Hej!

Jag ska nu försöka kortfatta en lång historia kort!

Jag skriver av mig här då det alltid är lättare att sätta sig bakom skärmen och skriva än att ta det face to face, då jag helst inte vill prata om det alls.. Meen i längden funkar det inte att hålla allt inom sig själv.. Och det är många som är oroliga och som har försökt få tag på mig, ringt och pratat in i röstbrevlådan och skickat sms, men jag har inte svarat. Jag har inte orkat berätta, jag bara gråter när jag ska försöka prata om det här! Det är känsligt, förstår inte varför egentligen? Vet inte varför jag är så ledsen! Finns ju alltid folk som har det värre än sig sjölv, när jag tänker på det så ger det mig styrka!

Jag har försökt att blunda och låtsas som om att inget har hänt, allt är bra med mig!

Så det här inlägget är riktat till min omgivning, nära och kära! ❤️

Men nu till saken!

Vi tar det lite snabbt från början, för 9 år sedan!

Vändes världen upp och ner för mig.. Jag blev inlagd på sjukhuset efter x antal läkarbesök, efter att jag alltid blev hem skickad att jag skulle vila och att det inte var något som var fel på mig.. Men tillslut hittade dom felet, Lungemboli (blodpropp i lungan) .

Behandlades med Waran i 12 månader. Efter behandlingen så var jag frisk! Propparna var borta.. Fast jag aldrig gjorde någon efterkontroll när behandlingen var klar!?

Under 7 års tid har jag trott att jag är frisk. Nu i efter hand när jag ser tillbaka så vet jag att under dom här 7 åren att jag inte alls har vart frisk. Jag har inte mått bra! Känns konstigt att jag inte vet hur man ska må och hur det ska kännas att vara frisk!? Vad är ett normalt mående ?

Man hör alltid folk säga att dom är trötta? Men hur trötta är dom i jämförelse med mig? Inbillar jag mig att jag är trött?


Men 23/12-2015 åkte jag in till sjukhuset efter många om och men.. Jag hade hoppats på att jag iallafall kunde vänta med att åka in till sjukhuset efter julafton , jag ville inte förstöra julen för min familj.. Jag ville att dom inte skulle vara oroliga , vara ledsen och tycka synd om mig!

Jag kände att jag hade fått plodpropp i lungan.. Gick i några dagar och funderade om jag inbillade mig.. Jag hoppades ju innerligt att för varje dag som går att jag skulle vakna upp och känslan i lungan var borta! Men den 23e så klarade jag knappt att ta mig upp ur sängen, det gick liksom inte?! Känslan i kroppen går inte att beskriva, helt omöjligt att förklara hur det kändes.. Men jag klev upp, gick raka vägen till mamma och sa : vi måste åkte till sjukhuset jag tror jag har blodproppar i lugnan.. så vi åkte.

Eftersom jag redan hade haft blodproppar så fick dom "lov" att undersöka mig FAST allt såg normalt ut, EKG , blodprover och blodtryck.. helt normalt!

jag fick som svar att jag kunde få en röntgen den 27 dec , men jag skrek rakt ut att det är julafton imorgon!! Jag ska ha en röntgen idag , jag åker inte hem förens jag har fått ett svar.. jo 20 minuter efter så hade jag röntgat lungorna och jag hann knappt sätta mig ner förens läkarna kom och gav mig beskedet att jag hade proppar i lungorna igen!!

Där brast det!

Kändes på nått sätt skönt att jag inte inbillade mig.. Eftersom läkaren ifrågasatte mig om jag inbillade mig eller om jag var deprimerad?

Nu är jag inne på 13 månader med behandling med Eliquise , blodförtunnande medicin!

Förra fredagen 27e januari hade jag ett läkarbesök, en vanlig kontroll trodde jag. Jag gick dit med ett leende på läpparna och var nästan helt säker på att min läkare skulle berätta att jag kunde sluta med medicinen och att allt var bra!

Men så vart det helt tvärtemot. Fick träffa en läkare ifrån Uppsala, redan där och då kände jag att det här stämmer inte..

Eftersom dom aldrig har hittat vart propparna kommer ifrån eller inget som är onormalt med mig så är nog svaret att jag har ett hjärtfel, ett medfött hjärtfel!

Nu väntar jag på en remiss, jag ska göra ett cykeltest och se hur hjärtat jobbar även ta blodprover under själva testen. Sen efter det blir det troligen en hjärtoperation , det är inget ingrepp dom egentligen vill göra eftersom det är en stor risk! Riskerna fick jag aldrig veta vad dom innebär men jag kan bara tänka mig hur illa det kan gå..

Men jag vet att jag kommer må bra igen, med lite tid, med rätt behandling och medicin!

Jag vill verkligen tacka alla fina människor som har undrat hur det är med mig och som har gett mig era varma styrke kramar, dom ger mer än vad ni någonsin kan tro! Tacktack och tack!❤️

Ps. Jag kommer inte börja blogga om de är det ni tror, utan bara att få berätta med text hur det är med mig!





Likes

Comments