Det här med att få till ett glamoröst familjeporträtt var inte det lättaste med en unge som absolut inte ville samarbeta, vi har mutat med russin, spexat, dansat och sjungit Bolibompa sången men är man inte intresserad så är man inte, det som var mest intressant var nog kameran och stativet enligt Viggo😅

Vi är ju nu i vecka 35 och i samma vecka med Viggo I magen var vi hos en professionell fotograf och tog massor med fina gravidbilder.. En av dem hänger som tavla på vår vardagsrumsvägg tillsammans med ett foto av Viggo när han var 5 dagar gammal. Denna gången hade vi inte råd att gå till en riktig fotograf utan gör det själva,  därav dagens tuffa utmaning😁 Jag tror iallafall och hoppas att vi fick till nåt fint som kan funka. (Vi kan ju inte bara ha tavla på ett barn).

Annars idag så har jag och bumpen varit hos MVC och mätt magen, kollat blodtryck och pratat förlossning. Allt såg ut som det skulle och bebis har till och med lagt sig rätt redan (!) med huvudet långt ner.. Undrar så om den kommer om kanske tre veckor eller faktiskt 8 veckor.. Så jobbigt att inte veta hur länge man ska vänta tills hen känner sig färdigbakad😉

Efter dagens ansträngningar sitter jag nu och chillar med en kopp te medan Thomas och Viggo är på playdate😊

Bjuder på några av försöksbilderna här, de bästa får ni se när jag kollat igenom alla i lugn o ro😅
Hoppas ni haft en fin onsdag😘💕

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu kom den, ångesten jag trodde jag skulle slippa denna graviditeten.

När jag var gravid med Viggo hösten 2014 mådde jag ganska dåligt psykiskt efter att ha varit sjukskriven för någon slags utmattning (eller reaktion på svår stress som den sista läkaren förklarade det som). Jag var ledsen ofta och grät flera gånger i veckan. Jag hade en hel del ångest och en kväll grät jag mer i panik över att jag faktiskt var gravid, att jag var tvungen att fullföra det, och att det inte var något jag kunde backa mig ur eller låta någon annan ta. Det var jag som var tvungen att klara allt, helt själv och utan hjälp. Jag har hört talas om panikattacker men vågar påstå att det inte var en sådan.. dock var paniken och ångesten ganska stark och jag grät och hyperventilerade och känslan var "jag vill inte", "jag klarar det inte", "ta mig härifrån".

Ikväll fick jag ångest (eller har kanske man borde säga). Absolut inte lika stark som den jag beskrev men en sån ångest där jag bara känner att jag inte vill vara gravid, jag vill inte föda och jag vill inte ha fler barn. Det känns verkligen hemskt när jag skriver ner det men det är så jag känner och kommer antagligen inte känna samma sak imorgon. Jag känner mig framförallt ensam, för hur många jag än har runt mig som hjälper mig mer än gärna så är det fortfarande bara jag som måste genomgå det och klara det själv. Jag kan inte vila när jag vill, jag kan inte sova ordentligt och när jag väl satt mig i soffan finns det ingen position i världen som kan göra det lättare att andas eller få ner pulsen. Jag vet heller inte när jag kommer få sova gott och känna mig utvilad nästa gång, antagligen om nåt år. Den känslan ger mig sån ångest.. och jag måste bara klara det helt själv för det är ingen annan som kan ta det istället för mig. Jag orkar inte mer och vill inte mer helt enkelt.

Skillnaden mellan dessa graviditeter som både är plus och minus är att denna gången vet jag vad som kommer komma, jag vet hur ont det gör och hur trött man kommer vara men jag vet också att jag kommer klara det. Det är väl kanske därför jag bara får mycket ångest och inte så mycket panik denna gången.. Jag vill bara att det ska vara över så att jag kan må bra igen både fysiskt och psykiskt och att jag kan känna mig som en bra mamma för Viggo och en bra partner för T..

