Det blev inget inlägg igår, det var helt enkelt för mycket känslor som svallade upp när det var dags att börja skriva. Känslorna går som i en berg och dalbana och man kastas mellan hopp om framtiden och förtvivlan för det man har ställt till med. Hur mår min familj och sambo? Finns dom kvar när jag kommer hem igen? Osäkerheten är total. Givetvis vet jag innerst inne att dom kommer finnas kvar vid min sida men osäkerheten ligger ändå där naggandes på nätterna. Är det något dom bara säger för att inte göra hela situationen ännu värre? Nej. Jag tror egentligen inte det men tankarna finns där ändå helt oundvikligt. 

Gårdagen handlade mycket om reflektion. Reflektion över livet som fanns innan spelberoendet..livet som har tagit mig hit till här jag är idag, bortsett från själva spelandet. Vad har det funnits för punkter i mitt liv som har påverkat att jag en gång i tiden fick upp ögonen för detta djävuls spel om pengar? Det är nog en fråga som länge kommer förbli obesvarad men jag hoppas att jag tillslut närmar mig ett svar.

Ringde hem till min sambo igår kväll för första gången sedan crashen i måndagskväll. Det blev ett väldigt jobbigt samtal, trots att man vet vad man har ställt till med och hur lång resan framöver kommer vara så går det inte förbereda sig på känslorna som kommer så fort jag pratar med mina nära och kära som finns där hemma. De säger att de både känner ilska, ledsamhet, kärlek och stolthet på samma gång. Ilska för det man har gjort, ledsna för att man inte har vågat säga något och för att man har ljugit så otroligt mycket, kärlek till mig och stolthet för att det nu en gång för alla får vara nog. Mina vänner vet ännu inte vad som har hänt, varken kring att jag är spelberoende eller att jag är iväg på behandling för detta. Tankarna flyger omkring i huvudet då jag imorgon eventuellt ska skriva ut på Facebook vad som har hänt och var jag befinner mig...allt för att slippa dölja eller fundera på vad alla säger hemma i staden. Kommer från en relativt liten stad så när det väl slås i den stora djungeltrumman så är snacket igång och alla skvallermänniskor som inte har någonting annat för sig hittar på sina egna historier om vad som har hänt...då är det bättre att jag själv lägger ut sanningen.

Tänkte nu tar er tillbaka till första gången mitt spelberoende kom fram och som jag på allvar själv fick upp ögonen för vad jag höll på med. Jag var 22 år och mitt liv snurrade på otroligt bra. Jag jobbade för fullt, hade sambo och hade fullt fokus på att söka in till sjuksköterska. Jag har egentligen inget svar på när jag för första gången valde att spela på nätet eller när de blev sådana summor att det inte går att kalla det något annat än spelberoende. Jag kommer ihåg att jag så fort min och dåvarande sambons hyra och räkningar vara betalda så tömde jag mer eller mindre mitt bankkonto varje gång. Ungefär i samma veva så fick jag också ett större försäkringsbelopp för en skada utbetald och även de pengarna försvann sakta men säkert till spelet. Det var inte lika aggressivt då som det varit nu de sista gångerna, men däremot la jag nog ner minst lika mycket tid på spelet. Det skedde i största hemlighet när jag var ensam hemma, satt på toaletten, var påväg till träning, efter träning, i bilen...ja egentligen varenda lediga minut tillägnades spelet i hemlighet. Tillslut hade alla försäkringspengar tagit slut och även pengar som morsan och farsan hade sparat till mig som fanns i fonder...även dessa tog jag och tömde. Paniken började närma sig mer och mer när jag märkte vad jag hade ställt till med och redan här tappade jag verklighetsuppfattningen kring pengars värde. Inte för att jag lekte något lyxliv vid sidan av eftersom varenda krona gick till spelet utan snarare tvärtom...jag fick dåligt samvete om jag gick och köpte en skjorta som kostade 1000:-, men jag kunde utan tvekan sätta in 2000:- på ett spelbolag och spela bort på 30 minuter, det kändes helt logiskt i det läget.

