Kan folk slänga ur sig, ibland nästan lite surt och halvirriterat. I deras värld så finns det hur många barn som helst som behöver ett hem (vilket det gör) men att barn far illa världen över är inte samma sak som att det finns massor med barn att adoptera.

Många tror att det bara är lite lätt och enkelt att adoptera, kan ni inte få barn så kan ni ju alltid adoptera. Men nej, så enkelt är det faktiskt inte. Det är en jättelång process som kan ta flera år. Jag personligen skulle jättegärna adoptera, min man skulle också vilja såklart. Jag tycker att det är ett fantastiskt fint sätt att bilda familj på då det finns många barn utan föräldrar och många föräldrar utan barn. Men eftersom ett av adoptionskraven är att man inte får ha haft någon psykisk ohälsa så tror vi att det hade blivit svårt för oss att bli godkända. För några år sedan jobbade jag så mycket och sov så lite att jag brakade ihop en dag när jag stod och skulle skära gurka till salladen hemma. Jag hade skurit den på fel sätt och började storgråta, det bara kom och jag kunde inte sluta. Jag hade pushat mig själv för länge och för hårt utan att lyssna så mycket på varningssignalerna jag faktiskt fått under tiden, så det va egentligen bara en tidsfråga. Allt bara kom över mig den dagen och det kändes som om jag inte kunde andas, något bara knäppte till lixom. Jag blev sjukskriven, fick diagnos depression, fick börja gå och prata med någon samt äta antidepressiva. Vi kämpade ju även redan då med vår barnlöshet också. Det blev en lång väg tillbaka och jag skulle heller aldrig kunna gå tillbaka till det jobbet jag hade då. Detta kan komma att vara ett stort hinder för oss vid en adoption då det inte är accepterat att ha varit sjukskriven en längre tid för psykisk ohälsa. I dagens samhälle är detta numer ett vanligt problem att man går in i väggen tyvärr och det går inte att varken trolla bort eller sudda ut om man vill tex adoptera.

Andra krav som ställs på blivande adoptionsföräldrar är bl.a

  • Du får inte ha eller ha haft cancer.
  • Psykiska sjukdomar, (det behöver ju inte vara allvarliga sådana men du får inte ha dom om du ska adoptera)
  • Inte har ett BMI över 29 (beroende på land)
  • Fullbordat gymnasiet,
  • Inte har akuta och kroniska infektionssjukdomar (hepatit B och C, hiv, AIDS),
  • Inga övriga sjukdomar som begränsar arbetsförmågan,
  • Inte ha komplicerad diabetes,
  • Inte ha genomgången njurtransplantation eller annan större transplantation (hjärta, lungor, lever)
  • Inte ha/haft depression
  • Inte ha autoimmuna sjukdomar
  • Inte ha allvarliga ämnesomsättningssjukdomar
  • Du ska ha ett stabilt äktenskap och ett bra socialt nätverk.

Utöver detta så finns det andra krav på förhållandet och om hur länge man ska ha varit gifta samt om man har varit i ett tidigare äktenskap. Det kan även finnas krav på religion och hur troende man ska vara.

Så som ni ser så är det inte ett alternativ som vem som helst bara kan välja. Så för oss är det nog en svår väg att vandra även om vi så gärna skulle vilja. Vi är medlemmar hos adoptionscentrum och kommer att fortsätta att vara det då vi i framtiden kanske tar mod till oss och gör ett försök. Det va ju oxå den största anledningen till att vi snabbade på vårt bröllop.

Detta är bara ett axplock av krav från de olika länderna man kan adoptera ifrån. Alla länder har olika krav, vissa fler än andra och man kan alltid ringa adoptionscentrum och prata om man är orolig eller har frågor kring sin situation som kan göra att det kan vara svårt att få till en adoption. Dom är jättetrevliga och hjälper alltid så gott dom bara kan. Dom finns ju där för att hjälpa oss. Dom är mycket kunniga och alltid väldigt trevliga.

Men detta inlägg ska inte handla så mycket mer om oss faktisk utan det är tillägnat ett annat par som står oss nära, som också är ofrivilligt barnlösa och som vi har känt ett stort stöd hos då vi är på samma kapitel i livet. Skillnaden mellan oss är att vår barnlöshet till stor del är oförklarlig medans deras är förklarlig. De har valt vägen att adoptera. De skrev in sig på adoptionscentrum på sin bröllopsdag för ca ett och ett halvt år sedan och jag frågade ifall de hade lust att skriva några rader här till bloggen om hur deras resa har varit hittills och vad den inneburit för dom. Det hade dom... Så jag låter några som vet mer och bättre om adoption fortsätta detta inlägg, våra vänner Oscar och Ida. <3

Detta är deras historia....


******************************************************************************

För 12 år sedan blev vi ihop-parade av en gemensam vän på fotbollsgymnasiet i Helsingborg.

