Hej!

Nu är bilen packad med cirka hälften av mitt 19-åriga liv, beklagade ju mig här tidigare över hur mycket saker jag har, men tänk att allt ändå rymdes i en liten Ford med takbox. Ännu skulle det rymmas något till, som t.ex. om jag plötsligt skulle få ett starkt begär att packa med min Belle och Snövitklänning eller min enhörningsdräkt där man inte ser något då nosen faller i ögonen. Helst skulle jag ju vilja packa ner Milton och resten av min familj, men nu är det dags att stå på egna ben Erica.

Tankar och känslor då? Känner mig relativt lugn faktiskt. Hade ett tryck över bröstet i morse på grund av ångest, men det lättade när jag fick fara ut på en härlig ridtur med Carmen och hennes ägare. Tänk vad mycket gott en fin vinterdag, galopp på en åker, en pratstund och goda skratt kan göra för ens humör.

Annat jag gjort i dag är att instruera min bror i hur man bakar en kladdkaka, ätit upp cirka hälften av denna kladdkaka, spelat kort och nästan kramat ihjäl Milton på grund av: kommer inte kunna göra det nu på ett par veckor. I morgon åker båten klockan 9 så det blir en tidig väckning, kommer likna en zombie mer än en människa då jag oftast brukar sova till klockan 10 och nu måste vakna klockan 6, just like the old times with the foderhästar.

Jaja, no blire bra. Jag kommer nog klara detta, som jag sa till min psykolog. Och det kommer jag göra, om jag så ska ha 5 panikattacker per dag och en ångest som bultar i ådrona. Jag tänker banne mig inte ge upp och jag är så mycket starkare än jag tror. Nu kör vi en dag i taget och jag ska försöka att inte ha så mycket krav på mig själv. 

Ha det bra så hörs vi! 

Likes

Comments

Hej!

Hur börjar man ens en ny blogg? Jag vet att jag alltid förr när jag startade upp en ny blogg (har haft några stycken vid det här laget), alltid skrev ett inlägg där jag berättade kort om mig själv. Men det känns lite uttjatat och också väldigt mycket Erica 2012, inte för att det var något fel på henne, tvärtom, men nu när jag startar en blogg igen efter typ 3 års paus kanske det skulle vara fräscht att göra på något annat sätt. Tror jag bara börjar direkt, pang på. Om mig själv kommer jag ändå hinna skriva, i portioner under tidens gång.

Min flytt till Umeå närmar sig dag för dag, och jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Trodde faktiskt jag skulle ha mera panik och redan gråtit 2 veckor i sträck av rädsla. Men till min förvåning har jag inte gjort det. Jag känner nog att paniken hela tiden ligger precis under ytan, och bara väntar på ett tillfälle att få sprida sig längs hela min kropp. Men jag antar att jag hittills haft så mycket att tänka på att jag på något vis inte gripits helt av känslan. Stress känner jag dock mest hela tiden. Jag stressar över att jag måste få fixat ett svenskt personnummer för att kunna köpa svenska abonnemang till min telefon och dator. Och vem vet hur länge det tar att få det. Vetskapen om att jag inte kommer kunna ha ett helt enkelt och smärtfritt sätt att nå min familj på orsakar en del stress. 

Sen stressar jag över att jag kommer bo i ett kollektiv med 9 andra okända människor. Jag känner att endera blir det riktigt bra och det blir värsta college känslan som i Amerika, eller så blir det att alla undviker varandra och smyger sig mellan sitt eget rum och köket. Jag kommer ha eget badrum, vilket jag tycker är väldigt skönt, men dela kök. Jag har inget emot att dela kök eller annars bo med andra människor, tror det kommer vara ett koncept som passar mig då jag både är väldigt social men också en ensamvarg. Men jag är bara rädd att jag inte kommer komma överens med någon och så förstör det hela vistelsen. Men detta kan jag ju inte veta något om förrän jag är där på plats. Dessutom kommer det högst antagligen vara andra studeranden jag bor med, och då är man ju ändå i något så när samma ålder och samma plan i livet, så man borde ju ha saker gemensamma. Sen också på tal om mitt boende, alltså huuuur mycket saker kan en 19-åring som bott hemma hela sitt liv ha egentligen. Jag trodde ju jag skulle komma enkelt undan, men när jag öppnade skåpen och såg alla skålar, handdukar, doftljus, kläder etc som jag behöver och vill ha med mig så kändes det som att jag bott 20 år i ett trevåningshus och älskat att storhandla på Iittala outlet. Puh säger jag bara, bilen kommer vara helt full sen. Tacka vet jag att mitt rum är möblerat, så jag inte behöver fundera på det i alla fall. 

Den sak som ger mig allra mest stress är de två första veckorna, de så kallade introduktionsveckorna. Jag tror nog att de kommer bli riktigt roliga, eller jag är nog nästan helt säker på att de kommer bli riktigt roliga, men pga det psykiska tillstånd jag är i just ny, där allt är i obalans så känner jag också att de två veckorna kommer bli väldigt påfrestande. Jag älskar att leka, tävla, utmana mig själv, jobba i team, lära känna nya människor som man efter att ha känt dem i 5 min plötsligt måste lita på fullt ut i någon utmaning eller tävling. Men jag är inte jättestabil psykiskt just nu och bara tanken på att behöva vara mitt allra mest sociala jag under två veckor gör mig helt vettskrämd. För jag vill ju hitta nya vänner, och behöver göra det också då jag inte har några vänner från förr i Umeå, och ingen jag känner kommer börja nu i januari. Men jag vet att det kommer bli en påfrestning, men också att jag kommer vara väldigt stolt över mig själv när jag sen fixat det, för fixa det, det kommer jag att göra. 

Känner att det får räcka för denna gång, har redan suttit allt för många timmar och försökt komponera ihop detta inlägg. Nu ska jag ta Milton (hunden) med mig ut på en promenad då det ännu är ljust ute. Hade! 

Likes

Comments