underligt att glatt äta kyckling men rynka på näsan åt att folk i andra länder äter t ex hund.

Förstår ni vad jag menar?

Jag tyckte inte att allt veganskt var gott i början och gillar idag inte heller allt men däremot finner jag lukten av grillat "vanligt" kött vidrig. Det jag menar är att hjärnan programmerar om, den lär sig till slut att gilla andra saker. Förut älskade jag att grilla, jag åt kött jämt, och förstod inte hur jag skulle kunna överleva utan det. Jag grillar förstås fortfarande men jag lägger helt andra saker på grillen. Och jag överlever! (Haha.) Jag minns inte smaken av det jag förut åt utan tänker att t ex oumph smakar exakt likadant som kyckling. Hjärnan lär om.

Tänk på det här nästa gång ni väljer mat. Var går gränsen? Har ni katt eller hund eller häst, tänk då på att de precis som t ex grisen eller kycklingen både känner och förstår. Skulle ni kunna äta en söt liten hund?

Välj vegetariskt till nästa middag, jag lovar att ni kommer må mycket bättre.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Postad i: Mormor

Under en period har glädjen och sorgen dränerat mig på nästan all energi. Mixen av känslor är underlig i kroppen och allt som snurrar i huvudet bara sliter i mig. Vi har köpt hus, ser fram emot framtiden och livet blev bra ändå men mormor är för alltid borta. Jag förstår att det är så men jag kan ändå inte riktigt ..ta på det alla dagar. Hon fanns ju nästan nyss.

Värmen stiger i hela mig när jag snuddar vid tanken på att ringa henne. I huvudet känns det då nästan möjligt att hon skulle svara. Jag svettas på ett konstigt sätt, synen blir begränsad och ljuden dova. Jonatan brukar ibland "väcka" mig ur min tanke och då blir jag nästan knäpp. Irriterad, ledsen, tyst. Annorlunda. Tills jag förstår vad det är som händer. Det är ju sorgen, saknaden, det brustna inombords som äter upp mig.

Det är svårt vara människa och vem det än var som sa att människan klarar allt hade rätt. Mormor finns inte men jag fortsätter leva, dag för dag. Jag tappar bara bort mig i sorgen emellanåt.

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Idag träffade jag min psykolog för sista gången den här sommaren, nästa gång vi ses är det höst. Vi bestämde oss för att ta sommarlov, låta Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen vara (om de inte hör av sig såklart) och bara njuta. Så bra som jag mår nu har hon aldrig sett mig och hon klappade i händerna när vi pratade om varför det är så.
Jag äter ingen medicin, men äter istället ren och bra mat och har alltid koll på min sömn. Sover jag dåligt en natt tar jag igen det nästa dag. Jag dricker ingen alkohol och jag rör på mig. Blir jag stressad över något (t ex när det krånglar med FK och AF) släpper jag det ett tag, låter hjärnan vila och hämta sig. Det kan verka trivialt men allt det sammantaget har räddat mitt liv. Jag är just nu helt symptomfri i min bipolära sjukdom, något som jag inte har känt av på flera år. Dessutom utan någon medicin.

Istället pratade vi bland annat om huset. Hon fick tårar i ögonen när hon pratade om hur bra det ändå gick till slut, att jag hämtade mig trots allt. Hon kan fortfarande knappt förstå det.
Min bästa läkare någonsin! Mänsklig men SÅ proffsig och kunnig.

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

När det är jobbigt och tung motvind vill jag vara utomhus. Det är en ny känsla för mig, tidigare har jag bara dragit ner rullgardinen och släckt lamporna. Givit upp för dagen, tänkt "imorgon mår jag nog bättre" och bara ..stängt av.
Sen en tid tillbaka har jag mer och mer sökt naturen vid dessa tillfällen, jag vill ut i friska luften. Det bästa jag vet är att låta hundarna springa av sig i någon hundhage, vara vid vatten eller bara gå ut. Låta tankarna komma som de vill och ta itu med dem, istället för att bara skjuta undan det.

