Nyår snart, 2017 snart över och 2018 snart här
REDAN
Åren går verkligen fortare och fortare
Känner som att jag nyss gick på sommarlov. Men snart gör jag mitt gymnasieval. Och när jag tittar tillbaka så har detta varit ett av mina bästa, men samtidigt sämsta året i skolgången. Våras var betygen i höjd, nu vet jag inte vart dem är. Som jag har mått. Fått fösta ätstörningen och fösta panikattacken. Blivit förråd, nedtryckt och galen. Blivit kär och glömd. Trott på personer som sedan gjort så illa... igen.
Har lärt mig så mycket om livet.
Personer som man inte litade på, som förändrades, som sen föll tillbaka till sin ursprungliga plats.

Men det som varit väst är familjen. Den älska de, underbara och västra familjen man kan ha.
En 10 åriga lillasyster ned astma, allergier och nu ångest.
Ens sjuka pappa dom inte förstår och gör allt värre än det redan ör
En mamma som försöker allt vad hon kan och är i botten
Och stakars lillebror som får ta skit från alla oss
Och så jag..
En tonårig tjej som är förvirrad, galen, knäpp, vanlig, gått upp och ner i vikten utseende och humör. En vanlig tonårig i en sjuk familj

Och vet redan nu vad mitt nyårslöfte är..
Att lyckas överleva ennu ett år
I denna galenskapen

Hej då från mig för detta året

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Lördag Eftermiddag

Sitter och slår in pappas farsdag presenter då hon jag skrev om i ett tidigare inlägg, snapar. Hon är vän med oss igen och jag tror det är mer än så mellan oss. Hon frågar iallafall vad jag ska göra ikväll och jag säger inget speciellt. Då säger hon att hon och min bästis ska nog hitta på något och undrar om jag vill vara med. Men jag känner inte för att köra min EPA, 2 mil på kvällen, och fira fars dag dagen efter. Så jag säger att jag inte får åka iväg. Hon säger att det är lugnt och att de andra ändå inte kunde.
Men så typ 1 timme efter detta hade hänt så ser jag att hon i denna texten, min bästa kompis och en till kompis har träffats. Och då känner jag liksom att jag blir dissad. Jag vet att jag sa att jag inte ”kund” träffa några ikväll men faktumet att hon hade sagt att det inte skulle bli något, svider så hårt i hjärtat. Vet inte hur jag ska agera då detta blivit en vana

Likes

Comments

Hej på er!
Jag har en "kompis" som jag känt hela mitt liv men jag fattar henne inte. Vi var bästa kompisar tills vi gick i 3an. Då började hon helt plötsligt hata mig. Sen dess har hon hatat mig. Tills i år. Vi började skolan och jag tänkte ge henne en andra chans för jag trodde hon hade förändras, och vi var liksom i samma tjejgrupp. Så jag hav henne chansen att visa att hon hade ändrad sedan mellanstadiet. Men det ångrar jag idag. Till enbörjan gick det jättebra. Tills hon "tog" min bästa kompis igen... Dem började vara med varandra hela året och jag hamnade utanför igen. Hade verkligen igen.. Men i slutet av 8an så sårade hon min bästis som hon hade gjort med mig. Så hon hade inte förändras och jag undrar om hon inte har något JÄTTE stort problem med mig. För att så fort jag hittar någon å vara med så kommer hon, som en Queen och tar dem, och jag blir lämnad ensam. Och sedan så har hon tagit bort hela kompisgänget på Snap. FÖRUTOM min förra bästis. Som hon tog då i 3an och haft sen dess. Och jag vet inte hur många gånger hon har sårat henne(min förra bästis) och grälat med varandra. Och jag vet inte hur många gånger jag har ställt upp för min förra bästis, i hopp om att vi skulle kunna bli vänner igen. Men efter en vecka är det tillbaka som vanligt. Min "kompis" och min förra bästis är bästa vänner igen och jag är ensam igen.

Så nu ber jag er som läser om hjälp. Hur man ska förklara för min förra bästis att "kompisen" inte är bra för henne för hon har blivit sårat flera gånger. Men också förklara för "kompisen" att jag och resten av gänget inte vill vara vän med henne längre om hon inte skärper sig och börjar bete sig som man ska. För vi vill inte bli sårade mer. Att det inte är bara hon som har det svårt i livet. Att vi inte kan ta bort våra problem bara för att hon mår lite dåligt. Att hon får förstå att om vi ställer upp för henne så får hon ställa upp för oss. Och allt annat.
Så SNÄLLA hjälp mig:)(

Så hörs vi:)))

Likes

Comments

Hej på er!

