View tracker

Idag har jag sovit till, hör och häpna, 7!😄 Vilken lyx, (självklart inte oavbrutet) men jag gick iallafall inte upp förrän 07.15😊
Vid 5 så kom Thomas in med Viggo som knappt var vaken och la honom bredvid mig och han bara sov vidare. När han vaknade så vaknade han sådär mysigt och sa "hej mamma" med världens lenaste röst och sen ville han bara gosa, kramas och småprata i en kvart innan vi gick upp😍 När vi gått upp tände vi levande ljus, slog på nyhetsmorgon med lagom låg volym och satte på te. Sen hade vi en lugn morgon tillsammans innan han skulle på dagis. Jag hade till och med lagom mycket tid och tålamod att sitta på hallgolvet i en kvart och vänta på att han skulle vilja ta på mössan och jackan själv😊 Hela vägen till dagis sa han "dagis, jaa" ett antal gånger och när vi väl kom dit så gick han in och tog av skor, jacka och mössa själv. Till och med nappen tog han ur munnen och sträckte till mig innan han avslutade med en vink och ett leende när jag skulle gå☺

Innan jag åkte hem stannade jag och handlade mjölk o frukt (vilket dock var det enda lite negativa med morgonen då jag fick ont under magen och fick stå och vänta några minuter mellan hyllorna innan benen fattade hur man gick framåt😅). Det var väl en lite för stor ansträngning för gravidkroppen..

Jag har ätit en stor och bra frukost med rågbröd och avokado, mango, min älskade oboy och nu kaffe och mer frukt samtidigt som jag lyssnar på Morgonpasset i P3 (pod) som jag skrattat högt till så det till och med kom tårar😄 Jag funderar starkt på att ha Morgonpasset podden på när det är dags att föda istället för en spotifylista med musik denna gången😜 Tror det kommer underlätta arbetet enormt😉

Dessutom har jag fått kommentarer på bloggen som gör mig så himla glad. Det är så skönt att se att andra känner igen sig i det jag skriver men också tar sig tid att kommentera och peppa❤ Så även om jag skriver mest för att få ut det jag tänker och känner (ja, jag ska väl inte sticka under stolen med att jag knappt pratar med folk om dagarna heller men..) det är ändå så roligt att folk läser det man skrivit, så tack☺

Snart ska jag hämta Viggo på dagis igen och om några timmar kommer Thomas hem och då kanske det finns snö nog att åka lite pulka också, sen är det minsann helg även för oss😊

Ha en superchill fredag och helg fina ni, det ska jag ha😉💕

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag minns inte att det var så här jobbigt i slutet av min förra graviditet. Ibland blir jag rädd för mig själv när jag börjar känna ångest och början till panik känsla över att ha en stor mage och jag inte kan ta bort den.. Jag har fått den känslan några gånger i mitt liv och sist var när jag nästan svimmade när jag skulle hjärnröntgas för någon vecka sen. Att vara instängd, en sån känsla typ.. Jag försöker verkligen få känslan att inte eskalera och bli värre för vem vet vad som händer då, men jag känner bara att jag vill slita av den som med för tajta kläder..

Jag orkar inte med krav och stress, jag blir tokig av att höra Chillis tassar trippa runt på golvet och blir irriterad för att jag måste släppa ut henne för att hon måste kissa.. Jag får så dåligt samvete när Viggo behöver mig och jag inte orkar leka, ha honom o knäet och ge honom uppmärksamhet.. och det är verkligen jobbigt att inte orka ge respons till Thomas som försöker göra det mesta för att allt ska gå runt. Att ens behöva bestämma vad man ska äta eller svara på hur man mår är jobbigt och frustrerande.. Han är trött, jag är trött, vi är bara som två zombies som gör allt per automatik här hemma och mer sånt kommer det bli när bebis väl är ute också.. En lång tid framöver kommer vi att vara sömnlösa och inte ha någon energi till nåt annat än just det vi måste. Barnen.

Jag längtar så till man kan umgås som en familj och njuta av utflykter, middagar och promenader tillsammans. Nu försöker man bara överleva dagen känns det som. Allt ska i box, rutiner ska hållas, Viggo ska stimuleras. Vi ska få i oss mat, inte för att det är gott och för att vi vill utan för att det är ett måste. När allt är gjort för dagen finns en enda sak kvar och det är att sova.. och hur skönt är det att lägga sig när man har ont överallt och vet att man snart ska hasa sig upp, stå still och vakla lite för att få igång benen innan man kan ta första steget in mot toaletten för att kissa, och sen gå och lägga sig igen och vända sitt stora kadaver 100 gånger till innan man ska upp och nästa dag börjar.

