Jag behöver orden som mest när jag behöver tröst. Som en filt som inte tar bort sorgen, men som får den att stanna utanför. Den må stå precis utanför min dörr ibland, men orden gör att de inte når lika långt. Till ringklockan, men sedan får det faktiskt vara nog. Tack för besöket, men du borde nog gå nu.

Jag mår så bra, och det märks, för jag skriver så lite. Den här sommaren har jag varit så upptagen med så mycket annat roligt, glatt, behagligt, bubbligt och fantastiskt. Den här sommaren har sprungit iväg, och jag är så innerligt tacksam för att jag har lyssnat på min kropp och tagit en lugn sommar. Jobbat och jobbat och bara spenderat tid med människor som får mig att må bra.

Har träningsvärk i leendemusklerna, brunbränd rygg efter de få soliga dagar som kommit och gått, ätit god mat, skrattat, umgåtts mängder med människor jag saknar allt för mycket annars och andats frisk luft. Skogspromenader, shoppingturer, vinkvällar och alkoholfritt bubbel. Lite av allt, som får mig glad.

Många människor påstår att sommaren regnat bort, men det blir inte mer än man gör det till. Även regniga dagar kan innebära underverk och bjuda på fantastiska äventyr. Nya kontakter har skapats och nya minnen likaså. Trots att det regnat en del dagar. Sådant väntar inte på sig till soliga dagar. Inte livet heller. Det bästa som går att göra är att skratta även i regn och glädjas över sol. Live blir faktiskt inte roligare än man gör det till, och just nu verkar jag ha blivit väldigt duktig, eller väldigt tur, på att ha det roligt.





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag är jag glad för att solen skiner och det är det enda jag kan tänka på.

Under några månader kunde jag se en fin himmel och avundas de människor vars glädje trillade in enbart på grund av det fina vädret. Oförståelsen jag kände, inför att det en dag skulle vara jag som satt där och bara mådde bra och inte hade några smärtor inombords.

Tyckte att det verkade så lättsamt, så vardagligt att se fint väder och inte sakna något, inte känna någon smärta. Bara glädje över en sådan sak, som att vädret var fint.

Idag är jag en av dem. En av de som ler och blundar en kort sekund när solen skiner i ansiktet. Som känner inget annat än den innerligaste sortens lycka, den där som bara uppkommer när allt i livet och perfekt och ingen fattas i hjärtat. Den sortens lycka som bara uppkommer när det inte existerar sorg i livet. Som sitter i solen och fnissar högt när någon bredvid mig säger något roligt till mig och i huvudet finns bara solen och de jag skrattar med och hur fint det är när snö glittrar.

Och jag är så rädd att det en gång ska komma en dag när jag ser alla som solar och avundas de som inga smärtor har medan jag går sönder igen.

Likes

Comments

- Ett badkar att bada med bubblor i

- Vardag med en släng av glitter

- Dricka en bubblig drink och skratta med bästa vänner

- En hund som är min och viftar på svansen när jag kommer hem, som springer mot mig för att möta mig

- En lägenhet med högt i tak och stora, gamla fönster som jag kan inreda just precis såsom jag vill utan begränsningar

- Leva livet hållbart

- Åka på roadtrip med människor som spelar roll och stanna vid fina ställen med magisk utsikt som tar andan ur en

Ibland, ja väldigt ofta på sistone, skriver jag ned sådana här saker. Ofta vardagliga situationer, för att inte glömma bort att uppskatta det fina i vardagen. Jag har glitter i vardagen, häromdagen drack jag och mina bästa vänner bubbliga drinkar och skrattade och jag lever livet oerhört hållbart just nu men det är så obehagligt lätt att glömma det som finns i jakten på nya saker. Jag har så mycket och jag är rädd att rusa på och glömma uppskatta alla vardagliga men högst fina saker.

Likes

Comments

Jag har aldrig tyckt om nyår. Det är först nu det slagit mig att det troligtvis beror på att jag inte tycker om att saker kan eller ska ta slut. Jag är inte bra på avslut eller att förlora saker eller människor. Däremot är jag bra på andra saker, exempelvis på att börja om och nya starter - det har jag upptäckt går väldigt bra.

