Hello! Nu har jag kommit hem ifrån en skön vecka i Trysil, det har varit grymt! Jag har dessutom skaffat ett instagramkonto ni gärna får följa som är @idaslifee. Där har jag tänkt lägga upp coola bilder... Btw, näst sista dagen i Trysil körde jag in i skogen med snowboarden och jag var lite högmodig och krockade med ett träd. Detta ledde till att jag fick besöka en vårdcentral och de sa att jag troligtvis hade fått en spricka i handleden men med deras röntgen syntes det ingen. Jag fick en glasfibernågonting som är som ett gips som jag kan ta av. Aja, jag är okej nu och jag ska inte ha det så länge så det är okej.

Vi hörs!

Veckans outfit dåråh. Matchar så in i...

Glöm inte följa min nya instagram @idaslifee

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej! Jag sa i förra inlägget att jag ville dela mina favoritpodcaster med er, som jag tänkte göra nu.

1. Tombola Podcast - med Carl Stanley och Marcus Berggren

Denna är klart min favorit! Det är två standup komiker som lottar två olika ämnen i varje podd som de diskuterar. De är allmänt döroliga! Dessutom är de väldigt bra på att imitera olika dialekter och Marcus kommer ifrån Kungälv så hans dialekt är rolig att lyssna på. Den får 5/5 för att dem är bäst!

2. Alla våra ligg - med "Ella" och "Linnéa"

Denna podcast håller två tjejer i som inte berättar deras riktiga namn och samma för deras gäster, eller som de kallar dem "veckans återvinning". Tjejerna diskuterar sex med varandra och med ett gammalt ligg till dem. Det är väldigt roligt att höra hur de resonerar kring sexualitet och hur oblyga de är. Eloge till dem! Den får 4/5. För de har cigoteket som sponsor och de promotar sin publik till att röka elcigg?!?!?! (fel fel fel fel fel fel)

3. P3 Dokumentär - av Sveriges Radio

Jag gillar att både lyssna och titta på riktigt hemska saker, det är intressant (not sorry). Denna podcast har vissa avsnitt som berättar om något brott som är för grovt för att vara mänskligt :o. Jag vill främst lyssna på denna podd för att jag vill ta del av den delen av historien jag inte lever i. Make sense? Alltså, jag kan ha varit för ung för att läsa nyheter eller inte ens varit född då det inträffade. Den får 4/5. Den är fett välgjord och superbra, men många av avsnitten intresserar inte mig.

4. Mordpodden - med Amanda Karlsson och Linnea Bohlin

Som namnet lyder så handlar denna podcast om mordfall i Sverige. Samma här, jag vill ta del av hemska saker jag har "missat" för att kunna få ett större förståelse för Sveriges historia. Den får 4/5 för den innehåller inga ljudupptagningar ifrån förhör osv eller intervjuer överhuvud taget som P3 Dokumentär gör men den är fortfarande intressant att lyssna på.


Jag följer många fler podcaster men jag kan inte ännu avgöra om de är bra och om jag kan rekommendera dem. Har liksom typ bara lyssnat på ett avsnitt av många olika och då har de inte fått en ärlig chans. Ta hand om er!

Vi hörs!

Jag äger INTE rättigheter till denna bild och får nog egentligen inte dela den men men... Marcus till vänster och Carl till höger. LYSSNA LYSSNA LYSSNA LYSSNA PÅ DEM!!!!!

Likes

Comments

Hej! Det var ett tag sen jag skrev här... Livet vet ni. Den senaste tiden har varit väldigt jobbig med inslag av vinster för mig. Jag nådde en ny rockbottom för ett tag sen i min depression, inte kul. Det är inget som jag vill berätta om i nuläget och ni får helt enkelt acceptera det.

Helgen innan skolan började var min släkt på mammas sida hemma hos oss, vi blev totalt 11 personer. När släkten kom var jag väldigt social och var ute och lekte i snön med kusinerna men senare på kvällen när vi skulle äta middag blev jag ledsen. Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ihop alla molekylerna i kroppen och att inte explodera. Då tyckte min pappa att jag skulle äta uppe på mitt rum, istället för att anstränga mig i onödan.

