View tracker

Första dagen i Quito bestod av kyrktitt. Först dammade vi av en kyrka med guldtema där det inte fanns många oguldiga centimetrar. Tyvärr var det förbjudet att fotografera, men den fick ändå 3/5 guldtackor.

Sedan fick det bli basilikatitt. Det var ingen liten fjantbyggnad utan den tornade upp sig som någon slags goth-vampyr-kyrka och den kan ses från hela staden.

Vi drog ett varv på utsidan och fick se delar av Quito. Huvudstaden är högt belägen på sina 2.800 m.ö.h. och ligger vid foten av vulkanen Pichinicha. Gröna kullar med hus högt upp i bergen.

Inuti fanns sådana där färgglada skärvfönster, en gitarrspelande herre med stor inlevelse och exotiska monument.

Detta monument kanske inte ser så festligt ut på bild men irl blinkar klänningen i discofärger. Party.

Pga sömnbrist från Montañitaresan fick det bli en kort dag som avslutades på Mercado Central, den centrala marknaden. Marknaden var som en lillebror till San Pedro i Cusco med alla möjliga djurdelar, örter, frukt mm. Vi köpte lite rolig frukt och tackade för oss. Det hade varit roligt att testa något i de inhemska stånden, men jag kände mig inte på topp magmässigt så vi begav oss tillbaka.

På kvällen fick jag tulla lite på imodiumflaskan (magmedicin) vilket var ett nederlag för mig som hade tänkt försöka klara resan utan. Men men.

Ny dag och en gammal klassiker på schemat: free walking tour. Emil drog runt (skrattade mest) sin klena lilla kusin på Quitos gator med en jättebra guide.

Vi betade av torg, pratade politik och historia, smakade lokala specialitéer (i juiceform) och täckte hur Quito är jordens mittpunkt.

Staden är placerad mitt på ekvatorn. Jaha men det finns ju faktiskt andra länder som ekvatorn går igenom tänker ni. Det tänkte vi också, men vår guide förklarade att de kunnat claima jordens mittpunkt pga bergen. Ingen annanstans längs ekvatorn finns någon fix punkt så som berg, utan exempelvis vatten och sand vilket är föränderliga material. Den förklaringen kan jag faktiskt tänka mig att köpa. Därför har staden också sevärdheten "El Mitad del Mundo" (jordens mittpunkt) som vi tänkte besöka dagen efter.

Kullandskap. Just den här kullen varnades vi för att besöka då den var tät på tjuvar. Taxi upp annars låt bli.

Tillbaka till hostelet och nu var det Emil som skulle ta över stafettpinnen gällande maginstabiliteten. Ännu mer Imodium och lugna aktiviteter.

Vår tanke om att besöka jordens mittpunkt och kanske också en utsiktsplats som nås genom linbana fick idag strykas. Emil kände sig inte säker nog att ge sig ut på långväga äventyr. Därför tog vi en kortare promenad till en marknad där vi inhandlade de sista souvenirerna, för vi åker ju hem imorgon!

Vid det här laget har vi båda hunnit vänja oss vid tanken på att åka hem och vi båda tycker att det ska bli helt okej. Men tre månader har svischat förbi snabbt. Samtidigt, när vi tänker tillbaka, har vi legat i bra och hunnit med mycket.

Varning för satsradning!

Vi har samlat på oss resvana. Lärt oss saker om varandra. Sett mäktiga saker. Mött otroliga människor. Bitvis blivit riktigt trötta på varandra. Överraskats av vad kontinenten och dess människor haft att erbjuda.

Natur. Människor. Städer. Kultur.

Det finns mycket man kommer sakna:
Vänliga och hjälpsamma människor.
Platser vi besökt.
Det bekymmerslösa hostellivet.
Friheten.
Nya vänner.

Sedan finns det också saker man inte kommer sakna:
Det "sydamerikanska systemet" (grov generalisering) med bristande effektivisering. VI SAKNAR SVENSK ORDNING OCH REDA!
Dassiga sängar.
Privacy.
Spanskan till viss del.


Vår största sponsor Moster Karin ska ha ett stort tack för sitt bidrag till resan. Det ska även Pappa Arne ha. TACK!

Ni som orkat stå ut med oss två under dessa månader och läst bloggen ska också ha ett tack. Det har varit jätteroligt med alla läsare. 

Och till de som innan resan sade att vi skulle försöka undvika att bli kidnappade, rånade eller tappa bort varandra. Nu har vi bara några timmar kvar att uppfylla något av ovanstående. Personers snedvridna fördomar och inställningar till Sydamerika kan vi dementera. Visst ska man vara försiktig och ha koll, men det gäller väl generellt?! Sydamerika är en kontinent vi varmt kan rekommendera, med sin storlek, variation och sitt folk.

