View tracker

Den här sporadiskt uppdaterade bloggen har väl varit lite tänkt som ett sorts sätt att dokumentera de mer spännande sakerna i min vardag, de saker som jag skulle vilja klassa som mer eller mindre... äventyrliga. De saker som jag kanske vill komma ihåg lite extra mycket, historier jag gärna återberättar och förskönar genom årens lopp. Historier som mina barnbarn till en början ska häpnas över men tröttna på när de växer upp, men trots det sitter och artigt frågar samma frågor som de gjort alla tidigare gånger jag slagit mig ner efter middagen och frågar "Har jag berättat om den gången...?".

Men redan här blir det luddigt - för vad är egentligen ett äventyr, och vilka historier vill jag egentligen kunna återberätta långt i framtiden?

Bland de första inläggen jag skrev, om kanske inte till och med det första, skrev jag att jag skulle berätta lite mer om ett dagsbesök i Milano jag gjorde med en god vän när skidorten vi huserade i, Cervinia, var nerstängd på grund av orkanvindar. Såhär i efterhand så skulle jag inte klassa det som ett äventyr, även om det alltid är lite äventyrligt att förlita sig på den Italienska kollektivtrafiken. Jag skrev aldrig något om Milano, det var inget äventyr och inget jag behöver komma ihåg i detalj, mer än att två förhållandevis små kulor glas kostade 9.50€. Rolig kuriosa, inte lika rolig historia att dra på första dejten. Nej, ska det skrivas så får det faktiskt vara något lite mer djupladdat än glass och katedraler.

Nog babblat! Jag är nästan framme på Köpenhamns flygplats för att stiga ombord på ett plan som ska ta mig ut i världen, om än kanske inte lika exotiskt som Varanasis öppna brinnande begravningar, kanske inte lika häpnadsväckande som soluppgången över Mt. Everest och kanske inte lika utmanande och storslaget som Sareks mäktiga vidder.

Men visst borde ändå en knapp vecka i Moskva, fyllt till bredden av ryska jultraditioner, storslagen arkitektur, fylla och umgänge med ryssar ändå kunna ge ett minne för livet - en historia om studentlivets möjligheter och glada upptåg. En historia värd att försöka dokumentera.

Jag reser ensam från Sverige, men resan arrangeras av en studentorganisation som jag sedan sluter upp med på plats. Boende, inträden, transporter - allt är ordnat av organisationen och mitt uppdrag är helt enkelt att delta och ta del av alla intryck. Utmaningen blir mindre och spänningen med detta främmande land kanske avtar på grund av detta - men Moskva, helvete vad det ska bli intressant att se dig!

/Erik

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Fan. Det är precis som i Nepal. Samma övertygelse om att kommande dag ska vara lättvandrad, och nästan samma nederlagskänsla när man inser att vägen aldrig tycks ta slut och att det bara bär uppför istället för det utlovade nedför. Så kändes stundtals dag nummer sex för vår del. Precis som i Nepal.

Men innan dag sex hann ta vid vandrade vi oss igenom en smått fantastisk dag fem. Jag ska försöka hålla mig kort, även om det finns så mycket man skulle vilja berätta, eller kanske framförallt dela med sig av. För berättelsen i sig är inte så fantastisk på pappret, utan det är ju faktiskt känslan av att ta av sig kängorna vid lunch, känslan av att nå sluttningens krön och mötas av utsikten över Rapadeltat, känslan av att kylas ner av glaciärforsens kalla vatten i bara underkläder - det är ju det man vill dela med sig av. Dela med sig av både doften och smaken av nystekta pannkakor på en solig fjällsluttning med en nyfiken ren som sällskap. Känslan av att vara sliten. Den varma sovsäcken och den rödsprängda himlen i solnedgången. Eller kanske bara ge bort en bit av känslan av att sätta sig ner och ta av ryggsäcken och vila kroppen för någon minut.

För det är väl egentligen det vandring i grunden handlar om. Sätta höger ben framför vänster, vänster framför höger - och så fortsätter ni så - är inte roligt. Visst är det skönt att träna kroppen, men efter många långa timmar är det oftast inte så förbannat kul att behöva ta sig genom ännu ett videsnår så tätt att man inte ens ser leran under det. Men allt omkring, bara att ta av sig ryggsäcken för någon minut, är det vandring handlar om. Att få slappna av. Att få lämna de moderna vardagsbestyren och återförenas med bland de mest grundläggande frågorna och behoven för människan - trötthet, ömma fötter och en kurrande mage - det är det vandring handlar om. En sorts paus från vår tid. Precis så var dag fem, precis så bra vandring kan och bör vara.