När jag väl kom upp till mitt rum och stängt dörren exploderade jag i gråt. Tårarna bara rann och andningen var okontrollerad. Inte blev jag gladare av att ställa tallriken på skrivbordet och äta maten. Jag kommer ihåg en tanke jag hade då när jag stirrade på middagen, "vad är det för mening att äta mat när jag är trasig och ledsen?". Det gick inte att äta och gråta samtidigt, utan jag fick varva, vilket kändes så dumt och skrattretande.

Kvällen spenderade jag uppe på mitt rum, ensam, medan resten bytte julklappar på undervåningen. Jag kunde verkligen inte gå ner och sätta mig med dem, det fanns ingen lust. All glädje jag hade känt bara några timmar tidigare över att släkten var på besök var bortblåst. Det fanns en trygghet att ligga ensam och ledsen i mitt rum med stängd dörr, det visste jag hur jag skulle göra men visste inte hur jag skulle lösa den sociala situationen som hände en trappa ner.

Jag gick ned senare på kvällen för att hämta efterrätt och då stoppade min gudmor mig (som är mina kusiners mamma) och sa väldigt fina ord till mig som jag verkligen tog till mig. Henne träffar jag inte ofta men hon ger mig ändå ovillkorlig kärlek och säger fina saker till mig utan att hon var tvungen, tack.

Sedan kom måndagen, första skoldagen på vårterminen och jag skulle vara där. Det finns tre olika linjer på min skola och alla i ettan hade kickoff med sin linje för att introducera till den första linjespecifika kursen. I mitt fall var det fysik. Alla naturare i ettan skulle samlas i en föreläsningssal vid 9.30. Innan jag åkte hemifrån tog jag två atarax, som fungerar för mig som ett "lugnande" medel. Hela vägen till skolan var jag så nervös. Tillslut kom vi fram till skolan och jag gick in med tunnelseende, okontrollerad andning och höll hårt i min mammas hand. Min fysiklärare (som är fullt medveten om mitt mående) kom fram och hälsade på mig och min mamma. Mamma fällde några tysta tårar och min puls bara dundrade. Jag gick in i salen 9.29 och satte mig på den första raden näst längst ut. En vän till mig satte sig bredvid och jag viskade ett tyst hej. Sedan började föreläsningen och jag var äntligen tillbaka på skolan.

Jag var på skolan i 1,5 timme och jag överträffade mig själv på många vis. Mitt stora mål var att vara på skolan i en timme, vilket jag också uppfyllde. Ett knep jag använde för att lugna mig själv var att suga på läkerol. Så fort jag hade ätit upp en läkerol stoppade jag snabbt in en till. Något annat att fokusera på än ångesten.

På tisdagen var det en filmkväll som jag var med på och åhh vad kul det var. Fysikläraren kastade ut snackpåsar av olika slag. Jag fångade en chipspåse och tjejen bredvid fångade en annan men ville inte äta dem så jag fick båda två. Dock åt jag bara västkustchipsen. ;P

Något som är väldigt roligt är att jag har börjat rita massor nu! Och det blir bra! Jag är så sjukt imponerad utav mig själv och blir väldigt stolt när jag bläddrar i mitt ritblock. Tänk, det där har jag gjort. Skolkuratorn som jag pratar med säger att det här är så bra för mig på många nivåer. För när jag ritar kan jag inte tänka på något annat än kolkritan jag håller i och bilden jag tecknar av. I bakgrunden brukar jag spela mina favoritlistor, som innehållet sköna låtar av the weeknd och lorentz. Det finns inte på kartan att jag skulle kunna lyssna på något podd samtidigt eller tänka på jobbiga tankar, all koncentration går åt till tecknandet. Btw har jag börjat lyssna på sjukt många podcast och det passar mig fint. I ett senare inlägg skulle jag kunna dela mina favoritpoddar.