Fan vad jag behöver komma ut på landet. Ha närhet till sjön, kunna promenera på kvällarna utan att känna mig osäker, ha en trädgård. Det där huset och den där trädgården ska bli vår trygga borg. Där ska vi ha det bra.

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

När jag läser saker som "asså så roligt att måsvingar på jeansbakfickorna är inne igen" känner jag ungefär eeh okej, har det varit ute? Har jag alltså gått omkring helt omodern? VEM ÄR JAG ENS?? Livskris deluxe.
...Not.

Ska vara lite allvarlig nu istället.

Jag struntar så jävla hårt i om något är "ute" eller "inne." Gillar jag det så har jag det på mig och jag skulle aldrig orka följa något mode bara för att. Jag förstår absolut att det säkert är ett intresse men något som jag däremot inte förstår är hur folk orkar piffa sig varje dag. Locka håret varje morgon eller sminka sig så fort de ska ut genom dörren.
PALLA! Det är ju så jävla soft att bara tvätta av ansiktet på morgonen och sen bara ..vara.

Ett pinsamt erkännande ska ni dock få av mig: Jag tvingade min pappa att köpa mig en ful (och överprisad) JL-tröja och ett tveksamt Tiger of Sweden-skärp när det var ashett och med en enda tanke; "bara för att alla andra hade såna."
Observera att detta snart är 15 år sen! Men det är roligt än idag, jag ville ju ha grejerna för att slippa vara "ute" och inte för att jag nödvändigtvis tyckte att det var snyggt.

Jag är så glad att jag är bra kompis med mig själv idag och trivs med hur jag ser ut så pass att vad andra tycker är irrelevant. Oplockade ögonbryn ibland? Whatever. Fula men sköna mjukisbyxor ibland? Whatever.

För bra vän med sig själv måste man vara för att orka de påtryckningar som finns överallt idag. Minns särskilt ett sånt tillfälle när jag jobbade på en salong, kom dit med bara lite mascara under ett par dagar och fick en rejält syrligt ställd fråga av kvinnan som ägde salongen: "Har du helt slutat att använda make up Elin?"
Eller den där så kallade gamla vännen som talade om för mig inför andra att mina nya solglasögon inte aaalls passade mig när jag glatt hade dem på mig för första gången. Eller killen på krogen som snubbigt sa "släpp ut håret Elin, ha inte uppsatt sådär, du är finare i utsläppt." Osv osv osv.

Jag vägrar att känna någon press på att se ut på ett visst sätt för att det "bör vara så" eller över huvud taget behaga andra med mitt utseende. Vägrar! Det giftiga tänket överdoserade jag i flera år som tonåring och det åt upp mig inifrån. Vikten, håret, sminket, kläderna, skorna, hur jag förde mig.. Och så vidare. Det var verkligen inget vidare och om jag får en dotter i framtiden tänker jag prata så mycket med henne om just sånt här.

Vi duger, alltid! Vi duger oavsett vad någon annan försöker säga till oss. Ingen man, ingen så kallad vän, ingen chef, ingen reklam eller något annat ska ju ens komma i närheten av att försöka påverka det som vi faktiskt vill göra/vara eller inte vill göra/vara.

Som att vi tjejer inte har nog med skit att tampas med varje dag liksom. Det räcker med ens egna hjärnspöken som hälsar på emellanåt t ex när reklamer och produkter säger "såhär går du ner 10 kilo innan semestern" eller helt enkelt bara trycker upp snedvridna bilder i våra ansikten som mellan raderna säger att vi inte är bra nog som vi är. "Bli ditt absolut bästa jag -men med just våra produkter!" Bläää på sånt. Det där kommer ju inifrån, av den egna drivkraften. Det är sånt som vi får jobba med själva och någon snabb väg dit, med mirakelkurer, finns inte.