Men efter regn kommer solsken, och efter solsken kommer regn och dimma på samma gång. Ja, så började alltså dag sex. Dagen vi bara skulle ta i ett nafs började med en mycket blåsig natt (Claudios tält stod på tvären mot vinden, mindre roligt) som förde med sig ett molnhav som fullständigt omslöt oss. Navigeringen blev svår och förvirrande. Vi passerade floder som inte fanns, gick upp för branta sluttningar som skulle vara plan mark och i slutändan, när molnet lättade för några minuter, låg vi lyckligtvis längre fram än vad vi själva trodde. Ingen förstod någonting, men på något sätt hade vi lyckats kravla oss över kilometervis av branta stenrösen med alla tre liven i behåll, även om Daniel vid ett tillfälle valde att utmana ödet men räddades av sin ryggsäck till gong-gong.

Ungefär här, när molnet lättade och vi trodde att vi bara hade en sista backe kvar, började i alla fall jag slappna av. Dumt gjort, för i samma stund öppnade sig himlen och den där sista backen omvandlades till flera timmars vandring. Claudio såg ut som en blöt katt i röd jacka, Daniel var slut på energi och mina regnbyxor är designade så att skrevet är oskyddat (hur tänkte ni där Försvarsmakten?) vilket såklart inte är optimalt i regn och blåst. Fan.

Men ja, ner kommer man alltid som ordspråket lyder. Vi var såklart inget undantag utan kom så småningom ner till STF-stugan i Aktse där vi både kunde sitta upprätt under ett riktigt tak samt fick möjlighet att torka våra genomblöta kläder. Och i stugan i Aktse blev vi kvar i ett helt dygn, även om vi alla tre märkligt nog upplevde den sämsta natten hittills, trots värme, sängar och mer utrymme att vrida sig på än vi haft de senaste fem-sex nätterna.

För att runda av det hela så gick vi en sista kvällsvandring dagen efter på 16 kilometer fram till Sitoälvsbron där vi slog läger för sista gången den här turen. Till skillnad från natten i stugan sov nu alla som stockar hela natten igenom. Morgonen därpå blev vi upplockade av Harry, en gammal man i en nästan lika gammal Mercedes, som skjutsade oss till stugbyn Tjåmotis för det nätta priset 300:-/person. Taxi i Göteborg framstod plötsligt rätt skäligt, och där skattar de till och med på betalningen.

Resan avrundades i sin helhet genom att vi liftade in till Jokkmokk med hjälp av en vänlig kvinna vars äventyrsberättelser fick våran nyss genomförda att verka som en piss i vinden. I Jokkmokk bjöds vi på både öl och mat av min morbror Pentti innan vi slutligen satte oss på transporten ner till söder.

Och där sitter jag just nu, på ett tåg - lika icketyst som förra gången - 45 minuter från Göteborg. Det ska bli skönt att komma hem. I alla fall för några timmar, imorgon åker nämligen jag och pappa iväg på nya dumheter.

Med raska steg och friska tag,
/Erik

Avslutar med lite bilder från de två sista dagarna. Precis som jag alltid hävdar gör sig mina bilder inte rättvisa. Inväntar mästerfotografen Claudios bilder som jag senare laddar upp, då blir det andra bullar.

Likes

Comments

View tracker

Regnet började redan igår kväll och fortsatte in på morgonen. Frukosten - havregrynsgröt toppat med müsli, lingonsylt och kanel - fick både tillagas och ätas i tältet. Regnet upphörde successivt och vid 11.00 övergav vi vår mycket vackra sovplats.

Dagens etapp började med att korsa ett något besvärligt stenparti på en smal stig som ringlade sig uppför en mycket brant sluttning. Tankarna rörde sig mot vissa passager i Nepal, medan blicken istället ömsom såg ut över dalen, ömsom på nästa säkra sten att placera foten på. Vi pausade och åt lunch kring 13-snåret på en stor karg platå som vi snarare tyckte påminde om Skottland än de mjuka svenska fjällen. Regnet tilltog återigen vid lunch och höll i sig någon timma eller två innan det avtog.