Fan vad bra vi haft det.

Vi ses snart där hemma!
Och till Sydsmerika säger vi hasta luego.
/C

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 118 readers

Likes

Comments

View tracker

Efter första natten i Montanita bytte vi hostel till det vi egentligen ville bo på för det var fullbokat första natten. Vi har nu förstått varför också. Kamala backpacker hostel som det heter ligger en 15-20 min från stan och ett bättre hostel får man leta efter. Bokstavligttalat på stranden med en stor pool och bra partykänsla.

Dagarna i Montanita har varit simpla och väldigt lika varandra. Man börjar dagen med crepes med frukt och sirap för att sedan lägga sig vid poolen eller stranden ett par timmar. Framåt lunch följer man stranden in till stan för att äta och köpa andra förnödenheter. Sen gör man om steg två och solar lite till. Strax innan middag som förtärs på hostelet så tar man en öl eller två och fortsätter med det efter middag också.

Det här är förstås bara hur våra dagar ser ut. Vissa sover till efter lunch, börjar dricka och slutar när solen börjar gå upp dagen efter. Man kan inte klaga på partyt iallafall!

Det var tänkt att vi bara skulle ha stannat tre nätter på Kamala men vi förlängde med två nätter till. Det är tydligen väldigt vanligt och anledningen till att det var fullbokat första dagen.

Vår sista natt blev lugn med tanke på att vi skulle upp kl 06:00 för att ta en buss till Quito. Tyvärr gällde inte det resten av gästerna som hade sin vildaste kväll av vad vi sett iallafall. Vår toa användes även som någon sorts drogverkstad så det var ett väldigt rännande fram och tillbaka. Ingen av oss har knappt sovit en blund så det var två trötta kusiner som bussade sig igenom Ecuador.

Nu är vi iallafall Quito som är vårt absolut sista stopp på vår resa. Helt galet! Mätta och nyduschade är det snart läggdags. Imorgon får vi se vad Quito har att erbjuda!


Godnatt.

/E

  • 108 readers

Likes

Comments

View tracker

Igår var sista dagen i Baños. Vi rivstartade med att köpa en bussbiljett till Montañita där vi befinner oss i skrivande stund. Sedan tog vi en vända till några hot springs som låg precis nedanför ett vattenfall. Där var det obligatoriskt att bära badmössa. 👇🏾

Alla gringos och bäbisar hade färgglada mössor, alla locals hade svarta och "snyggare".

Hot springsen levde upp till sitt namn. Vi försökte mingla lite med nyfikna ecuadorianer i poolen, kollade på babysim-gruppen och skrattade åt seniorligan som körde lite egen vattengympa med tillhörande seniorljud.

När håret hade torkat var det dags för dagens höjdpunkt (i alla fall enligt mig), nämligen ridning! Vi blev upplockade och ledda till våra nya amigos, min Sadam Hussein och Emils Michael Jackson (ingen kommentar var det gäller namnvalen).

Tillsammans med en guide som satt på hästen Dominos rygg traskade vi iväg från stan och upp mot bergen. Det måste sett kul ut med två stora och långa gringos på de där små stackars hästkrakarna som kämpade på medan guiden hela tiden tyckte vi gick för långsamt.

Landskapet gick inte att klaga på, gröna berg och dalar med en liten snöklädd vulkantopp som tittade upp i bakgrunden.

Sadam stretade på bra medan Michael körde någon slags baklänges moonwalk. Därför fick guiden parkera sig bakom Michael och mana på medan jag agerade paparazzi.

Vi stannade och laddade batterierna vid ett vattenfall där guiden fyllde på vattenflaskan och menade att vattnet var fullt drickbart. Med tanke på att vi hade en bussresa dagen efter (utan toa) stod vi snällt över.

Sista stoppet var mitt i djungeln där vi lämnade hästarna och tog en linbana över en flod till ett café mitt i ingenstans. Där gick vi på djungelsafari och klättrade i en trädkoja, innan vi blev serverade café-trädgårdens te.

Sedan styrde vi hemåt. Det var både trötta hästar och ryttare som återvände. Mycket bra upplevelse.

Den minst hästrutinerade i sällskapet hade lite svårigheter med att ta sig tillbaka till hostelet efter ridturen.

Kvällen avslutades med ett kärt återseende av 2/3 av våra aussies, Chelsey och Teri, som anlänt till Baños.

Sedan var det marsch pannkaka i säng för bussen gick 06.00 dagen efter.

Montañita, vilket var kustorten bussen styrde mot erbjuder surf, sol och bad. Här planerar vi att stanna i några dagar innan vår sista anhalt Quito. Bussresan flöt på oförskämt bra. Två byten och massa av- och påhopp av locals. Något nytt vi fick erfara idag var en ny sorts försäljare. Tänk er en go och glad göteborgare som försöker sälja er en dassig dammsugare. Men så byter ni ut göteborgskan mot snabb och stark spanska, och den dassiga dammsugaren mot några djungelörter som ska göra ditt liv ofantligt mycket bättre. Vid sådana tillfällen uppskattar jag uppfinnandet av hörlurar och Spotify.