Men jag gissar på att det är därför jag inte tycker om nyår. Särskilt inte i år. 2016 började lite skakigt, men det har visat sig bli mitt bästa år någonsin efter bara någon månad - och det har varit ett väldigt lyckligt, glatt och härligt år överlag. Jag har lärt mig vad som är viktigt för mig, och att jag själv också är viktig och framförallt har jag lärt mig att leva hållbart. Leva på ett sätt som gör mig lycklig, inte stressar sönder mig och som får mig att må bra. Jag antar att jag har hittat en bra balans som gör livet behagligt och lätt att leva.

2015 kändes det enbart skönt att bli av med, men jag ville inte att 2016 skulle ta slut. Jag vet att det är fånigt, jag vet att det bara är på pappret och att inget behöver ändras - men jag tänker mycket på hur 2017 kommer att bli. Kommer det att bli lyckligt, glatt och behagligt det också? Eller kommer det att bli ett år där hela livet vänds upp och ned och aldrig blir detsamma? Det finns så mycket saker som är opåverkbara och det skrämmer mig att inte veta vad som kommer att hända. Försöker dock tänka på alla roliga saker som också kommer att hända, så mycket härligt och glatt och allt sådant jag tycker om. Allt sådant kommer ju också att finnas och jag får glädjas och se fram emot det. Det är alltid bättre att ha varit glad i onödan än att ha ältat i onödan, visst?

Likes

Comments

Läste någonstans att kärlek definieras utav hur man själv älskar andra. Att kärlek är hur den enskilde agerar kärlek mot andra. På samma sätt som det utövas liksom.

Är inte det ganska fint ändå i all sin enkelhet
Man vill bli älskad lika mycket och på ett liknande vis, som man älskar själv.

Likes

Comments

Kämpade så länge för att komma tillbaka till den jag varit

Tills jag insåg
Meningslösheten att kämpa för att komma tillbaka till något redan upplevt, någon som jag redan varit, när det finns så mycket mer roligt och spännande oupptäckt som väntar just kring hörnet. Det fungerar inte att backa då. Det blir inte lika roligt.

Likes

Comments

Jag drömmer väldigt mycket nuförtiden. Det är en av mina favoritsysslor. Att drömma om min framtid, ofta om den dag då jag har allt jag drömmer om idag. Min egen familj. Han som jag aldrig slutar vara kär i - och han som aldrig slutar vara kär i mig. Två barn, en hund som studsar runt fötterna. Ett hus med trädgård och minst ett stort lummigt träd som ger en del av trädgården behaglig skugga och fina buskar, rabatter och en farstukvist. Ett jobb inom den bransch jag utbildar mig inom som utmanar mig och där jag aldrig slutar lära mig utan konstant utvecklas. Drömmer om resor, möbler och saker. Längtar så innerligt efter människor som inte finns i mitt liv än, men som förhoppningsvis kommer att finnas i mitt liv när det är dags.

Tills dess tänker jag skratta. Leva livet just precis såsom det är NU, för det är vad jag har nu som kommer att leda mig till allt det jag drömmer om i framtiden. Det är också viktigt att komma ihåg att allt det jag drömmer om, även innefattar allt det jag har idag. Mina bästa vänner. Min familj. Min lycka. Min energi. Glädjen i vardagen.

Det är också viktigt att stanna upp och minnas att mycket av det jag har idag, är det jag alltid drömt om. Att inte glömma bort det i jakten på något annat.

Likes

Comments

Blickar som viker undan av rädsla för att bli sårad, trots att de kommer från två vanligtvis självsäkra och trygga personer. Ord, meningar och blickar som säger allt, men som den andre aldrig vågar tro på. Vänner som uppmuntrar, försöker och uppmuntrar, men möts av skakande huvuden och en stark röst som egentligen är ganska svag men som säger "det är inte en bra idé" och går åt andra hållet för att det är lättast så. Kyssar när ingen ser och en hand på ett lår för en stund.

