Ja vart ska man börja egentligen..?

Allt detta är helt nytt för mig. Det här med att Blogga. Erika heter jag iallafall. Är 26 år gammal. Kommer den 26/1 flytta in i vårt nybyggda hus. Är så himla spännande så man blir snart skogstokig. Vi har dock inte börjat packa så mycket än... är 20 dagar kvar liksom?! Hallå vakna.. Men är höggravid också så ska kanske inte vänta mig så mycket annat än att orken kommer ta slut ganska omgående. Idag är det 65 dagar kvar tills älskade dottern Bella anländer. Om hon håller sig till sitt datum vill säga 💗


Arbetar fortfarande, åtminstone just nu, men börjar tära på kropp och sinne. Arbetar som vikarierande platschef på ett städföretag i Karlstad. Är vanligtvis områdeschef för 2 mindre områden, men mer om de när jag börjar jobba efter mammaledigheten sen. Har fantastiska kollegor och dagarna bara springer. Visst det är mycket att göra då vi ständigt växer som företag, men vill man vara på topp får man sträva högt. Vi är ett fantastiskt team! Och finns det något bättre än att ha det så på jobbet?!

Vad gör ni andra?

Vad mer kan man berätta, jo är ganska mångutbildad, isch... Inte liksom vetat vad jag vill göra i livet riktigt. Började med Barn och fritid på gymnasiet. Efter gymnasiet gick jag in på handel och ville vidareutvecklas inom de. Började från start, gick vidare och sökte fler utbildningar inom Löneadministration. Kul och lärorikt verkligen!. Arbetat inom handel då också såklart. Gick sedan vidare och bytte inriktning. Läste makeup, hår och naglar. Extremt kul och som tjej har man såklart nytta av de många gånger!

Är mångsidig även med mina intressen, är i grund och botten dansare. Dansat så himla många år men det började avta redan 2013 då min danspartner jag haft i alla år gick bort. Han lärde mig allt jag kan inom streetdance och i samband med hans bortgång, dog en del av mig. Han räddade livet på mig, Marcus är en av anledningarna till att jag lever idag. Men man förändras med åren. Foto är en stor del av mitt liv, inredning, matlagning, resor och natur. Kan man begära en bättre kombo? Sätter alltid de runt omkring mig som jag älskar i första hand istället för mig själv. Därav så hör familj till den största viktiga delen av mig

Men visst ska jag erkänna att livet inte varit en dans på rosor. Har genom åren förlorat 2 av mina bästa vänner. 1 genom ett hemskt självmord, den andra genom en bilolycka. Men vet att de alltid finns med mig när jag tänker på dem. Marcus dog 2013, Therese 2008. De kände varandra och var en gång ett par. Så jag vet att de tar hand om varandra.


Jag och min sambo Jesper har varit tillsammans i ca 4½ år. Och det är nu honom jag köpt/ byggt hus med. Och vi väntar nu hans första, mitt andra barn. När jag och Jesper träffades blev hans liv ganska omgående annorlunda. Jag var skild och hade min son Leo varannan vecka. Leo var 2 ½ år när vi blev tillsammans men han träffade Jesper redan från 2 års ålder. Leo såg så mycket upp till Jesper. Han blev som en extra pappa, verkligen på riktigt. Det var ofta han sa "Pappa" till honom. Det var Jesper som gjorde Leo till den person han var. Åtminstone hos oss. Han älskade hockey, gå på match va hur kul som helst. Han fick ett intresse för spel, på surfplatta och tv. Men älskade fortfarande den friska luften och leka utomhus. Leo var en fantastisk liten kille som var så älskad av alla i sin omgivning. Och fanns alltid där för mig. ❤ Snällare människa fanns inte

Varför pratar jag om Leo i dåtid tänker kanske några av er?

Hur ont detta än gör att skriva om så förlorade jag min älskade Leo 31/10 -2016 💔

Leo hade förkylningsastma, och från ingenstans en kväll så blev hans astmaanfall så intensivt att han fick vad vi i vuxenvärlden skulle kalla en hjärtattack. Leo blev 5½ år gammal. Han är så oändligt saknad varje minut av dagen så ni anar inte. Vet inte ens hur jag ska förklara känslan. Folk frågar mig hur jag ens kan gå och bli gravid igen efter de här.. Tyvärr är de så att många gånger tar jag åt mig negativt om detta och får skuldkänslor över att jag ens genomgår en graviditet. Men hur mycket jag än önskar att få min Leo tillbaka. Så kommer det aldrig ske, jag vet de nu. Så varför kan inte jag få gå vidare? Få ett liv igen?

Jag vill inte dra denna historien över en kant och gå in på allt, men vill ändå att det kommer fram som en del av mig. Leo är / var hela min värld! Och jag önskar så att Bella kunde få träffa sin storebror, och Leo sin lillasyster. Åh vad gärna han ville ha ett syskon.. Bara skriva de här sakerna gör mig förkrossad... Att han inte finns med oss här nere längre. Det har varit en tung tid för oss. Första året, vet jag att han var med mig, jag kände de. Men efter årsdagen tynade de bort mer och mer. Han fanns inte med mig längre. Jag hoppas och tror att han har de bra, att han inte är rädd..

Alltså, jag sitter i tårar när jag skriver de här. Det är så himla jobbigt. Och att förlossningen närmar sig, ger mig ständig oro. Är så rädd!! Vet att det finns många därute som förlorat ett barn av alla möjliga orsaker, är det någon som vill prata med någon som gått igenom samma sak så finns jag här ❤

Man kan väl säga att detta är en början på att få veta vem jag är, som sagt första inlägget är svårt. Jag kommer avsluta här för idag och önskar er alla en fortsatt trevlig kväll! 

PUSS & KRAM

Likes

Comments