Jag är så tråkigt att leva med att tillochmed jag vill ta en paus från mig själv. Var är mitt rosa moln, min tacksamhet för livet och min bebislängtan? Jag vill bara få min kropp tillbaka, sova en hel natt, njuta av en god middag, ja ni fattar.. Jag hoppas att jag känner anorlunda när bebis väl är här annars är jag rädd att även förlossningsdepressionen kommer med storken denna gång..

Innan jag födde Viggo förra gången kunde jag ha argumentet att inte vara rädd för att jag ändå inte visste hur det skulle kännas eller vad som skulle hända. Jag trodde även att andra gången skulle vara lättare då man är mer förberedd, men denna gången vet jag ju hur ont det gör och därför är det på något sätt läskigare, för att jag vet vad jag ska ge mig in på. Samtidigt som jag vet att man klarat det en gång och då gör man det troligtvis denna gången också.

Jag vill bara att det ska göra ont på "de rätta stället" så att man iallafall vet att det är på gång.

Ursäkta för ännu ett gnäll-inlägg, men det är så mina dagar ser ut just nu. Det kommer förhoppningsvis något rosa fluffigt och glatt inlägg inom kort😊

Likes

Comments

View tracker

Hata är ett starkt ord.. men jag avskyr verkligen sjukhus, vårdcentraler och de flesta som jobbar där. Lär de sig inte hur man bemöter människor på sina utbildningar? Jag kommer säkert dö av nåt enkelt som jag borde åkt in för men inte gjort för att jag alltid drar mig för att kolla upp eller ringa och rådfråga för att jag är rädd att bli bemött som en idiot. De flesta av mina erfarenheter av vården har varit dåliga. Både när/innan jag blev sjukskriven, när jag sökt för annat, Viggos sköterska på BVC  (som tack o lov slutat), läkaren som kollade Viggo när han hade krupp, den första sköterskan vi fick när jag kom in för att föda Viggo, läkaren som skulle göra vändningsförsök i måndags och nu sköterskan som kollar upp om det är något fel nu.. Tror de verkligen att man åker in för att man vill?

Igår fick jag värk och svaghet i armen, ont i huvudet och det blev för jobbigt med för ljusa lampor i rummet, jag hade svaga mensvärks liknande värkar som kom och gick och dunkande huvudvärk hela natten. T tvingade mig att ringa 1177 för att kolla så att allt var okej och de bad mig ringa förlossningen. Nu sitter jag på Anternatal (eller vad det heter) och har lämnat urinprov, gjort CTG och kollat blodtryck. T sitter i bilen utanför med en sovande Viggo☺

Men varje gång man åker för att kolla upp så att allt är bra eller vad som är fel så blir man bemött som om man är hypokondriker, övernojig förälder eller en mes som inte klarar något, och då ska det nämnas att jag sällan uppsöker vård!

Gnäll-inlägg delux, jag vet, men så får det vara idag.
Längtar till vi kan åka hem och äta nåt och bara sitta i fotöljen igen☺

Likes

Comments

När man får tänka om och förbereda sig på nytt..

Igår var jag på MVC igen, jag hade känt lite mindre rörelser av bebis innan på dagen och tänkte att iom att jag ändå kunde kolla hur bebis mådde när jag väl är där istället för att åka in till förlossningen så var det nog inga problem. Det var ett vanligt besök där vi skulle kolla blodtryck och mäta magen men nu fick hon känna lite extra på bebis och förstod inte riktigt hur den låg i magen så hon var tvungen att kolla med ultraljud för att bli säker. Förra besöket sa hon att bebis hade lagt sig med huvudet neråt men nu låg den alltså med rumpan ner.. Om hon känt fel förra gången eller om bebis helt enkelt har vänt sig tillbaka vet vi inte..

