View tracker

​Efter en natt med mycket snurrande och det kändes som mitt huvud höll på att reda ut sånt där slide-pussel, ni vet dom man hade när man var liten, det skulle bli en bild så fick man "slidea" rundor med massa småbrickor tills man fick bilden rätt. Jag vet dock inte alls hur bilden ska se ut när jag är färdig. Känns mer som jag flyttar runt blanka brickor utan någon direkt större orsak. Men det liksom ligger där i huvudet hela tiden och kommer framförallt fram när det är dags att sova. Känslan jag får när jag tänker på det är att det är mitt livspussel jag håller på att lägga men det är blanka brickor för jag själv vet inte vad jag vill eller kan. 

Underbar och fin respons på inlägget igår.Jag vill dock poängtera att jag är inte mediakåt tjej som ska bli en kändis-bloggare. Varför jag skriver är för att jag fortfarande inte fått tid till att prata med någon på vårdcentralen. Och jag kan inte låta mitt huvud ha alla tankarna för sig själv. Då är risken att det blir ytterligare ett besök på PIVA men denna gången med elchockar och tvångströja. Jag ringde vc igår och frågade om dom hade bokat någon tid till mig men svaret jag fick är att kuratorn och psykologen har fullt upp och svårt med tider. Okej. Mina tankar här kommer jag dock inte skriva ut för att jag har inte så mycket gott att säga om vården och Hässleholm.

Så jag sitter här och funderar på om det är meningen att man ska självläka sånt här? Hur gör man då? Finns det fler piller än dom jag har som ingen berättat för mig. GE MIG ISÅFALL!

"Ha så roligt du bara kan, och gör roliga saker" 

Absolut, men vad är roligt. Jag funderade mycket på det igår och kom fram till att jag älskar att ändra om och köpa nya saker till hemmet, men med risk att hamna på lyxfällan så får det pausa lite. Då kom jag på det, jag har alltid älskat att dansa. Dansen har varit en sån stor del av mitt liv, men när jobbet kom så kunde jag inte fortsätta, det funkade inte med mitt schema. Och ärligt? Hur jävla kul är det att dra på danskväll och inte kunna ett skit och tvingas att prata med massa människor istället???! Nä min själ, då hade jag lika bra kunnat joina A-lagarna uppe stan och dricka bärs hela dagarna. Men så provade jag en sak idag, efter att ha lämnat Albin på förskolan vid nio tiden. Jag slängde på mig hörlurar och dansade massa linedance, även dom danserna jag inte kunde dansa jag till, eller ja fuldansade. Och det var så skööönt jag svettades som en gris och ärligt så var där inte en torr fläck nånstans på mig. Så hände något märkligt när jag dansade icebreaker, jag fick pytteskinn över kroppen och helt plötsligt kändes det som jag log. Det gjorde jag, det var roligt att dansa och det kostade mig inte ett öre. Det var längesen jag dansade här hemma och tyckte det var roligt.

Så nu sitter jag här vid bordet, nyduschade och äter min viktväktarlunch långsamt och blir förbannad. Förbannad på den jävla doktorn som frågade mig vad jag tyckte vad roligt, självklart svarade jag linedance och jag har hållt på med det sen jag var 13, men det funka inte längre med schemat på jobb. Då svarade han mig, då får du hitta något annat som är roligt. Ja men jo tack, jag tycker att du är rolig och jag skulle gärna vilja banka skiten ur dig, är det okej? Nej jag sa inte så, men idag önskar jag att jag gjort det.

Just nu i detta ögonblick så är jag så nöjd med mig själv, för att jag gjort något BARA för mig. Som verkligen verkligen gör mig glad. 

Albin är på förskolan 9-14, tis ons och fre. Hädanefter ska jag under den tiden komma på vad som mer gör mig glad och vad jag tycker är roligt. Försöka iaf, ingen press och ingen panik. Utan bara jag och vad jag vill.

Helt ärligt så har jag ödslat min tid på hem till gården dom senaste veckorna, men nu orkar jag inte hålla koll längre på vem som legat med vem och vem som mördat vem och sånt.

En och en halvtimme kvar tills Albin ska hämtas, jag funderar på att avsluta lunchen och sen ta kaffet ute på balkongen i solen. Det kan behövas ladda upp ny energi till min alldeles egna Sheldon Cooper-kopia. Han ska alltid oavsett säga mamma 2 ggr. Jag blir så grannt gråhårig här. 

Vad tycker ni är roligt? Som ni gör bara för er själva? 


J

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​"men åh gör du det där, amen då är du ju frisk och kan börja jobba"

"du verkar inte så värst sjuk"

"du kanske bara är lat?"

