Header

Många smörjer in sin mage under graviditeten för att förebygga bristningar på magen och höfter. Jag var en av dem. Visst var det skönt under själva massagen men när hormonerna är med i spelet så kvittar det hur mycket man smörjer in sig. Jag fick endast en liten, liten bristning på vänster höft. Max 2 cm lång och knappt synlig. Så här såg min mage ut precis innan Sixten tittade ut!

Som ni ser, inte en bristning! 2 dygn efter förlossningen hade jag bristningar full magen, på båda höfterna samt på brösten. När man gått en hel graviditet utan minsta tecken på bristning så tror man ju att man klarat sig undan. Men så går det när hormonerna spelar en ett spratt. Jag bryr mig inte om att min kropp ser ut som ett fyrverkeri och att magen är mjuk som en bulldeg, inte det minsta! Mitt lilla mirakel har ju växt där inne. Det här är den stolta mamma-kroppen. Men det är ingen idé att slänga pengar på dyra oljor och krämer. När det är hormonellt kommer det som ett brev på posten, vad du än försöker med.

Bjuder på en bild på mitt fyrverkeri och byxkanten sitter kvar. Allting sitter lite tight nuförtiden. ;) Tatueringen klarade sig fint i alla fall och det är jag glad för! 😊

En vecka efter förlossningen hade jag gått ner hela 10 kg! Helt sjukt? Hur kan en bebis på ynka 2688g, en moderkaka, fostervatten och kanske lite vätska i kroppen väga totalt 10 kg? Jag förstår inte det!

Och sedan det här med att vara känslig under graviditeten? Ja släng dig i väggen. Känslig efter en förlossning. Här snackar vi grejer! Hormonerna sprudlar i kroppen och man kan börja gråta av i princip vad som helst. Till exempel att den här godingen blir hela 4 veckor idag! Hans rödbruna hår och hans stora, fina, mörkblå ögon.. Det ska bli spännande att se om hans drag ändrar sig eller stannar på samma. Tidigare idag läste jag att det kan ta flera år innan ett barn får sin riktiga ögonfärg.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Contains affiliate links

Nu är det snart sommar och jag har hittat några klänningar som jag är sugen på. Jag kommer dock att amma hela sommaren och då är det kanske inte så praktiskt med klänning.. Annars älskar jag klänningar, speciellt långa.. Det är mitt absoluta favoritplagg! I år kanske jag får satsa på kjol.

Dessa klänningar är från Monki och jag är förälskad. Nummer 1 och 2 är mina favoriter!
(Direktlänkar till plaggen finns på bilderna och under bilderna.)

Likes

Comments

Två veckor gammal idag! Tänk va fort tiden går. Känns som att det bara har gått några dygn samtidigt som förlossningen känns väldigt långt borta. Här kämpar vi för att hitta nya rutiner i vardagen och vi lär känna varandra lite bättre varje dag. Jag kan fortfarande inte se mig mätt på denna sötnosen, som har kommit att bli det bästa i våra liv. Jag sitter redan och oroar mig för när han blir större och ska korsa stora vägen, när han ska ut och cykla och hur han kommer att ha det när han börjar skolan. Honom som vi kommer att skydda med våra liv. ❤️

Likes

Comments

Detta kommer bli ett långt inlägg och jag kommer beskriva exakt hur jag kände genom hela resan och jag kommer inte att skönmåla någonting. Om ni snart ska föda och är rädda eller oroliga över smärtan ska ni INTE läsa vidare.

Det hela började natten mellan lördag den 18 och söndag den 19 Mars. Jag vaknade tidigt och hade en annorlunda känsla i kroppen. Jag bara visste att det skulle hända snart. Måndagen efter började slemproppen att lossna.