Detta betyder alltså att vi måste till förlossningen för att göra ett vändningsförsök. Jag fick inte tid förrän på måndag kl.8 tyvärr så det är bara att knipa igen tills dess.. Iom att vändningsförsöket kan innebära att man sätter igång förlossningen känns det så overkligt nära och jag känner mig inte alls redo för att få en bebis som jag trodde att jag var. Det är ungefär hälften av vändningsförsöken som lyckas, vilket också kan betyda att det kan bli kejsarsnitt istället för en vaginal födsel..

Dagens känslor har alltså varit lite upp och ner.. Oro, nervositet.. Lättnad av att veta men också stressen av att det känns som att ingenting är förberett. Jag måste också börja tänka på att det faktiskt kan bli kejsarsnitt och de är sjukt läskigt. Jag har aldrig brutit något eller varit med om en operation så att få tänka om och försöka förbereda sig på att det kan bli kejsarsnitt känns väldigt konstigt och läskigt..

Nu är iallafall BB väskan packad på riktigt och mer kan man väl inte göra. Hoppas på det bästa och tänka att vad som än händer så blir det bra. Det blev helt enkelt en liten reality check idag, man tror att man är redo men så inser man hur lite förberedd man faktiskt är. Nu får bebis verkligen stanna inne lite till, iallafall fram till måndag och förhoppningsvis vänder sig rätt innan det är dags❤

Likes

Comments

Denna graviditeten har jag känt mig extremt ensam. Jag känner att jag bär ansvaret över precis allt. Allt ifrån problem i världen till allt som ska göras och planeras i vardagen. Jag känner mig otillräcklig som mamma, vän och partner, hade jag haft ett jobb att gå till hade jag antagligen känt mig otillräcklig där med..

Jag har haft skuldkänslor för att jag inte bidrar, varken till en bättre ekonomi eller till en särskilt god stämning hemma. Jag är konstant trött. Jag har alltid ont antingen i ryggen, benen, runt magen, mellan benen, eller i fötterna, ibland flera ställen samtidigt. 

Jag vill vara ärlig med att det finns dagar där man som gravid inte svävar på rosa moln, längtar efter bebis eller har det där glow:et som en del pratar om.. 

Jag har bristningar, åderbråck, jag har haft svamp och förstoppning. Jag har halsbränna minst en gång per dag. Jag kan få hjärtklappning och bli anfådd av att sitta i soffan, jag vaknar flera gånger per natt för att jag måste vända mig, kissa eller dricka vatten osv osv.. och detta är "bara" de fysiska åkommorna..

Jag vill inte klaga, jag vill bara vara ärlig.. Det finns de som har det betydligt värre.

Jag har skuldkänslor för att jag inte njuter av att vara gravid, för att jag inte orkar med Viggo eller Chilli alla dagar, för att jag tycker det är skönt när han är på dagis, för att vi så lätt blev med barn utan problem, för att jag inte gått upp i vikt mer under mina två graviditeter, för att jag kan amma om jag vill, för att jag inte gör något åt alla världsproblem, för att jag inte orkar med närhet, för allt som jag kräver och för att jag inte är nöjd..

Jag har alltid strävat efter att vara duktig och perfekt och att se bra ut. Jag har varit tyst och inte sagt vad jag tycker ibland för att inte "förstöra stämningen", jag vill inte bli sedd som konstig, bitter, tråkig eller dum därför har jag anpassat mig många gånger till hur jag tror att andra vill att jag ska vara. Att skratta med istället för att säga emot, (då blir jag iallafall inte sedd som tvär utan förhoppningsvis lätt, positiv och charmig)..

Jag hatar ideal, jag hatar roller och föreställningar folk har om hur andra ska se ut och bete sig. Det hämmar bara hur man själv känner sig och vill leva. Jag kämpar varje dag med att vrida och sudda bort mina egna försommar om folk för att jag vet att det inte är rättvist. Det är inte okej att påpeka, värdera och tycka till om hur andra har det eller ser ut. Jag är inte dom och dom är inte mig. Låt människor vara som dom vill så länge det inte går negativt ut över någon annan.

Jag hade kunnat skriva i all evighet om det här, men jag vet att folk inte orkar läsa, det blir uttjatat precis som feminismen. Det blir att lyssna på tillslut för man har det jobbigt nog med sitt. Men problemenen är större än så. Det påverkar alla människor på ett negativt plan och alla har fördelar i att faktiskt lägga energi på problemen.

Jag vill inte klaga, jag vill bara vara ärlig med hur det faktiskt är.