Jag var 19 år och nyförlovad med en då 22 årig professionell fotbollsmålvakt som hade ambitionen att i många år framöver enbart satsa på fotbollen. Jag hade där och då kunnat lägga p-pillerna på hyllan om jag själv fått bestämma.

Vår resa började dock inte förrän i augusti 2008.

Antagligen hade jag gett Oscar lite andrum mellan allt bebistjat och han sa äntligen orden som jag väntat på så länge att får höra (ja, trots min unga ålder).

Han ville med på bebiståget och jag kunde äntligen sluta på p-piller.

Vi levde precis som vanligt och la inte någon extra energi på att bli gravida just där och då, jag hade läst att det kunde ta upp till 6 månader för hormonet från p-pillerna att lämna kroppen så det fick komma av sig självt.

I årsskiftet 2008/2009 var det dags för vår första fotbollsflytt som den gången tog oss till Stockholm.

Vi var 22 och 25 år gamla, utan barn i huvudstaden och jag är så oerhört tacksam för att vi ännu inte hade fastnat i träsket då utan bara levde livet, helt underbart var det!

Januari 2010 och flyttlådorna var nu på väg ner till Helsingborg och HIF igen. Väl på plats ”hemma” började tankarna komma, hur länge har vi egentligen varit oskyddade?

Vi tänkte att vi kanske helt enkelt lyckats ”missa” de mest fertila dagarna och gick på den vidriga reklamen om ägglossningstest, en reklam som än idag kan få mig att vilja spy.

Jag vågar inte ens tänka på hur många tusenlappar vi har lagt på ägglossningstester, graviditetstester och andra produkter som ska hjälpa en på traven.

Det går minst sagt fort till det som ska vara så mysigt och härligt tillsammans med sin partner att förvandlas till en mörk jävla mardröm.

Det är som kvicksand och man bara slukas ner i ett mörkt hål på noll och inga sekunder.

ALLA får barn, alla kastar ur sig klumpiga kommentarer som sakta sliter en i stycken inuti. Vi som då var 23 resp 26 år gamla och hade varit tillsammans i 5 år fick den där satans jävla frågan varenda dag.

Ni då, vill inte ni har barn? Det är väl hög tid nu för er va?

Efter en rutinkontroll hos min fantastiska gynekolog här i Helsingborg bröt jag ihop, jag berättade för honom att för exakt två år sedan slutade vi att skydda oss och ingenting händer.

Hans reaktion gör mig än idag så glad, att han trots vår ålder tog oss på största allvar.

Efter hans remiss till RMC i Malmö var det nämligen inte samma engagemang i vår infertilitet som han visat oss.

-Det här är jättekonstigt sa han, det är absolut något som inte stämmer. Ni är i er mest fertila ålder och det här ska undersökas.

Han förklarade att man som rutin alltid börjar med att undersöka mannen och därför bokades min man Oscar in på RMC för provtagning.

Till vår stora besvikelse visade proverna att Oscar med största sannolikhet hade Azoospermi och den 10 december 2010 efter en biopsi fick vi ett besked man inte ens önskar sin värsta fiende. Vi skulle aldrig kunna bli biologiska föräldrar.

Där och då kändes det som att allt tog slut, självklart var det värst för min älskade man och han har efter den dagen fått bestämma precis hur vi skulle gå vidare och OM vi skulle gå vidare med våra familjedrömmar.

Efter många långa samtal, funderingar och några års läkning kom vi tillsammans fram till att ett barn någonstans i världen förhoppningsvis längtar lika mycket efter oss som vi längtar efter han/henne.

19 juni 2015 tog vi vårt första steg mot vår bebis.

Vi gifte oss och som tur var fanns den här blogginnehavaren med oss den dagen. Både för att föreviga allt men hon såg också till att vi fick den finaste gåvan någonsin, vårt första år hos Adoptioncentrum.

Bara tanken på att vår familj och våra vänner har varit med oss från första dagen känns helt overklig.

Adoption är en lång och minst sagt krävande resa som innan den ens har startat känns som en evighet.

Vi själva valde att gå på ett av Adoptionscentrums informationsmöte i Malmö där rådgivarna skulle närvara och kunna svara på frågor.

Väl där berättade de om alla steg som kan tänkas dyka upp i den så kallade hemutredningen och därefter hur en adoption går till när man väl har fått sitt medgivande, jag kan verkligen rekommendera att gå på ett sådant möte.

Efter ett e-mail till Helsingborgs kommun bokades vi in på ett introduktionsmöte med våra handläggare, vi har två handläggare på familjerätten som hjälper oss på vägen och det känns jättebra med dem.