Likes

Comments

Postad i: Vegansk mat

En del som slutar att äta kött gör det för hälsans skull, andra har miljön som skäl eller helt enkelt för att de tänker på djuren. Jag är vegan, det innebär att jag inte äter något som kommer ifrån djur. Alltså ser jag mig inte som vegetarian. Benämningen 'vegetarian' används nämligen lite olika beroende på vem du pratar med; en del tycker inte att man är vegetarian om man intar mejeriprodukter medan andra anser att man är vegetarian bara man avstår kött. Men i min blogg säger jag såhär: Vegan = äter/dricker ingenting som kommer från djur. Vegetarian = äter/dricker mejeriprodukter men inte kött.


I alla fall. När du slutar äta kött påverkas först och främst din kropp, bland annat såhär:

1. Du går ner i vikt

I en studie från 2014, gjord vid George Washington School of Medicine, visas det att personer som bytt från en varierad kost till en vegetarisk i snitt gick ner fem kilo. Eftersom vegetarisk kost också generellt innehåller färre kalorier än vid en köttbaserad diet, så påverkar också det vikten positivt.

2. Kolesterolet och blodtrycket sjunker

Det skadliga kolesterol sjunker i samband med att man slutar konsumera kött, framför allt rött kött. Japanska forskare gjorde under 2014 totalt 32 observationsstudier där man jämförde blodtrycket på över 21 000 människor som åt respektive inte åt kött. Sammantaget för studien visade det att vegetarisk kost sänker blodtrycket.

3. Risken för diabetes sjunker

Eftersom vegetarisk kost, som i allmänhet inte innehåller fisk eller kött, generellt innehåller färre kalorier än köttbaserad kost, är "vegetarianer mer benägna att ha en sund vikt, vilket är viktigt för personer med typ 2-diabetes", enligt Dr Cynthia Wu, dietist vid Ohio State University Medical Center.

4. Risken för cancer sjunker

Personer som regelbundet konsumerar kost som innehåller mycket frukt och grönsaker tenderar att ha en lägre risk för att få cancer, jämfört med personer som äter mycket kött. Världshälsoorganisationen (WHO) har klassificerat just rött och bearbetat kött som cancerframkallande, vilket gör att man jämför bacon och salami med exempelvis cigaretter. Rött kött märks som en produkt som "förmodligen" framkallar cancer.

5. Bakteriefloran i magen förändras

2014 gjordes en studie vid City University i New York, där det gjordes jämförelser mellan köttätares, vegetarianers och veganers tarmflora. Det fanns skillnader i alla tre gruppers tarmflora - allra störst mellan veganer och köttätare. I köttätarnas tarmflora fanns det mycket färre bakterier av skyddande art.

6. Du mår bättre efter träning

Skådespelerskan Olivia Wilde är vegetarian dels för att hon vill bojkotta tortyren av djur och dels för att hon "är gladare när hon äter en vegetarisk diet och känner mig tusen gånger mer energisk"

7. Må bättre rent generellt.

Sir Richard Branson, brittisk miljardär och entreprenör, slutade äta kött 2014och sa efter några månader på en vegetarisk kost att han "mådde bättre generellt och kände sig mer aktiv". 


Några av anledningarna till att jag alltid kommer äta veganskt:
Sen jag började äta 100% vegansk kost har jag känt mig friskare både fysiskt och psykiskt. Jag tänkte först "bara testa ett litet tag för att se" då medicinerna inte gav särskilt bra effekt. Idag äter jag ingen medicin alls förutom smärtstillande emellanåt. (Något jag antagligen aldrig kommer ifrån.) Jag kommer därför alltid vara vegan, av flera skäl. Främst för min hälsa men också för att inte bidra till den sjuka mejeri- och köttindustrin.