Hängmattan är redan kvalitetstestad och nu hoppas vi på att morgondagen bjuder på finväder så att vi kan jobba på vår flip flop-bränna.

Ciao ciao
/C

Likes

Comments

I måndags (6/6) så struntade vi i nationalparken och gick på en liten tur i staden istället. Vi började med att besöka den stora fina kyrkan som tidigare nämnts. Det var en gigantiskt byggnad med flera altare och statyer som folk satt eller stod vid och bad.

Det enda dåliga med kyrkan var att den inte luktade som en riktig kyrka.

Efter det gick vi till ett museum som hade en utställning av nån tjomme som hade målat träsk och djungelmarker på duk. Fint men det gick att beta av rätt snabbt.

Vi fortsatte ner mot den flod som vi hört talas om skulle vara fin att gå längs med och fint var det också.

Quenca verkar generellt vara en hyfsad välbärgad stad med stark medelklass. Rent, extremt tjusiga parker och ordning och reda. Speciellt nere vid floden märktes detta med mer moderna byggnader och ett universitet.
Synd att staden inte har så mycket att erbjuda för turister.

Igår var det dags för oss att fortsätta resan norrut till den lilla staden Banos. På grund av en försenad frukost på vårt hostel och rusningstrafik så fick vi extremt bråttom! Vi anlände till busstationen samma tid som bussen skulle ha gått och sprang in i terminalen till det företag som vi skulle åka med. Där var det en liten gubbe som nog antagligen väntade på oss och ledde oss till vår buss som turligt nog inte hade gått än.

Det var den enda direktbussen till Banos som gick den dagen så om vi hade missat den hade vi fått åka två bussar istället. Skönt!

Sju timmar senare steg vi av i den lilla turiststaden Banos som ligger i en dal bland höga gröna berg. Här checkade vi in på vårt hostel och vi fick till vår glada överraskning ett eget rum!

Banos agerar som bas för alla aktiviteter som man kan göra i dom närliggande bergen och floderna så resten av dagen spenderades på hostelet där vi planerade lite smått vad vi egentligen skulle göra här. Vi bestämde oss för River rafting dagen därpå!

Berg som omringar Banos. Är betydligt närmare och högre i verkligheten.

River rafting var det som sagt. För oinsatta så går det ut på att man sitter ett lag i en stor gummibåt och paddlar sig igenom en väldigt ström flod.

Efter frukost blev vi upplockade och körda till deras kontor för att prova ut våtdräkt, hjälm om skor. Här träffade vi även våra resterande paddelkamrater som bestod av fyra läkarstudenter från Schweiz. Sen var det bara att ge sig av till floden.

Efter ombyte och en genomgång i hur man för sig i båten och hur man gör om någon trillar i vattnet (det visade sig senare att den informationen var viktig att ha) var det äntligen dags att sätta sig i båten!

Med försiktiga stapplande årtag började vi sakta paddla. När guiden sa att vi skulle paddla så paddlade vi. När han sa till oss att sätta oss ner i båten så gjorde vi det (man sitter vanligtvis på sidan av båten).

Det var helt sjukt roligt! Roligt och jobbigt för att paddla motströms i den floden var inte lätt.

Efter kanske en halvtimme av paddlande överraskades jag av en elakartad våg och föll ner i det strömmande vattnet. Efter en kort stund av panik och resten av gänget som paddlade motströms så lyckades jag ändå ta mig fram till båten och fick hjälp att ta mig upp. Jag fick tillochmed med mig paddeln tillbaka!

Det var lyckligtvis den första och sista incidenten på vår färd. Resten av raftingen var härlig med vackra vyer och rolig paddling.

Vår guide tog bilder på oss och han skulle skicka dessa till vårt hostel. Förhoppningvis har vi mer att visa senare.

Efter lunch och lite välförtjänt vila på hostelet så bestämde vi oss för att åka upp till "Casa del árbol" eller "the swing at the end of the world" som den också kallas. Det är helt enkelt en vanlig gunga som vuxna människor vallfärdar till för att gunga i. Den är dock nedanför ett stup vilket nog är anledningen till dess populäritet.

Här gungade vi, tog klassiska turistbilder och njöt av utsikten.

Vi har nu också bestämt vad vi ska göra imorgon. Någonting som speciellt ligger Clara varmt om hjärtat! Mer om det i ett senare inlägg.

Nu är det läggdags för två trötta gringos.

Buenas noches.

