View tracker

Det är många gånger man känner att det är dags att börja om. Jag har gjort det otaliga gånger, vissa gånger med vinst & vissa gånger med att man fallit tillbaka & gjort samma sak. Levt om samma misstag, fastän man inombords vet om det. Man är inte riktigt redo att släppa & därför lever man om samma kapitel i hopp om att denna gång ska de bli annorlunda.

Denna gång, blir det annorlunda. Jag vet det, jag känner det & denna gång har jag verkligen slutat läsa samma kapitel om & om igen. Denna gång vill jag släppa, gå vidare & se framåt. Minnena, fina som sämre, glada som sorgliga finns såklart kvar, men det förblir precis det - minnen. Allt som händer i ens liv skapar den man är som person. Man blir lite starkare för varje ärr, man blir lite mer hårdhudad för varje gång hjärtat går sönder & man blir lite lyckligare för varje gång man får skratta tills tårarna sprutar.

Nu kommer flytten som jag väntat på, steget ännu mer in under livet jag vill leva & jag har lärt mig mer under detta år, positivt som negativ, än vad jag gjort tidigare. Jag gillar utvecklingen som jag gjort, för mig själv.. Jag har för första gången, på många år, hittat mig själv & känner ett stort lugn över det. Livet mitt är ett oskrivet blad & jag är bara nyfiken vad som väntar!

Jag går inte bara in i ett nytt kapitel i mitt liv, jag börjar skriva på mitt livs nya bok.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 33 readers

Likes

Comments

View tracker

Man kan gå vidare på många olika sätt & jag gör just nu ett sådant steg. Jag är i ett kaos av flyttkartonger, skräp & mitt liv. Vissa saker ler jag stort över att jag sparat & annat får en att skratta i blandad panik & gråt. Men jag tar steget! Dags för något nytt, testa något annat & våga vara "vuxen". Har levt i lägenheten jag bott i innan i ca 6 år & nu är det dags för nya vägar. Min lägenhet jag har älskar jag, men vi har växt ifrån varandra & nu väntar större nya utmaningar!

Jag är i en fas av att börja om, gå vidare, göra & skapa nytt. Jag behöver det. Innan har det skrämt mig, men nu är det lite utav en skräckblandad förtjusning. Man vet egentligen ingenting om framtiden, man kan inte vara rädd för den heller, utan bara nyfiken, med rätt magkänsla.

Lin magkänsla just nu.. är så lugn, fin & otroligt energisk! Kan lyfta berg just nu - och mina vänner, vilken känsla! Många år sen jag kände den! Dags för en ny början, ett nytt liv & nya utmaningar! Jag är taggad!

  • 43 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag har en liten låda med texten "Don't ever let anyone dull your sparkle" & jag älskar det uttrycket. Jag har den nära & framför mig så att jag ser den varje dag. Som en egen påminnelse att man faktiskt är jäkligt fantastiskt. Att vi alla är det, på våra alldeles egna vis.

Såklart vi alla har bra dagar, dåliga dagar, ledsna dagar & glada dagar. Men ditt egna, specifika, magiska sparkel ska ingen någonsin få ta ifrån dig. Beroende på dag, kanske färgen på det sprakande sparklet ändrar färg, men det är ändå alltid du. Alltid du, bara ditt & ingen annans.

Glöm aldrig bort vem du är & ändra, förminska eller bli någon annan för någon annan människa. Ingen människa är värd det. Kompromissa, absolut, något helt annat. Men var aldrig någonsin någon annan än dig själv. Är du med en eller flera personer som ber dig vara någon annan - gå. Då är de inte ens värd känslan utav dig. Glöm aldrig hur unik & fantastisk du är! Var lycklig över att du är unik & att du är den bästa du någonsin kan vara!

  • 40 readers

Likes

Comments

Varje dag blir jag förundrar över hur mycket kärlek de finns i denna värld. Jag måste vara lyckligt lottad av alla fina jag har i mitt liv. Oavsett humör eller känsla, vet jag att det alltid finns någon jag kan ringa. Det gör mig så oerhört lycklig & tacksam! Spelar igen roll om de är när det är jobbigt, roligt, tråkigt eller när de gäller ett roligt skämt. Jag är lycklig lottad att ha så mycket kärlek i mitt liv - jag kanske inte alltid ger er den cred nu förtjänar, men vill att ni ska veta - att ni gör livet värt att leva, utan er är jag ingenting. Jag älskar er.

