View tracker


Visst är det skillnad på att vara ensam och på att vara själv? För mig låter ordet själv ganska neutralt, ex. "Hon gick själv till skolan", medan "Hon gick ensam till skolan" får en annan, sorgsen klang. Är man själv tyder det på att man föredrar ensamheten, att man har valt att tillbringa en stund enbart i sällskap av sig själv. Ensamheten däremot är ofrivillig. Jag funderar på om man kan vända det till något positivt? Kanske kan jag när jag känner mig ensam intala mig att jag är själv. Själv. Självständig. Självvalt. Stark. Jag måste pröva det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Idag när jag körde hem från mitt jobb strax efter tio märkte jag att någonting var annorlunda sedan sist jag jobbade till stängning. Efter en titt upp mot himlen konstaterade jag att den redan var väldigt mörkblå...det börjar mörkna igen i den här delen av Sverige. Sommaren är så kort och det har varit få soliga dagar och ännu färre jag kunnat spendera ute att jag tycker det är lite tråkigt att ljuset redan lämnar oss tidigare på kvällen. Förhoppningsvis får jag se lite sol i vinter ändå om jag tar mig ut på den resa jag drömmer om.

Likes

Comments

View tracker

Jag har jobbat idag och jag märker att jag oftast är gladare när jag åker från jobbet än när jag åker till jobbet. Inte bara beroende på att jag har slutat för dagen utan också för att jag har fullföljt en uppgift. Jobbet ger mig ett syfte, som jag vet att jag mår bra av att ha. Med en massa fritid får jag panik och fastnar lätt i negativa tankespiraler. Nu är mitt mål att jobba så mycket som möjligt och spara pengar för att sedan kunna resa upp dem.

Likes

Comments

Ännu ett nattligt inlägg trots att jag borde sova inför jobbet imon...Just nu är jag inne i sådan där svacka när jag saknar en människa jag vet att jag inte kan träffa otroligt mycket. Är det någon av er som har tekniker för att komma över en människa?? I sådana fall är jag så tacksam om ni vill ge mig ett råd.
Igår var jag på topp eftersom jag precis pratat med några vänner om att dra iväg på en långresa till vintern. Bilder på tropiska miljöer, fallskärmshoppning och mycket mer trädde fram i mitt huvud och jag började leva i min fantasivärld. Där trivs jag ofta väldigt bra tills jag kliver ur den och upptäcker hur verkligheten skiljer sig från drömmarna. Det är säkert meningen att det ska vara så.

Godnatt

Likes

Comments


Rubriken är förmodligen en ganska fånig metafor, men en bra beskrivning på hur jag är. Igår kväll, från middagstid till sent inpå småtimmarna var jag i ett rus av lycka, drömmar och glädje. Jag var tvungen att skrika med även i de låtar där min röst sprack för att jag var så glad. Jag tänkte till och med att det kanske var meningen att det skulle bli så här, att det varit fel tid för något annat ändå. Varje gång jag får en sådan topp är jag förberedd på att en dipp kommer så småningom. Jag accepterar att det är så, även om det känns jobbigt när jag befinner mig i svackan. Livet skulle kunna vara ett platt snöre om jag kämpade för det. Det skulle kunna vara ett platt snöre om jag tyglade mig själv precis lagom mycket och varken blev för glad eller för ledsen. Men vad är det för liv? Stunderna av eufori och lycka är viktiga för mig och då tar jag att de växlas med sämre tillstånd. Jag tror faktiskt att det inte går att undvika svackor om man vill ha toppar, svackorna kommer på köpet eftersom man inte kan vara i ett euforiskt tillstånd konstant. Mellanläget är antagligen det mest hälsosamma att vara i, men jag är en upp och ner människa. Jag är en som flyger högt och faller hårt, men bara så hårt att jag har kraft kvar att ta mig upp i luften igen. Är det någon som känner igen sig i det här?

Likes

Comments

Texten ovan är printscreenad från www.linnolsson.se, en blogg jag har följt under många år. I sista raderna tar hon upp något som jag tycker är väldigt intressant...det kanske är en självklarhet för de flesta att välmående inte behöver hänga samman med ett till synes glammigt liv och leende ansikten, men jag funderar på om vi ändå inte har någon del inom oss som frågar sig hur det skulle vara om vi lyckades klättra högre upp. Vi tycks ständigt sträva efter att komma "längre". Vi vill ha ett jobb som är ansett som mer kvalificerat, en högre lön, en kroppsform som är accepterad som ideal av samhället, många vänner, den ultimata partnern, ett hus som är så stort att vi inte kommer hinna sköta om det, vacker utsikt, bilar, pengar, makt. Mer, mer, mer.

