Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och sov påverkar även dem! Barn är mycket mer lyhörd än man anar! Detta slog mig som en blixt från en klar himmel när jag stod i affären härom dagen och tänkte "när hörde jag dem tjata sist om en glass, godis eller chips..........". Till helgen köper vi det så att det finns hemma men det är inte mycket som äts och detta fick mig att tänka några varv extra!

 

Innan jag förändrade min livsstil så var trösten när jag mådde dåligt, var ledsen eller helt enkelt kände för det godis. Jag hade alltid ett skåp där det fanns godis i fall att jag skulle behöva detta och det var alltid påfyllt. Nu när jag ser i spegeln inser jag att jag mådde ännu sämre när jag tryckt i mig detta. Samtidigt som vi hade rutiner här hemma så hade vi inte det när det gällde mat. Mina barn har alltid fått mat och inte gått hungrig men vi åt när vi var hungrig helt utan rutin eller så. Inte undra på att vi var 4 st här med ett himla humör så det kändes som fönstrena skulle åka ut ibland ;). Vårat blodsocker måste ju ha åkt berg-och-dalbana.

 

Jag trodde inte att barnen var medveten om mitt sätt att äta - jag gjorde det ju ändå när de låg och sov. Idag vet jag bättre. Egentligen borde jag ha vaknat upp redan de gånger som jag svarade dem att vi inte hade godis hemma och de sa: -Men mamma det ligger ju alltid chokladkaka i det skåpet.

Det var ju den som var min tröst, belöning eller bara njutning när de sov!

 

Idag när jag helt uteslutit bla socker i all kost så ser jag dels hur det påverkar mig genom att jag har ett helt annat humör än tididgare och jag orkar med saker på ett helt annat sätt. Samtidigt så ser jag hur detta påverkar barnen även fast de har sitt mys på helgen. Vi kan sitta alla vid bordet och äta och det är inte speedade duracellkaniner jag får dit. Okej syskonbråken kommer alltid att finnas men när socker försvann från våran vardag så är det ändå en situation här hemma som går att kontrollera. Jag inser att socker kan orsaka mycket jag som tyckte att ingen påverkades av det! Ibland inser man inte konsekvenserna innan man byter spår.

 

En sak har jag i alla fall lärt mig av detta och det är att barn gör inte som man säger utan som man gör och jag är tacksam för att jag förändrade mitt eget sätt för det förändrade deras sätt att se på godis och sötsaker över huvudtaget utan att jag behövt säga ett ord. Ibland inser man inte vad det är man gör mot de man värnar mest om genom sitt eget beteende!

 

Kramar   

Likes

Comments

      


Jag är en principmänniska och jag står för det jag gör trots att det ibland blir helt åt skogen. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mig att andra är det mot mig men just nu undrar jag om detta är rätt eller om det är så att den som kör det fulaste spelet, är den som är mest oärlig och lurar andra som vinner....... Jag vill inte tro det men det verkar som att det är så världen ser ut idag och jag vill inte vara en del av den. 

 

Jag har gjort fel i mitt liv för jag är inte mer än människa med fel och brister, men ofta går dessa att rätta till, och gör det inte det så får man stå för det, göra det bästa av situationen och gå vidare med en ny erfarenhet i bagaget. Jag har lärt mina barn samma sak och att om man erkänner så blir inte personen arg på samma sätt som om man ljuger. Just nu ifrågasätter jag den uppfostran med. Jag anser dock att man ska kunna gå med huvudet högt och kunna se alla människor i ögonen men det skulle jag inte kunna göra om jag visste att jag ljugade, lurade dem och inte körde med öpnna kort. Är det mig som det är fel på som resonerar så eller är det samhället runt mig som är fel....... Att en gång ha varit en bricka i ett spel med den man levde med gör att idag så ifrågasätter jag allt och analyserar det till minsta detalj men när det inte är enligt ens egna spelregler så är det inte så lätt att se allt. Alla tankar och funderingar som snurrar fram och tillbaka kan göra att jag känner att till slut vet jag inte in eller ut men jag följer mitt eget hjärta och det är vad som är bäst för mig. Innerst inne så har vi nog alla den där rösten som berättar för oss vilken väg vi ska ta när vi inte kan bestämma det fult ut med tanken. Finns det människor som har rösten som säger åt dem att göra det som sårar andra och gör att de inte mår bra?!? Hur känns det på deras insida och att se sig själv i spegeln eller blir man så avtrubbad till slut att det enda som finns där är en själv och tanken att alla andra finns för att man ska komma ett steg till hur man än behandlar dem...... eller är det så att alla människor sätter sig själv i första rummet och sedan så tänker man inte längre??