  • 61 readers

Likes

Comments

Någonting som skrämmer mig är känslor. Känslor för någon annan. För familjen & vänner är det inget problem, det gör mig lycklig! Men att känna kärlek, sådan kärlek, för annan femma. Det är en fantastisk känsla, men samtidigt skrämmer det mig otroligt mycket. Jag är inte van att älska någon på det sättet & är definitivt inte van att någon älskar mig. Fick lära mig från ett förhållande från förr att man hade rätten att behandla mig lite som man ville, för att sedan be om ursäkt & säga hur mycket man betydde. Jag var så kär att jag tillät nästan vad som helst för att få de där gulliga, kärleksfulla stunderna. Jag vände mig ut & in för att vara till lags & var förblindad. Alla i min omgivning såg, speciellt min familj, men jag såg det inte själv. Jag såg inte mitt egna förfall, att mitt psyke gav vika & jag glömde bort mig själv. Jag var inte viktigt, så länge han var glad & lycklig, kände jag mig lycklig. Han var ju mitt allt, min stora kärlek, den jag ville spendera mitt liv med (som jag trodde då). Han hade en annan plan, han bröt ner mig mentalt tills jag var ett tomt skal & han fick mig att förstå att ingen annan skulle någonsin älska mig. Så jag stod ut. Genom hån, att göra sig rolig på min bekostnad, att vara aggressiv ibland & otrohet. Jag svalde bara allt, bet ihop, för som han sagt - vem annars skulle älska mig?

När han dumpade mig bröt jag ihop totalt. Blev en zombie utan livsglädje & jag kunde inte äta. Ingenting fick stanna kvar. På 4-5 dagar hade jag gått ner 6 kg. Han lyckades på något vis ändå hålla sig kvar, vara där fastän han inte ville ha mig. Han hittade en ny tjej, innan han lämnade mig, som han förlovade sig med & tyckte att det var passande att skicka bilden på när han friar till mig, dagen innan julafton & säga "det går bra för vissa".

Detta är bara en liten del & vissa saker håller jag för mig själv. Men detta var starten på mitt förfall & det tog över 7 år innan jag litade på en kille. Två av de enda män jag älskat, sårade mig något oerhört & det ligger fortfarande kvar som ett ärr på själen.

I mina ögon var jag inget att ha, någon man tog vad man ville ha utav för att sedan kasta bort en som ett par skitiga strumpor. Tack vara mitt självförakt satte jag mig i situationer & gjorde val som inte alltid var till min fördel, för att för någon minut, få känna uppmärksamheten som jag så desperat behövde. Jag kände mig vilsen, ensam & oälskad. Trots min fina familj & vänners kärlek, den oslagbara, som jag idag förstår betyder så mycket.

Jag har lärt mig att älska mig själv, vilket var otroligt svårt & jag har fått lära mig igen att människor faktiskt bryr sig om mig, älskar mig & vill mig väl. Jag är värd någonting. Idag känner jag kärlek & jag är faktiskt kär idag. Jag jobbar med demonerna som säger åt mig att snart går allt åt helvete, han kommer lämna dig & du är bara ett tidsfördriv tills hans rätta kärlek kommer. Dessa känslor att älska någon annan skrämmer mig, fastän jag inte vill. Jag vet att han känner samma för mig, men i vissa stunder tar demonerna över & paniken sprider sig i kroppen & det gamla ärret börjar värka. Men jag ska inte låta dem vinna, det gamla har skapat den jag är idag & även om det skrämmer skiten ur mig - ska jag fortsätta älska, både andra & mig själv.

  • 83 readers

Likes

Comments

  • 79 readers

Likes

Comments

Vill först & främst bara säga att jag inte skriver den här bloggen för att få sympati eller att någon ska tänka "men åh lilla uppmärksamhetskåta typ" eller att jag gör det för att man ska tycka synd om mig. Jag gör det för att jag mår bra av att skriva av mig, att psykisk ohälsa är ingenting som man ska skämmas över & för att dela med mig av både det positiva i mitt liv & den mörka sidan som ibland tar över. Jag vill inte heller att det ska kännas som en negativ blogg, för att för mig är den varken positiv eller negativ - den är bara jag.

Något annat som är jag är - Musik. Hur kan man inte älska musik? Sjunga, dansa, lyssna, skratta, gråta till. Jag har en låt eller melodi för varje känsla, varje ögonblick, varje minne. Jag älskar musik. Det första jag fastnar för är texten. Kan höra en låt 2-3 gånger sen är den inpräntad i min hjärna & där för att stanna. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik. Sjunger även omedvetet i tid & otid. Jag är den som mimar med musiken i lurarna på tuben eller på promenaden med hunden. Måste se ganska så komiskt ut.