"det är ju framsteg det där"


​För en frisk människa kanske dessa orden är en piss i Nilen, men för en som redan tvivlar på sig själv och är diagnotiserad med utmattningssyndrom så är en teknisk knock-out rakt i ansiktet! Jag kan se pigg och glad ut men det är också en stor uppladdning som krävs innan och efteråt så är jag totalt utmattad. För mig funkar det inte bara att sätta mig i bilen och köra till en affär och göra det som ska göras, jag måste först reda ut allt. Fråga mig själv om det är värt det? Om jag verkligen måste göra det?  För att jag vet att efteråt så är jag helt slut och orkar inte så mycket mer. 

Jag önskar ingen annan människa detta. Men jag har också många i min närhet som har gått igenom precis samma saker. Jag har ett otroligt stöd från min make, han är min stora stöttepelare och vi har lärt oss så mycket om varandra på denna resa. Mina föräldrar är oslagbart starka och mamma som själv har gått igenom detta ställer precis exakt dom rätta frågorna. Jag behöver inte tänka när jag är med henne och det är så skönt. Men jag är inte frisk än bara för det. Jag är definitivt inte mig själv och jag har förstått att jag aldrig kommer att bli det igen i heller och det är den stora utmaningen för mig. Att aldrig igen få vara den gamla jag. 

Här hemma har det skett stora förändringar, jag har snart bytat ut alla möbler som jag förknippat med panik och ångest. Och det är en befrielse att kunna komma upp på morgonen utan att känna en stor klump i magen. Nu kan jag andas i mitt egna hem, till en viss del. Jag förknippar fortfarande hemmet med min värsta tid så vissa veckor är jag knappt hemma utan sitter hos mamma och pappa istället. 

Sen har jag inte möjligheten att ligga i sängen eller soffan hela tiden. Jag har en son som behöver mig. Även om jag inte vill gå upp ur sängen så måste jag. Så nej, jag är inte frisk för att jag inte ligger i sängen hela tiden. Och Albin är min stora lyckopiller just nu, han får mig att känna mig speciell när han kommer upp på morgnarna och ger mig en god morgon puss. Jag har ett enormt stöd från förskolan som ställer upp för mig och det är guldvärt! 

Men jag är fortfarande liksom sjuk, jag är inte mig själv. Jag glömmer saker hela tiden och det känns som jag går i en ständig dimma. Jag kan inte fokusera på något en lång stund. Jag prövade igår att lösa korsord som jag alltid har älskat, men det funka inte. Jag var liksom inte där eller här. Mitt huvud kändes bara som en skagenröra. 

Japp, jag har gett mig på viktväktarna igen och går på möte en gång i veckan. Men jag är inte frisk för det. Jag gör det för att kunna bli frisk. Min vikt har alltid hämmat mig och fått mig att må dåligt. Så jag gör detta för att kunna bli frisk och älska mig själv igen.  

Jag har så mycket mer jag skulle vilja skriva men jag orkar inte mer just nu. Jag är helt slut i huvudet nu och detta känns som att jag har spelat 3 perioder i hockey. 


J

Likes

Comments

View tracker

jaha.... precis som jag trodde.
+0.1 på vågen.
Bryter ihop och kommer tillbaka

J

Likes

Comments

Det är det ordet som sammanfattar min första vecka.
Allt har verkligen hängt på en skör tråd hela veckan. Jag har blivit förbannad över ingenting och gråtit för ingenting.
Jag är rätt så hård mot mig själv nu till att början med. Det är noll tolerans mot socker och snacks, för jag måste lära mig att kontrollera mitt sockerintag innan jag kan tänka tanken på att 'unna' mig nått.
Men dom satans jävla små pisse-monsterna är ett helvete att kontrollera.
Mitt humör har varit vääääldigt svängigt och tålamodet (som annars är minimalt) har inte existerat.
Tackar nån helig skit för 'soprummet' på jobbet. Där har jag varit några gånger denna veckan och boxat en kartong eller två.

En lite avstickare här mitt i allt:
VI SOM ARBETAR PÅ SNABBMATSSTÄLLEN ÄR INTE LÄNGST NER PÅ NÄRINGSKEDJAN.
KAN DU BESTÄLLA MAT SÅ KAN DU FAN GE ETT LEENDE TILLBAKA ELLER TACKA FÖR DIG!!!

För en gångs skull bestämde jag mig för att sitta i personalrummet och äta (hänger i rökrutan annars). Ja visst, där var nån sorts av chokladkaka med nån karamellsås o hackade nötter på. Det var min största utmaning hittills.... och jag klarade det.