Vi fick många uppgifter att ha tillhanda vid det kommande mötet, bland annat att ordna fram utdrag ur belastningsregistret, skatteverket, socialnämden i de kommuner vi bott i de närmsta 3 åren, försäkringskassan och kronofogdemyndigheten. Vi fick också i uppgift att boka in oss på en föräldrautbildning eftersom detta är obligatoriskt innan en hemutredning.

Eslöv blev platsen för vår föräldrautbildning, det var vi och två andra par som 3 helgdagar och 6 000kr senare var redo för nästa steg i våra adoptioner.

Vi kan verkligen rekommendera den här föräldrautbildningen, den va helt perfekt för oss, väldigt givande. Det kändes helt klart bättre och om möjligt ännu mer rätt att fortsätta vår resa efter den.

Vårt andra möte med våra handläggare på familjerätten var ett längre samtal med många frågor koncentrerade kring föräldrautbildningen och det följdes av ett hembesök där vi i ett brev fick redogöra om vårt boende, vår ekonomi och vårt nätverk. Vi fick också lämna våra referensbrev dvs två (av oss) utvalda vänner/familjemedlemmar som på sitt vis berättar om sin relation till oss, vår relation till dem, till varandra och till deras barn.

Det var också så att vi fick lämna in varsin livsberättelse som i stora drag ska beskriva hela ens liv från dagen man föddes och fram till dagsdatum med olika punkter som man specifikt ombedes att berätta om i detalj.

Efter det var det återigen samtal hos familjerätten, denna gången individuella sådana med frågor om anknytning och nära relationer men också reflektionsfrågor i stora drag kring ens föräldraskap.

Det är som ni kan läsa er till ingen lätt resa vi har påbörjat.

Vi har den största veckan i vårt liv framför oss, vi kommer nämligen att göra den sista och den största delen i vår medgivandeprocess inom de närmsta dagarna. Djupintervjun.

Efter den finns det nämligen inget mer vi kan göra mer än att vänta på socialnämndens beslut om medgivande.

Livet har lärt oss att aldrig ta något för givet och den mur man som ofrivilligt barnlös bygger upp för att inte bli krossad igen är så otroligt stark, men självklart är vi hoppfulla och längtar så att vi nästan spricker; efter vårt redan så älskade lilla barn.

Om vi drömmer om att vi får vårt medgivande så väntar en helt ny värld av utmaningar innan vi som familj äntligen får anlända till Kastrup och kan få börja leva på riktigt!

Allt är då beroende på vilket land man som förälder sökt sig till.

Till Sydkorea och Thailand som vi nu till en början är mest intresserade av finns krav som Gymnasieutbildning, BMI under 29, psykologiintyg, krav om att kunna ord och enklare fraser på Koreanska och inte minst ett kapital på 371 000 kr resp 156 000 kr beroende på vilket av länderna vi väljer.

Dagen då vi med darrande händer tillsammans kommer att öppna mejlet med den första informationen och bilden på vår son eller dotter är det som får oss att kämpa.

Dagen då vi äntligen får packa väskan, sätta oss på planet, stiga in på barnhemmet och få henne eller honom i knäet kommer det inte finnas något som slår så låt tiden gå fort nu för det värsta av allt det här, är väntan.

Kramar Ida och Oscar

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har alltid pressat mig själv väldigt hårt och ibland varit oförskämt självkritisk i saker jag gör. Det är både på gott och ont för jag gör nästan inget sådär lite snabbt och lätt utan oftast krävs det mycket eftertanke och detaljerad planering. Gör jag inte det utan känner att det blir för mycket press och jag jag mot förmodan skulle gå in halvhjärtat så grämer jag mig sååå om det inte skulle bli bra. Men det är en otroligt tillfredsställande känsla när det väl går i lås och klickar till. Och med min fotografering är jag ibland lite för extrem. Man blir aldrig "klar" utan man utvecklas hela tiden, hittar nya tillvägagångssätt och redigeringstekniker och man blir sugen på att finslipa och ändra sin stil lite utan att ta bort det som definierar en som fotograf. Jag har jobbat riktigt hårt för att hitta hit och det är inte utan tårar och frustration ibland, när man bara känner att man är på gränsen att ge upp och bara lägga ner helt. Jag tror att alla fotografer hamnar där nån gång lite då och då.

Min senaste förälskelse är grönblå toner i bilderna. Jag har dock inte riktigt vågat ge mig på det förrän nu.

Tidigare idag la jag ut en bild från en fotografering som jag gjorde nu när jag va hemma. Jag kände mig inte riktigt helt 100 procent nöjd efter redigeringen av bilden då den hade så mkt mer potential att nå just dit jag ville färgmässigt och min redigering gav den inte rättvisa. Nu ikväll satte jag mig med den igen och kände att det lossnade och jag fick den så gott som dit jag ville. Ibland måste man lägga det åt sidan för att sedan se med lite andra ögon för efter några timmar med samma bild blir man lite blind.