När jag tillslut hade spelat bort nästan varenda krona som jag hade på mina sparkonton och på mitt kort fick jag panik..jag började i hemlighet jaga lån.. precis varenda lån jag kunde få tag på. Det började med ett enda. "Jag ska ju bara dubbla pengarna och sen betala tillbaka lånet inkl. räntan". Sedan förlorade man pengarna direkt och man tog ytterligare ett lån. Det gick ju så snabbt och smidigt och ingen behövde få veta..jag skulle ju bara vinna tillbaka den situationen jag satt mig i och sen aldrig mer spela igen. Även de pengarna förlorade jag och så rullade det på! Har alltid haft otroligt tajt kontakt med både familj och vänner men att berätta var aldrig ens något alternativ. Jag visste ju knappt själv vad det var som höll på att hända. Tiden gick och tillslut ville ju alla bolag jag lånat av ha tillbaka sina pengar! Man blev expert redan då på att dölja, jaga brevlådan och hitta på ursäkter för eventuella brev som min sambo väl hittade. Jag hade ju inga pengar så jag kunde ju inte betala tillbaka ett enda av dessa skit lånen som tagits och paniken närmade sig sakta men säkert för varje dag. Tillslut tyckte man att det kändes ju logiskt att lösa detta, givetvis på ett så enkelt sätt som möjligt. Det var så man funkade i huvudet då. Så istället för att berätta började jag låna på min sambon namn. Vissa lån gick direkt till att betala tillbaka vissa andra förfallna som hotade med kronofogden. Vissa gick direkt in till spelbolagen och ja...givetvis förlorades även dessa pengarna tillslut. Det började där och då ramla in brev och sms till min sambo om att det hade tagits kreditupplysningar på henne och det var då jag visste att bubblan håller på att spricka och att kaoset var påväg. Hon polisanmälde upplysningarna och lånen som bedrägeri och allt kom närmare och närmare en stor crash. En kväll, efter ett drygt år från första lånet, när jag inte klarade leva i lögnen eller detta inre kaos längre...när jag visste att min sambo snart skulle få reda på sanningen antingen via banken eller via polisen så skrev jag ett långt brev. Hon var på träning och jag var hemma i lägenheten alldeles själv. Jag tog fram ett papper och penna och skrev..jag skrev och jag skrev..jag visste inte var jag skulle börja och raderna bara fortsatte och gråten sprutade. Tillslut tror jag knappt att man såg vad det stod på pappret av alla tårar som runnit och smetat ut bläcket.

Efter jag skrivit färdigt brevet la jag det fullt och synligt i hallen i lägenheten, satte mig i bilen och bara körde runt. Runt, runt, runt och runt. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och tillslut orkade mitt huvud inte ens att köra längre så jag parkera bilen mitt på en parkering, bara väntade på att någon gång kommer någon anhörig eller familjemedlem att hitta mig.. jag hade ju nu erkänt och lagt alla korten på bordet!

Tillslut märker jag hur min bildörr öppnas och min storasyster står där. Hon kramar om mig så hårt att jag håller på att spricka och jag kommer ihåg att jag önskade att jag där och då ville få vara kvar i den famnen i all evighet...därefter tog början vid av att lösa alla mina skulder jag hade dragit på mig..samt början på mitt spelberoende hade tagit vid!

Jag kommer imorgon att närma mig tiden som var efter crashen och hur mina anhöriga, familj och sambo tacklade hela situationen. Även hur vi där och då löste hela härvan som jag hade satt mig i. Det kändes precis just då som att det var de värsta som hade hänt i hela mitt liv och det var det nog just då...men...om jag då bara hade vetat vad jag skulle ställa till med under mina nästkommande 6 år, alltså fram tills i måndags!

Idag firar jag också min första vecka som fullkomligt spelfri för resten av mitt liv.

Likes

Comments

Det här är då mitt första inlägg på denna blogg. Jag är alltså 29 år och en helt vanlig kille. Haft en otroligt kärleksfull uppväxt med både föräldrar och syskon som jag haft en fantastisk relation till. Alltid haft mycket kompisar och stort umgänge och livet har under hela uppväxten verkligen legat på ett silverfat och väntat på mig...men där någonstans är det någonting som har gått fel! Jag vet egentligen inte till helt hundra procent vad jag vill uppnå med denna bloggen men antagligen är det en blandning av att få skriva av mig tankarna samtidigt som jag hoppas jag kommer kunna hjälpa andra personer som sitter i klistret med spelberoende att faktiskt ta tag i sitt spelberoende...eller kanske drabbade anhöriga kommer hitta lite tröst och ev. någon liten förståelse för vad det är som sker i en spelberoendes hjärna.