Här är en teckning som jag har gjort som ska föreställa the weeknd. Är oerhört stolt över mig själv. (Sidenote, nouw ballade ut när jag skulle ladda upp bilderna så jag kunde inte göra dem mindre, sry not sry)

Något som jag har tagit till vana är att jag går en promenad mitt på dagen. Då står solen som högst och blah blah vitamin D fylls på! Dessutom ser jag vart jag går också. Innan jag blev sjuk så brukade mina motionsrundor gå åt samma håll, men nu för tiden går jag åt motsatt håll (alltså på en väg). Anledningen är för att jag kopplar de vanliga rundorna med prestation vilket jag är allergisk mot nu. Tillbaka till promenaden, jag går alltid en slinga som är i en skog. Den är ganska kort (maybe 1,5 km lång, har aldrig mätt och kommer aldrig göra) men den är varierande och det finns fin utsikt på vissa ställen. Denna slinga är mitt minimum som jag MÅSTE gå varje dag. Vissa dagar är det motigt att gå den och jag stannar många gånger för att titta på naturen och bara koncentrera mig på podden jag lyssnar på och ibland går jag minst dubbelt så långt.

Jag tror att jag kommer dra ett längre resonemang kring mitt minimum gällande promenaden i ett annat inlägg då detta inlägg redan är fett långt. Så går det när en inte uppdaterar på några veckor. Innan jag säger hejdå vill jag tacka alla återigen som har någon gång läst min blogg. Det är så kul att folk faktiskt vill lyssna på det jag har att säga.

Aa, nu räcker det för idag. Ta hand om er.

Vi hörs!

En bild från en promenad jag var på när det fortfarande var så kallt att det fanns snö på backen och i granar.

Likes

Comments

Tja! Gott nytt år på er. Idag är det den andre januari 2017, om ni inte visste det. Igår så hade jag en jättebra dag, en sån där dag då det typ kittlas i hela kroppen för att en mår så bra. Alltså var det en väldigt bra start på det nya året!

Jag vet många som sätter upp en hel drös nyårslöften och bucketkistor för året, jag brukade själv vara en sådan person. Vet ni vad mitt nyårslöfte blir detta år? Nämligen att jag vill må bra. Enkelt, klockrent och utmanande. Det är också ett abstrakt mål och omätbart vilket är det bästa för mig! Innan jag blev deprimerad så hade jag ofta många mål inom allt ifrån skolan till dansen och kompisar. Ofta var målen ouppnåeliga och jag blev aldrig nöjd. Det ledde till att jag alltid klankade ner på själv och tyckte jag var dålig då jag inte kunde uppnå målen. Detta mål dock kan aldrig bli helt uppnått och aldrig koras som färdigt. Då kanske du frågar mig, varför har du det som mål då? Jo, för mitt mående går före prestation, vilket innan inte har varit självklart för mig. Årets mål är väldigt nyttigt för mig men som sagt utmanande, jag kommer att tvingas tänka i andra banor än vad jag har gjort tidigare och kommer möta nya hinder än vad jag är van vid. .

Även fast det har varit otroligt jobbigt att gå in i denna depression så är jag ändå väldigt glad att jag gjorde det. Nu kanske du tycker att jag är dum i huvet men, äntligen har jag hunnit stanna upp och rikta blicken mot mig själv. Innan har jag letat efter uppmärksamhet, acceptans, framgång och kärlek från andra men, jag vet att jag har allt det där inom mig nu. Jag har varit så osäker på mig själv och försökt att glömma bort det genom hårt arbete utan pauser. För det är just i de där pauserna som hjärnan hinner ifatt livet och jag ser helheten och mina problem. Eftersom jag inte har haft någon lösning på problemen och inget mod att leta efter någon lösning har problemen hamnat längst in i garderoben och blivit bortglömda. Det fanatiska är att min egen kropp tvingade mig att tillslut kolla igenom den där garderoben och borsta bort dammet från problemen.