Min grönblå-ton <3

Bjuder på en före-mitten-efter.


Likes

Comments

Godmorgon från min egna underbara och varma säng. Ska nog stanna här större delen av dagen.

Då va vi hemma i Linkan igen efter 2,5 vecka hemma i Helsingborg. Tiden gick sjukt snabbt men vi hann med väldigt mycket. Jag hann träffa de flesta som står mig nära i form av ngn vinkväll, kaffehäng, middagar, julfirande etc... Balsam för själen och så välbehövt! <3 En del fotograferingar blev det också och varje gång jag åker från Helsingborg med fulla minneskort så pirrar det i hela kroppen. Jag bara längtar tills jag får komma hem och krypa upp i soffan och bara fixa!

Och då va det 2017 då...

Vi stannar ju här i Linköping ett år till. Björn förlängde sitt kontrakt men i år är han inte bara spelare utan kommer även att vara assisterande tränare i Åtvidabergs U19. Han kommer att vara hemma mkt mindre men samtidigt så är det en superbra start på något efter sin egna fotbollskarriär.

Så vad ska jag göra då? Jo jag.... jag ska bli smal haha. Goals! Nä men skämt o sidor.... så skämtar jag inte egentligen. Dom ska väck! Utöver det så har jag en känsla av att 2017 kommer att ha en del att erbjuda även för mig.

Startar året med några nya favoriter i arkivet....

Likes

Comments

Då är det dags att börja avrunda 2016…

Det har minst sagt varit ett turbulent och lite konstigt år med många höjder och djupa dalar. Livet tog minst sagt en abrup vändning i mars när vi bara hade några timmar på oss att bestämma vår närmsta framtid, vi kände oss minst sagt lite spontana och bestämde oss för att hoppa på och flytta 35 mil norr om vår hemstad. Vi hade ingen aning om vart vi skulle bo eller vad vi hade att förvänta oss överhuvudtaget men fick ganska snart en lägenhet som vi tog i blindo. Vi hade verkligen supertur då vår lägenhet verkligen är ngt extra och att den ligger mitt i stan gör ju inte saken sämre då vi har allt vi behöver precis bara runt hörnen. Att flytta till en helt ny och okänd stad skrämde mig inte så jättemkt utan jag va faktiskt mest taggad, pepp på att göra ngt nytt. Jag fick jobb ganska så omgående och Björn kom in i laget snabbt, fick en nytändning och trivdes så bra. Det är en helt annan atmosfär att sitta på Åtvidabergs läktare än vad det va i Ängelholm. Trevlighet råder och supportrarna älskar verkligen sitt kära Åtvidaberg och det är så härligt att se. Det är så fotboll ska vara.

Vi har även träffat underbara människor här uppe och flertalet av våra närmsta vänner har varit och hälsat på oss. Älskar när vi får besök hemifrån, det finns så mycket att fylla tiden med, nackdelen är dock att den springer iväg alldeles för fort.

Dalarna har varit några stycken och ganska djupa detta året. Vi lämnar 2016 med sammanlagt tre misslyckade ivf i bagaget. Ja, vi gjorde ett hemligt ivf som misslyckades för ca fyra veckor sedan. De va verkligen ingen mer än vi som visste vilket va väldigt skönt faktiskt och efter mitt sista inlägg om ivf och frustrationen lagt sig lite grann så körde vi bara på en gång till direkt, jag mådde redan skit så det kunde ju inte bli värre utan bara vara längre. Jag tänkte lite att istället för att resa mig och falla på nytt så pausar vi inte utan drar ut på eländet istället. Det blev ett spontant beslut kan man säga. Man känner alltid efter varje misslyckat ivf att man bara vill lägga ner allt och man e så säker på att hoppet inte kommer tillbaka, det gör det väl inte riktigt heller men nånting gör ju så att man ger sig fasiken på att man bara ska. Jag va helt säker på att jag inte ville skriva om det mer och jag tänker inte göra det så väldans mycket heller men jag vet ju att många undrar och bryr sig väldigt mycket så det kändes rätt att ge en uppdatering faktiskt trots allt. Jag behövde lite distans. Jag tog i princip en paus från allt vad socialt liv heter och inte heller lagt något större krut på sociala medier, isolerade mig lite och har låtit mig själv vara bitter ett tag. Jag märker hur mkt jag saknar alla era läsares berättelser och erfarenheter, det fick ju mig att känna mig mindre ensam i allt detta vilket man så lätt gör annars. Ni har verkligen varit guld värda! <3