Lite kvällstankar från mig.. Jag vet att jag kommer få bättre dagar då jag längtar efter mini och kommer säkert tycka att det är jättemysigt men just nu känns det såhär.  Låt dagen imorgon bli en aning lättare. Gonatt💕

Likes

Comments

Hörni.. idag är verkligen en pissdag för mig.. Jag har sovit jättedåligt (utöver det normal dåliga man gör som gravid). Jag somnade med "mensvärk" och vaknade med huvudvärk som fortfarande sitter i nu, klockan fyra på eftermiddagen. Jag har halsbränna och ont i benen och ryggen och det känns som att någon sitter på mig så jag knappt kan andas. Denna graviditeten är verkligen mycket mer påtaglig än den förra😥 Skönt att den snart är över. Viggo är fortfarande super gnällig och jag tror varken han eller jag vet vad vi ska ta oss till många gånger. Imorgon ska han på dagis igen så vi får hoppas att det blir en bättre och lättare dag för oss båda☺ Nog klagat om det.

Idag har vi varit på Bauhaus och kollat på klinkers men vi hittade inget specifikt, vi får helt enkelt kolla vidare lite på nätet och mäta och räkna samman hur mycket sätt blir tillslut innan vi bestämmer oss. Jag börjar undra om det verkligen är så smart att planera att lägga golv sådär några veckor innan det är dags att föda, finns tillräckligt med saker att göra ändå😉

Idag var jag även på MVC och gjorde det vanliga. Blodtryck, mätte magen, pratade och stick i fingret. Idag var min ordinarie MVC sköterska tillbaka från semestern och jag berättade för henne om mitt förra besök där en vikarie sagt till mig att jag borde tänka på vad jag äter och motionera för att jag gått upp så mycket i vikt, "det är ju jobbigt om du måste gå ner 30kg efter förlossningen". När jag berättade det så tittade hon bara konstigt på mig och sa att det var inget jag behövde tänka på, allt ligger ju på magen, hon förstod inte alls vad vikarien menade med det.. Även om jag visste det lite innan så var det ändå skönt att höra att det inte vart något att tänka på från min ordinarie sköterska också😊 Det är verkligen konstigt hur olika de kan göra sitt jobb. Man får definitivt ta allt de säger med en nypa salt och lita på sitt egna sunda förnuft.

Dags att trycka i sig lite frukt och tycka synd om sig själv en stund i soffan och hoppas att huvudvärken släpper. Graviditeten får jag tampas med ett tag till ändå😊

PUSS💕

Likes

Comments

Gokväll finisar, hoppas ni haft en fin start på veckan!😊

Idag tisdag och egentligen faktiskt i några dagar, har Viggo varit väldigt upp och ner i sitt humör. Han har gråtit för "ingenting", får utbrott och slår helt plötsligt och man vet inte riktigt vad som är fel eller vad som hjälper.. Har han bara mycket känslor som måste ut, eller är det mycket som ska bearbetas från dagis, kanske han har tänder pågång..? Det var så mycket lättare när han var liten. Om man undrade vad som var på gång kunde man bara kolla appen wonderweeks så visste man vad det var och vad man kunde göra åt det. Nu är han för stor för den appen och man måste se på alla andra faktorer.

Det gick iallafall väldigt bra på dagis idag och jag tror han har det alldeles utmärkt där.  Det verkar bli en vana att han bara går rätt in och vinkar av mig lite nonchalant för att sen börja leka med alla leksaker. Det är en skön känsla som förälder att han är så trygg.