Det är otroligt svårt och kräver mycket mod att se på sina egna problem då det är lättare att se andras. Jag har trott att jag var väldigt modig ett tag då jag inte var rädd för att ställa frågor under stora föreläsningar eller gå först (spelar ingen roll vart) men jag har varit rädd för mig själv. Det låter jättekonstigt då jag brukar prata om mina känslor inför andra utan problem, men jag har hoppat över mina verkliga problem.

Det jag skriver nu låter till och med i mina öron cheesy och lite för djupt, men jag måste börja bli ärlig mot mig själv och inför andra. Som t.ex att våga säga nej, börja tro på mig själv och fokusera på vad JAG vill och inte vilja det som alla andra vill. Det sistnämnda är faktiskt väldigt komist, för jag tror nästan alla faller för det. Ett direkt grupptryck kanske du kan stå emot, men om vi kollar åt ett annat håll, vad är du försöker åstadkomma och förställa på sociala medier? Jag har alltid blivit avundsjuk när jag ser en grupp personer äta middag på t.ex snapchat. Då känner jag att det är något jag vill göra för de såg så häftigt ut när de gjorde det. Det leder till att jag strävar efter att återskapa samma bild som jag såg på snapchat. Frågan är då, ville verkligen JAG göra det där eller föll jag för det indirekta grupptrycket? En tankeställare värd att lägga kraft på tycker jag.

Med den hjälp jag har idag och den framtida hjälpen hoppas jag att jag kommer våga både se och lösa mina problem framöver. Det får ta den tid det tar och det är helt okej. Om jag stressar fram att jag ska må bra kan det lätt vända till att jag mår dåligt. Tålamod. Det, mina läsare, är nyckeln. Ta hand om er.

Vi hörs!

Likes

Comments

​Hej allesammans! Nu när jag kollar tillbaka på mitt första inlägg här på bloggen så ser jag att det är ca 350 olika personer som har läst det!!!! Det är så himla sjukt, jag tror inte ens jag känner så många!? Jag är verkligen jättetacksam över att det är så många som har hittat hit till min blogg och förhoppningsvis också läser det jag skriver. Skillnaden mellan min blogg och andras bloggar är att jag vill inte fokusera på det ytliga (no offense till andra bloggar :)) utan jag vill berätta mer personligt och därav hur jag upplever det att vara deprimerad. Personligen tycker jag att min blogg har ett toppen syfte och jag står för det jag skriver. 

Om du inte hann läsa det så säger jag det igen, tack så himla mycket!! Varje gång någon person hör av sig till mig och säger att de läser min blogg eller till och med önskar att jag mår bättre snart, betyder så himla mycket för mig. Jag är verkligen tacksam. Jag vill säga till alla er som har hört av er till mig att jag blir väldigt glad över att du bryr dig. Om jag ska vara ärlig kanske jag ger ett ganska stumt eller platt svar i chatten tillbaka, men jag blir verkligen jätteglad inombords. 

En sak jag vill förtydliga är att i och med att det här är min blogg så kommer jag att göra så som jag vill. Alltså jag kan inte lova att jag kommer publicera inlägg regelbundet, utan jag vill att det ska vara äkta det jag skriver och har lust att göra det, har inte alltid skrivlust liksom. 

Hoppas ni hade en bra jul, det hade jag. Återigen, tack så mycket för att du besöker min blogg. 

Vi hörs!

Likes

Comments

Ångest. Ordet ångest kan trigga igång obehagliga minnen hos många personer beroende på hur en själv har stött på den känslan. Själv tycker jag att ordet ångest låter fult. Det är inget jag vill associera med och ett ord jag gärna undviker att använda för att beskriva mig själv och mina känslor. Det är fult.

Ordet ångest har missbrukas från första gången jag hörde det. Första gången jag hörde detta ord var något år sedan och jag hörde det i samband med t.ex att någon skulle presentera något i skolan eller att någon skickade ett lite risky sms till någon annan. Visst de kanske hade ångest i dessa situationer, men då skulle jag vilja fråga dig, vet du vad ångest faktiskt betyder?