/E

Likes

Comments

Vi vinkade hejdå till Mancora, Peru och satte oss på en nattbuss mot Cuenca, Ecuador. Passkontrollen Peru-Ecuador gick riktigt smutt. Vid andra gränskontroller har jag och Emil saknat ett gammalt hederligt svenskt system, med raka köer, skyltar och ordning. Räkmacke-kontrollen bidrog till att vi kom fram tidigare än väntat till Cuenca, vilket annars aldrig händer.

Cuenca är en liten stad belägen i sydspetsen av Ecuador. Vår tanke med detta resmål var att det skulle fungera som bra utgångspunkt för utflykter. Bussresan från Mancora-Cuenca var också sådär lagom lång (8-9h).

Men efter bussturen gjorde vi inte många knop. Sov, kollade in stan och åt massor av inhemskt godis med 110% sockerhalt.

Staden var fylld av människor och partaj, som på så många andra ställen vi besökt var det firning av något slag på g. Vi visade oss bo jättenära ett fint torg med en mastig kyrka.

Dagen idag bestod av bussfärd till inkaruinen Ingapirca 2-3h från oss. Åkturen bjöd på berg i mängder vilket vi vid det här laget blivit lite trötta på, men dessa berg var gröna till skillnad från tidigare avbetade. Kul omväxling.

Ruinen Ingapirca (betyder Inkavägg på språket Quechua) besöktes tillsammans med en gullig liten guidegubbe. Efter att ha sett Machu Picchu var Ingapirca lite som om man jämför Stockholm med Rimbo till storleken. Inte lika imponerande men lättare att ta sig an. Ruinen har en blandad arkitektur på grund av att Inkafolket kom från Peru och lade sig i det som det inhemska folket Cañaras påbörjat. Las Cañaras verkar ha kört lite mer på känsla, medan Inkafolket körde tyska raka linjer. Las Cañaras dyrkade månen medan Inkafolket diggade solen. Därför kunde man hitta både månstenar och soltempel.

Vår guidegubbe berättade om hur mäktiga män så som präster och schamaner begravdes i fosterställning tillsammans med tjänare och keramik. Fosterställningen för att man trodde på ett andra liv, tjänare och keramik för att den mäktiga mannen måste ha någon som kan tjäna honom i det nästa livet. Inte skoj att vara någon av tjänarna som måste sätta livet till bara för lite "skrock".

Efter turen gick vi på egen upptäcksfärd runtom ruinen och hittade ett stenansikte, solmålningar och en stensköldpadda.

Sedan tog vi bussen hemåt igen och avslutade dagen på indisk restaurang. Äntligen mat med kryddor!

Nu har vi inte allt för lång tid kvar på vår resa och vi är i full gång med att knåpa ihop de sista resmålen och dagarna.

Vi är förvånansvärt överens och det lutar åt djungel i Baños och bad i Montañita innan vi styr kosan mot sista stoppet som är Quito.

Tanken var att morgondagen skulle spenderas i en nationalpark en bit utanför Cuenca, men trötta och lata bestämde vi oss för att chilla istället. Något som jag efter alldeles för mycket indisk mat tycker verkar som en toppenidé.

Det var det!
Morsning
/C

Likes

Comments

I måndags den 30/5 flög vi ifrån kära Cusco upp till Piura i norra Peru. Lyckligtvis var Piura bara en stad vi passerade för av det lilla vi såg verkade den vara en riktig håla. Vi tog istället en buss till den lilla badorten Mancora som ligger ännu lite längre norrut. Hostelet vi bor på är ett av det bättre. Pool, soldäck och god och billig mat.

I tisdags hade vi tänkt bada vid stranden som bokstavligttalat ligger ett stenkast från hostelet.
Men efter en kort promenad på stranden bestämde vi oss för att tänka om. Fullt med strandade havsdjur i olika stadier av förruttnelse var inte vad vi hade önskat oss. Istället fick vi nys om en bättre strand i den närliggande byn Punta Sal som låg 15 min med bil från Mancora. Där spenderade vi sedan dagen och var nöjda med det.

Onsdagen spenderades vid poolen med god mat. "Lomo Saltado" har blivit en favorit för oss båda. Den består av kött/fisk och grönsaker i en sojasås tillsammans med ris och pommes frites. Något som borde importeras till Sverige tycker vi.

Kombon potatis/pommes frites + ris har varit vanligt förekommande sen Bolivia och är inget vi tänker på längre. I början var det dock lite lustigt.

På kvällen och natten blev det party för mig med dom andra gästerna på hostelet och det resulterade i en borttappad plånbok. Claras natt var inte heller den bästa då en av dom andra gästerna i vårt rum bestämde sig för att kissa på golvet och hålla på och tjafsa. Hon fick byta rum som tur var.