Jag orkar inte ta fram joggingvagnen för att avverka en motionsslinga i skogen och vara rosig om kinderna utan en enda svettpärla i pannan, komma hem och göra en hälsosam smoothie (självklart 100% vegansk). Städa, tvätta, fixa middag och leka med Viggo. Skratta med i kassan på Ica när någon antingen tar på min gravidmage utan lov eller lägger en kommetar om hur stor eller liten den är.. Fråga intresserat hur andra mår och kanske sitta och kramas med min partner med en kopp te i soffan, och dessutom hela tiden vara fin och trevlig.

Jag har varit tjej i hela mitt liv, kvinna ett tag och mamma i något år. Jag är glad för den gåvan att faktiskt vara född som tjej, för det är en otrolig sort med otroliga egenskaper. Jag har genom min omgivning blivit uppfostrad om hur det är meningen att jag ska vara som tjej men samtidigt även blivit uppfostrad av mina närmsta att reflektera och analysera och tänka själv vilket resulterar i att jag ser problem väldigt lätt och är aldrig nöjd för jag vet hur det kunde varit.

För att kunna komma tillbaka och göra en summering av hela inlägget där jag började prata om mina åkommor kan jag säga såhär.. jag vill klara allting själv och inte vara en belastning för någon samtidigt blir jag så fruktanvärt besviken när jag inte får hjälp, när det känns som att jag gör allt och ingen ser det. När man får stå på bussen för att ingen orkar flytta på sig eller när man konkar på tunga påsar och ingen öppnar dörren för en.. Jag är ensam i denna graviditeten för det är bara jag själv som kan föda ut det här barnet när det väl är dags, ingen annan kan ta mina fog smärtor, eller ta min ångest i hjärtat, men att göra allt det andra utan att jag ska behöva be om det är väl inte mycket begärt när jag ändå går och tillverkar en liten människa 24/7?

När man mår såhär så orkar man helt enkelt inte be om hjälp eller förklara hur det känns eller är. Man måste bara lägga den energi man har på att klara av känslan själv, känslan av att vara ensam i det hela. Ibland skulle det vara lättare att vara själv och känna sig ensam än att ha någon nära men ändå känna sig ensam. 

Ärligt och möjligtvis lite osammanhängande inlägg blev det men det var tvunget att komma ut på nåt sätt.. Hoppas på en bättre dag imorgon💕



Likes

Comments

Det här med att få till ett glamoröst familjeporträtt var inte det lättaste med en unge som absolut inte ville samarbeta, vi har mutat med russin, spexat, dansat och sjungit Bolibompa sången men är man inte intresserad så är man inte, det som var mest intressant var nog kameran och stativet enligt Viggo😅

Vi är ju nu i vecka 35 och i samma vecka med Viggo I magen var vi hos en professionell fotograf och tog massor med fina gravidbilder.. En av dem hänger som tavla på vår vardagsrumsvägg tillsammans med ett foto av Viggo när han var 5 dagar gammal. Denna gången hade vi inte råd att gå till en riktig fotograf utan gör det själva,  därav dagens tuffa utmaning😁 Jag tror iallafall och hoppas att vi fick till nåt fint som kan funka. (Vi kan ju inte bara ha tavla på ett barn).

Annars idag så har jag och bumpen varit hos MVC och mätt magen, kollat blodtryck och pratat förlossning. Allt såg ut som det skulle och bebis har till och med lagt sig rätt redan (!) med huvudet långt ner.. Undrar så om den kommer om kanske tre veckor eller faktiskt 8 veckor.. Så jobbigt att inte veta hur länge man ska vänta tills hen känner sig färdigbakad😉

Efter dagens ansträngningar sitter jag nu och chillar med en kopp te medan Thomas och Viggo är på playdate😊

Bjuder på några av försöksbilderna här, de bästa får ni se när jag kollat igenom alla i lugn o ro😅
Hoppas ni haft en fin onsdag😘💕

Likes

Comments

Nu kom den, ångesten jag trodde jag skulle slippa denna graviditeten.