En annan anledning till varför jag valde att inte skriva om det mer heller är för att jag blev orolig över att kanske ses som en konstant deppig och tråkig människa, en sorglig en som alltid klagar över vår tråkiga livssituation som konstant tycker synd om oss själva och som inte kan uppskatta andra saker här i livet. Eftersom jag nästan bara skrev när jag hade känslorna på utsidan i samband med ivf och barnlöshet så kan det nog lätt bli så. Det är ju inte riktigt så det är och så vill jag verkligen inte att någon ska se det... I det "verkliga livet" är jag en ganska skämtsam person (även om inte alla förstår mina skämt alltid) och här är jag nästan gravallvarlig hela tiden, kontrasterna lixom.... Vi vet hur man njuter av livet oxå såklart och vi tar vara på alla stunder vi kan för att uppskatta allt annat vi har runt omkring oss. Vi drar även en liten snuskig limerick då och då, living on the edge lixom ;)

Det är först nu idag som jag börjar känna att hormonerna börjar släppa och jag vaknade med lite mer glädje inombords imorse. Hormonerna sitter i längre och längre efter varje gång känns det som. Den senaste månaden har verkligen varit konstig och minst sagt lite otursdrabbad . Ett misslyckat ivf, ett njurstensanfall med tre stenar som varade i en vecka , krävde två vändor in på akuten och som avlöstes av en stark penicillinkur som slog ut mig helt då jag hade envisa streptokocker bakterier i halsen. Haha ja jisses vilken sorglig varelse jag varit där på soffan men vilken uppassning jag fått med både servering och massa fotmassage av min bättre hälft så jag ska faktiskt inte klaga alltför mkt . Men upp igen och nu ser vi fram emot att få fira jul och nyår hemma med nära och kära och få lite kvalletid och roligheter med våra vänner. :D Längtar!

Nu blir det en lång paus från allt vad ivf och barn heter och nu ska jag rikta min fokus på mig. Jag är dålig på att sätta mig själv först och grunda beslut på vad som blir bäst för mig men nästa år ska jag bli lite bättre på det, jag har faktiskt redan börjat lite då jag inte riktigt tror på nyårslöften, att saker får ett tvärstopp från en dag till en annan tror jag kan vara väldigt stressande och pressen blir för stor. Att ändra sin livsstil och skapa nya rutiner tar tid. Nu måste livet få bara vara kul ett tag.
Vissa går upp väldigt mycket i vikt av hormonerna man proppar i sig och såklart har jag inte varit en av de lyckliga som slapp det utan jag har fått finna mig i några kilo plus på vågen efter varje gång. (Läs sammanlagt 20) (Nej det är inget skämt) (Och nu börjar du plötsligt tänka på årets julskinka, kul! Tack! ;P) Det känns lite som att man varit gravid i snart fem år med alla de kilon man fått på köpet men man har inte fått ngt för det. Man har bitit ihop och skjutit det framför sig, tänkt att det får kvitta just nu, man får helt enkelt bara köpa det (och större kläder) för man har ju planerat efter att det ska funka och tänkt att det inte varit lönt, jag tar det efteråt lixom. Fem år senare och x antal kilo mer (Ja 20) har man fortfarande inte fått sin belöning för mödan och nångång måste man sätta stopp. Det känns dock som dessa hormonella kilon är mkt svårare att göra sig av med, dom e sjukt envisa! Men skam den som ger sig! Mission back to me is on! Det gör det lite lättare att man har gymmet 10 meter från porten.

Så jag kommer inte att avge några löften för 2017 utan foka på långsiktiga och hållbara planer. Det blir ett år till här i Linköping, hur det kommer att se ut vet ju ingen men jag kommer att ge allt jag kan för att det ska bli så bra som det bara kan bli. <3


Bitar av mitt 2016

Likes

Comments

Älskar halloween, att få klä ut sig, go bananas och få vara nån helt annan för en kväll. Litte bilder från förra årets fest. De va såååå jäkla kul! och alla går verkligen in för det!

Jag och Björn gick som ett gift dött par, inte ens döden skiljer oss åt! :D


Det ser ut som om jag svävar på den högra bilden.... no legs...scary

I år blev det inget halloweenfirande alls tyvärr, men nästa år hoppas jag på ett galet uppstyrande. De e ju sååå grymt kul!

Hoppas alla ni som firar eller har firat får en grym halloween!

<3


Likes

Comments

Jag är ju inte bara en ofrivilligt barnlös, det är inte det som definierar mig som person även om det varit en stor del av mig i flera år, inte minst för att jag lyft det offentligt och försökt göra folk medvetna, inte bara för min egen skull utan för alla andra som är i samma situation utan för att det lätt blir ett hägrande samtalsämne i sociala sammanhang. Alla vet och alla är nyfikna och vill fråga massor vilket är helt ok med mig, jag svarar gärna... oftast iaf. Men detta är ju inte allt jag är. Jag skriver ju sällan om andra personliga saker så det är nog ganska lätt att få intrycket av att jag kanske alltid är nere eller ledsen. Så är självklart inte fallet.

Så vem är jag mer?