Jag vaknade natten den 22 Mars klockan 02:30, nästan exakt en timma efter jag somnat. Jag ropade på Patrik att det var blött i sängen och jag kände mig automatiskt mellan benen och det kändes precis som att någon satt där inne och kastade ut vatten. Jag hade alltså inte kissat ner mig! Efter det blev jag så chockad, rädd och nervös på samma gång. Jag frös och skakade. Jag hackade tänder. Efter 20 minuter började jag få värkar. Efter ett tag ökade de i styrka och de var regelbundna. Jag ringde till förlossningen och de sa åt mig att sova en stund och sedan ringa tillbaka till morgonen. Jag lyckades bara sova någon timma och när jag vaknade hade värkarna blivit mer oregelbundna. De första värkarna gjorde inte så ont.

Blev kallad på undersökning till NÄL 12 timmar senare för att kontrollera så att bebis hade det bra. På sjukhuset kontrollerade de så att det verkligen var fostervattnet som gått och de gjorde ett ultraljud för att se så att bebisen låg med huvudet neråt. I magen låg han och sög på tummen. De lyssnade även på bebisens hjärtljud.

När vi åkte ifrån Trollhättan började värkarna öka i styrka. Nu fick jag andas mig igenom dem. Under kvällen tilltog de och blev allt starkare. Jag kände dem som en smärta i magen som extremt kraftig mensvärk som gick ut i ryggen. Ryggsmärtan var det värsta. Ju starkare de blev ju större del av kroppen blev smärtpåverkad. Smärtan kröp sig upp i ryggen och ut i låren. Det kändes som att ryggen skulle gå av. Torsdag morgon klockan 01:00 hade jag så ont att jag inte orkade vara kvar hemma längre så vi åkte till NÄL för "undersökning". Bebis verkade fortfarande ha det väldigt bra i magen. Värkarna var dock bara 2 på tio minuter men barnmorskan trodde att det var på gång. Jag blev utskickad i 6 minus för att promenera igång det. Jag hade så fruktansvärt ont så det gick inte. Och jag var så fruktansvärt trött efter att inte ha sovit mer än 4 timmar på 2 dygn plus att jag hade haft utmattade smärta i 1 dygn. Hon mätte värkarna igen och de var oförändrade. Jag var så utmattad att jag stenslocknade mellan varje värk. Värkarna var en 8-9 på smärtskalan. Jag kände faktiskt att - om det gör ondare nu så dör jag! Tyvärr så kunde de inte undersöka hur öppen jag var heller på grund av infektionsrisken eftersom vattnet hade gått. Jag blev hemskickad med sovdos vilket innebar 1 bricanyl, 2 panacod och 20 mg oxascand! Ni kan förstå att jag Stenslocknade efter den dosen! Och det var så skönt! Jag hade aldrig orkat med en förlossning i det tillståndet som jag var i. Jag ville bara få sova! När jag gick ut från förlossningen skakade jag och hackade tänder som aldrig förr. Riktig frossa. Men jag fick sova i hela 9 timmar efter detta!

Dessvärre avtog värkarna och jag var livrädd över att de skulle börja igen.. Vi fick åka in till NÄL för ännu en rutinkoll kvällen den 23 Mars för att se så att bebis fortfarande hade det bra i magen. Där fick jag en tid Fredag 24 Mars för igångsättning.

När vi var på väg hem började värkarna igen. Vi la oss ganska tidigt för att få sömn. Vid 00:00 hade jag svinont! Jag ringde in till förlossningen men de tyckte ändå att jag skulle avvakta. Gick och la mig med alvedon men det hjälpte inte ett dugg. Andades genom värkarna. Det blev svårare och svårare. Runt 3 sa jag till Patrik att vi var tvungna att åka in. Han ville att vi skulle avvakta lite till. Andades och andades. Frågade en gång till om vi inte kunde åka in. Tillslut runt 4:30 hade jag så ont att jag inte kunde koncentrera mig på att klocka värkarna längre och dessutom kräktes jag av smärtan. Nu måste vi faktiskt åka sa jag! Vi har dessutom 12 mil att åka till sjukhuset, jag var väldigt nervös över den bilturen då värkarna var mycket värre när jag satt upp.