Ångest är inte någon psykisk sjukdom utan det är en fysik reaktion. Det är en känsla som vi människor har fått med oss från jägarsamhället där vi jagade (obviously) och hamnade i situationer vi antingen behövde slåss för vår överlevnad eller så flydde vi, en fight-or-run upplevelse. Ångest är då fight-or-run känslan, du kan t.ex få hjärtklappning (då hjärtat rusar av adrenalin), svårt att andas (för att blodet rör sig fort i kroppen), svettig (för att bli "hal" och svår att fånga) och du kan andas häftigt/hyperventilera (för kroppen behöver mycket syre till musklerna så att du skulle kunna fly eller slå tillbaka). Detta är inte alla reaktioner du kan få av ångest utan bara ett axplock.

När jag då har upplevt ångest (usch), vilket jag gjorde varje gång jag skulle gå och lägga mig i början av min depression, kliade det jättemycket i mina knän och känslan kan liknas med växtvärk. Jag hyperventilerande också och rullade runt i sängen. Bara tanken på att lägga mig triggade dessa känslor, för om jag skulle gå och lägga mig var jag tvungen att umgås med mina egna tankar och tysta ner dem så att jag skulle kunna sova. Inte en chans. Därför ville inte jag sova, därför fick en av mina föräldrar sitta bredvid min säng tills jag somna men tillslut börja sova bredvid mig, därför tar jag sömnpiller varje kväll och därför kämpar jag fortfarnade med att gå och lägga mig.

Även fast jag inte slås av en sådan stark ångestkänsla att jag inte klarar av att sova själv eller gråta när jag ska lägga mig längre så känns det fortfarande motigt att gå och lägga mig. Jag sover inte längre med en förälder och pillerna hjälper mig delvis, det är trots allt viktigt med sömn men jag har glömt bort det och behöver påminna mig själv varje kväll om det.

För att återkoppla till rubriken och anledningen till varför jag inte tycker om ordet ångest är för att folk i media och andra jag stöter på, enligt mig, missbrukar det. De får ångest att låta så odramatiskt och lika vardagligt som att borsta tänderna. Va fan? Här har jag legat sömnlös och gråtit varje kväll under en period och andra får "ångest" över att det blir mörkt klockan fyra. Det går inte ihop! Min fysiska (otroliga jobbiga) känsla ska då räknas i samma kategori som någon annan med som saknar sin favoritårstid sommaren. Nej. Därför har jag inte ångest, istället kommer ALLA känslorna på en och samma gång (Per Gessle my man) liknande en våg och jag kan inte stå emot den och den tar över mig. Min smärta riskeras att bli underskattad utav andra människor om de associerar ångest med något "mildare" än vad jag upplever. Såklart finns det en skala på hur stark ångest du kan känna, men om det lägsta på skalan är för långt ifrån betydelsen vill inte jag klassas i den kategorin.

Jag sa att ångest var en fysik reaktion och inte lika med någon påverkning på psyket, det är delvis fel för den fysiska reaktion kan få dig att tänka vissa tankar. Ett bra exempel på en sådan tanke är att rymma, jag ville av hela mitt hjärta flytta härifrån och jag sa det gång på gång till mina föräldrar. Idag vill jag inte det längre då jag får hjälp, men min enda lösning på de obehagliga känslorna förut var att jag skulle flytta härifrån.

Ett annat uttryck jag tycker missbrukas är när folk använder ordet deprimerad. Ibland kan det komma som en överraskning ifrån någon då den verkade må okej för då används den i rätt betydelse. Däremot när folk säger (jag använder samma exempel som förut) att de blir deprimerade av att det blir mörkt tidigt på dygnet, det blir fel. Jag känner mig nedtryckt, ska jag klassas med sånna? För om vi ska vara krassa (det är en synonym till ärlig) blir du inte deprimerad av mörket utan kanske blir nedstämd eller trött vilket är en helt annan sak.

Jag ber dig som har läst så här långt att tänka dig för nästa gång du använder dessa uttryck, för menar du verkligen det och kan du stå för betydelsen av begreppen ångest och deprimerad? Likadant ta det på allvar när någon säger att de är deprimerade, för mig var det svårt att berätta det till andra, men det modigt att våga säga det. Ta hand om er.