 

Jag vill kunna se mig själv i spegeln, känna att jag gjort det som var rätt för mig och kunna leva med de bslut jag tog. Visar det sig att det inte är rätt beslut men då var det rätt för mig där och då....... men jag kan fortfarande vara stolt över mig själv och se mig i spegeln 

Likes

Comments

   

Hur många människor känner du som är stressad?

Hur ofta känner du att du stressar runt för att hinna med allt du "ska" göra?

Hur många gånger har du stannat upp och funderat hur stressad du är inombords?

När stannade du upp och funderade hur all stress påverkar dig och vad du kan göra för att inte vara stressad? 


Idag vet jag att jag borde ha fått en diagnos som var "kronisk stress." Då spelade det ingen roll att människor påpekade att jag var stressad jämt. För mig var det så enkelt att det var mitt liv. Ensam med tre barn på heltid, de saker som jag har med mig i ryggsäcken, nya situationer som dök upp hela tiden....... Skulle jag kunna vara något annat!?!

Sen körde jag på som innan igen. Det var ju lätt att säga för alla runt mig hur jag var och inte var men de levde inte mitt liv.

 

Det var så illa att en dag när jag hade lämnat barnen, som då gick på dagis och skola, så kom jag bara till parkeringen. Där minns jag inget mer.

Plötsligt vaknade jag av att en granne står över mig och försöker få kontakt men jag reste mig snabbt upp och gick hem. Jag kom över tröskeln och där rasade jag ihop igen. Hur länge jag låg där vet jag inte än idag men när jag vaknade så var jag helt säker på att det är nu jag kommer att dö. Det kändes som om jag hade en bomb innanför bröstkorgen. När jag gråtande ringer till mina föräldrar så hör jag bara dem säga att jag måste ringa så att det finns en tid för mig när jag kommer till sjukhuset. Mer uppfattar jag inte och ringer sjukvårdsrådgivningen som skickar en ambulans omgående trots mina vilda protester. Jag blir kvar på sjukhuset i 2 dyng!

 

Att jag inte vaknade upp då av läkarens ord är något som skrämmer mig än idag. Han kom in på rummet och tittade på mig.

-Det finns ingen annan än du som kan bota detta. Din kropp var utsatt för en stress som inte kan beskrivas med ord när du var i ditt förhållande. Du kommer ur det men det byggs upp ännu en stress för att ditt liv ser ut som det gör! Du måste lyssna på din kropp för när hjärtat säger ifrån då är det sista varningen!

 

Rädd kan jag lova att jag blev men när jag kom tillbaka till min verklighet så var stressen inombords och runt mig min följeslagare igen. Hur skulle jag kunna undvika den eftersom vi levde ihop, delade säng på nätterna och den följde mig som en trogen följeslagare som aldrig lämnade min sida....

 

Idag eller rättare sagt för nån vecka sen öppnades mina ögon på allvar när jag för första gången fick höra någon som sa situationer runt mig utan att nämna ordet stress. När jag sedan fick följdgråforna så började "myntet trilla ner" fastän det hemska ordet stress inte ens nämnts. När jag sedan fick frågan: Vet du hur stress påverkar din kropp? Då var det som om muren rämnade när jag verkligen fick en förklaring på att detta händer i din kropp och så här påverkas du! Det var det som jag behövde för att komma till den stunden då jag satte mig ner och verkligen funderade hur jag påverkas men framför allt hur jag kan motverka det.

 

Idag är det en helt annan känsla som finns inom mig och jag känner när den minsta lilla stress är på väg in. Jag har lärt mig "koden" för att motverka att den tar över mig. Idag har jag gått igenom situationer som skulle ha fått mig att gå i taket innan men nu är det jag som styr.

 

Det är en sån befrielsekänsla att ord kan inte förklara det. Jag ska vara helt ärlig, det finns mycket kvar att lära än men jag har kommit längre mot ett liv där jag känner att det är jag som styr inte mina tankar, alla måsten eller de krav som jag sätter på mig själv. Det var ju jag och mina tankar som orsakade massor av stress inte alla saker runt mig som jag skyllde på.

 

Ibland behövs det bara att man får höra på rätt sätt och rätt ställe i livet att det är så här det är för att man ska vakna och inse att det är inte så här jag vill leva. Jag vill inte få massor av "effekter" som inte är välkomna i mitt liv bara för att jag går med denna trogna följeslagare! Ja det är jag som måste göra jobbet men för att man ska inse det så behövs den där "sparken" som får en att inse att det är nu och inte imorgon som jag måste ta det där steget. Och mitt steg är jag glad att jag tog för det har förändrat mig, mitt liv och min vardag! Och jag känner en enorm tacksamhet!

 

Hoppas att du med stannar upp och tänker till vad du vill och hur du egentligen mår!