Men idag bölade jag... jag bölade för att gubbfan nästan har gått ner 5 kilo på en vecka. Hur fan är det möjligt????? Så Maddaf**** orättvist.
Nej jag är inte glad för hans skull... det är faktiskt en tävling med ett pris vi pratar om.

Och då började tankarna snurra..... imorgon bitti är det min tur att ställa mig på vågen. Tänk om... tänk om den inte visar minus. Hur ska jag hantera den situationen??????
För jag kommer vara vilja tröstäta.... Och tycka synd om mig själv 200gr×2....
Här tar mina ord slut.

J

Likes

Comments

Ibland är det bättre med mycket. Min fina syster kom med ett passande förslag medans vi hade pizza-kväll hos oss. Att tävla om att gå ner i vikt. Det räcker jag hör ordet tävla så kryper hornen fram i pannan och vinnarskallen övertar.
Och detta är ingen kortsiktig tävling som håller på en månad för att sen sitta och äta upp sig igen. Nej den är smart men framförallt realistisk.
Vi alla som är med lägger pengar och den som nått sin målvikt den 17/12 vinner potten. December!! Fattar ni? Det är ett långsiktigt mål som gör att vi alla kan göra det i vår takt.
Vi fick väga oss och sen utgå från den som vägde mest, ME! Guldstjärna till mig :) ellor??
Jag har satt ett mål som jag vet att jag KAN klara av, -25kg till december. Inte orimligt och definitivt inte omöjligt.
Vi alla får göra det på eget sätt och hur man vill (utom fettsugning som vi anser är doping).
Och självklart vill jag vinna. Vem behöver inte pengar i december??
Men nu 6 dagar senare så är jag oerhört känslig. För allt. Bara blåsten som är idag fick mig att få ett psyk-bryt.
Men framförallt har tankarna gått till för 3 år sen. Tänk om, tänk om jag och Tomas kunnat låta bli att bli såna latmasker och fortsatt med att vara hälsosamma och duktiga. Jag var såååå fin då! Det kändes inte som om jag sminkade en gris, jag kunde få på mig syrrans kläder (tackar gudarna för att hon är shop-o-holic så jag kan få en massa kläder). Jag var så jävla snygg och fräsch.
Bang boom. Här är jag nu igen tyngre än jag nånsin varit och blir så ledsen. Det jag väger idag vägde jag inte ens när Albin låg i magen. Befängt.
Helt sjukt.... hur kan jag vara så självdestruktiv. Jag skadar mig själv.
Idag är det jobbigt men som fina vännen Bea sa i telefonen idag "det är inte lätt". Nej det har hon ju rätt i. Hade det varit lätt så hade jag fan inte legat här med underhudsfett som en valross.
Det är dags... det är dags att förändras för alltid.
Kan hända det blir bloggen lite oftare nu. Det är så skönt att bara få skriva av sig. Att läsa det och sen släppa. Släppa taget om det som tynger ner mig, både fysiskt och psykiskt.

J

Likes

Comments

Sitter nerbäddad i soffan med feber och nyser titt som tätt. sjuk igen....
Är uttråkad och då börjar huvudet snurra, tänker tillbaka på detta året. Och det gör mig ledsen.
Året började bra och jag vågade ta kontakt med människor men det skulle visa sig att bli det värsta jag kunde göra.
Egentligen inte på grund av den människan, nu när man blivit efterklok, utan på grund av folks avundsjuka och ondska.
För inte ska man komma och tro att man är nått, inte ska man komma här med huvudet högt och mål i sikte. Nej för då är du skrämmande och då finns det bara ett mål, att förgöra dig.
Och dom började smart, helt plötsligt var jag hatad. Ingen sa det till mig (förens det var för sent) men folk slutade säga hej, folk slutade prata med mig. Och helt plötsligt var min vänskap med en person utsatt. Det hånades och skrattades men aldrig mot mig uatn mot den andre. Jag var ju gift och hade barn, är det inte pinsamt?
Och där kom det, det pinsamma.... precis som för 10 år sen när folk frågade mina vänner om det inte var pinsamt att gå med mig för jag var så tjock.
Då hände det, det slog slint. För inte ska folk behöva få såna frågor för att dom är mina vänner. Jag tog avstånd... jag lät dom förgöra mig. För mina hjärnspöken tog över. Jag är inte något som nån vill ha med att göra. Jag är inget att ha. Mina hjärnspöken är kvar än idag men jag lär mig att kontrollera dom. Så jag vågar tro på min man när han säger att han älskar mig.

Och svärfar du försvann.... trots att jag aldrig hann träffa dig så känns det tomt. Jag såg framemot att få träffa dig för enligt historier så hade du och jag haft så kul ihop. Fan!