Att träna är något som jag tycker är roligt. Men då ska det vara i en grupp, där man gör allt tillsammans. Och därför hatar jag att vara med i mina sporter. För att man måste själv hålla igång sej på fritiden när man har paus ifrån sporten. Och att komma iväg för att t.ex. springa måste mina föräldrar tvinga ut mig för att jag gillar inte att göra saker själv. Men att de tjatar gör allt bara värre

Jag går i fotboll och handboll. Och har gjort det nästan hela mitt liv. Enda stunden jag inte gjorde det var när jag gick i 6:an och måtte så sjukt dåligt så jag tog en paus. Och att börja igen var härligt, men samtidigt jobbigt. För när lovet var igång, man hade fått en bra kondition och koordination, så kom uppehållet. Och där rasar allt.
Jag kan utföra allt, men jag orkar inte ta steget till att göra det. Så jag står där med mamma och pappa skällande på mig för att jag inte har gjort styrkan eller sprungit under veckan, som blir till veckor, och sen börjar det igen, och då börjar jag om från början då jag inte tagit steget till att stängt under uppehållet, medans de andra gör allt lätt som en plätt.

Så där jag står jag nu, i sommaren, och orkar inte ta steget för att röra på mig

Likes

Comments

Hej!

Min kropp... det är en sak jag har haft svårt att älska i hela mitt liv. Och ibland går det det bra, men oftas sämre. Så idag tänkte jag berätta delar av min kropp som jag inte tycker om.

Magen: Det är nog den mest självklara saken eftersom jag typ bara skriver om den. Men jag tycker att den är för stor, och jag vet andra tycka samma sak.

Armarna: Dessa är för runda, fettet hänger och man ser inte konturer som andra har.

Låren: Jag vet inte hur jag än försöker, så är dem alltid ihop. Dem är för stora när jag sitter så ser dem ser ut som ett par elefantlår.

Hakan: Ibland är den mindre, och ibland ser det ut som att jag har dubbelhaka utan att jag ens försöker göra det.

Hoppas vi hörs igen..

Likes

Comments

Hej på er!

Anledningar till något... Det har jag många. Men en av den jag använder mest av allt är till varför jag ljuger, speciellt om hur jag mår. Här på bloggen så berättar jag hur jag mår, hur jag ser på saker men också en massa som jag inte vågar komma ut med. Ifall någon skulle få reda på vem jag var i det "verkliga" livet. Och nu ska jag berätta några anledningar varför jag inte berättar hur jag mår, varför jag inte brydde mig om läxorna eller det andra sagt till mig att göra.

Jag säger alltid till mig själv "det kan jag göra sedan" det gamla vanliga. Men så blir det ju såklart inte utan det blir oftas bara värre.

Jag är sönderstressad! Jag orkar helt enkelt inte ta itu med saker längre. Jag bryr mig inte att engagera mig om saker som är viktiga. Som att plugga till ett stort prov, så att när man sitter där på provet så svarar man knappt på hälften av alla frågor. Och detta gör mig må ännu dåligare. Då jag alltid varit en toppelev. Men nu så börjar de fråga vad den tjejen som pluggade, som engagerade sig på lektionen, som alltid fick högsta betyget i allt. Men jag vågar inte berätta varför...

För att om jag nu skulle berätta så måste jag ju fixa det. Och jag gillar inte att människor försöker få mig må bättre, som försöker att hjälpa mig. Men speciellt att jag själv måste säga det. Att jag måste säga att jag mår inte bra, att jag mått såhär länge men att det är nu det har brustit.

Och när någon försöker hjälpa mig.... så blir det alltid vara värre.


Likes

Comments

Hej på er!

Under de snart 15 åren jag har levt så har jag fått vissa ärr i livet. Att livet är inte en dans på rosor och man blir förrådd.... av alla. Så jag tänkte dela med mig av mina värsta ärr.:

• Min bästa vän lämnade mig för en annan, min förädare i hela livet som gjorde samma sak mot mig innan.
• Det är bättre att vara tyst än att säga vad man vill. Då kan man undankomma andra ärr.
• Att vara i mitten och höra vad alla tycker om andra och måste hålla med bara för att inte bli utströdd igen.
• Ingen har genomgått den smärtan och besvikelsen som jag har.
• Pappa är inte den jag önskar han var.
• Livet som storasyster är att ta alla snällt för dem andra.
• Skolan kan rädda en från familjen.
• Hemmet kan rädda en från skolan.
• Rummet och hörlurarna räddar en från allt.
• Aldrig berätta ens hemligheter, det kan bli någons annans missiler.
• Vänner kan både rädda en, Men också göra allt värre.
• Att berätta, är värre än att hålla det hemligt och gråta.
• Mina åsikter är mina.
• Ord följer en inte en dag, utan hela livet.
• Le bland folk, gråt i sängen

Likes

Comments

Hej på er!