När jag var gravid med Viggo hösten 2014 mådde jag ganska dåligt psykiskt efter att ha varit sjukskriven för någon slags utmattning (eller reaktion på svår stress som den sista läkaren förklarade det som). Jag var ledsen ofta och grät flera gånger i veckan. Jag hade en hel del ångest och en kväll grät jag mer i panik över att jag faktiskt var gravid, att jag var tvungen att fullföra det, och att det inte var något jag kunde backa mig ur eller låta någon annan ta. Det var jag som var tvungen att klara allt, helt själv och utan hjälp. Jag har hört talas om panikattacker men vågar påstå att det inte var en sådan.. dock var paniken och ångesten ganska stark och jag grät och hyperventilerade och känslan var "jag vill inte", "jag klarar det inte", "ta mig härifrån".

Ikväll fick jag ångest (eller har kanske man borde säga). Absolut inte lika stark som den jag beskrev men en sån ångest där jag bara känner att jag inte vill vara gravid, jag vill inte föda och jag vill inte ha fler barn. Det känns verkligen hemskt när jag skriver ner det men det är så jag känner och kommer antagligen inte känna samma sak imorgon. Jag känner mig framförallt ensam, för hur många jag än har runt mig som hjälper mig mer än gärna så är det fortfarande bara jag som måste genomgå det och klara det själv. Jag kan inte vila när jag vill, jag kan inte sova ordentligt och när jag väl satt mig i soffan finns det ingen position i världen som kan göra det lättare att andas eller få ner pulsen. Jag vet heller inte när jag kommer få sova gott och känna mig utvilad nästa gång, antagligen om nåt år. Den känslan ger mig sån ångest.. och jag måste bara klara det helt själv för det är ingen annan som kan ta det istället för mig. Jag orkar inte mer och vill inte mer helt enkelt.

Skillnaden mellan dessa graviditeter som både är plus och minus är att denna gången vet jag vad som kommer komma, jag vet hur ont det gör och hur trött man kommer vara men jag vet också att jag kommer klara det. Det är väl kanske därför jag bara får mycket ångest och inte så mycket panik denna gången.. Jag vill bara att det ska vara över så att jag kan må bra igen både fysiskt och psykiskt och att jag kan känna mig som en bra mamma för Viggo och en bra partner för T..

Lite kvällstankar från mig.. Jag vet att jag kommer få bättre dagar då jag längtar efter mini och kommer säkert tycka att det är jättemysigt men just nu känns det såhär.  Låt dagen imorgon bli en aning lättare. Gonatt💕

Likes

Comments

Hörni.. idag är verkligen en pissdag för mig.. Jag har sovit jättedåligt (utöver det normal dåliga man gör som gravid). Jag somnade med "mensvärk" och vaknade med huvudvärk som fortfarande sitter i nu, klockan fyra på eftermiddagen. Jag har halsbränna och ont i benen och ryggen och det känns som att någon sitter på mig så jag knappt kan andas. Denna graviditeten är verkligen mycket mer påtaglig än den förra😥 Skönt att den snart är över. Viggo är fortfarande super gnällig och jag tror varken han eller jag vet vad vi ska ta oss till många gånger. Imorgon ska han på dagis igen så vi får hoppas att det blir en bättre och lättare dag för oss båda☺ Nog klagat om det.

Idag har vi varit på Bauhaus och kollat på klinkers men vi hittade inget specifikt, vi får helt enkelt kolla vidare lite på nätet och mäta och räkna samman hur mycket sätt blir tillslut innan vi bestämmer oss. Jag börjar undra om det verkligen är så smart att planera att lägga golv sådär några veckor innan det är dags att föda, finns tillräckligt med saker att göra ändå😉

Idag var jag även på MVC och gjorde det vanliga. Blodtryck, mätte magen, pratade och stick i fingret. Idag var min ordinarie MVC sköterska tillbaka från semestern och jag berättade för henne om mitt förra besök där en vikarie sagt till mig att jag borde tänka på vad jag äter och motionera för att jag gått upp så mycket i vikt, "det är ju jobbigt om du måste gå ner 30kg efter förlossningen". När jag berättade det så tittade hon bara konstigt på mig och sa att det var inget jag behövde tänka på, allt ligger ju på magen, hon förstod inte alls vad vikarien menade med det.. Även om jag visste det lite innan så var det ändå skönt att höra att det inte vart något att tänka på från min ordinarie sköterska också😊 Det är verkligen konstigt hur olika de kan göra sitt jobb. Man får definitivt ta allt de säger med en nypa salt och lita på sitt egna sunda förnuft.