KRAM 

 

http://scassociation.se/cellreset58.html

Ange ENSAMMALEJONMAMMAN för att få förtur




 


 

Likes

Comments

Jag vet att jag lagt ut massor av  personliga inlägg men detta kommer nog ändå att räknas som det mest personliga, för att jag  lämnar ut mig på ett otroligt privat plan. Självkänslan sitter inuti säger många men jag vet att den sitter ihop med det psykiska och fysiska och den som säger något annat vet jag inte vilket liv den levt.

 

För 7 år sedan lite dygt fick jag höra att jag skulle inte ha överlevt den sista misshandeln. Det fanns inte en fläck på min kropp som inte var täckt med blåmärken eller andra märken och skador fanns på insidan och jag insåg att detta är något som jag kommer att få leva med. Att upptäcka att min högra fot och ben inte alls ville följa med mig när jag gick var en chock men att sen upptäcka att jag hade haft 2 armar som löd mig men nu levde sitt egna liv tror jag inte var mindre jobbigt. Att öppna munnen och säga något som inte alls var det jag hade tänkt eller inse när jag kom till slutet av meningen att jag inte mindes hur jag börjat var som att känna att jag ger upp här och nu. Att stava var ett mysterium och att kunna skriva ner en mening som var begriplig det var bara att glömma. När det var som mörkast kom min dotter in på min sal och hennes första kommentar var "Mormor jag känner visst igen mamma även om hennes skinn ser annorlunda ut" Efter den kommentaren väcktes en överlevnadskänsla hos mig som försvann när läkaren kom in och ville prata med oss allihop. Vad som blev sagt under det samtalet finns olika uppfattningar om för alla snappade vi upp olika saker. Det enda jag hörde var att jag hade hjärnblödningar som skulle resultera i skador och de visste inte hur många funktioner jag skulle få tillbaka. När min dotter kommer och kryper upp i mitt knä hör jag orden "du kommer inte att kunna gå mer och hela livet kommer att bli förändrat och påverkat" I den stunden bestämde jag att jag skulle kämpa för att visa att de hade fel och att jag skulle kunna återhämta mig. Det har kostat mycket men jag återhämtade mig och satte mig aldrig i rullstolen som jag skulle sitta i enligt dem och steg för steg har jag kommit tillbaka.

 

Där och då startade jag min resa som handlade om att överleva för det var ju det enda jag kunde göra, jag ansåg att det var en vinst.

Nu 7 år senare har jag startat en Hälsoresa  för att jag inser att jag men även barnen förtjänar en mamma som lever, inte bara överlever, som orkar göra de där sakerna som förgyller vardagen. Jag valde att lyssna på dem som sagt till mig så många gånger att om jag mår bra då gör även barnen det och idag kan jag erkänna att dessa personer hade rätt även om jag inte insåg det då när de sa det. Jag valde att ta en utmaning när den kom i min väg och jag ångrar inte en sekund att jag skickade iväg en motivering som kändes ärlig. Jag fick chansen för att det fanns de som trodde på mig (vilket jag inte är van med i alla lägen) att satsa på att jag skulle må bra igen och att jag skulle få bygga upp kroppen som jag så länge hade misskött. Jag kan erkänna att jag var skeptisk när jag gick in i detta för jag tänkte att jag har så många gånger fått höra att jag ska få hjälp med en det ena än det andra men det har inte blivit så men nu blev det så och jag vill dela med mig av det resultat som jag fått de 3 veckor som jag gjort denna resa för att få en bättre hälsa och att bli nöjd med mig själv.

 

Jag kan erkänna att den bilden som mött mig i spegeln under den senaste tiden har inte känts som jag. Jag som alltid har tränat och varit aktiv såg en person som hade fått mage och allt kändes dallrigt. Ja jag har fått lära känna mig själv genom åren men att se detta var något som jag inte kunde acceptera bara. Mina mål var att gå ner x antal kilo, att komma igång med träningen vilket jag fått höra att jag aldrig mer skulle klara samt att få leva igen, inte bara överleva. Jag ville verkligen känna att jag levde. Med tveksamhet om detta skulle funka efter alla mina andra försök med LCHF, 5:2 och ja jag har nog gått igenom listan med dieter så skulle jag få resultat utan diet. Resultatet kom fortare än jag någonsin vågat tro.

 

Redan efter 2 dagar börja jag känna en energi som jag inte kan säga när jag senast hade. All energi försvann inte av att göra de saker som var tvugna att göras utan det fanns över till att engagera sig i barnen och hitta på saker och ändå så var jag inte som en urvriden trasa när kvällen kom. Det kändes som att vinna högsta vinsten. Samtidigt började jag se och känna att saker hände med kroppen och detta blev bara mer och mer ju fler dagar som gick på resan.  