Under bilresan ner hamnade jag i trans. Varje gång en värk kom så smekte jag magen och bad bebisen att lugna sig, att vi snart var framme och att vi fixade detta tillsammans. Satt och blundade och fokuserade mig hela vägen och det fungerade faktiskt!

När vi kom in runt 6 var det bara att slänga sig upp på sängen. En av barnmorskorna frågade hur långt det var mellan värkarna nu. Jag sa att jag inte visste, det kändes som att den ena avlöste den andra och jag hade inte orkat klocka. Jag kom oturligt nog mitt i skiftbytet så jag fick vänta en stund, jag var tvungen att larma för jag visste inte vart jag skulle ta vägen på grund av smärtan. Tillslut kom de in och skulle undersöka mig, jag hade inte ens hunnit byta om ännu. 8 cm öppen och 8 värkar/10 minut! Barnmorskorna var chockade att jag redan var så mycket öppen men praktiskt taget var det ju på gång redan dygnet innan när jag var där! Jag fick en superkraftig värk som gjorde att jag kräktes igen men jag hade så ont att jag inte orkade sätta mig upp, vilket resulterade i att en hel del kom utanför påsen, på mig.

Patrik och barnmorska fick hjälpa mig byta om till sjukhusskjorta på överkroppen när jag låg i sängen eftersom jag inte kunde resa på mig eller knappt lyfta överkroppen, Armkrok-style. 8 cm öppen med superkraftig värkar. Barnet hade alltså arbetat sig neråt och höll redan på att vända sig i bäckenet. Inte konstigt att jag hade haft så ont! Barnmorskorna tyckte att jag hade hög smärttröskel som bearbetat nästan hela den aktiva fasen hemma. Samtidigt låg jag där och hade så ont att jag trodde jag skulle dö, haha. Eftersom jag redan var 8 cm öppen fick jag bara lustgas som smärtlindring och det tog lite tid innan den började verka och innan jag kunde ta fler än två andetag utan att må illa. Barnmorskorna trodde att jag hade övat på att andas innan, för det var jag tydligen väldigt bra på. Ärligt talat har jag inte övat på avslappning mer än 2 gånger under hela graviditeten 🙈. När man väl befann sig på förlossningen och när det väl var dags så fixade kroppen det av sig själv.

Helt plötsligt var jag öppen 10 cm och krystvärkarna kom igång. Jag har funderat mycket på hur det skulle kännas och hur man skulle veta att det var dags att krysta. Jag har inte gillat när folk har sagt, - "det känner du". Tänk om jag inte gör det då? Nu säger jag detsamma, det kändes verkligen! Helt plötsligt var förvärkarna över och nu kom krystvärkarna som var sköna i jämförelse. Bara att börja bajsa liksom. Krystade i en kvart och sedan var lille Sixten ute klockan 9:15 Fredag 24/3. 3 timmar och 15 minuter efter att jag kommit in till förlossningen.

Jag tyckte inte att det kändes som att man bajsade på sig och det kändes väldigt tydligt när huvudet var på väg ut. Det sved lite och det kändes verkligen att det tänjdes till det yttersta men det gjorde inte ett dugg ont jämfört med förvärkarna. Nu i efterhand tänker jag på vilken otroligt konstig men häftig känsla det var att föda ut ett barn ur ett så litet hål. Hur väl man kände att det först kom ett huvud och sedan en kropp. Och moderkakan sen, den bara slank ut!

Det första jag tänkte när Sixten kom ut var lättnad. Herregud, nu är det över och jag överlevde! Sedan kom lättnaden över att Sixten mådde bra och den underbara känslan av att ha sitt barn på bröstet som man burit runt på i magen i 9 månader. Är det så du ser ut? Är det du som legat där inne? När han rör sig kan jag tänka tillbaka och se framför mig hur han levde loppan i magen. Jag kände igen hans rörelsemönster så väl! Patrik som har varit lite skraj för allt äckelpäckel på förlossningen klippte till och med navelsträngen. 3 stygn i ena kanten blev det för mig och jag har inte känt av det särskilt mycket såhär i efterhand. Jag har mest haft ont i svanskotan när jag suttit eller legat för länge.