Vi hörs!

Jag i ett nötskal när jag ska gå och lägga mig.

Likes

Comments

Okej, jag drömmer inte om att bli konstnär men svts program med samma namn är mitt favoritprogram just nu! Det går ut på att ett gäng amatörkonstnärer tävlar mot varandra och yeah you know the drill. De är så himla duktiga att jag tappar hakan och såklart blir väldigt inspirerad att själv börja måla. En gästkonstnär som gästade programmet sa att för att lyckas med konst gäller det att ha ett behov av att uttrycka sig, vilket sammanträffande att jag känner precis så. Programmet har fått mig att försiktigt börjat teckna lite hemma (jag har en tecknarbok hemma). Det är svårt!

Innan jag kollade på programmet har jag ritat lite. Jag gjorde det bland annat i början av min depression vilket var ett bra sätt att uttrycka mig och visa för andra hur det kändes inuti mig. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta med att teckna för jag tycker det är så fascinerande att se när andra gör det och det vore kul att själv kunna göra samma sak. Min mamma sa en gång att det finns en garanti att du blir bättre på att rita/måla varje gång du gör det, det motiverar mig lite också. ;)

Vi hörs!

Detta är alla självporträtt och de två översta beskriver hur jag tyckte det kändes i början av depressionen i kroppen.

Likes

Comments

Tjena! Nu hade jag tänkt att berätta lite om vad jag har gjort den senaste veckan, om du är intresserad utav sånt. Veckan har innehållit dålig sushi, BUP besök, julshopping, vanlijlatte, friskis & svettis, cupcakebakning, planering inför nästa termin i skolan, promenader, gråt, hela säsong två av Skam, osäkerhet och nervositet. Alltså ganska mycket har hänt.

Jag var på skolan tre gånger denna vecka. Två utav dessa gånger träffade jag min mentor och jag jobbade med läsförståelse i engelska, som vi brukar göra. (Jag har under en period läst en engelsk bok och svarat på frågor till den för att ha något att göra (?) i skolan. Engelska är ett av de lättaste ämna i skolan så det passar för att få en mjukstart tillbaka till skolan.) Den tredje gången hade jag ett möte med min mentor och föräldrar för att prata om nästa termin. Vi kom fram till att jag ska börja läsa en kurs (vilken det blir får bli en hemlighet så länge) och förhoppningsvis ska jag träffa den kursläraren nästa vecka och prata lite.

Igår köpte jag äntligen de sista julklapparna. Komiskt nog var hela familjen i samma galleria och alla förutom min syster var på jakt efter julklappar. Istället var min syster och gjorde sina naglar på en salong, hon är 12! Jag personligen hade inte en enda tanke på sådant när jag var så gammal... De blev fina iallafall.

Nästa vecka är det skolavslutning men vet inte om jag kommer vara där, vi får se. Annars nästa vecka ska jag fira (?) julafton med familj och släkt. I år vill jag visa lite extra uppskattning till min familj genom att ge dem dyrare presenter än vad jag brukar och jag är faktiskt väldigt nöjd med resultatet, hoppas det passar dem bara. Vi brukar också köra ett julklappsspel på julafton med släkten då vi köper två julklappar var för 100 kr styck och sedan spelar om dem, detta tycker jag är en väldigt kul grej att göra! Ha det fint.

Vi hörs!

Likes

Comments

Ni känner säkert igen denna stiliga grabb, om inte, ursäkta har du levt under en sten??? Jag skulle kalla honom en av mina hjältar och som betyder mycket för mig just nu.

Jag började lyssna på honom för några år sedan och den första låten jag hörde av honom var "Often" och jag blev fast DIREKT. Det här chill/lugnet som finns i alla hans låtar är helt perfekt att lyssna på, enligt mig. Hans musik är en blandning av pop och RnB vilket passar prima då jag går (ensam på en promenad med hög volym) med en fet attityd och sjunger om kärlek, hell yeah.