Torsdagen var en låg dag. speciellt för mig som sörjde plånboken med en lite för stor summa pengar i.

Vi lämnade iallafall hostelet för att köpa bussbiljetter in till Ecuador.

Idag är det en bättre dag. Senare ikväll lämnar vi Mancora och Peru för gott. Peru har verkligen levererat med sitt breda utbud av natur. Allt från berg och kargt landskap till djungel och stränder. Trots det sköna klimatet känns det ändå rätt så bra att lämna Mancora. Staden är inget man kommer sakna och plånboksincidenten tillsammans med idioten i vårt rum har lämnat en lite bitter smak.

Nu hoppas vi på nya spännande upplevelser i Ecuador istället!

På återseende

/E

  • 243 readers

Likes

Comments

I fredags gick vi på en liten kulturell tur. Vi började med att besöka Machu Picchu museet som vi hade hört från vår guide Frank från Salkantay att det skulle vara bra.

Här fanns bilder från när Machu Picchu upptäcktes och information kring det. Det mesta av alla fynd som hittades under den tiden finns i USA så det var inte jättemycket att titta på. Det som fanna var däremot en del deformerade skallar. Man band huvudet på barnen när dom var små så att skallen skulle växa uppåt. Man ansågs vara närmare gudarna om man hade en lång skalle. Tyvärr dog man runt 25.

Efter det gick vi till Kokabladsmuseet. Det var ett litet litet museum som berätta om för- och nackdelarna kring Kokabladen och en del historia på det.

Energigivande med mycket nyttiga ämnen i men så klart så överskuggas det av kokainet.
Fun fact: det krävs 300 kg kokablad för att göra ett kg kokain.

Vi bokade även en dagsvandring till Rainbow Mountain till söndagen. Mer om det senare.

Lite senare på dagen gick vi söderut i Cusco till de mindre turistiga delarna. Väldigt annorlunda i jämförelse med dom koloniala byggnaderna och dom rena gatorna i centrum men det var intressant att se.

I lördags gjorde jag personligen inte mycket. Champions League-finalen med lunch barbecue överskuggade dagen. Clara var inte lika intresserad så hon gick på egna små promenader.

Idag söndag gick vi upp vid rekordtiden 02:45 för att åka till Rainbow Mountain som är ett berg i lustiga färger på hela 5050möh. Efter 3,5 timmars bussfärd och en lite för lätt frukost på det så började vi vår vandring.

När vi kom till foten av berget var det flera minus och frosten låg tjock över den karga marken men när väl solen tittade fram så blev det varmt och skönt.

Vandringen var vacker med snötäckta berg vid horisonten, hjordar med Alpackor och små porlande bäckar lite här och var.

Den sista biten från 4900m och uppåt var riktigt jobbig. Här kände man verkligen hur tunn och torr luften var och det var brantare också.

Efter många pausar på vägen var vi tillslut uppe på toppen efter knappt tre timmars klättrade. Här hade man en 360 graders utsikt som inte gick av för hackor och så klart själva Rainbow Mountain!

Tydligen så skapades färgerna och mönstringen på grund av erosion för inte så länge sen. Enligt uppgift så har just den här turen vi tog bara funnit i ett par månader.

Vandringen nedåt var betydligt mer behaglig och man kunde njuta mer av det fina landskapet än på vägen upp.

Efter en lunch vid baslägret åkte vi tillbaka in till Cusco där vi är nu trötta, utmattande och väldigt nöjda. Lyckligtvis kunde vi ta igen lite sömn på bussen tillbaka men det lär bli en tidig kväll idag.

Imorgon lämnar vi Cusco för gott. Det ska bli tråkigt att ta farväl av Dragonfly hostel som vi blivit så bekväma med men det är dags att röra på sig känner jag.

Vi hörs på annan ort!

/E

Likes

Comments

Igår mötte vi upp två av våra gamla australienska resekamrater som också landat i Cusco efter att även dom gjort Salkantay. Först släpade vi runt på Teri som fyllde hela 30 barre. Vi käkade pangfrukost och snackade ikapp. Sedan fick jag och Emil den stora äran att väcka Gloria som försökte sova bort dagen efter att ha partat kvällen innan. Vi tog en till vända på stan med mat och dryck innan vi gick tillbaka till våra hostel och laddade upp med sömn inför kvällens födelsedagsfirande.

På Cuscos gator råder det festivalstämning. Det vimlar av folk på stan och du kan hitta grillade marsvin i vartenda gathörn (festlighetsmarkör). Vi har inte riktigt fått klart för oss vad det är som firas, men det är något Jesusrelaterat. För övrigt verkar man i Cusco ta varje tillfälle i akt att fira allt möjligt hela tiden, varje dag pangas det smällare och avfyras fyrverkerier. Cuscoborna verkar ibland själva inte veta vad det är som firas men vi gillar mentaliteten.