Allt gick i sönder i mina händer.
Det blev inte bättre.... helt plötsligt ändrades riktning... det var ett sätt att förgöra den andra. Att få mig att bryta mig loss för det var ju inte mitt fel.
Vart jag än står så blir det drama. Och det enda jag önskade mig 2015 var ett dramafritt år.
Men tydligen så är det jag som är drama.... Så jag vill be om ursäkt till alla där ute som råkat ut för mig och mina drama-kunskaper.
Men framförallt vill jag be om ursäkt till Bea. Du är en rolig typ, som hamnade i fel händer. Mina. Och hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag gjort annorlunda.

Och till er som känner igen detta och varit en del av det... Tack...Tack för att ni bevisar att världen är full av rövhål!

Likes

Comments

Oj vilken respons jag fick. Tack alla snälla människor!
Ni kommer att vara min hjälp och mina stöttepelare. ❤

Tidig morgon idag. Ska jobba öppning. Som många av er vet så jobbar jag på Donken. (Ja donken har alldeles för god mat) Och där är det jobbigt att ha karaktär. Där är jag svag men absolut inte svagast. Det finns så många nyttiga alternativ men hur roliga är dom?? För hur det än är så är pommes godare än morötter. Men min tanke är att börja ta med mig egen mat.... och bli hårdare mot mig själv.
Jag har ett fysiskt jobb för från det att jag stämplar in och tills jag stämplar ut så rinner svetten på dom mest obekvämma ställena som finns. Jag har målet att alltid prestera bättre och bättre. Jag vill vara bäst.  Men jag kan känna där att min egna vikt och kroppsbyggnad hindrar mig från att prestera på topp. För så mycket som jag har varit sjuk har jag aldrig varit innan.
Jag är mer sjuk än Albin så dagis-bacillerna kan jag inte skylla på.
Utan det är bakslag mot mig för att jag inte tar hand om mig. I och med detta får man mindre lön och mindre lön resulterar i stress, en ond cirkel är skapad!
Jag måste börja ta hand om mig själv.

Varje morgon börjar jag med en stor kopp kaffe som följer med ut på balkongen och till den blir det 3-4 ciggaretter. (Frukost för mig). Efter den frukosten dricker jag ett glas magnesium. (som jag märkt gör att min kropp orkar) Den får mina leder att orka bära mig.
Men sen blir det inte mer, jag får inte ner mat i magen förrän jag kommer på det 4-5 timmar senare. Hur jävla sunt är det?
Men ända sen högstadiet har frukosten alltid varit svår för mig. Jag vaknar inte hungrig och då äter jag inte. Så idag blir min plan att tänka ut ett sätt att börja morgonen på ett annat sätt. Att bryta rutiner (för det är ju det allt handlar om) att göra saker annorlunda.

Som Sally brukade säga "det går inte att bromsa i en uppförsbacke"

Likes

Comments

Hur svårt kan det vara? Allt för många människor ställer den frågan när man börja prata om att gå ner i vikt och bli trygg i sig själv igen.
"Du har ju lyckats INNAN"
Ja precis INNAN. Men det höll inte....
För det är just det som är mitt problem. Jag är matmissbrukare.
Jag äter när jag är ledsen, stressad, arg, lycklig, glad mm.
Jag har inte den spärren som säger stopp. Jag har ingen karaktär gentemot mat.
Plus att jag har fått utrett i unga år att jag har låg ämnesomsättning (tydligen nått som är bra att ha)

Så om vi plussar ett med ett så får vi svaret på mitt problem.
Ät sallad och frukt... rör dig mer är du orkar... handla aldrig ensam eller hungrig.... undvik gå utanför dörren.... undvika smala människor som kan äta vad dom vill.

Get it? Att det är verkligen inte så lätt som det verkar. Att det är inte att bara, jag är en missbrukare. Jag missbrukar mat.
Men nu har det gått för långt. Bara för en timme sen grät jag över min siluett i fönsterna. Min egna siluett gör mig så ledsen att jag vill sluta äta.
Givetvis pratade jag med min man... och vi ska ta tag i saker, bearbeta saker, undvika saker.
Det låter säkert helt omöjligt så här 39 dagar innan jul, men jag vill inte gråta i jul över vad jag har ätit. Jag är trött på tårarna som kommer på grund av maten  jag stoppar i mig.
Just därför skaffade jag denna bloggen, för att kunna sätta ord på mina känslor och råd från människor som bryr sig om mig. Som kan skicka styrkekramar när jag behöver det eller heja ord när jag är stark.

Ge mig styrka och ge mig tålamod.

Likes

Comments