När jag är stressad eller irriterad vill jag inte höra på vågskvalp eller lugn musik, då vill jag höra på rock eller något annat hårt. Men jag är en allätare, allt från rock, kärlek, schlager, visor, Disney. Jag älskar bara musik helt enkelt!

  • 83 readers

Likes

Comments

Det är lite så jag ser på livet. Oftast är det fullt av härliga saker, många nyanser & positiva upplevelser. Men ibland får man den där äckliga marsipan jåveln. Som tur är väger det övriga chokladpralinerna över. Det var något av det första min psykolog sa till mig när jag började - "Alla har dåliga dagar, vissa faller ner i djupet oftare eller hårdare än andra och det är okej! Kom bara ihåg att imorgon eller i övermorgon är en annan dag - och man tar sig upp så småningom. Det är okej att ha dåliga dagar, så länge man förstår att de positiva dagarna kommer, att det här är inte så som det är varje dag". Det är ungefär som ett mantra som jag använder när jag har mina sämre dagar - jag vet att det blir bättre!

Även som sagt att de inte alltid syns, är det något jag - och väldigt många andra - kämpar med varje dag, varje timme, varje minut. Självklart är allt relativt & det finns både dem som har de sämre & dem som har de bättre. Men som en person sa till mig en gång i tiden - "All smärta är relativ, det värsta du har varit med om kanske inte är samma som för mig, men vi kan ändå förstå varandras känsla & smärta". Tyckte jag var väldigt vist sagt. Även det ligger kvar.

Kan vara så att jag upprepar mig lite, men så är det, vissa dagar fattar jag inte hur en hiss fungerar, varför bilen inte öppnar sig eller varför telefonen leker äckel marsipan & bara låter, nej men skämt och sido. Det är ganska så läskigt när man verkligen inte kommer ihåg. Det kan vara allt från vart man lagt något, hur man kommer in i telefonen, hur vattenkokaren fungerar till att jag reser mig från soffan & går till badrummet men att jag sen 20 sekunder senare inte har någon aning om vad jag skulle göra.

Jag har en bok nära hela tiden, en gammal traditionell dagbok, där jag skriver allt i. Gott som ont, det jag måste komma ihåg, saker jag drömt, saker som håller mig vaken osv. Ytterligare ett tips som jag fick av min psykolog och för mig fungerar det fantastiskt! Jag har alltid gillat att skriva & jag tror att jag är en ganska så kreativ person. Jag mår bra av musik, av att måla, av att sjunga, av att skriva. Jag skriver ofta ner vad jag måste få ur mig, oavsett vad de gäller, för de ger mig någon typ av frid. Det är ute & jag vet att det inte glöms, om jag inte vill att de ska göra det vill säga.

Jag kom ihåg den gången, när jag satt hos läkaren efter 8 månaders utredning, gråtfärdig för att det gått säkert 4-5 år sen jag sov mer än 3 timmar per natt, att jag var så trött & less på skakningarna, hjärtklappningen & allt som snurrade runt i hjärnan. När läkaren tittade på mig & sa "Allt jag kan se är att det ser bra ut" & jag kände bara "Nej, inte igen! Lyssna på mig, någonting är fel!!!" & jag trodde att hon skulle säga åt mig att gå. Istället tittade hon in i mina ögon & sa "Fysiskt sett ja, ser det bra ur & det är ju jättebra & jätteskönt att kunna säga! Men.. jag ser att du inte mår bra & vill göra en psykologisk undersökning". Då stirrade jag tillbaka & tänkte "Men va fan, skojar du eller, det är inte fel på min mentala hälsa, säg som de är istället!". Samtidigt som en, ja skräck, spred sig i min kropp fick jag även ett lugn. Okej, hjärtat mår bra, det är inte sköldkörteln eller njurarna, blodvärdena är bra... det är ju väldigt skönt att höra! Men.. vad händer nu?

Idag äter jag antidepressiva varje dag, jag äter betablockare för mina skakningar & hjärtat (vid behov då), jag har sömntabletter som det blir lika outhärdligt igen & jag har min psykolog. För mig är de fortfarande svårt att erkänna att jag är sjuk, för detta är en sjukdom jag inte skulle önska min värsta fiende. Samt att det jag inte vetat om eller då tagit tag i i så många år skapar fysiska symptom för att få dig att lyssna, sakta ner, känna efter. Man måste ta hand om sig & våga. Mitt psyke skapade 14 olika fysiska symptom innan jag valde att lyssna & idag kommer jag få leva med min skakningar för resten av livet. Det är en liten liten grej kanske, men det är något som påverkar mig varje dag & när jag har dåliga dagar kan jag inte kontrollera min högra arm, om jag inte tar medicin, då skakar den "bara som vanligt".