Tänkte att jag nu såhär i mitt första inlägg ska sammanfatta mitt vuxna liv som spelberoende väldigt kort och sakligt. Jag har haft ett spelberoende sedan jag var 22 år och första gången jag ertappdes med det var när jag var 23 år. Eller ertappades..tillslut klarade jag inte hålla det hemligt längre så jag skrev ett långt brev till min sambo och flydde. Därefter blev det ett stort sökpådrag från familj och tillslut hittades jag. Historien återupprepade sig med nästa ertappning omkring något år senare. Då fick dåvarande sambon nog så hon tog sina saker och stack, helt förståeligt på ett sätt. Särskilt i den åldern men jag hade ändå önskat att jag hade fått tid att få förklara. Sedan var jag spelfri i ytterligare en 8-9 månader och därefter började det igen...mina föräldrar upptäckte att något inte stod rätt till och bubblan sprack ännu en gång med en ny "crash". En crash är alltså när hela tillvaron faller ihop, livspusslet fallerar och man ser där och då ingen utväg på vad man har ställt till med. Därefter hade jag min längsta spelfria period som varade i strax över 1 år. Därefter satte det igång ÄNNU en gång när man tror att man hade kontroll. Grannarna ringde tillslut min syster om massa oöppnad post i brevlådan (så avtrubbad blev man alltså av spelandet) så min familj visste då precis vad det hela handlade om. Jag blev ännu en gång livrädd för det som jag visste var påväg att ske...jag satte mig då i bilen, körde rakt ut i skogen och bara satt där. Jag minns än idag vilken låt som spelades på radion när jag satt där helt själv och tankarna bara flög omkring i huvudet....Whitney Houston med "And IIII will always love yoooooouu...". I detta skedet hade jag träffat ny sambo som nu var med för första gången vid en crash för mig, och hon visste inte ens i detta skedet om att jag tidigare hade haft ett spelmissbruk. Härefter började livet att bli riktigt riktigt bra och jag var där och då helt övertygad om att jag aldrig, aldrig, ALDRIG NÅGONSIN igen skulle röra något som hette spel om pengar. Men återigen föll man dit...men denna gången har jag gett mig fan på var den sista i hela mitt förhoppningsvis långa liv!

Den sista riktigt stora "crashen", när bubblan sprack inför sambo och familj, var i måndags kväll. Det kändes där och då som att hela jag, mitt liv, sambo och även min familj och syskon gick i spillror. Jag bröt fullständigt ihop och det blev en total kollaps i både min kropp och hjärna. Därefter blev det akut bli in till rättspsyliatriska akuten för en natt för att därefter åka iväg för behandling måndags förmiddags.

Så jag för alltså nu behandling för för mitt spelberoende och jag kommer för varje inlägg framöver att närma mig min livshistoria för varje dag och jag kommer försöka att uppdatera bloggen med nya inlägg för varje dag. Det kan låta här ovan som att det ändå har gått "rätt bra för mig" med relationer och familj m.m. och så är verkligen inte fallet. Mina senaste 6år har bestått i av en ständig kamp om förtroende, vilja, bestämdhet, kärlek, gråt, ilska och alla andra känslor man bara kan tänka sig...och jag tror att mina anhöriga har upplevt precis samma helvete. 

Det är alla dessa känslorna som jag med denna bloggen kommer försöka belysa...hur mina dagar nu påväg mot friskhet ser ut samtidigt som jag vid varje inlägg kommer försöka att lägga in en liten del av min historia bakåt i tiden. Det har varit oerhört långa, jobbiga, kämpiga och tuffa 6 år tillbaka som har stått mig ett oerhört dyrt pris på många olika sätt som jag nu en gång för alla ska se till att få rätsida på. Följ görna med på denna resa och sitter du själv i klistret just nu så hoppas jag att denna bloggen ska ge dig styrka att ta itu med problemet. To be continued.......

Likes

Comments