De hade också berättat på dagis att han varit väldigt mån om en docka där idag, han hade varit så söt och gått runt med den på armen, försökt sätta på den hans skor osv. Detta har jag märkt hemma också att han blivit mer intresserad av att "ta hand om" Harry (hans docka). Matar honom, sätter honom i vagnen och lägger honom.. Docksängen han fick av Mikaela i lördags var poppis, och det var lika roligt att montera den som att leka med den efteråt😊

Lilla gullunge. Han förvånar och charmar mig varje dag. Vissa stunder har han utbrott och slåss, andra stunder visar han så mycket kärlek genom att kramas, bjuda på det han äter och klappa på min mage😍 Finaste lilla ungen som snart ska bli världens bästa storebror☺

Nu har han somnat. Jag sitter i soffan med mina gravidkrämpor och kollar på tv och Thomas är och handlar plopp och pollychoklad till mig😊 Imorgon får jag sovmorgon och sen ska vi kolla på klinkers till hallen som vi spontant bestämt att vi ska lägga innan bebis nr 2 kommer😉
Hoppas ni får en underbar lill-lördag imorgon😘 PUSS

Likes

Comments

Godmorgon hörni, hoppas ni mår bra!

Just nu regnar det här i Göteborg och jag sitter med en varm kopp te i soffan.. Hösten börjar närma sig, det är redan september och jag älskar det! Detta är ju andra gången jag varit gravid på sommaren men första gången jag varit gravid så att det syns.. Jag är glad att vi bara spenderat sommaren i Sverige och Norge för jag har nästintill svettats ihjäl på dagarna och då ska det sägas att jag är en fryspinne i vanliga fall! Nu ska det bli skönt men höst då man kan sitta inne med gott samvete och mysa och gå ut i friska luften med ullstrumpor och tjocktröja på.

Hösten brukar ju vara en tid då många är lite deppigare eller i en del fall deprimerade än vanligt. Jag har varit(?) en sån, jag har alltid mått sämre psykiskt och kännt mig generellt hopplös på hösten, den här hösten känns allt hur bra som helst och det gjorde förra hösten också. Även om jag har en hel del krämpor just nu som tex foglossning osv så är jag lycklig i hjärtat och det är så himla skönt. Tyvärr så kan jag inte gå långa promenader som jag vill utan att få ont men jag får helt enkelt njuta av höstvädret på andra sätt.

Imorgon ska jag på soffjakt till IKEA med min bff medan Viggo och T har egentid tillsammans hemma. Vi ska inte kolla på soffa till oss då det knappast är lönt att köpa ny soffa innan ungarna bestämt sig för att sluta spilla så det är många år till dess antar jag. Däremot ska jag se om jag hittar något som gör att vi får upp tavlor på väggen bakom soffan. Den har varit tom sen vi flyttade hit för över ett år sen, och nu när man snart ska få en bebis till så får man lite extra krut i rumpan att fixa sånt som man annars skjuter på.

Jag hoppas ni också ser fram emot hösten lika mycket som jag gör och att ni får en fantastisk fredag och helg❤ PUSS

Likes

Comments

Det har varit en seg dag (torsdag). Men ändå ganska händelserik på ett lite mindre sätt. Jag tänkte testa på det här med att vlogga. Alltså inte blogga som i att skriva inlägg utan filma och redigera ett videoinlägg, och ja, ni tvivlar kanske på hur det kommer gå när det egentligen gått sådär för mig att blogga. Jag tar ju aldrig mig tid till att blogga mer än ett inlägg varannan månad, om ens det. Men, jag vill testa på det, som allt annat, sen får vi se om det blir en vlogg, tio vloggar eller inga alls.

Idag har jag och Viggo bara varit hemma, gungat, ätit, sovit och lekt. Det vanliga alltså. Sen har jag fikat med Isabell en stund och yes, äntligen, Im not alone, det finns fler som jag och jag ska berätta vad jag menar.. Jag är en mat-organisatör, en smak-pedant eller vad man nu vill kalla det. När jag äter måste det vara lagom mycket sås till lagom mycket potatis till exempel, och helst ska alla smaker på tallriken rymmas på ett gaffel tag . Äter jag och jag (mot förmodan) skulle ha bara potatis kvar på tallriken men ingen sås till så lämnar jag det som är kvar. Detta gäller också mackor, jag brer mina mackor jätte långsamt. Det är helt oacceptabelt att äta en macka där man glömt att bre smör på en bit. Det ska vara pålägg på HELA mackan! Jag får också lite ångest om någon har skurit till exempel gurkan i en sallad i olika stora bitar. Isabell är också en sån, en sån där som brer långsamt och som ska ha lagom mycket annars får det va. Skönt att veta att man inte är ensam!