Att jag just nu tänker på det här beror på att jag diskuterat det med en vän som jag inte längre hör av. Vännen benämnde tillståndet ovan som att man vill nå toppen. Vännen kände nyfikenhet inför att få vara där, samtidigt som vännen fruktade ovissheten i sitt eget agerande om hen skulle hamna där. Hör det till bieffekterna av att vara på toppen, att man glömmer av vem man var tidigare och vad ens värderingar var då? Jag tvivlar inte på att den här vännen skulle lyckas bevara sig själv tack vare sin i vissa fall förödande självinsikt, även om jag tror att det kan bli svårt om man skulle välja att helt byta ut sin umgängeskrets mot människor som alla cirkulerar "där uppe".

I grunden är förmodligen den här drivkraften att ta sig högre upp en överlevnadsinstinkt, med syfte att vi ska söka efter föda, föröka oss och försvara vår familj. Men hos de människor som har det från att de föds (där ingår jag) är den drivkraften överflödig och kan ta sig ut i så mycket annat både bra och dåligt.

I min värld vill jag tro att oavsett var i samhället man befinner sig så är det som betyder mest människorna man har runt omkring sig. Försöker man att handla med empati och välvilja mot dem kommer man att få det i utbyte. Jag hoppas att min vän och alla andra som önskar, får prova på att göra sin vandring mot den så kallade toppen, men att de gör det med sina närmaste runt sig. Jag tror inte på att välja bort människor för att kunna klättra uppåt, jag tror på att klättra med människor och inte nödvändigtvis mot mer pengar och mer makt. Det är lätt att glömma det mest värdefulla i vår värld idag. Det är lätt att titta på alla bilder av leende människor och inbilla sig att det är den där felfria kroppen som skapar leendet, eller den glansiga bilen, eller all uppmärksamhet. Det är mycket, mycket svårare att finna sitt eget inre leende och få det att finnas där majoriteten av dagarna i livet.

Det går att gräva i det här hur länge som helst, så jag väljer att avsluta nu. Kram.

Likes

Comments

Meningen ovan säger det mesta. Jag saknade dig idag, liksom varje dag den senaste tiden. Saknad kan värka något så fruktansvärt och få mig lealös i hela kroppen, lealös på samma sätt som när du skrev att du inte ville ha ett vi...

Vad är saknad egentligen? Är det patetiska, förvridna minnen som man gräver ner sig i och vill återuppleva? Eller är det en känsla av hopplöshet i tomheten efter att man inte längre kan träffa människan man tycker så mycket om? Eller är det en påminnelse om att någon betyder något för dig, en funktion som i de flesta fall är nödvändig, men som ställer till det när föremålet för ens saknad inte vill ha kontakt.

Jag skulle kunna räkna upp väldigt många fina bilder som jag har sparat med dig i huvudet, men då skulle inlägget bli för långt. Ivern i din blick när du ville visa mig alla filmer och all musik jag missat. Din oförmåga att vara stilla under någon längre period. Dina skrattlinjer som når ända från hakan till kinderna. Din doft, värme och närhet. Din röst. Det får räcka där. Jag bara saknar dig och jag väntar på att det ska gå över och på att minnena ska bli till fina stunder jag kan titta tillbaka på och le åt utan att känna vemod.

Just nu upplever jag saknad i vågor, de sveper över mig och träffar mig hårt ibland. Nästan dränker mig. Andra stunder stänger min hud vågorna ute och jag tänker att jag är stark själv. Stark utan dig. Innerst inne är jag inte det, jag är inte stark själv, jag är stark tillsammans med andra.

Godnatt

Likes

Comments

Jag tänkte att jag skulle presentera mig själv närmare, utanatt vara alltför specifik. Det blir en utmaning att försöka formulera mig själv på ett par rader och samtidigt medvetet undanhålla vissa väsentligheter. Jag tänkte att jag börjar med en enkel namnlek.