Jag är väl en lite halvgalen människa med en lite sjukare humor men på ett bra sätt. När man spinner vidare på ett skämt så finns det någon som alltid ska dra det lite för långt, jag är ofta den någon haha. Jag älskar att skratta men vem o andra sidan gör inte det. Jag värdesätter minnesfulla ögonblick väldigt högt. (kanske därav min passion att fotografera) Det är faktiskt väldigt sällan som jag önskar mig materiella saker som när jag fyller år t.ex utan jag vill mycket hellre ha en rolig kväll, en trevlig middag, en fest etc... och bara ha kul med mina nära och kära, då mår jag som allra bäst! Även på andra hållet när mina vänner fyller år så finns det alltid en tanke bakom varje present jag ger och jag gör mitt yttersta för att den ska kännas personlig och speciell. Happy memories är framtidens bästa energi.

Kärlek <3

I somras då jag fyllde 29... igen :)

******************

En annan sak som står väldigt högt på min lista är ärlighet, gör vad du vill men ljug inte om det. Alla gör vi misstag men jag tycker att man ska stå för det. För mig är det jättesvårt att återbygga ett förtroende som en gång raserats av en lögn. Visst, sanningen kanske inte alltid får dej att se ut som den bästa personen men livet går vidare så mycket snabbare och lättare när man inte har något hängande över sig. Ombytliga  människor skrämmer mig .

Va genuin <3

Min äldsta & bästa och jag

******************

Jag är en riktig känslomänniska. Jag får tårar i ögonen minst fem gånger om dagen och det kan vara av allt från ett glädjande besked , ett program på tv, texten i en låt, orättvisor, djur som far illa, ibland krävs det bara en tanke på något så kommer dom haha... listan kan göras hur lång som helst. Det är typ min reaktion på allt oavsett vilken känsla det är som ligger bakom. Jag kan lixom inte kontrollera det. Ibland kan det till och med vara att jag står och pratar med en person som säger ngt (oftast roligt) som  får mig att bli helt känslomässig, som ett lyckorus  typ som resulterar i att  mina tårkanaler sätter igång. Haha jag tycker det är så pinsamt.

Passion <3

******************

Jag har rest en hel del förut och hoppas att jag i framtiden kunna återuppta det då det inte blivit så mkt de senaste åren. Man får se så mycket och uppleva saker som man inte visste fanns minst sagt.

Äventyr <3

Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Frankrike Paris, Nice, Cannes, Marseille, Italien, Spanien, Barcelona, Teneriffa, Gran Canaria, Fuerta Ventura, Mallorca, Serbien, Polen, England, Monaco, Vatikanstaten, Marocko, Belize, Guatemala, Mexico, Cancun, Tulum, Isla Mujeres, Kuba, Varadero, Havanna, Bahamas, USA, Las Vegas, New York, Miami, Japan, Tokyo, Kyoto, Hiroshima, Korea, Seoul, Thailand, St Thomas, St croix, Antiqua, Dominica, Granada.

*****************

Vackra människor fascinerar mig. Nu menar jag inte bara på utsidan utan även på insidan. Vackra personligheter fängslar mig. Här finner jag mycket av min inspiration i allt jag gör.

******************

Några snabba lätta:

Erika Alexandra Westerblad. "29 " år. En make. Tre hundar, Tre syskon-en syster och två brödrar, alla yngre. En bonusbror som e adopterad från Fillipinerna. Uppvuxen i Åstorp. Pappa i Malmö, mamma i Åstorp. Fick mitt första jobb när jag va 16. Flyttade hemifrån när jag var 17. Svårt beroende av lypsyl och hårspray. Tycker om att överraska och göra människor glada. Så så så inte morgonpigg. Blev påkörd av en bil när jag var 18. Ville bli marinbiolog/Veterinär. Älskar att dansa. Sjunger svinbra i duschen. Kreativ. Har mitt fotfäste i Helsingborg. Är inte längre betrodd med en godisspade i affären. Älskar sushi. Serien Vänner. Besatt criminal minds. Är en sån som styr upp. Problem löser man. Aldrig utan morgonkaffe. Icke rökare. Älskar kärlek. Bor i Linköping. Kan sjunga som Cher, dock bara bevittnat av en person, en endaste gång. Många halvintressen. Solglasögon. Åker hellre bil än kör men lägger mig gärna i. Kör jag själv så gör jag det helst med musiken på högsta. Mest använda ord , kanon, super och mega. Lagar maten, Björn diskar. Ofta rädd att ngt ska hända de jag tycker mest om. Kan va jätteblyg. Skriver listor. Jag har levt mycket. Glömsk. Glömsk. På min bucketlist: se Celine Dion live och en blåval. Solsemester. Hitta alltid en anledning att fira. Memento Vivere- Kom ihåg att leva.