• Mindre besvär av Crohns sjukdom
• Det kostar mig mindre varje månad
• Halvering av snabbmatsintag
• Mindre finnar
• Mer energi och ork
• Ett rent samvete
• Mycket bättre psykiskt mående

Dessutom har jag mer koll på vad jag faktiskt stoppar i mig men främst på vad jag numera INTE stoppar i mig. Det känns väldigt fräscht.

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Jag har haft sån ångest över hur hundarna ska reagera när vi flyttar. Nisse och Hugo är våra bebisar och är väl antagligen rätt bortskämda men i alla fall, vi har därför bestämt att vi från och med nu ska ta minst två promenader i månaden runt området där vi ska bo. Så att det inte ska kännas ovant och läskigt för dem sen. (Den som skrattar åt mig nu får stryk.)
Första 10-15 metrarna när vi hade parkerat bilen var lite skakiga men sen släppte det. Okej jag erkänner väl att det här kanske låter lite extremt nu när jag läser men AJA! Vi gick med dem en halvtimme och tog sen bilen hem. Tanken är att parkera nära huset och gå därifrån varenda gång.
Alltså tänk er själva, ni är små bebishundar och har bott på samma ställe hela livet och så plötsligt ska ni flytta? Hur läskigt låter inte det.

Men HUR SKÖNT kändes det inte sen då? Ville ju absolut inte åka till stan igen, der kändes bara knasigt. Luften på landet kändes ren och frisk, det var så mycket gröna områden att springa runt på och knappt en enda bil i sikte. Hundarna kommer stortrivas!
Fan vad det här blir bra. Der pirrar i hela kroppen av längtan. Bara 142 dagar kvar..

Likes

Comments

Postad i: Vem är jag?

Igår åkte jag och mamma ut till Björklinge för en kvällspromenad i området kring huset vi har köpt. Jag kan varenda liten gata, alla ställen där det växer vilda jordgubbar och smultron, har cyklat överallt och var jag än tittar är det något minne som dyker upp.
Jag längtar så enormt tills vi flyttar, det känns så himla fint att få kunna skapa nya minnen som inte gör ont.

En liten bit bort ifrån "vårt hus" bodde en nära killkompis när jag var tonåring. Vi festade ofta där och pojkvännen som jag hade då var bästa vän med den där killen. Efter en fest blev jag för full och bäddades ner i hans systers säng. Min pojkvän skulle upp tidigt dagen efter och sov istället hemma, utan att känna sig det minsta orolig. Jag var ju säker där hos hans bästa vän. Vi var bra vänner och umgicks ofta i ett gäng.
Det här låter elakt men den där killkompisen var riktigt ful både på utsidan och insidan, ett svin mot de tjejer som han dejtade. Han var dessutom ganska bra på att överdriva och ljuga. Jag fann honom inte det minsta attraktiv och ogillade mycket av det han var, men han visade sig vara rätt schysst mot mig. En lojal vän liksom, det är svårt att förklara hur en tonåring resonerar. Med en idag vuxen hjärna förstår jag att vi nog bara var vänner för att vi fick festa hemma hos honom.

Jag var så pass packad att jag inte ens kunde gå själv in till sovrummet utan behövde hjälp dit. Jag vaknade på natten men hade ingen aning om tid eller rum. Det var en hand som väckte mig. Killkompisens hand. Och den drogs under min bh, sedan mot magen men jag var för full för att kunna röra mig. Jag kunde inte ens lyfta ett finger, ännu mindre säga ifrån.

Efter det är allt svart.

Jag minns inget mer förrän när jag vaknade nästa morgon, då var killkompisen (lyckligtvis) borta. Men jag var avklädd. Jag visste att jag inte hade klätt av mig men byxorna och trosorna var nerdragna. Jag klädde på mig i panik och hjärtat bultade hårt av skam men så kikade plötsligt killkompisens mamma in. "Vill du ha kaffe gumman?"
Idag minns jag inte ifall hon var hemma den där kvällen eller om hon kom hem dagen efter, men vi fick ju festa där hemma så det hade nog inte spelat någon roll. Jag minns däremot att jag ville skrika, rakt ut, allt vad jag orkade. Vråla till henne om vad hennes son hade gjort, men jag ville ännu mer ut ur det där huset. Jag var totalt oförmögen att få fram ett ord. (Jag skrev i ett annat inlägg om reaktioner vid psykisk stress och min är väldigt uppenbar; jag fryser till is.)

