Jag vet inte hur jag ska kunna summera den här dagen på ett bra sätt. Så många olika saker har hänt, på så kort tid efter varandra, att jag inte riktigt känner att jag har hängt med.

Dagen påbörjades inne på vårdcentralen där jag förhoppningsvis skulle få en remiss till en röntgenmottagning. Under helgen var jag nämligen på träningsläger och under sista passet på söndagen gick mitt finger ur led. Om jag ska vara ärlig trodde jag att det skulle göra ondare att dra något ur led, då jag anser att smärtan inte var mindre uthärdlig än om man vrickar foten och den gör ont att gå på ett tag. Det kan vara tack vare att fingret inte var felpositionerat en längre tid. När jag insåg att fingret var böjt åt fel håll (förlåt för den bild du precis fick upp framför dig) drog jag tillbaka fingret till sin rätta position. Jag var såklart i chock och hade så mycket adrenalin i kroppen att jag tror att det bara var en instinkt i mig som fick mig att agera på det sättet.

Men tillbaka till vårdcentralens väntrum... Jag fick, som jag trodde och hoppades, en remiss till röntgen och läkaren rekommenderade mig att åka till SÖS. Jag tog mig dit direkt för att förhoppningsvis slippa sitta i akutmottagningens evigt långa kö en alltför lång tid. På vägen började jag tänka när jag satt på tunnelbanan. Det var planerat att jag skulle åka till en tävling i Polen i helgen, men jag har inte sett fram emot den så mycket. Jag sade bara ja för att pappa och mina tränare skulle bli nöjda. Men det är inte bra att göra saker för att andra tycker att du ska göra dem, utan du ska göra det för att du själv vill det. Såklart är detta en av de saker som är lättare sagt än gjort. Jag vet att jag inte gör det för mig själv men ändå kan jag inte acceptera min egen vilja och lita på mig själv. Jag är en "people-pleaser" och jag är inte stolt över det. Men nu hade jag, tack vare skadan en orsak att inte åka på tävlingen. På ett sätt hoppades jag därför att de skulle vara tvungna att gipsa handen, men efter en inte alltför lång väntan hos ortopeden på SÖS insåg jag att så inte var fallet. Jag blev nog lite besviken ändå när jag insåg att jag inte skulle åka på tävlingen. Men samtidigt var jag också lättad och kände att något tungt lyfts från mina axlar. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa känslor. Dem känslorna som får en att bli glad och ledsen på samma gång, och det är frustrerande. Alla säger alltid att man ska lyssna till sig själv och känna vad man vill innerst inne. Men om det jag så känner är tvådelat, hur ska jag då kunna fatta ett beslut?

//Ea

Likes

Comments