Likes

Comments

Igår blev det klart med Björns kontrakt för spel ett år till i Åtvidabergs FF och det är därmed konstaterat att vi kommer att stanna här i Linköping ett år till. Det är så härligt att se Björns pepp i detta laget, han trivs verkligen superbra och har axlat sin roll som "gammelräv" väldans bra. Jag är stolt över honom, inte bara för hans bedrifter inom fotbollen utan för den han är, hans sätt att vara, han som människa. Han ses alltid som glad o positiv, skrattar högt och ärligt, lyfter personer i sin närhet och får andra att må bra oavsett vad. Han är en fantastisk människa. Det va längesen jag såg honom spela med den glädjen han har gjort detta året och bara det gör mig så otroligt glad att vi tog det beslutet som vi gjorde (på typ 4 timmar) och flyttade hit. Detta är hans tid. <3



Det är verkligen kontraster från vårt liv här och från det vi lever hemma i Helsingborg. Det skiljer sig väldigt mycket. Hemma i Helsingborg är det tempo hela tiden, alltid något att göra, alltid något som händer etc... Och jag älskar det såklart, jag blir lätt rastlös när det inte händer ngt, speciellt när helgen kommer krypande :) Här uppe är vi så hemmakära och ser fram emot att varje kväll få krypa upp i soffan och bara mysa framför tv. Vi hade turen att få tag på en supermysig lägenhet som vi trivs jättebra i och livet rullar på i harmoni kan man säga. Man kommer till väldigt många insikter och får mkt tid över till sig själv vilket jag insett nu va väldigt välbehövligt. Man har har tappat den där onödiga energin som man lagt på onödigt småaktiga saker förut. Man har insett vad som e värt och vad som inte är och man fokar på de människor som fokar på en själv. <3 Detta är bland det bästa vi gjort och vi ser verkligen fram emot kommande år!

Nu lät det kanske som om vi bara sitter hemma hela tiden och aldrig gör ngt alls haha. Så är självklart inte fallet! Vi har träffat underbara människor här uppe som vi lärt känna. Elin och Stefan är ett par av dom och de som vi kommit närmst. Elin hade lite koll på mig sen innan genom bloggen och haffade mig som fotograf till deras bröllop när vi flyttade upp. Och när jag va hemma hos dom för bröllopsplaneringsmöte klickade det direkt mellan oss och därefter blev inbjudna till dom på en riktigt lyckad midsommarafton. Vi har alltid så himla kul tillsammans alla fyra och jisses vad många knasiga likheter jag och Elin har. Så glad att våra vägar korsades.<3


Ibland skämtar vi om att vi aldrig kommer att flytta hem igen utan fortsätta iväg någon annanstans efter detta och i nästa sekund undrar vi om vi verkligen skämtar då vi plötsligt  kommer på oss själva  med att ta diskussionen till en seriös nivå . Ja vem vet hur framtiden ser ut? 



  • 11360 readers

Likes

Comments


Det va ett bra tag sedan jag skrev nu. Mycket har hänt under detta uppehåll och jag skriver nu för att göra ett avslut. Dock vet jag inte riktigt hur jag ska börja eller sammanfatta alltihopa då det bara snurrar i huvudet då jag inte längre får nån klarhet över nånting just nu.

Den 3e september började jag på ett inlägg......

När jag skriver detta så är vi mitt i vårt 4e ivf försök, nåt bland de värsta jag någonsin gått igenom i hela mitt liv. För någon som försöker och misslyckas hela tiden går det sakta bara neråt. I fyra år har livsgnistan sakta blivit svagare och ivf har stulit mitt liv. Jag har alltid varit en levnadsglad, positiv, översocial och glad människa som aldrig är sen att hänga på eller styra upp roligheter, idag känns de där som om att jag beskriver någon annan. Jag har med tiden blivit inåtvänd, osäker, trött och avståndstagande. Det är hemskt att tappa bort sig själv så och hela tiden vara beredd på att det kommer att bli värre. Vid detta ivf:et har jag kraschat helt, det känns som om jag har hela jorden tryckande på mitt bröst så jag inte kan andas och jag står vid ett vägskäl där jag måste ta ett beslut att välja mig själv eller ivf. Jag måste ge upp min dröm för att rädda mig själv. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, man vet aldrig om man kommer att bli frisk, för vissa är den livslång.