Jag skyndade därifrån och spydde i skogen ett par hundra meter bort, grät av skam och av ilska. Skakade. Min pojkvän svarade inte i telefonen och jag visste att han var upptagen men bara fortsatte att ringa, samtal efter samtal tills han svarade. Han ville slå ihjäl den där killen men vid konfrontationen blånekade han och sökte skydd/tröst hos sin mamma som inget visste. Inte nog med vad han hade utsatt mig för, han erkände det inte ens.

Jag anmälde honom inte och berättade bara för några få vänner som stöttade mig, jag hade aldrig klarat av det annars. (Angående att jag inte anmälde: Jag var ca 16 år och drack alkohol utan mina föräldrars vetskap. Jag visste heller inte att det ens var något som jag kunde anmäla, det jag mindes av vad han hade gjort kändes så "litet" att ingen skulle ta det på allvar.)

Faktum är att den där killen nekade i nästan 10 år. Jag beställde en drink på krogen och plötsligt såg jag honom stå bara någon meter ifrån mig. Direkt klev han fram och började lätta sitt hjärta samtidigt som mitt hjärta frös till is.
Han skyllde på ung ålder, skam, testosteron och alkohol men ville be mig om förlåtelse.

Jag ska vara ärlig med er: Det finns FÅ människor som jag önskar ska drabbas av alla sjukdomar, förluster och allt hemskt i världen men han är en av dem. Jag ska aldrig förlåta honom, men jag ska skapa nya minnen i området av hans gamla hem. Han ska inte få förstöra mina dagar när jag går förbi där, jag tänker ta tillbaka makten över det stället.

Om jag har yngre tjejer som läser det här: ANMÄL om något händer. Det kanske känns "litet" men anmäl! Skäms inte, skäms aldrig. Jag tror faktiskt att alla tjejer som jag känner har blivit sexuellt ofredade på något sätt och jag tror tyvärr att det är så för de allra flesta. Det är en sjuk jävla värld, men vi är åtminstone inte ensamma.

Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Det bästa med att bli äldre är att jag skiter totalt i vad andra tycker om mig. Visst förstår jag att det finns personer som med största sannolikhet pratar illa om mig och antar/säger saker som inte stämmer, men det är ..så himla ointressant. Så pass ointressant att jag kan skriva det här och gäspa nonchalant åt såna personer.
Jag jobbar inte aktivt för att få elaka kommentarer här men det ramlar visst in ändå. Fan vad dryga ni är! Jag är ju jättesnäll och godhjärtad, lär känna mig på riktigt eller knip näbb.

Jag ska ge er lite annat att istället prata om som faktiskt är 100% sant. Håll i er nu!