Dags att trycka i sig lite frukt och tycka synd om sig själv en stund i soffan och hoppas att huvudvärken släpper. Graviditeten får jag tampas med ett tag till ändå😊

PUSS💕

Likes

Comments

Gokväll finisar, hoppas ni haft en fin start på veckan!😊

Idag tisdag och egentligen faktiskt i några dagar, har Viggo varit väldigt upp och ner i sitt humör. Han har gråtit för "ingenting", får utbrott och slår helt plötsligt och man vet inte riktigt vad som är fel eller vad som hjälper.. Har han bara mycket känslor som måste ut, eller är det mycket som ska bearbetas från dagis, kanske han har tänder pågång..? Det var så mycket lättare när han var liten. Om man undrade vad som var på gång kunde man bara kolla appen wonderweeks så visste man vad det var och vad man kunde göra åt det. Nu är han för stor för den appen och man måste se på alla andra faktorer.

Det gick iallafall väldigt bra på dagis idag och jag tror han har det alldeles utmärkt där.  Det verkar bli en vana att han bara går rätt in och vinkar av mig lite nonchalant för att sen börja leka med alla leksaker. Det är en skön känsla som förälder att han är så trygg.

De hade också berättat på dagis att han varit väldigt mån om en docka där idag, han hade varit så söt och gått runt med den på armen, försökt sätta på den hans skor osv. Detta har jag märkt hemma också att han blivit mer intresserad av att "ta hand om" Harry (hans docka). Matar honom, sätter honom i vagnen och lägger honom.. Docksängen han fick av Mikaela i lördags var poppis, och det var lika roligt att montera den som att leka med den efteråt😊

Lilla gullunge. Han förvånar och charmar mig varje dag. Vissa stunder har han utbrott och slåss, andra stunder visar han så mycket kärlek genom att kramas, bjuda på det han äter och klappa på min mage😍 Finaste lilla ungen som snart ska bli världens bästa storebror☺

Nu har han somnat. Jag sitter i soffan med mina gravidkrämpor och kollar på tv och Thomas är och handlar plopp och pollychoklad till mig😊 Imorgon får jag sovmorgon och sen ska vi kolla på klinkers till hallen som vi spontant bestämt att vi ska lägga innan bebis nr 2 kommer😉
Hoppas ni får en underbar lill-lördag imorgon😘 PUSS

Likes

Comments

Godmorgon hörni, hoppas ni mår bra!

Just nu regnar det här i Göteborg och jag sitter med en varm kopp te i soffan.. Hösten börjar närma sig, det är redan september och jag älskar det! Detta är ju andra gången jag varit gravid på sommaren men första gången jag varit gravid så att det syns.. Jag är glad att vi bara spenderat sommaren i Sverige och Norge för jag har nästintill svettats ihjäl på dagarna och då ska det sägas att jag är en fryspinne i vanliga fall! Nu ska det bli skönt men höst då man kan sitta inne med gott samvete och mysa och gå ut i friska luften med ullstrumpor och tjocktröja på.

Hösten brukar ju vara en tid då många är lite deppigare eller i en del fall deprimerade än vanligt. Jag har varit(?) en sån, jag har alltid mått sämre psykiskt och kännt mig generellt hopplös på hösten, den här hösten känns allt hur bra som helst och det gjorde förra hösten också. Även om jag har en hel del krämpor just nu som tex foglossning osv så är jag lycklig i hjärtat och det är så himla skönt. Tyvärr så kan jag inte gå långa promenader som jag vill utan att få ont men jag får helt enkelt njuta av höstvädret på andra sätt.

Imorgon ska jag på soffjakt till IKEA med min bff medan Viggo och T har egentid tillsammans hemma. Vi ska inte kolla på soffa till oss då det knappast är lönt att köpa ny soffa innan ungarna bestämt sig för att sluta spilla så det är många år till dess antar jag. Däremot ska jag se om jag hittar något som gör att vi får upp tavlor på väggen bakom soffan. Den har varit tom sen vi flyttade hit för över ett år sen, och nu när man snart ska få en bebis till så får man lite extra krut i rumpan att fixa sånt som man annars skjuter på.

Jag hoppas ni också ser fram emot hösten lika mycket som jag gör och att ni får en fantastisk fredag och helg❤ PUSS

Likes

Comments