Nu är jag på gospel kör. Jag sitter alltså i pausen (det är ett pass på två timmar och där emellan en paus) och skriver på mobilen när alla andra pratar med varandra. Such a loner, pinsamt, haha. Men jag orkar inte skaffa vänner!

Jag må vara den tråkigaste och mest fyrkantiga här inne. Alla verkar så glad - kristna och jag kan inte bli annat än tvärt emot av någon konstig anledning. Istället för att vara glad och euforisk blir jag anti och ännu mer ateist.. Vi kollade på ett klipp nyss från en kör som var och sjöng på ett fängelse i USA. Där fångarna stod med händerna i luften och blickade upp mot (låt säga) Jesus. Folk här inne på kören satt och grät lite grann och visst, jag vet inte deras livshistoria men jag kan inte riktigt med det. Det är så konstigt för mig att man kan tro på något så starkt som en del gör. Tro mig, jag vill så gärna känna som dem, känna någon slags tillhörighet och tro på något. Det hade varit skönt att slippa ta ansvar för det som händer och att kunna ge makten till någon annan. Att alltid känna att det finns en mening med det som händer oavsett om det är dåligt eller bra. Men det går inte, jag står här och vill sjunga och tro på det jag sjunger men det gör jag inte. (Sen är alla såklart olika och bara för att man tror på gud så betyder inte det att man tror på Jesus osv, osv, ja ni fattar).

Jag tror det är bra för mig att fortsätta i kören ändå. Det är som med träningen, när jag vet att jag ska till gymmet vill jag bara lägga mig under en filt och kolla på netflix. Samma är det när jag ska på kören. Jag känner ingen och det känns som om alla känner varandra. Jag måste gå utanför min komfortzon och det är ganska påfrestande, jag är inte van vid att stå och sjunga för full hals och klappa händer, men det är bra för mig. Jag tror att det hjälper mig i längden och därför fortsätter jag fast än jag inte tycker att det är speciellt roligt.

Nog om det. Just det! Vi har beställt kök också, på IKEA och det blev faktiskt otroligt billigt. Vi monterar ju det själva så det blir ju mer jobb men det ska bli skönt att få ett helt och rent kök där lådorna inte  sitter fast när man ska öppna dem. Nu pallar jag inte skriva mer.

Over and out!

Likes

Comments

Under bara några dagar har jag känt att jag blivit sedd som mig, som Maja. Jag var och tränade med en vän i onsdags förra veckan, var ute på krogen med några vänner på lördagen, sen träffade jag ett gäng igen i måndagskväll, var läänge hos frisören då jag var hårmodell i tisdags.. Jag kan inte säga det för mkt, det är så skönt att bara få vara jag. Att få vara i ett sammanhang där folk man är med ser en som Maja och inte som mamma.
Jag älskar att vara mamma, det är inte det, men att få vara sig själv en stund och inte tänka på någon annan är ganska befriande. Jag har ju trots allt varit jag i i 26 år och mamma I snart ett år.. Jag älskar att vara jag och jag älskar att vara mamma och jag behöver båda för att känna mig lycklig.
Jag antar att det är en period nu som jag mestadels kommer känna mig som en mamma och inte ha tid till så mkt annat. Småbarnsperioden är väl menat så antar jag, men jag blir dov av det. Ja, jag är med, älskar och uppfostrar min mening med livet (Viggo) varje dag men ändå känner jag att jag behöver göra något vettigt... hur hänger det ihop egentligen? Jag vet inte.. Jag gör ju nåt vettigt, jag har skapat ett liv och nu gör jag allt för att de livet ska få det så bra som möjligt och vara en så bra och god människa som möjligt. Ja, jag gör något vettigt, ändå så vill jag vara mer produktiv, effektiv och meningsfull i min vardag.
Att bara få känna att jag är kvar, den gamla jag är inte borta bara för att jag blev mamma, måste jag få bekräftelse på och påminnas om då och då, och det är verkligen så, jag blir en helt annan människa när jag fått min egentid. Jag blir piggare, snällare, mer omtänksam om andra, kan fokusera mer på hur andra mår än om jag bara har ett fokus och en uppgift. Det blir påfrestande i längden även om det är det bästa som finns. Alla är vi olika och så är också mammor, olika. Jag är en person som behöver vara själv och med andra än familjen ibland för att känna mig lycklig medan en annan kanske trivs bäst med att bara vara med sitt barn/partner. Jag är bara så glad att jag och T har kommit fram till att det är så vi vill ha det och det är det som är bäst för oss. Känner mig så mkt lättare efter veckan som varit😃!