Två personer, mittemot varandra, helt ensamma fast inte alls ensamma för de är tillsammans, fast inte tillsammans utan bara på samma ställe, samma plats, samma känslor men där en ändå alltid backar. En kväll, en stund, som egentligen skulle kunna få existera för alltid, men som bara blir en kväll istället för resten av livet för att det blir komplicerat på andra vis. Två personer, som kanske vill älska varandra men som aldrig någonsin kommer att våga.

Är inte rädsla för kärlek och obesvarad kärlek en av de mest sorgliga och onödiga känslor som finns.

Likes

Comments

Det är så konstigt.

För sex månader sedan fanns det någon, som blev lite grann. Inte viktigast, inte essentiell på något vis. Bara lite viktig sådär. Jag skulle inte bli kär. Jag var i samma sits som nu. Livrädd för att bli kär. Kärlek förknippades med ord som avståndstagande och att backa. Det var allt jag gjorde då, och allt jag fortfarande gör även om det var något med honom. Han fick mig att eventuellt börja tänka att någon gång kanske jag törs igen.Inte då, inte nu. Men det är något fantastiskt med fjärilar i magen och någon som säger "jag har saknat dig", som håller om en om nätterna och som bara finns där. Som är fin, charmig och rolig.

Jag är inte ledsen på något vis och var det inte då, men jag håller avståndet. Tänk på avståndet mellan kärlek och smärta, precis som "tänk på avståndet mellan tåg och perrong vid avstigning", det ena delvis beroende av det andra. Du kan inte ens kliva ut på en perrong om du inte nyss åkt tåget.

Jag backar och backar och backar och vill inte hamna på den där jävla halkiga perrongen igen, så jag sätter mig inte i den situationen igen. Jag är inte redo, jag orkar inte engagera mig i något förhållande för det är så krångligt och mycket lättare att vara själv.

Så tog sommaren slut och vi likaså, jag åkte upp till mitt liv och han stannade kvar och levde sitt och det var så fine. Jag ville inget annat och jag är lyckligast såhär. Men så hörs vi av igen, och efter att vi skrivit i några veckor kom det där jag var så rädd för. Han skickar en helt vanlig snapchat. Men det är inte en vanlig snapchat för det är ett hjärta i slutet.

Jag fick panik, svarade inte ens. Vi har inte hörts sedan dess. När en av mina bästa vänner här frågar om jag kommer träffa honom när jag åker hem för julen skakar jag på huvudet. Kommer upp med tusen anledningar till att vi inte ska ses, och det är så konstigt, för alla anledningar stämmer, men mest stämmer det faktum att jag inte orkar försöka och även det faktum att jag trivs utmärkt på egen hand och det nämner jag inte ens. 

Varför nämner jag inte det? Att jag är komplett och lycklig på egen hand, att jag inte vill träffa honom för att det är för komplicerat och lättare att hålla mig lycklig utan honom. Att jag inte vill bli kär och därför bör jag inte träffa honom mer. Det är så konstigt och märkligt och jag vet inte ens. Framförallt är det okej. Var sak har sin tid och jag hade tidsbestämt vår tid redan från början. Glömmer aldrig bort att tänka på avståndet mellan tåg och perrong redan innan jag kliver på.

Likes

Comments

Jag funderar så mycket på livet just nu. Små saker i livet. Det fina med morgnar med en rosa himmel och händer som värms i stickade vantar som är lite för stora. Stora halsdukar och snöknaster under skorna på en morgonpromenad. Sitta på föreläsningar och glädjas åt att saker och ting, även de en gång sorgliga, blivit just precis som de blivit. Att jag hamnat just precis där jag är. Finner mig själv sitta på en föreläsning om ett intressant ämne med mina bästa vänner vid min sida och med ett ständigt leende inombords. Små saker, som bildar just precis det liv jag lever, just precis det liv jag drömt om i så många år.

Det handlar om att hitta hem på något vis, i sin vardag och bara. Vara nöjd. Glad. Lycklig, ni vet.

Likes

Comments