Slutsats 1, Vilken otrolig skillnad det var på magen före och efter vattenavgång. Jag kände mig helt plötsligt liten och magen var inte ett dugg i vägen längre när jag rörde mig.
Slutsats 2, barnmorskorna var imponerade över födseln och trodde inte på att jag var förstföderska. Barnmorskorna som hjälpte mig var dessutom helt underbara. Jag kunde inte haft en bättre förlossning. De var så snälla och hjälpsamma. De tog verkligen hänsyn till vad som stod i mitt förlossningsbrev och sammanfattningen. De var positiva, stöttande och mjuka i bemötandet.
Slutsats 3, Min sambo kommer bli världens bästa pappa! Mitt hjärta smälte på BB när jag såg honom och Sixten tillsammans de första dygnen och jag såg direkt att han var som gjord för papparollen!
Slutsats 4, Jag har världens goaste och mjukaste mammamage! Har aldrig känt mig så mjuk.

Direkt efter förlossningen sa jag till min sambo, att detta gör jag aldrig om!
Nu, - jag kan tänka mig att göra om det.

Det är alltså sant, så fort glömmer man. Trots att det gjorde fördjävla ont rent ut sagt så var det otroligt häftigt och det är verkligen värt det som alla säger. Man måste ha bebisgoset i tankarna! ❤️

Vi fick stanna på BB i 3 dygn på grund av att Sixten var så liten när han föddes, ynka 2688g. Han var dessutom lite gul och hade förhöjda infektionsvärden. Det blev många provtagningar på det stackars lilla huvudet under den korta vistelsen. Infektionsrisken ökades när han låg i magen eftersom vattnet gick över två dygn innan han förlöstes, därför fick jag även antibiotika insprutat innan han fick lov att titta ut.

Nu får vi åka på extra kontroller av vikten och ge extra ersättning för att han ska gå upp i vikt. Håller tummarna för att det snart ska gå uppåt.

Han är verkligen det sötaste och goaste jag sett. Helt underbar och man vill bara gosa med honom hela tiden! Jag är verkligen stolt över att han är min och jag tycker att vi har gjort ett väldigt bra jobb 😉. Mammas lilla hjärtegryn!

Likes

Comments

Igår insåg jag en sak.. Jag ska ha barn, visste ni det (haha)?! Det var som att jag helt plötsligt fick en uppenbarelse. Som att ljuset tändes. Nu har jag gått runt och varit gravid i 9 månader. Helt plötsligt förstod jag, inom 3 veckor kommer jag faktiskt ha mitt barn på bröstet. Mitt barn som jag har bärt, som har växt i min kropp från något mikroskopiskt till hela världen. Jag vet att det har blivit väldigt mycket skriverier det senaste, inte minst här på bloggen om just min graviditet och bebisar hit och dit. Men det är först nu som jag inser, på riktigt, vad som faktiskt är på G!

Jag kommer helt plötsligt inte vara gravid längre, gravid har ju varit min vardag. Vilken konstig känsla. Det är som att man inte har förstått förens nu att en graviditet för med sig något, ett barn. Helt plötsligt känner man ett sådant glatt pirr genom kroppen som när graviditetstestet visade positivt. När jag insåg att vi skulle ha barn igår så blev jag helt plötsligt jättenervös. Inte inför förlossningen utan över att bli förälder. Känslan över att träffa sitt barn för första gången.. Nervös på ett positivt sätt, som när man ska tatuera sig ungefär. Man vet att det kommer göra så jävla ont men man ser fram emot det och längtar efter det så att det spritter hela vägen ut i tårna!