Likes

Comments

Igår var en ganska skön dag. Jag gick upp kl.11 och åt frukost i lugn och ro. Jag satt i morgonrock från det att jag vaknade till kl. 17 och bara pysslade med telefonen, kollade på TV och satt och målade i min målarbok för vuxna. Thomas och Viggo kom hem från Lek&buslandet på slutet av dagen och sen drog jag iväg till stan för att träffa Isabell och gymma lite. Jag såg Viggo kanske två timmar den dagen vilket definitivt var välbehövligt (missförstå mig inte) men paus måste man ha ibland.

Jag skulle gärna vilja måla upp det som att det var en såå skön och mysig egentidsdag där jag verkligen laddade batterierna och bara njöt, men det gjorde jag inte. När jag satt där själv i morgonrock hemma så kunde jag inte slappna av, jag var stressad över att verkligen passa på att njuta av att inte behöva göra något. Att göra nåt av min "lediga dag".. och när eftermiddagen kom så hade jag varken ätit eller gjort nåt vettigt av dagen och då blev jag deppig.. Jag hade bestämt med Isabell att vi skulle gymma tillsammans på kvällen då jag äntligen köpt gymkort på Fitness24seven men även om det inte ska vara någon press, (herregud, vi ska bara träffas och umgås inne på ett gym typ), så var jag ändå både spänd och hade lite ångest över det. Jag ville vara gömma mig under en filt och vara deppig ifred.. Tackochlov gjorde jag inte det och när vi väl satte igång så var det jätteskönt att träna  och svettas lite. Jag är så glad att jag börjat träna igen för jag älskar att ha träningsverk för att kunna känna att man gjort nåt bra. Men sen när jag kom hem vid 22 tiden kändes det som att man slösat bort sin egentid för att Viggo ändå hade sovit från kl.19... Varför kan man inte bara njuta av att man faktiskt gjort nåt, eller inte gjort nåt? Och på det så får man såklart dåligt samvete för att man vill ha egentid..

När man är så trött på att vara sliten så att man inte ens kan vila igen sig, då fattar man hur mkt det betyder att ha sina föräldrar nära. Jag hade önskat att både Thomas familj och min familj skulle bott här och inte fyra timmar bort.

Men julen är snart här och då blir det lite extra vilodagar.. Bara. En. Månad. Kvar.💕

Likes

Comments

Godkväll gott folk!