Förlåt för att jag inte har skrivit på evigheter. Men det är bara för att jag har helt tappat min lust att gör saker och slutföra saker.
Och ställde mig nyss på en våg, på evigheter, och det visar sig att jag har gått ner i vikt, snart 4 hela kilon sen i höstas. Och detta betyder jättemycket för mig då detta är det jag mår sämst över. Men nu börjar jag änklingen gilla min kropp lite mera.


Sörjer extra mycket nu för att den bussolyckan som hände i Söndags, den bussen med b.l.a. 52 elever från Ängsskolan i Skene, är nära mig. Jag bor i samma kommun och vet några som var med på bussen. Och tanken vad alla dem från bussen har behövt se, höra och känna har verkligen insätt att livet kan helt plötsligt vända och ja..

Får se när nästa inlägg kommer. Men lovar att det blir:)

Likes

Comments

Hej på er!

Jag har vissa "fel" som jag tycker. Men jag vågar aldrig berätta någon om dessa "felen", utan jag brukar bara sätta på mig en fejkmask, som om allting vore bra, och fortsätta i livet. Men nu på sistone så har jag märkt att detta händer allt oftare. Och ni tycker säkert att detta är inga "fel", att detta är helt normalt och att ni har gjort detta länge. Men det är det att detta har kommit det sista halvåret, och jag gör inte det en gång i veckan, utan jag kommit på mig själv göra detta typ varannan dag nu. Och det kan vara alltifrån att jag inte äter på en hel vecka, till att jag kommer på mig själv nypa mig såpas hårt, så att naglarna har grävt sig in under min hud. Och det värsta är att jag vågar inte berätta detta för varken mina bästa vänner som också har det svårt, eller någon vuxen. Bara för att alla tror att jag är en som tursam tjej som kan åka på semester, som har bra betyg i alla ämnen och som har en familj.

Men i faktum så är det så att jag får ryck över typ en sak som jag inte är nöjd över, jag jag mår skit over hur jag ser ut och över min familj jag har, jag gråter minst en gång per dag och att jag inte koncentrerar mig längre på lektionerna. Och jag har mina arningar om varför jag mår som jag gör men det orkar jag inte ta nu. Så jag tänkte förklara några av de sakerna som jag gör.

När jag blir arg så gör jag nog inte som dem flesta, utan jag får ett "ryck" när jag väl är ensam. Och då vill ingen vara nära mig. Jag brukar ta en speciell kudde som jag har gjort själv, slå den så hårt jag orkar mot en annan kudde, bita den, försöka riva isär den och bara ta ut all min ångest, all min ilska och all min sorg på den kudden. Och detta brukar hjälpa. Och om inte det hjälper, så sättet jag på musik och gråter i en kudde.

På lektionerna så brukar jag jobba, jag brukar vara en som som hänger med och jag brukar vara en som som får bra betyg på lektionerna. Men nu på sistone så har jag bara gett upp. Jag engagerar mig knappt, pluggar inte, lär mig inget och det känns som jag inte kan något längre.

Likes

Comments

Hej på er!

Jag mår inte så bra nu och det är därför jag inte lagt upp något på ett tag nu. Jag har ångest och mår skit över hur jag ser ut och hur jag beter mig och ja... som jag är som person över huvud taget. Och över att dem valen som jag gör känner jag mig trygg i först, men att sedan se att andra som gjort samma sak, har valt en annan väg och fått ett annat resultat trycker ner mig ännu mer. Som att jag har skaffat glasögon nu, men sedan såg jag andra som också hade gjort det. Och att dem valt pilotglassögon då det tydligen är "inne". Men att jag valde ett para andra som liknar pilotglassögonen, men de går inte ner liga mycket och dem är tjockare på sidorna. Och detta gjorde mig må skit. Detta är igenkligen inget nytt för mig då jag har tyckt ner mig sjelv hela mitt liv. Och jag har aldrig haft någon att prata med. För mina föräldrar gör det bara värre, mina kompisar vågar jag inte prata med och jag klara bara inte av att erkänna att jag mår skit. Så hoppas ni förstår och förlåter mig ifall jag inte lägger upp något på ett tag nu och att detta inlägget var dystert och bara handlande om mig.

Hoppas ni förstår så hörs vi :)

Likes

Comments