Hej!

Det är bara ungefär 3 månader kvar till julafton & hur sjukt är inte det??? 2017 är snart slut och jag fyller 18 år om 4 månader. Ska bli sååå skönt att ta körkort och bara få känna sig lite vuxen.

Julen är för många en favorit högtid. Kärlek, julklappar, god mat och familjen. Men det finns ju även en baksida.. ensamhet, berusade föräldrar och bara en allmän ångest för många. Jag kan erkänna att jag faktiskt är en av dem som känner lika ångest, men det beror mer på att jag inte har en stor familj som jag faktiskt verkligen verkligen vill ha. Min låtsas mormor bor i Örebro, har ingen farmor, farfar eller morfar som ändå är rätt vanligt att ha. Det är jag, mamma, pappa, min syster & mina syskonbarn. Men varannat år firar min syster och hennes man jul i Skara vilket betyder att det bara blir jag och mina föräldrar. De är dessutom skilda så det slutar ändå med att pappa åker hem till sig. Det är inte det att jag inte vill vara med mina föräldrar, jag önskar bara att jag hade en släkt som man kan få köpa julklappar till, köra en massa lekar och bara känna en stor samhörighet.

Jag vet att jag ska vara tacksam eftersom det faktiskt finns de som inte har några föräldrar. Jag är det! Men jag vill också ha en stor och härlig jul med massa fina människor.

Jaja, hoppas någon kanske känner igen sig i det jag skriver.

Här kommer en liten bild på mig & min bästa vän💋

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänkte lägga ut några bilder för er som tycker om sånt! Det är typ bara bilder från när jag och min pojkvän åkte till Turkiet i somras. Det är ett väldigt underskattat land men ett land som jag verkligen rekommenderar!! 😇

Likes

Comments

Hej!

Ni har säkert redan förstått att jag inte är en typisk bloggare, eftersom jag aldrig läser bloggar. De enda bloggar jag har snubblat in på är Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgrens bloggar, och anledningen till det är att jag helt enkelt älskar dem individerna och jag kan inte vara den enda, eller? Jag har som säkert alla andra haft små bloggar när jag var yngre och som jag nu bara kan skratta åt. Så nu kör vi på riktigt!

Som jag skrev i min beskrivning så vill jag gärna prata om ämnen som är helt tabu att prata om. Jag är en sån människa som inte räds om att prata obekväma ämnen. Hur ska dessa ämnen kunna bli "okej" om man aldrig försöker normalisera dem?

Något som jag ofta tänkt på är det här med att må dåligt och hur folk reagerar på en människa som inte mår bra. Om jag ska prata från mitt eget perspektiv så har jag inte mycket att må dåligt över. Jag har en underbar pojkvän, en fin familj och det går rätt bra i skolan förutom att jag faktiskt har fått F i matte 1B. Men ibland behöver man inte något specifikt att må dåligt över, man behöver inte något konkret och påtagligt, ibland räcker det med att vakna upp på fel sida och det är detta som många människor inte kan förstå. Den första frågan som dyker upp när man öppnar upp sig för någon om sitt välmående är "vad har hänt?" och kan man inte ge ett konkret svar så får du inte den responsen som du faktiskt kanske behöver. Varför måste man alltid ha något att må dåligt över för att få stöd?

Senaste gången jag öppnade upp mig för någon när jag kände den där tunga stenen läggas på mitt bröst, så blev jag bemött med "men du har ju inget att må dåligt över?". Just den meningen har verkligen fått mig att inte vilja berätta när den där jobbiga känslan kommer och det gör allt bara hundra gånger värre. Att hålla in jobbiga känslor tynger ner en mer än vad man tror. Känslorna ligger kvar där i det undermedvetna och bubblar upp igen nästa gång den där "icke konkreta attacken" slår till igen. Varför måste det vara så? Det är så konstigt.

Det här kanske var ett väldigt babbligt eller ostrukturerat inlägg men som sagt är det mitt allra första inlägg! :)

Likes

Comments