• Jag rapar ca 20 gånger om dagen, inför vem är totalt oväsentligt. Vem bryr sig?
• När jag går ut med hundarna på morgonen gör jag det ofta iklädd pyjamasbyxor och stor tröja. Möter jag folk som jag känner kan jag ibland fejkhosta (för att de ska tro att jag är sjuk) men egentligen är jag bara lat/bekväm.
• Jag rakar sällan benen för VEM ORKAR?? Inte jag. Vad är det för djävulens påfund egentligen? Jag gör det när det börjar göra ont, typ när byxorna drar i hårstråna.
• När jag får ångest och kryp i kroppen larvar jag mig ofta och sjunger opera, har uppvisningar i köket eller tittar på djurdokumentärer.
• När jag har mens vill jag dö i 9 fall av 10. "Det är inte väähäähäärt det" kvider jag. Jag får feber och fruktansvärda smärtor, jag storgråter, vill slita ut alla reproduktiva organ och förbannar exakt alla som inte förstår vad jag behöver.
• En av mina största laster är alla olika sorters rengöringsmedel. Jag älskar lukten av klorin. Helt sjukt tillfredsställande. Ser jag ett handfat hos någon som inte är rent kliar det i mig.
• Jag är ett monster på morgonen. Väcker du mig inte med kaffe och TYSTNAD får du höra hela svordomsregistret. Kan erkänna att mitt register skiljer sig en aning då jag har övat på dåligt morgonhumör sen jag föddes. Morgontrött forever. </3
• Allt som är "tabubelagt" pratar jag ofta om. Det är lika normalt för mig att diskutera ph-värdet mellan benen som det är att snacka ögonbryn (som också är en fett viktig grej.)
• Jag skäms sällan. Ser jag t ex en person som har sin hund lös eller rastar den i lekparken på gården visslar jag alltid till mig uppmärksamhet och ifrågasätter.

Varsågoda!
Kan du/ni bara lägga ner att skriva skit nu? Känns lite störigt att det envisas med att visa uppenbar avsky när jag ju inte bryr mig mer än att radera kommentarerna. Du kan få en Stesolid av mig om det skulle kännas bättre?

Likes

Comments

Postad i: Allmänt, Huset

Men hallå hur sjukt är det inte det här. Jonatan och jag har ju hittat tillbaka till varandra, reparerat och börjat om, pratat ett tag om att köpa hus för att lämna allt det här gamla bakom oss helt och hållet. Det är inget förhastat beslut utan vi har sparat massor med pengar under en längre period och verkligen tänkt igenom det. Var vi vill bo, hur vi vill bo, vad vi vill med livet osv.

En dröm inom mig har alltid varit att flytta "hem" till Björklinge igen. Mormor och morfars gamla hus eller något av de tre husen jag bodde i med mamma och pappa innan skilsmässan har alltid känts extra lockande.
För några dagar sen lades ett utav mina gamla barndomshem ut på Hemnet och jag kände att vi MÅSTE ha det huset. Det är ju mitt hus! Vad är oddsen att just det huset blir till salu just nu?

Lyckligtvis är det en bekant till mig som bor där (oddsen på det känns ju också helt sjukt) och vi pratade en del på Facebook, bestämde att jag och Jonatan skulle få komma dit för att titta innan visningen den elfte.
Låt mig kortfattat förklara min känsla när vi åkte därifrån: Ingen annan ska ha det där huset, det där ska bli mitt och Jonatans hus. Därefter följde samtal med banken, mäklaren och snabb budgivning för att slippa just visningen.

Jag började gråta av lycka när vi äntligen fick svaret "budet godtogs, ni får köpa det" och att vi dagen efter (i tisdags) skulle skriva kontrakt. Jag skrek och kastade mig om Jonatans hals. Vad var det egentligen som just hade hänt? Jag kunde knappt förstå att det faktiskt var sant.

På kvällen åkte mamma och jag till minneslunden. Jag grät då istället av en vidrig sorg över att inte kunna berätta för mormor om allt det här. Det hade varit en jättestor grej även för henne och hon hade delat lyckan med oss.
Så orättvist! Så jävla orättvist. Så fort något fantastiskt händer i mitt liv slås jag i nästa sekund av hur enormt mycket jag saknar henne, att jag så gärna vill berätta för henne om allt och vad tomt det är att inte längre kunna göra det. Jag skulle göra vad som helst för att få prata med henne en gång till. Bara en gång till.

Jag går igenom varenda jobbig dag för mormors skull. Sorgen bär jag alltid med mig men jag tänker att jag måste leva för hennes skull. Jag måste forma livet som jag hade gjort om hon fanns, göra henne stolt och alltid försöka trots att hjärtat värker. Jag kan inte ge upp.

Nu du mormor, nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Snälla, snälla gå bredvid mig på den resan.

Likes

Comments