View tracker

Jag har två liv. Ett på vardera sida om jordklotet. Ett som jag levt i drygt 19 år och ett som jag levt under de senaste åtta månaderna. Ett där jag är omringad av familj, släkt och vänner som jag känt i evigheter. Ett med vänner från alla möjliga delar av världen. Ett liv som jag vet alltid kommer finnas kvar och ett som med största sannolikhet redan är över. Jag är nu tillbaka i mitt 19 år långa liv och här är det som att tiden har stått stilla. Allt jag upplevt, alla människor jag träffat, är nu minnen som endast jag kan minnas. Minnen som bara ett fåtal vänner förstår och har varit en del av. Minnen som jag önskar inte bara var minnen utan också en del av min verklighet. Jag förstod nog aldrig hur det skulle kännas att komma tillbaka efter en längre tid utomlands. Reflekterade aldrig över hur det skulle kännas att lämna ett helt liv bakom sig. Förstod nog inte ens att jag under resans gång skulle skapa detta nya liv, att jag skulle träffa människor jag verkligen bryr mig om och som jag vill ska vara en del av min vardag. Förstod definitivt inte att jag skulle träffa någon jag älskar, mer än vad jag någonsin älskat någon förut. Förstod inte hur ensamt det skulle kännas att komma tillbaka med minnen och erfarenheter som inte går att diskutera med de som alltid stått mig närmast. Minnen och erfarenheter de aldrig kommer att vara en del av eller aldrig fullt kommer att förstå. Minnen och erfarenheter som jag är rädd kommer att falla i glömska om jag inte ständigt påminner mig om min andra verklighet och det liv jag byggt upp där. Minnen och erfarenheter jag håller varmt om hjärtat. Minnen och erfarenheter jag saknar varje dag.

Jag har två liv. Ett på vardera sida om jordklotet. Men det finns bara ett Nu och jag kan inte leva båda dessa liv. Det finns bara ett Nu och i detta Nu är jag här. Omgiven av människor men ändå ensam, utan några av de som betyder allra mest.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag kan inte tro det. Vill inte tro det. Ville inte veta. Nu rinner ilskan genom mina vener, hettar mitt blod. Det är för mycket att hantera, för mycket att tänka på. Jag tror jag exploderar. Jag måste ut härifrån, måste komma iväg. Men hur flyr man från frihet? Hur flyr man från sig själv? Hur flyr man från vinden? Hur flyr man om vinden är jag?

Likes

Comments

View tracker

Vinden ven, tjöt genom natten som ett ilsket barn. Rasslade i trädens kronor. Klättrade vidare utmed grenarna, petade löven till marken. Singlande föll de sakta mot den fuktiga jorden, möttes av kall, hård yta. Kylan spreds utmed deras ynkliga kroppar, skakade deras tunna skelett. Tätt intill varandra ligger de nu och lyssnar andlöst till vindens raseri. Hör hur den skriker och far mellan grenarna. Känner rädsla och oro. Hoppas att deras vänner ska klara sig undan kylan som väntar om de faller. Hoppas och ber för att vinden ska lugna sig, lämna dem ifred. De hoppas, men de vet, att när vinden är upprörd såsom ikväll gäller det att hålla ut. Klamra sig fast vid hoppet och invänta morgonen. Invänta solens första strålar. Först då, i den skyddande värmen från solen, vågar de andas igen.


Likes

Comments

Jag gråter. Jag gråter för att mina bästa hörlurar gått sönder. För att det är så dyrt att resa. För att allting kostar. Små saker. Löjliga saker om man sätter dem i perspektiv. För jag gråter också över de döda i Paris. Jag gråter över deras familjer som blivit lämnade kvar. Och jag gråter över att stjärnhimlen som nyss lös så klart nu har slocknat, just när jag behövde den som bäst. För att få känna hopp om mänskligheten. Mänskligheten och livet.

Likes

Comments

Ibland önskar jag att jag inte var jag. Eller i alla fall att jag var annorlunda, säkrare på vad jag ville. Vem jag var. Ibland önskar jag att jag hade en tydlig bild av mig själv, ett mål med vart jag ville komma i livet och en tanke om hur jag skulle ta mig dit. En dröm. Jag har alltid varit så duktig, har alltid gjort det som är klokt. Det som förväntas av mig. Men vad vill jag? Det har jag ingen aning om. Jag har aldrig vetat det.

Likes

Comments

Det regnar ute. Dropparna rinner utefter husfasaden, faller handlöst för att slås av markens hårda yta. Jag lyssnar till regnet och tänker på tårar. Tårar liksom regn är vatten, grunden till allt liv. Så naturligt, och ändå så sorgligt. Tårar är tecken på stora känslor. Nu gråter himlen och jag undrar varför den är ledsen. Jag skulle vilja veta, men vet så lite. Himlen gråter och jag kommer aldrig att få en förklaring. Kanske är den inte ens ledsen. Kanske är den lycklig.

Likes

Comments

Jag har så mycket tankar och jag måste få skriva. Sådan är jag. Jag tänker för mycket. Jag tänker och överanalyserar och tänker igen. Och när jag tänker vill jag skriva. Därför finns jag nu här. På nouw.com. Det känns mer logiskt att skriva när det finns en chans att någon faktiskt läser det som skrivs. Just nu tänker jag på livet. Precis som alltid. Livet är nog det enda folk tänker på, om man tänker efter. För vad finns det annars, föutom liv? Ingenting.

Likes

Comments