I somras hade mamma och jag biljetter till Rihannas ANTI tour och han skulle vara "förband", vilket var anledningen till varför jag köpte biljetterna. Dock får jag reda på typ dagen innan att han INTE skulle uppträda av någon anledning. Självklart blev jag ledsen men Riri var väldigt grym hon med och jag ångrar verkligen inte att jag gick.

Jag personligen brukar inte vara en sån musiknörd så att jag säger att jag gillar ett visst album, men The Weeknds nya album "Starboy" är faktiskt riktigt grymt och det är mitt favoritalbum!!! ;) När jag lyssnar på hans musik försvinner jag in i en bubbla och det ända som spelar roll är att jag ska naila texten, vilket går mer eller mindre bra. I och med att hans låtar alltid finns på min spotifylista är det väldigt lättillgängligt at lyssna på honom och försvinna från allt annat. Tack Abel (vilket är hans förnamn btw).

Vi hörs!

Denna låt är min ABSOLUTA favorit

Första versen är svår att sjunga med i, men gud vad bra den här :)

Här är en bild från Rihannas konsert. Fun fact, mamma och jag sagt längst upp och längst bort från scenen men det var en bra show ändå.

Likes

Comments

Tja. Du som har börjat läsa på min blogg kanske tror att det bara går uppåt för mig just nu, men jag vill vara ärlig mot dig och det går faktiskt inte bara uppåt. Bilden ovan beskriver väldigt bra hur jag mår, visst den beskriver inte anledningarna varför jag mår dåligt osv men den visar mitt dilemma. Alla kan nog se att jag mår dåligt mer eller mindre, men jag har svårt att öppna upp mig då det är så mycket som måste berättas för att du skulle förstå hur jag verkligen mår. Det räcker inte med att du förstår att jag är inne i en depression, för du vet inte varför jag är det eller hur jag tycker att det känns när min själ (bildligt sagt) vrids och kramas ur som en disktrasa av smärta. Om jag ska öppna upp mig för dig vill jag kunna berätta ALLT, för annars finns det en risk att du verkligen inte förstår hur dåligt jag mår och hur ont jag har. Alltså jag är rädd att du ska tro att jag inte har det så jobbigt som jag har det. För i och med att det onda är inuti mig och inte syns känns det som har jag att alltid behöva besvia för andra att jag faktiskt mår dåligt och inte hittar på. Jag vill att du ska veta att jag mår dåligt men jag är rädd att du inte ska förstå.

Det är ingen som ser mina stora ärr, öppna sår eller hur intorkat blod ersätts av nytt, ingen ser att jag är trasig. Jag kan hålla med om det låter fett dramatiskt, men hur ska jag annars beskriva mina sår som jag har men inte syns? Det enda fysiska du ser utanpå är att jag har påsar under ögonen som har en mörk skugga under sig, svullna ögonlock och att jag har lagt på mig pyttelite extra vikt gentemot hur jag såg ut innan. Alltså är det orättvist hur mitt psykiska mående reflekteras fysiskt, alltså känner jag att jag alltid måste bevisa för andra att jag mår dåligt.

För att återkoppla till titeln vill jag berätta att idag gick jag på en promenad ute i skogen och vid ett ställe, där det är som längst ifrån till andra hus, stannade jag till och började gråta. Jag stod där i säkert 20 minuter och bara grät. Tillslut var det ändå något som gjorde att fötterna började röra på sig igen med sakta och försiktiga myrsteg. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag kom hem.

Jag hoppas på att jag framöver ska kunna skriva om sånthär utan att behöva tänka två gånger, eller hur ni som läser detta ska reagera. För det här är min blogg och den är också till för mig, en vägg att kolla tillbaka på för att komma ihåg och för att kunna utvecklas. Om du nu tycker att ämnet blev för tabu för dig hoppas jag att du kommer orkar läsa vidare på min blogg för att skapa en föreståelse, annars kanske inte detta var rätt för dig.

Vi hörs!

Likes

Comments