Nu har jag äntligen kommit in i att ha kommit hem efter en lång (tycker jag) tid borta. Jag och Viggo har varit på vift uppe i Östersund och även nere på Österlen på mindre än tio dagar med mellanlandning i Gbg en natt, och jag kan ärligt säga att jag är trött på att vara borta nu. Borta bra men hemma bäst!
Vi har dock haft väldigt bra dagar där vi träffat lille S som är min yngsta brors första barn, (Viggos kusin) som nu snart är fyra veckor. Tänk när Viggo var så liten, känns som en evighet sen.. Han var gigantisk i jämförelse med S. Han var så söt, liten och ömtålig😍 Vi flög från Gbg till Sthlm och sedan till Östersund och det var första gången Viggo flög och det gick förvånadsvärt bra!
Sen har vi varit hemma hos mamma på Österlen och myst och också träffat min bästa vän Marielle och hennes minsting D, det var underbart💕
Vi kom hem i lördags vid lunch ungefär och jag är så glad att vi inte körde senare på dagen/kvällen då det tydligen var snökaos och stopp på E6an väldigt länge.. Dessutom hade vi fortfarande sommardäck på bilen..😲
Nu när jag har varit hemma och T äntligen kommit hem från Idre (igår kväll), är jag såå glad att vi är två om Viggo igen. Jag är seriöst helt slut efter att ha haft honom i princip 24/7 alla dessa dagar. Nu kan jag ta mig en paus både fysiskt och psykiskt då T är här igen. Jag har ganska mycket tålamod i vanliga fall (sen vi fick Viggo) och varit väldigt lugn och sansad och tål det mesta, brist på sömn, mat osv. men igår och i lördags kände jag bara så mycket frustration och en extrem trötthet, och ja, jag grät också en skvätt för att jag var så trött. Jag förstår inte hur ensamstående föräldrar klarar sig, eller föräldrar med fler barn än ett orkar.. ALL cred till er alltså. Ni är helt grymma!
Denna veckan ska jag njuta av att ha den absolut bästa pappan till mitt barn och den finaste sambon man kan ha vid min sida!
Jag ska också ha en massa egentid/paus❤

Hoppas ni haft en fin måndag fylld med kaffe och förhoppningar om en bra vecka🌞

Likes

Comments

Inom kort skrev jag i förra inlägget. Del 2 skulle komma inom kort och det har gått snart en månad. Jag är inte så rutinerad på att blogga märker jag, men det är iallafall hur roligt som helst att så många faktiskt läser. Jag trodde att det möjligtvis skulle vara kanske tre som orkade läsa.

Vad jag vill minnas skällde jag bara på Thomas en enda gång från det att vattnet gick till lilleman var ute. Sjukt nöjd faktiskt, trodde att han skulle få höra både det ena och det andra från mig men han klarade sig. Det var när vi väl ställt bilen på parkeringen och var påväg in då jag fick värk mitt framför en bil. Jag stannade såklart kvar för att andas ut värken, bilen får väl vänta, det är ju hur självklart som helst. Men T ville flytta på oss.. och ALLA vet att man inte flyttar, petar eller tilltalar en kvinna under en värk.. "Va i helvete! Den får väl för fan vänta fattar du väl! Är du dum i huvet?" osv osv. Förlåt älskling, du var jätteduktig!

Vi hittade en rullstol nere i entrén och den var definitivt min så fort jag fick syn på den. Vi åkte upp till våning 11 där vi möts av en barnmorska och kommentaren -"Varför sitter du i rullstol, har du skadat dig?". Say what? Är du dum eller, tänkte jag, men svag som man är vill man spara den energin man har kvar.
Vi fick vänta i ett undersökningsrum på (tack o lov) en annan barnmorska innan vi fick veta om vi fick stanna eller inte.
Nästa barnmorska kom in. En lite äldre sådan som säkert hade all erfarenhet i världen och visste exakt hur allt går till.. NOT! Den här erfarna barnmorskan var allt jag inte behövde just då. Hon var nedlåtande, osympatisk och fattade tydligen inte att varje patient betyder ny individ. Hon petade och knökade samtidigt som jag hade värk och bemötte oss som om vi hade kommit in alldeles för tidigt för att vi inte pallade smärtan (som förstföderskor tydligen gör enligt barnmorskan). Thomas fick genast i uppgift att ge henne sparken och skaffa en annan barnmorska till mig.

Där kom hon, som sänt från ovan. Min Barnmorska. Jag minns inte vad du heter eller hur du såg ut men tack för ett fantastiskt jobb! Vi fick ett eget rum med badkar och efter att ha stånkat mig dit med ett gåställ fick jag hoppa ner i badet tillsammans med min lustgas tryggt vid min sida, och Thomas såklart.