Ner från platån med en utsikt över Rapadalen som till en början var mycket vacker, men som ju längre ner vi kom doldes av den täta björkskog vi hamnade i. Denna björkskog skulle också visa sig vara minst sagt långsam och svårforcerad. Om något har denna resan lärt en värdet av stigar. Det är verkligen en enorm skillnad både i fart och inte minst den kraft man behöver lägga ner för att ta sig framåt.

Vi lyckades krångla oss ur den krokiga björkskogen (fjällbjörk skiljer sig från vanlig björk, främst genom att den är kortare och inte lika raka som de björkar vi finner i söder) och vid åttatiden hittade vi en fin tältplats precis intill en sjö i Rapadeltat. Själv rann då all energi av mig, men Claudio hade tacksamt nog energi kvar att göra upp en eld som vi grillade korv över. Undertecknad svullade därefter i sig alldeles för mycket extra tortellini (och återfick energin), medan de andra två nöjde sig med efterrätten som bestod av blåbärssoppa.

Fortfarande inga värre skavanker. Daniels mage har varit lite i olag (dubbla Imodium ska nog råda bot på det) och hans medhavda förkylning från Grekland är under kontroll. Claudios kropp verkar hålla samman, medan mina fötter ser ut som två svampar på grund av läckande skor (trots att de ska vara gjorda av fyra lager GoreTex-membran!).

Imorgon tar vi oss upp på höjden igen, kanske att vi passar på att lämna ryggorna vid en tidig tältplats och beger oss ut på en topptur? Vi får se helt enkelt.

Med förhoppningar om fortsatt bra väder,
/Erik

Lite blandade bilder från dag fyra. Till synes stundtals regnigt, och av döma av mitt hår vid kartläsningen har vandringen inte varit helt lätt.

Likes

Comments

Det är förresten en frihetskänsla av sällan skådat slag att göra sina behov i det fria. Men trots att det må vara på detta sätt, på huk, vi är skapta för att... meditera på, föredrar jag ändå porslinstolen på grund av att knäna helt enkelt börjar göra satans ont efter en stund på huk. För man vill ju faktiskt sitta där och meditera ett tag, med utsikt över Europas sista vildmark.

Det jag vill komma till är att antingen är mina knän kassa, eller så är mina kamraters drivkraft till att kolla på utsikten sittandes på huk väldigt mycket kraftigare än min - mina kamrater har nämligen satt sig bakom en sten 5-6 så många gånger som jag hittills. Daniel hävdar att han också får ont i knäna, men statistiken talar för att han ljuger.

Klart slut.
/Erik

Likes

Comments

Slut på dag tre, eller två och en halv om man ska vara petig. Eller ja, det beror på vad som räknas som "en dags vandring" här uppe i Sarek. Ska man ha vandrat ett visst antal timmar för att tillgodoräkna sig "en dag", eller handlar det om att man ska ha ätit minst två stora mål mat för att det ska räknas?

Om man räknar antalet mål mat så har vi bara varit här i två och en halv dagar. Middag på onsdag kväll, och sedan tre mål mat om dagen (plus mellis!) torsdag och fredag. För den intresserade (typ mamma) så har maten bland annat bestått av tortellini, korvgryta, potatis, tonfisk och massvis med kärlek. Även en och annan sipp på både punsch och konjak har det också blivit i pauserna, för att inte tala om det kristallklara glaciärvattnet som man dricker direkt ur de porlande bäckarna.

Räknar man däremot antalet timmar har vi under dessa dagar tillrättalagt 25 timmar, och då startade vi först klockan 18.00 dag ett. Utan att bli för långrandig om varje dags etapper kan jag ändå kort sammanfatta dem;

Dag 1: Vi började med att avläsa kartan fel och fick klättra över ett stort stenröse i en timma helt förgäves. Därefter tät, svårnavigerad skog som skulle innehålla en stig vi aldrig fann. Kom fram till tältplatsen 22.30, trötta men glada.

Dag 2: Vi började vandra vid 10.30, till en himmel som efterhand sprack upp och bjöd på ett strålande väder. Tung vandring med våra 25 kilo lätta säckar som stundtals gick smärtsamt långsamt trots god stegföring. Avslutande timmarna krigade vi genom midjehögt vide som aldrig tycktes vilja ta slut. Kom fram helt slutkörda till tältplatsen vid 22.00 som bjöd på en otroligt vacker solnedgång. Korvgryta gjorde livet ljust igen innan alla somnade som klubbade sälar efter närmare 12 timmar vandring som på pappret endast var 14 kilometer lång.