Efter en trevlig födelsedagsmiddag fortsatte vi till ett Piscomusem (museum/bar) där vi sippade piscodrinkar och hade det mysigt innan vi återigen behövde ta farväl av våra kära aussies som skulle resa vidare dagen efter. En riktigt slapp och bra dag.

En gammal goding med hela aussie- och svennegänget från tidigare äventyr i La Paz. Teri, Chelsey, och Gloria.

Idag klättrade vi upp till ett berg där vi hade utsikt över hela stan och kunde stifta bekantskap med en kristusstaty, Cristo blanco. Han var ingenting i jämförelse med Rio de Janeiros Kristusstaty, men nu har vi bockat av honom också.

Där uppe hittade vi också massa människor som startade små brasor, spelade fotboll och umgicks. Vi fick höra att det hade något med festivalen att göra.

Vi försökte också smyga oss in vid några inkaruiner (snål-svenskarna vägrade betala oss in) men vi misslyckades och fick gå ner igen. På tillbakavägen hann vi med att smälla en religös byggnad med mycket intressanta installationer.

Nere på huvudtorget bevittnade vi några intressanta ritualer, gick på souvenirjakt, käkade mat på en superinhemsk restaurang och sedan fick det bli hemlagat på hostelet i form av klassikern pasta med tomatsås och tonfisk.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Hörs!
/C

  • 317 readers

Likes

Comments

Nattbuss var det som sagt. I lördags Iämnade vi Cusco vid 21:00 och åkte en lättare tur över natten till den lilla staden Puerto Maldonado som ligger nära den brasilianska gränsen och precis i början av Amazon-djungeln. Här ifrån skulle vi spendera ett par dar i djungeln och förhoppningvis se ett par vilda djur.

I våra papper stod det att vi från busstationen skulle bli körda till deras kontor som låg i staden. Istället blev vi skeppade en liten bit ut på landet till vad som var en av ägarnas egna hem. Där träffade vi en väldigt positiv australiensare (som vi långt senare förstod var en av delägarna). Han förklarade att vi skulle hänga där ett tag och vila upp oss medan vi väntade på resten av gänget som skulle komma med plan ett par timmar senare.

"Kontoret"


Efter en lång och skön tid i huset med toalett och wi-fi kom tillslut dom andra som bestod av ett australiensiskt par i 40 års åldern. Här ifrån mötte vi upp vår guide Mirko och åkte till hamnen. Med båt följde vi floden västerut en dryg timme tills vi kom till vår lodge "Amazon planet". Lodgen låg som i en dunge vid strandkanten men massor av höga träd och ständiga läten från fåglar runt omkring.
Här mötte vi också upp ett stort gäng amerikaner som redan varit där en natt och resten av dom som arbetade på lodgen.

Efter att ha inrett oss i vår fina bungalow var det dags för dagens första tur ut i djungeln!

Här såg vi tusenfotingar, leaf cutters som är en typ av myra, roliga träd och växter och en apa högt upp i träden som vi tyvärr inte fick ett foto på.

Efter första turen och en liten power nap på det var det dags för tur nr.2 i mörket. Nu var det fokus på att se tarantellor och ormar!

Tarantellor såg vi en hel del som bodde i sina små hål i marken. Ormarna lös med sin frånvaro men tillslut hittade vi en liten ofarlig rackare bland löven.

Dag två i djungeln: efter frukost tog vi oss in i djungeln igen och gick till en "canopy" som är som en hängbro högt upp i luften ovanför träden. Lite hal och ostadig var den men ingenting i jämförelse med den bro jag var tvungen att korsa under zip line-äventyret.

Väl uppe var det fin utsikt och ett bra ställe för fågelskådning. Vi såg ett par rovfåglar och hörde massor av underliga fågelsånger.

Efter det gick vi till ett animal rescue center som helt enkelt var för djur som av olika anledningar behövdes tas om hand om. Antingen skyddas från tjuvjakt eller för att dom hittats skadade/traumatiserade

Bara dagar innan hade det funnits en jaguar-hona där men hon var tvungen att flyttas för att hon lockade till sig för många vilda hanar i området.

Många typer av apor och ett par kattdjur.

Lite senare på dagen gick vi till ett fjärilshus men det var tyvärr inte så mycket att se. Ett par veckor tidigare hade det fallit ett stort träd rätt på fjärilshuset så alla fjärilar hade flytt. Nu fanns där bara en sort.

Vi fick även smaka av en kakaofrukt som vår guide Mirko klättrade upp och plockade åt oss.

Vitt sött fruktkött som inte alls påminde om kakao.

Eftersom att det var min och Claras sista dag i djungeln så betydde det att vi skulle få åka gummibåt på floden och se solnedgången. Mycket fint. Vi drev dock för långt och strömmen var för stark för att paddla uppför så vi fick lift in till stranden.