Det är roligt det där med förberedelser.. Att man ens tänkte att man skulle hinna/eller bry sig att sätta på en egen playlist på spotify, sätta på den där appen på paddan som ser ut som en eldstad eller hänga upp ljusslingan så att ljuset skulle bli mysigare. Nämnde jag att jag blundade från det att vi kom dit till dess att han var ute?

Barnmorskan satte på radion istället. Jag sket i vilket vad hon gjorde så länge jag fick ha min lustgas. Efter att ha varit i badet kanske en halvtimme var jag öppen 6 cm och hade redan krystvärkar. -"Oj, då kanske man ska hämta lite utrustning så kanske man får se barnet innan mitt skift slutar iallafall!", sa barnmorskan, och så fick vi ta oss upp till sängen.
Återigen, dessa förberedelser.. Att jag läste på om vilken ställning som var bäst att föda i osv. Barnmorskorna vet oftast vad de håller på med (förutom de andra två man mötte först). Jag minns inte mycket men olika ställningar blev det. Först på knä över en sackosäck, liggandes på sidan med benet uppe och till sist ligg/sittandes, typ gynposition fast mer sittandes. Detta för att barnmorskan har bäst koll över allt som händer i den positionen.

Lustgas i all ära men jag kände smärtan ändå, det var bara lättare att skita i den. Jag hörde allt och förstod allt omkring mig men allt var lååångt borta. Typ som de första fyllorna i tonåren och man var sådär riktigt full att det kittlade i tänderna och man skulle bara vila ögonen litegrann (däcka) i soffan på någon hemmafest. Man var medveten men ändå inte. Iallafall, jag kunde göra allt hon sa till mig att göra, byta position, krysta, inte krysta, låta som en ko osv.

Det var en country/melodifestivalen kanal hon satt på på radion... Barnmorskan och Thomas hade det tydligen jättetrevligt med härlig och lätt stämning medan jag gjorde allt jobb. Men det är han värd, jag vet att han skulle byta plats med mig om han kunde.
Väl igenom halva krystarbetet kom han ut, iallafall halvvägs. Ni som fött innan eller är lite pålästa vet ju att när man får värk ska man passa på att krysta (om barnmorskan säger det) och sluta när värken är över. Just när lilleman var ute med huvudet skulle jag plötsligt sluta krysta. Han var alltså ute med huvudet, skrikandes och skitsur för att han satt fast, jag med min lustgas och Thomas och barnmorskan skrattandes över synen jag själv aldrig fick se. Några krafttag senare kom han ut. Kletig och deformerad liknandes en fyllegubbe som somnat i en tårta.. Men han var fin, vår alldeles egna fyllegubbe! Han vägde 4035 g och var 53 cm lång och helt frisk. Tack o lov att han var helt frisk!

Ni vet när man sett förlossningar på film och alla gråter och är överlyckliga och kvinnan i fråga snyftar och säger att detta kunde man gjort om.. Nog att jag hade en väldigt bra förlossning utan men, men nej, så tänkte inte jag.. och nej, vi grät inte. Det var bara helt vanligt. Nu hade vi en bebis att ta hand om. Klart att man var lycklig men det var så naturligt och verkligt att man bara var.. Lite tråkigt. Men nu i efterhand har man ju fällt en och annan lyckotår.
Jag fick bristningsgrad 2 tror jag. Vilket är helt normalt, inte för mycket och inte för lite. Jag blev sydd några stygn och sen var det bra och självklart var lustgasen min bästa vän även denna stund.

Jag får lära mig av mina misstag och säga att jag kommer skriva om BB tiden 'när jag får tid'. Det tar väl tid att komma in i bloggandet antar jag. Måste ju ägna all vaken tid åt lilleman men jag känner verkligen att nu som man är hemma och inte är lika social, har man verkligen mer behov av att skriva av sig än förut. dessutom hinner man inte prata om så mycket mer är just bebisar på mammaträffarna, vad hände med ens andra liv liksom? Nåväl.. Detta blir bra det här. Andra mammor klarar ju av att blogga och ha barn samtidigt, då skall även jag mästra det!



Likes

Comments