Dag 3: Vaknade upp till en fantastisk morgon och kom iväg 10.30. Startade med en tung klättring, vilken belönade oss med en fullkomligt storslagen utsikt över Sarek. Lätt vandring resterande delar av dagen, som sedan övergick i regn. Regnet slutade och återigen möttes vi av en storslagen utsikt ackompanjerad av en regnbåge så nära att man nästan kunde ta på den. Slog läger vid 19.30 med utsikt över Rapadeltat. Alla somnade mycket nöjda efter en närmast perfekt dags vandring, trots regnet.

Så ja, vi tre känner nog alla starkt att vi faktiskt varit här tre dagar. Och det har trots oväntat tuffa vandringar varit tre mycket bra dagar. Vädret har varit på vår sida, vi är alla så gott som befriade från värre skavanker och vi har fått se renflockar (storstadsmänniskan tycker i alla fall att det är exotiskt) samt plockat på oss en och annan souvenir. Men framförallt har vi fått se, och kanske inte minst uppleva, de svenska fjällens stundtals absoluta storhet. Hur dalar slingrar sig fram mellan glaciärprydda toppar mitt ute i ingenstans, med enbart vinden och forsarnas brus som sällskap, är mäktigt. Det är viktigt stanna upp och faktiskt försöka ta in det man ser, det har ibland varit allt för frestande att bara sätta blicken i backen då orken börjar tryta.

Framför oss har vi vad som ser ut som tre hyfsat lättvandrade dagar som tar oss in i Rapadalen, lite av resans mål. Om vädret fortsätter att vara på vår sida kommer vandringen där att vara minst lika fantastisk som den var idag. Och om det regnar blir det bra ändå, med ett landskap som detta ska det mycket till för att det ska bli dåligt.

Med glatt humör och friska tag,
/Erik med Daniel och Claudio

Likes

Comments

20 min kvar med buss! Och Claudios fot blev läkt av en lokal shaman.

Likes

Comments

Claudio och Daniels tåg är några timmar före mitt. När jag precis rullade in i den mytomspunna metropolen Bastuträsk hade de precis lämnat Boden. Enligt tabell skulle de komma fram till vår utgångspunkt Suorva vid ungefär 14.00, och jag fyra timmar senare.

Dock kommer jag att hinna ifatt dem redan i Gällivare tack vare (eller mer på grund av) att Claudio redan gjort sönder sina fötter genom att få kokande kaffe spillt över dem. På inrådan kommer därför C och D att besöka Gällivare Sjukhus för omplåstring för att sedan stråla samman med mig, varefter vi gemensamt fortsätter till Suorva. Spännande start tycker Daniel och jag, inte lika tycker Claudio.

/Erik

Daniel håller mig uppdaterad med senaste nytt, här bild när Claudio får expertråd via telefon.

Likes

Comments

Jag skulle vilja klassa mitt minne som rätt normalt. Vissa saker är det riktigt dåligt på, så som vad den där personen hette som jag känt i flera månader, eller om jag svängde höger på den här gatan när jag kom hit igår? Vissa saker är det bättre på, så som matte (nåja...) och ovidkommande saker så som varför det är absolut nödvändigt att lägga många tusen extra på friluftsutrustning som enbart används några få gånger per år.

Ytterligare en sak mitt minne är bra på är reklamer. Mannen som "inte vill oro gubbarna i onödan" genom att vältra sig i Risen är en oförglömlig klassiker, liksom Iprenmannen som i den första Iprenreklamen är oförmögen att ge ett kort koncist svar på den i sammanhanget rätt enkla frågan "Vem är du?". Reklamen jag tänker på för tillfället är SJ's, när två personer sitter i vad som förefaller vara ett fullkomligt ljudisolerat rum tittar lite på varandra, ler, kollar bort och sedan kollar på varandra igen - "försök göra det där någon annanstans". Ni kanske har sett den? Om inte så har ni ändå inte missat något. Hursomhelst.