Ibland, hur hemskt de än låter, önskar jag att de hade varit något fysiskt, som man får medicin för & sen så är det bra, för det kändes ändå inte så allvarligt trotts mina symptom. Vilket är en otroligt hemsk tanke & jag är glad att jag inte tänker så längre, men jag var inte redo att öppna upp allt jag kämpat så många år med att trycka bort, valt att glömma bort, låst in i mina gömmor & nu ska någon hjälpa mig att gräva i det, det gjorde mig skräckslagen. Jag vill inte veta, jag vill inte känna allt de där igen, jag har ju valt bort det av en anledning.

Men det gick bra, de känns bättre idag & jag är glad att jag more or less blev tvingad till min psykolog för ett år sen, det är mitt livs bästa beslut, då det var så nyttigt för mig att förstå. Förstå mig själv, att det är okej att känna som man gör, att det förklarar otroligt mycket av de senaste 15 åren, otroligt mycket av en del beslut man tagit som i ärlighetens namn egentligen inte var bra för mig. Men allt detta har skapat den människan jag är idag & jag är faktiskt stolt över den jag är! Jag har ett fantastiskt liv, underbar familj & vänner, saker att vara stolt över & jag har hela livet framför mig att se fram emot!

Ibland kommer de där jävla marsipanprallinerna, men jag tror och hoppas att de inte kommer bli lika många!

Likes

Comments

Det är allt för ofta som man sätter på leendet, sätter på den bästa makeupen & låtsas som ingenting. Jag har gjort de fler gånger än jag kan räkna. Och fler gånger för att slippa frågar, blickar av sympati eller avsmak. Jag lovar, jag vill känna livsglädje, lycka och kärlek, precis som alla andra. Kan inte säga hur många gånger jag hört "vadå, hon är ju alltid så glad, var har hon att vara ledsen över?", när de tror att jag inte hört. Jag vill ingen illa men i den situationen tänker jag ibland - lev mitt liv en dag & se hur kul de är. Jag säger inte att mitt liv är dåligt, senare tvärtom, men mitt problem är att känna lycka över det. Men, som jag kallar det, min jävel på axeln som säger onda ord, skapar hemska tankar & känslor, varje gång någonting bra händer. Bra saker är svårt för mig att hantera, för jag väntar bara på helvetet. Det är förjävligt. För inombords är jag glad, nyfiken, spontan. Men den lilla jäveln stoppar mig.

Under många år höll jag fasaden, tom för mig själv. Varken jag eller någon i min omgivning förstod vad som hände i mitt psyke, eller i min kropp. Gick så långt att kroppen skapade fysiska symtom för att jag ens skulle stanna, lyssna, känna efter. Jag var alltid "den glada", så hur kunde jag då göra folk besvikna? Sen, en hemsk tanke som jag vet inte är sann, vem skulle bry sig om jag släppte fasaden, lät folk se min smärta och förvirrade tankar.

Jag är otroligt lyckligt lottad. Jag har fantastiska människor i mitt liv, som älskar mig för den jag är. Som är med mig, när jag är glad, när jag är ledsen, när jag är arg och speciellt när jag tom.

Den känslan är den värsta, när jag inte känner någonting. Att Gud förbjude valde att ta min hunds liv och jag skulle då.. känna ingenting. När man hellre ligger kvar i sängen och stirrar ini väggen en hel dag och struntar i att dricka vatten eller att äta, för varken orken eller känslan finns.

Jag tyckte själv, innan, att jag inte förstod hur man "kan må så" och inte göra något. Vad fan, bar gå upp ur sängen! Tills jag var där själv..

Att svara i telefon var extremt jobbigt, att träffa vänner och familj gav mig ångest. Fast jag egentligen vill allt detta! Men.. det gick inte. Min hund räddade mig, förutom hans kärlek och hans sällskap, så var jag tvungen att gå ut. Få luft, motion och faktiskt prata med människor.

Jag jobbar varje dag, för att ha ett "normalt" liv. Det kanske inte syns, men jag kämpar. Tog 15 år för att ens förstå att något var fel och jag har en lång väg framför mig. Men jag försöker se det så positivt jag kan - de här ska inte vinna över mig! Kanske aldrig försvinner helt, men vinna ska de inte!

  • 142 readers

Likes

Comments