Likes

Comments

Godmorgon!

Idag är jag på strålande humör! Efter att bara ha sovit 5 timmar på 2 dygn har jag inatt sovit som en stock i 10 timmar! Igår fick jag en stress över mig, över att jag inte är färdig med allt jag ville hinna med före bebis. Nu får jag helt enkelt lägga på ett kol! Just nu sitter jag och gör en spellista till förlossningen.

Jag känner mig själv såpass väl att jag vet att när jag har ont vill jag inte lyssna på musik alls. Men om det blir musik i bakgrunden ska det vara Kristet utseende! Det är ett av de få banden som ger mig energi och kickar just nu, och det kan behövas under en förlossning. Jag får väl hoppas att personalen på BB inte är för lättkränkta, haha! Jag väljer såklart ut de låtar som inte har allt för grov text. Slänger även in lite annat smått och gott till exempel "The doors - break on through (to the other side)". Jag kanske har dålig humor, men titeln är ju så klockren. Man kan ju tolka låten som man vill! ;)


Likes

Comments

Inatt sov jag bara i 1 1/2 timma. Jag vaknade av att sambon sprang i trappen kl 03:30 och ropade att det luktade bränt. Pannan hade lagt av och när vi försökte starta om den lät det som att hela skiten skulle explodera. Med en stark doft av bränt i huset var jag livrädd för att somna. Var så rädd att det skulle börja brinna, även fast jag egentligen visste att det inte fanns någon möjlighet då pannan var avstängd. Med en puls på typ 200 sprattlade bebisen på ordentligt vill jag lova. Pyret kände väl av mammas känslor..

Känns bara så typiskt att detta ska hända just nu! För en månad sedan var luftvärmepumpen paj också. Hoppas verkligen att pannan går att laga och att det inte blir 20 minusgrader när bebis är här!

Sista magbilderna för vecka 39. Nu är det en vecka kvar till beräknad bf! ❤️

Likes

Comments

Hej på er!
Vad härligt det är med helg! Visserligen är det lördag hela veckan här eftersom jag inte har jobbat på snart två månader men det blir en helt annan känsla när min sambo också är ledig. Då kan vi ha sovmorgon alla tre.

Idag går vi ner på ensiffrigt! Endast 9 dagar kvar till beräknad bf, max 23 dagar, sedan är bebis här! ❤️ Det känns så overkligt och pirrigt. Jag känner efter varje dag, är det något som känns annorlunda? Kan det vara på g nu? Men ingenting. Jag börjar inse att det här verkligen händer på riktigt. Hur kommer det kännas att hålla sin bebis i famnen? Hur kommer det kännas när dagen är här som man gått och väntat på i 9 månader blir till verklighet?

Förlossningsväskan är så gott som färdig. Endast småsaker kvar som duschartiklar, mobil, körkort, och sådant som man helt enkelt får slänga precis innan man ska åka. Det känns verkligen som att man ska flytta in på BB- ändå har jag bara packat det viktigaste och följt packlistan som jag fick av min barnmorska. Väskan känns pinsamt stor! Fast det är klart, man vet aldrig hur länge man blir kvar och dessutom är det väl bättre att ha med sig för mycket än för lite.

Kiwis väska är packad, hon måste ju också vara redo för övernattning.

Likes

Comments

På min babyshower fick jag ett "DIY-kit", som ni kanske kommer ihåg? Nu har jag designat min egen body! Såhär blev resultatet. Skakigt och läskigt, man får ju verkligen bara en chans på sig, det är ju inte så att det går att göra om när man väl har dragit sina sträck. Färgen ville gärna sprida ut sig på de andra fälten, även fast jag väntade tills färgen var ordentligt torr mellan varven. Pilligt men roligt!

Detta är väl ett pyssel som passar bra att göra tillsammans med sitt barn eller barnbarn? Designa sin egen t-shirt!

Likes

Comments