Visst, SJ har väl till viss del rätt i att man inte kan göra så ensam i en bil, eller kanske inte känner sig lika kärleksfull på en buss i rusningstrafik en regnig novembermorgon. Så långt allt bra med reklamen. Det som däremot inte är lika sanningsenligt med reklamen är det tidigare nämnda ljudet, eller kanske frånvaron av det.

För någon ljudisolerad kammare långt, långt ute i den vackra tysta skärgårdskvällen är det inte. Hur vet jag då det? Jo, av den enkla anledningen att jag sitter på ett tåg i en gnisslande kurva just i denna stund. Och där ska jag bli kvar i omkring 20 timmar till. Det här tåget har dock inga påträngande indier, inga chai-försäljare som skriker i korridorerna och toaletterna är inte bara ett hål i golvet (och jag är inte horribelt magsjuk). Istället är det städat, min mage fungerar och barrskog liksom svenska småstäder svischar förbi med sina praktfulla tågstationer. Men även om tågresan i sig inte erbjuder utmaningar, visst kan man ändå åka på äventyr i Sverige - äventyr där det dessutom faktiskt kommer till pass att man lagt ner de där extra kronorna på riktigt bra utrustning.

Tillsammans med två klasskamrater, Claudio och Daniel, ska jag ut på en omkring veckas lång vandring i Sarek. Ett populärt tunnbröd för vissa, ett mytomspunnet vildmarksområde för andra. En googling bort och man finner beskrivningen "Europas sista vildmark" -inga stigar, inga stugor och ingen täckning - bara... vildmark. Klassat som ett av de främsta vandringsområdena i Sverige för bland annat sin orördhet och storslagenhet, och kanske också för dess ensamhet då man kan vandra där i veckor utan att se en levande själ.

Det har fram tills nu varit ett enda långt planeringsmöte på distans som innehållit bland annat ett tråkigt avhopp, felbokade biljetter och vad som förefaller bli tre alldeles för tunga packningar (38 kilo mat på tre personer är nog tillräckligt). Men det har framförallt varit en längtan av att få komma iväg.

Och nu är vi faktiskt på väg, om än på olika tåg. Och även om tåget inte är sådär tyst SJ gärna vill få oss att tro att det är så är det ändå tillräckligt tyst för att kunna lyssna på lite musik, läsa en bok och skriva det första inlägget på över ett år.

Vi kommer starta imorgon kväll med en kortare kvällsvandring, sedan ta oss in i hjärtat av vildmarken Sarek där vi bland annat kommer besöka en fornnordisk(?) offerplats för att till sist följa det storslagna Rapaselet ner mot byn Aktse. Därifrån hoppas vi få tillräckligt med täckning för ringa en gammal man vid namn Harry som ska skjutsa oss tillbaka till civilisationen i sin Mercedes som enligt rykten enbart hålls ihop med hjälp av silvertejp.

Utrustade med konjak, punsch, mat i mängder, karta-och-kompass och nyinköpta GoreTex-kläder hoppas vi både på en fin tur (helst utan det där förutspådda 30 mm regnovädret på söndagen) och många fina naturupplevelser.

Med glatt humör och friska tag,
/Erik

Bild från nattåget.

Likes

Comments

Jag har lämnat Indien efter fem veckor i detta enorma land i öst. Det har varit med- och motgångar, ensamhet och gemenskap, glädje och frustration samt hat och kärlek. Säga vad om man vill om Indien, men det är ett land som är omöjligt att lämna oberörd. Indien har väckt intresse och känslor i hundratals år, och 2015 är inget undantag. Jag har mött personer som älskar landet, jag har mött personer som hatar det - men inte en enda som rycker på axlarna och säger att det är helt okej. Indien är antingen eller, fast oftast både och. Om man inte upplever Indien som ett land man hatar att älska, eller älskar att hata, har man inte upplevt Indien på riktigt tror jag. Exakt vart jag själv står i frågan är svårt att svara på.