Nattäventyret blev en tur på floden för att leta efter kajmaner! Vår guide lös med ficklampa runt strandkanten och när ljuset reflekteras i deras ögonen så signalerade han till föraren att köra dit.

Vi såg flera stycken små bäbisar och en som var ungefär en meter. Kul och spännande!

En vit kajman. Dom kan bli uppmot 2,5m långa.

Efter vår andra och sista natt i bungalowen var det dags att ta farväl och åka tillbaka till Puerto Maldonado där vi är i skrivande stund. Här har vi varvat vila på "kontoret" med en lunch och sightseeing i staden. Det är verkligen inte mycket att se och dom dryga två timmarna vi hade där var för länge enligt oss. Vi såg iallafall en parad med folk i roliga kläder.

För tillfället är vi på kontoret igen och kopplar av och väntar på nattbussen som ska ta oss tillbaka till Cusco.

Det ska bli lite tråkigt att lämna djungeln och det behagliga klimatet men resan fortsätter!

Vi höres.

/E


Edit: vi är redan tillbaka i Cusco. Problem med wi-fi i Puerto maldonado.

  • 340 readers

Likes

Comments

Igår kväll kom vi tillbaka till Cusco efter att ha genomfört vår fem dagars långa vandring, Salkantay trek. Med blåsor på fötterna, ömma ben och trötta sinnen vilar vi upp oss för nästa äventyr som börjar redan ikväll, mer om det senare.

Dag 1: började lugnt. Vi åkte iväg i en minibuss och hämtade upp lite folk som också skulle vara med i vår grupp, totalt blev vi elva tappra. Några danskar, britter och holländare. Förutom oss gringos hade vi med oss Frank som var vår sköna guide med ett skratt som smittade av sig. Med sig hade Frank ett crew som bestod av en hästpojke som under hela resan hade sandaler (?), en blyg kock, en ännu blygare 19-årig hjälpreda och den alltid leende "allt i allon" Daniel.

Vi åkte till en liten by där vi lassade upp hälften av vår packning på hästpojkens hästar och begav oss själva iväg med resten av packningen mot första campen, till fots. Vägen var behaglig och lättgången. Vi traskade i någon timme och kom fram till campen på 3.900 m.ö.h. Tälten var redan uppställda och klara. Då var det dags för "happy hour" vilket bestod av te, varm choklad och popcorn!



De som ville kunde klättra upp ännu lite högre i bergen innan middagen för att kolla in en lagun. Varför inte tänkte vi. Det blev en långsam vandring med många stopp eftersom det var brant uppför och det blir svårt med andningen på hög höjd. Men oj vad det var värt mödan när vi fick se vad som väntade bakom krönet.


Ner för backen, sucka åt guider (många grupper på campen som också gjorde samma trek) som spelade fotboll på den höga höjden, middag och direkt till sängs.

Dag 2: room service 05.30 av den alltid leende Daniel som serverade Mate de Coca med ett halvt kilo socker. Efter frukostätning och fix började en stigning som kändes i hela kroppen, hjärta, lungor och ben. Om gårdagens extravandring kändes tuff var det ingenting i jämförelse med dagens etapp. Som högst skulle vi upp till 4.600 m.ö.h. Längs vår ännu mer långsamma vandring uppåt passerade vi enorma glaciärer. Under våra stopp tryckte vi oss stora mängder sockerbaserade snacks och lyssnade på Frank som berättade historier om Inkafolket och bergen. Man var väldigt avundsjuk på hästpojkarna och resten av crewet som bara flög förbi vår grupp upp i bergen, med dubbla vår packning på ryggen. Efter att många gånger ha tänkt att jag kanske ändå skulle betala för att ta en mulåsna upp till toppen så var vi helt plötsligt där, 4.600 meter upp på Abra Salkantay.

Två trötta svenska vikingar.

Utsikten var top notch!

Sedan var det bara nerför, fast i en evig tid. Vi gick i några timmar tills det blev lunchstopp. Sedan gick vi i ytterligare några timmar, fast nu förändrades landskapet till djungel, temperaturen steg och det gick lättare att andas. Vi gick på en stig smalare än dödens väg med rediga stup som avslutades med en flod långt där nere i dalen mellan bergen. Vi passerade små hus/byar där folk odlade allt möjligt, avokado, eukalyptus och vår nya favvofrukt granadilla vilket är som en lite sötare variant av passionsfrukt. Några i vår grupp var långsamma nerför så Emil och jag tog täten, vilket vi skulle få ångra. Vi kom fram till ett camp men kunde inte hitta vårt crew och frågade runt och blev tillsagda att gå till nästa by. Det gjorde vi. Fanns vårt crew där? Nej. Vi gick tillbaka till campen och där hittade vi hela gruppen, tält och crew. Vi var väl inte de roligaste människorna efter detta, först 22km och sen få en liten extra trip på det. Dock fick vi se fina miljöer på vägen.