Man kan inte ens föreställa sig resan om man inte har en egen biljett. Som resenär måste man med omsorg välja sina stationer att hoppa av på, något som publiken på perrongen inte alltid kan förstå. Oftast sätter jag mig i tysta kupén. Man kämpar ofta mellan att sätta sig själv först eller bejaka andra i sin närhet i situationer som kanske sätter allt man känner inombords på sin spets och är så påtagliga att man håller andan under hela tiden för att inte yppa en enda känsla. Väljer man sig själv så grämer man sig i dåligt samvete och känner sig egoistisk. Några av senaste månadens händelser har fått mig att inse att man i dessa situationer måste välja sig själv, alltid. Inga konstigheter, ifrågasätt inte dej själv! Du är viktigast! Ingen klarar att hålla andan så länge, någon dag spricker det. Jag sprack och allt som jag har tryckt undan i över 4 års tid rusade upp till ytan som ett vulkanutbrott, nu efteråt känns det som om jag sprungit ett maraton tio ggr om. Jag är helt slut, all luft har gått ur mig och kvar sitter ångesten som har ett stadigt grepp, hur ska jag hantera alla dessa känslor som växt under så lång tid? Jag har aldrig förr känt mig så hjälplös och vilse.

Detta jag beskriver här är inte unikt för bara mig, det händer många i denna situationen.
Till er som känner någon....
Jag vill vända mig till er som är publiken på perrongen. Det är på denna sista stationen, när vi som har denna sjukdomen stiger av på slutstationen som ni behövs mer än någonsin. Vi har då rest många många mil. Sträcker någon ut en hand, ta den, den kan se ut på många olika sätt så va vaksam! Din vän lider kanske. Ett rop på hjälp kan komma i många olika skepnader. Det hände inte dej, du hade den turen men det kunde gjort. Ingen människa vill känna sig ensam.

Vi startade detta försök den 30e juli och vet först hur det slutar först i slutet på september. Hoppet är allt annat än med mig.


Åter till idag......

Vi gjorde de långa protokollet. I skrivande stund sitter jag med ett pågående tidigt missfall. Vi fick ett plus även denna gång, dagen innan testdagen. På testdagen fick vi gravid på digitala testet. Strax efter fick jag en otrolig smärta i magen och blödningen kom. Vi har fortfarande nu efter någon dag plus på stickan men det blir allt svagare. Läkaren sa att det kan ta upp till en vecka innan det försvinner helt. Jag är helt slut.... både psykiskt och fysiskt och nu orkar jag inte mer. Jag gråter, ja jäklar vad jag gråter, jag har gråtit i veckor och att jag ens har några tårar kvar är helt otroligt. Japp, jag tycker synd om mig själv men mest är jag arg, så jäkla arg! Och nej! Livet e fan inte rättvist! Vi ger upp nu. Vad som kommer att hända i framtiden vet ingen men jag och Björn kommer att göra vad som känns bäst för oss och just nu orkar vi inte mer.

Det kommer till en gräns där man måste göra ett val. Vi har jagat en fantasi, en dröm i över fyra år nu. Allt har kretsat runt detta och allt annat i livet har vi fått pausa. Inget kan planeras utan det är endast ivf som hägrat och med detta har framför allt jag ändrats väldigt mycket som människa och hur jag ska hitta tillbaka har jag just nu ingen aning om. Jag har alltid varit väldigt stark , jag reser mig igen, jag ger inte upp! Men jag måste nu erkänna mig besegrad. Detta kan knäcka den starkaste människa. Vardagen kommer alltid att bjuda på många påminnelser och även om man ger upp betyder det inte att man glömmer och att det kommer att göra mindre ont. Man kan inte fly, man kan inte gömma sig utan man måste på någon vänster finna ett sätt att bita ihop och försöka leva vidare. Hur vet jag dock inte ännu, men på något sätt måste livet få en annan chans.

När folk säger att man inte kan få allt här i livet kunde jag i min vildaste fantasi inte ana att detta skulle vara det allt jag inte skulle få.

Tack för att ni följt med oss och tack för all kärlek ni gett oss. Ni har verkligen varit ett stort stöd! Jag hoppas att jag förändrat någons syn och öppnat någons ögon i detta ämne.

Hjältar är ni alla som har ork att fortsätta kämpa vidare och inte ger upp! All heder åt er! Ni har min största respekt och för evigt hållna tummar med er.

Vi kommer att hålla en lägre profil och rå om oss själva ett tag framöver nu och vill helst inte prata om detta och hoppas att ni alla vill respektera det. <3

Kommentarer om solskenshistorier om par som lyckats på egen hand när de gett upp undanbedes vänligen. Vi har hört dom... många ggr. Vi vet att ni menar väl men vi måste få göra detta på vårt sätt.

<3

Likes

Comments

Igår hade vi en liten middagsdejt här hemma hos oss med Elin och Stefan som gifte sig för snart två veckor sedan. Jag fotade deras bröllop och till igår hade jag knåpat ihop ett litet överraskningsbildspel med några av deras porträttbilder som de ännu inte hade fått se. Jag älskar bildspel!! Det är inget som vanligtvis ingår i mina bröllopsfotograferingar utan jag gör det ibland när de e vänner jag fotat. Det en sån känsla att få se sina bilderna med sin låt i bakgrunden.

Jag är så glad att vi träffat dessa två underbara människorna! <3

  • 16004 readers

Likes

Comments