Har jag lyckats uppleva Indien då? Har jag lyckats få en bild av hur landet fungerar efter fem veckors resande från nordöst till sydväst? Har jag sett allt jag vill se? Jag börjar i omvänd ordning och svarar på min sista fråga. Nej, jag har inte sett allt jag vill se. Ju mer man reser i Indien, desto fler platser finns det man vill besöka, flera saker man vill göra. Att se Indien på fem veckor går inte. Omöjligt. Om vi snackar fem månader i landet, då tror jag att man kan se det mesta, om man planerar sin resa väl. Bara för att snabbt lista några av de platser jag vill besöka men som ej hanns med; Amritsar, Calcutta och Rishikesh. Och så ungefär tio platser till, bara i norr. Lägg då till säkert tio platser till i söder, och kanske en handfull i öst och minst lika många i väst. Det i särklass bästa med Indien är just att man kan se hela världen här. Himalaya, öken, djungel, stäpp, små byar, galna storstäder, moderna storstäder, stränder, etc, etc. Nej, fem månader räcker nog inte. Jag har hört indier som påstår att man aldrig kan se hela Indien. Jag tror nästan att det stämmer.

Har jag lyckats få en bild av hur landet fungerar då? Ja, jag tror faktiskt det. Självklart inte till fullo, och jag är ganska säker på att jag kunnat förstå det ännu bättre om min inställning hela tiden hade varit sådan. Men när jag läser böcker om Indien av den indiske författaren Aravind Adiga (The White Tiger och Between The Assassinations) som är känd just för sina beskrivningar av landet så känner jag ofta igen mig. Jag nickar instämmande när han talar om korruption efter mitt besök i Hampi och Udaipur, jag ser bilder av de fattiga rikshawförarana från Delhi, kaoset från Varanasi, slummen från Bombay och när författaren målar upp ett Bangalore i utveckling kan jag se det framför mig. Jag tycker också att jag fått en hyfsad bild av kulturen och jag tror att jag i alla fall fått en inblick i det vardagliga livet hos indier - både hos fattiga och rika.

Men har jag verkligen upplevt Indien? Efter det jag skrev ovan borde egentligen svaret på frågan vara "ja", men jag är faktiskt inte helt säker på det. Upplevelserna har varit många och jag har fått mig en bild av landet - men jag är själv inte en del av den. Jag tror det har att göra med att resan har gått väldigt snabbt genom landet. Varanasi - Agra - Delhi - Jaisalmer - Udaipur - Bombay - Goa - Hampi - Bangalore - Munnar - Kochi. 11 städer på 35 dagar, det ger ett snitt på ungefär tre dagar per plats. Detta snabba, för att inte säga hektiska, resande har sina för- och nackdelar. Jag har fått se otroligt mycket, men har inte riktigt blivit en del av det hela. Jag tror för att man verkligen ska få en riktig förståelse för landet bör man stanna på flera platser i alla fall minst en vecka på varje plats. Eller en hel livstid.

Å andra sidan är det en annan sorts resande med ett annat sorts mål än det jag hade... Jag känner att jag nästan svamlar, vet inte riktigt vart jag vill komma med mina utläggningar. Slutsatsen blir ungefär att Indien går inte att uppleva på ett besök. Det behövs flera, och med olika mål, om man verkligen vill förstå detta land som aldrig slutar att fascinera. Och ja, jag tror att jag vill tillbaka. Trots magsjuka, trots sömnlösa nattbussar och trots att Indien är ett av de svårare länderna att resa i. Trots detta vill jag tillbaka, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som lockar mig. Kanske är det utmaningen? Kanske är det det totalt främmande? Kanske för det unika och orörda? Jag tror det är allt. Även magsjukan och de hemska bussresorna - det hör till, det är en del av djungelns charm.

Jag läste nyligen ett citat som lät ungefär såhär; "Lättsamma böcker är inga bra böcker." Jag tror att det kan appliceras på resande också. Jag är nämligen rätt säker att jag kunde haft det bra mycket lättsammare och roligare i Thailand, Laos och Kambodja. Men det hade inte varit en bra resa utan som en lång semester. En bra resa får man när man upplever saker, och upplevelser är inte alltid positiva. En resa fylld av upplevelser av alla de slag, det är en bra resa - det är en resa i Indien. Ett land jag hatar att älska. Eller älskar att hata.






















Likes

Comments

10 cm från en allvarlig trafikolycka på väg från Munnar till Kochi. Det sjuka är egentligen att jag ännu inte sett en riktig trafikolycka, då verkligen alla tycker att bästa stället att köra om på är strax innan skarpa kurvor med dold sikt. Och när jag säger alla menar jag alla - bussar, lastbilar, personbilar, tuk-tuks och mopeder - alla kör om alla. I motsatt fil. I kurvor. Som är dolda. Det var allt.

/Erik

Likes

Comments