Dag 3: återigen room service och idag både upp och nerför. Vi passerade många broar med bakomliggande små vattenfall och ännu mera djungel. Vid det här laget började man känna igen folk från de andra grupperna som också gjorde Salkantay då de flesta grupper hade liknande upplägg. Lunchen intogs i Santa Teresa där det producerades ekologiskt kaffe som vi fick smaka.

"Mmm qué rico!"
Ååå vad gott!...

Sade vi och log, men fy vad det smakade illa.

Med minibuss åkte vi till nya campen. Sedan det bästa av allt, hot springs (varma källor)! Det var hur skönt som helst att jäsa i varmvattnet och låta de ömma musklerna få mjukna lite. På kvällen tog några på campen tillfället i akt och partajade lite eftersom vi nu befann oss på lägre höjder. Vi höll oss i skinnet.

Dag 4: sovmorgon! Emil och två danska bekanta begav sig av för att åka Zip line, jag stod över. Zip line innebär att man blir fastspänd i en vajer och sen kastar sig ut över ett berg och åker som i en tvättlina (stark vajer) över till nästa bergavsats. Fem linor med varierande längder och en sjuk hängbro hann galningarna med, hängandes i olika positioner. Riktigt häftigt intygade kusinen.

Vi andra traskade på i hettan. Idag längs en ganska tråkig väg i jämförelse med de andra. Men nu var det möjligt att se Machu Picchu mountain och det gjorde det lite roligare att gå. Vid lunch mötte vi upp de adrenalinstinna zip linarna och tillsammans gick vi mot vårt sista mål, Aguas Calientes (närmsta staden till Machu Picchu). Vi gick längs en järnväg där det då och då kom ett tåg susandes. Vi var inte kaxiga när vi kom fram till staden som bara lever av turism. Klena ben, trötta huvuden och blåsor på fötterna. Men nu väntade lyx i form av en natt på hotell med dusch (!), wi-fi och ett restaurangbesök. Halleluja!

Dag 5: rekord i tidig uppstigning, hotellfrulle vid 04.30 och kö till buss som skulle ta oss upp till självaste Machu Picchu vid 05.00. Jag tänkte att vi skulle vara ensamma vid den här tiden, ack vad fel jag hade. Alla ville se soluppgången över de gamla ruinerna. Frank visade oss runt och berättade massor. Hur största delen av befolkningen i Machu Picchu bestod av kungligheter och tjänstefolk. Tjänstefolk som odlade grödor i terasser som kungligheten skulle leva av, tjänstefolk som byggde hus som de smällde upp genom att karva i svintunga stenar som än i dag är perfekt symmetriska. Kompasstenar. Offerriter. Soltempel. Sten som genom solens skuggning talar om när det är dags att skörda grödorna. Jag blev impad.

Efter Franks rundtur var det dags att säga hejdå och klara sig själva. Det tycker jag att vi klarade galant. Vi tog alla bilder som behövdes tas och gick på två utflyter, en till "Inkabron" och en till "Solporten". Man blir trött bara av att tänka på hur mycket energi som behövts för att bygga staden. Vägen till Inkabron var lätt att bemästra, men när vi fick se schabraket, vilket var en bro som mer eller mindre går rätt upp för ett berg undrar man hur de orkade. Vägen till Solporten var tung, uppför, men där väntade en välförtjänt utsikt. Höga höjder, Anderna och Inkaleder är inget som vi klena västerlänningar skulle kunnat bemästra back in the time. Machu Picchu hade aldrig kunnat bli till av européer, med säkerhet.

Obligatorisk.

Så oförståeligt raka linjer.

Inkabron som idag blivit lite igenväxt och utsikten från Solporten där det också går att se serpentinvägen som bussen tog mellan Machu Picchu och Aguas Calientes.

Efter att vi kände oss klara stämplade vi passen med en Machu Picchu-stämpel som de sanna turister vi är och begav oss tillbaka till Aguas Calientes. Där käkade vi, satte oss på ett skumpigt tåg som tog oss till en stad där vi blev upphämtade och skjutsade tillbaka till Cusco. Så var äventyret över. Båda kusiner är väldigt nöjda över dessa maxade dagar.

Som nämndes i början av detta mastiga inlägg börjar vi ikväll ett nytt äventyr, denna gång i djungeln. Vi är inte så pålästa, så innan vi hoppar på vår nattbuss ikväll måste vi kolla upp vad det egentligen är vi ska göra. Det ska blir kul, och man kan ta igen förlorad sömn på bussen.

Ha de!
/C

Likes

Comments