Ensamhet skrämmer mig

Normal är jag väl, hur man nu definierar det


Vanlig är jag väl också, hur man nu definierar det

Ibland känns det som om jag ska gå sönder

Lyssnar jag verkligen, då glömmer jag av att jag gör det

Saknad får mig att inse en massa saker

En kram kan ge mig allt ibland

När det är mörkt är jag ofta vaken

Härnäst kommer några mycket spontana uppradade fakta om mig:

Jag är så pass gammal att jag helt lagligt får köra runt i en bil, men ändå inte tillräckligt gammal för att handla på Systembolaget, vilket för övrigt inte bekymrar mig eftersom jag avstår alkohol i alla lägen. Jag inte bara får köra bil, utan jag gör det också. Helst fort om det är tillåtet inom hastighetsbegränsningarna… och med hög musik. Jag känner mig finurlig och lite busig när människor utanför bilen vänder sig om och stirrar med anledning av dunkandet innanför rutorna. Är jag själv i bilen skriker jag gärna med. När jag skriver skriker menar jag skriker, sång är inte min talang. På tal om talanger har jag en som är aningen märklig, jag har lätt för att vända på ord och kan således prata baklänges. Det är en alldeles meningslös talang, även om den fungerar som ett roligt trick då och då. Språk är min grej, men jag har mina brister. Orden alltid och aldrig förekommer alltför ofta i min vokabulär och jag borde minska på dem eftersom jag med dessa ord fastslår att saker kommer att vara desamma, eller har varit desamma en oerhört lång tidsperiod, något som är lögn.

Jag överanalyserar, funderar, känner, tänker, reflekterar, kritiserar, resonerar, diskuterar och filosoferar gärna i det oändliga på gott och på ont. Kraftigt omväxlande på gott och ont.

Minst halva mitt liv lever jag i mitt huvud och därför är min hjärna min bästa vän och min värsta fiende.

Om jag en gång tyckt om dig, slutar jag aldrig göra det helt, för jag resonerar som så att vad jag uppskattade eller uppskattar med dig inte försvinner även om du förändras. Vi alla förändras, inklusive jag själv, varför denna presentation inte kommer att vara giltig för evigt. Förmodligen borde något kompletteras redan imorgon.

Jag är högst ospeciell (ospeciell är inte ett ord men jag tror att ni förstår vad jag syftar på). Alltså jag är högst ospeciell. Jag har ingen betydelse för några andra än dem i min omgivning och ingen betydelse i ett större perspektiv. Jag kan stoltsera med att jag bidrar till att utrota växt-och djurarter och så småningom jordens undergång, men inte med så mycket annat.

I den här bloggen kommer det förmodligen att framstå som att jag anser att mitt liv är oerhört svårt och plågsamt, men det är det inte. Jag äter mig mätt varje dag. Jag har en familj. Jag och mina nära och kära är friska. Jag har drömmar och förutsättningar för att förverkliga dem. Jag har på riktigt inga problem, trots det upplever jag att saker är jobbiga. Så läs min blogg med vetskapen om det här i alla fall, för jag hör inte till den majoritet som är mycket utsatt på vår jord.

Jag tycker att människor är intressanta. Människor är den största delen av livet för mig. Vill du presentera dig själv i kommentarsfältet är du varmt välkommen, jag är nyfiken på dig, vem du än är.

Likes

Comments

Vem är jag? Vem är En Vilsen?

Den här bloggen drivs av mig och jag har valt att kalla mig och bloggen för ”En Vilsen”, på grund av olika anledningar. Syftet med den här bloggen är mestadels terapeutiskt, helt enkelt ett sätt för mig att skriva ner allt det som snurrar i mitt huvud någonstans. Varför väljer jag då att göra det möjligt för vem som helst att läsa i stället för att skriva en privat dagbok?Jag är osäker på svaret, men tror att det beror på att jag vill att den som har intensiva funderingar och tankar kring saker ska kunna läsa här och inse attdet finns fler likasinnade, på samma gång som jag också får uppleva det… för instinktivt känner jag att saker som delas blir lättare. Och vi är så många iden här världen, så varför skulle det inte finnas någon precis lika knasig somen själv, som jag? Dessutom hindrar inte bloggen mig från att också skriva dagbok, nedpräntade ord är mitt sätt att uttrycka mig och det kan jag inte få nog av. Dock har även jag mina begränsningar och hur mycket jag än vill dela med mig av mig själv kommer jag att göra det anonymt. Så på den här bloggen blir jag inget annat än text och ord för er, men förhoppningsvis på ett sådant sätt att den som vill lära känna mig kommer att kunna göra det. Har du som eventuellt läser redan fått huvudvärk av mitt första inlägg så varnar jag dig, värre blir det. Vi hörs om du vill!

/En Vilsen

Likes

Comments