Jag klarade av mitt första gympass med en timme på löpband och sedan ett pass styrka efter en vecka och detta hade läkarna tom sagt att jag inte skulle klara. Det var med stolthet och tårar rinnande på kinderna som jag lämnade gymmet. Under de här 3 veckorna som gått så har jag orkat gjort mer saker än sammanlagt på ett år innan och det är en känsla som får en att växa.

 

När jag var tonåring fick jag Acne Rosacia i ansiktet och detta har jag inte varit utan mer än när jag medicinerat. Detta försvann under den första veckan och bara det gjorde att det var roligt att titta i spegeln igen. Jag kunde se när jag titta på mig själv att där fanns en energi och utstrålning som jag glömt att jag haft. Jag började även få frågor från andra vad jag hade gjort för jag var inte samma person längre och ändå hade jag inte berättat för någon innan jag startade detta. Jag orkade ha kontakt med människor igen och jag kände en glädje som inte funnits där innan. Min kroniska migrän försvann mer och mer och i vecka 2 bestämde jag mig för att återigen sätta ut den medicinen och prova även om jag visste att det kommer resultera i att bli liggande. Jag vet inte om jag eller omgivningen är mest chockade över att jag nu 10 dagar senare inte behöver ligga pga huvudvärk eller tagit medicinen igen. Min medicin mot PTSD tog jag också bort trots läkarens varning och har inte mått så här bra på år. Det är första gången på över 7 år som jag inte äter mediciner morgon och kväll eller ens vid behov. Det känns som om min kropp håller på att bli hel och jag tillsammans med den. Jag kan sova igen och har ännu inte haft en vakennatt eller att jag vaknat upp av mardrömmar och jag har fått en ro i kroppen som inte kan beskrivas med ord.

 

Idag kör jag 2 pass per dag bara för att jag njuter av det för jag klarar både styrka och kondition utan att jag känner att jag har värk och i rygg, knän eller resten av kroppen som jag haft under åren utan att ha tränat. Jag känner att  jag håller på att ta tillbaka mig och mitt liv. Jag är inte nöjd med att bara överleva och få tiden att gå tills jag får lägga mig igen utan nu vill jag njuta av alla möjligheter som kommit under resan att jag bestämmer inte min värk

 

Vikten....ja den har jag fått som bonus med livskvalitén och en kropp som jag känner att jag inte behöver skyla med massor av stora plagg. Min självkänsla växer med allt det som händer och jag känner att alla de ord jag fick höra tidigare de påverkar mig inte längre för jag har fått bevisa för mig själv att jag klarar det som jag bestämmer mig för. Ibland är det verkligen så att bilder säger mer än ord och därför väljer jag att visa detta istället för att skriva mer om detta

 

   

 

Jag kan inte med ord säga vad allt detta betytt eller betyder för mig. Ger er därför chansen att se vad det handlar om

 


http://scassociation.se/cellreset58.html


Bara för att jag anser att detta är ett av det bästa valet som finns så tycker jag att ni ska ge det en chans och satsa på er själv och eran hälsa. För att få förtur, ange ensammalejonmammans blogg när ni fyller i formuläret och så hoppas jag att just du tar chansen att få ett bättre liv. Jag kommer i alla fall att fortsätta på min resa och ta chansen att få det liv jag önskar mig och verkligen leva det. Hoppas att vi ses på resan

KRAMAR FRÅN EN SOM FÅTT LIVSGLÄDJEN TILLBAKA    

Likes

Comments

 


Så många gånger har jag tänkt att man inte ska se bakåt och jag har inte heller velat se bakåt för att jag tycker att det väcker för mycket känslor och minnen som jag inte vill att de ska komma tillbaka. Lika många gånger så har jag även tänkt att jag inte kommer någonstans utan att jag står på samma ställe och stampar för att jag ser att de mål som jag har satt upp ser ut att fortfarande finnas så långt långt bort där framme. Det känns som att trots att jag kämpat, kämpat och åter kämpat fastän det inte funnits vare sig ork eller motivation alla gånger så har jag ändå fortsatt att göra det. Jag har sett det som en kamp och för varje gång har jag bara tittat hur längt det är kvar tills jag kommer fram till de där målen/målet som jag har satt upp. Jag har lärt mig att det gör ont, det river upp och det kan göra sår som tidigare har funnits där om man väljer att titta i backspegeln Det är inte alla gånger som man vet vad som kommer att visa sig där när man väljer att titta där 

 

Idag valde jag dock att titta både i framrutan och backspegeln när jag satt i solen och filosoferade, Jag insåg med ett uppvaknande att det kanske är nyttigt ibland att titta i backspegeln om man gör det med siktet inställt på rätt saker och med rätt perspektiv, nämligen att se hur långt man kommit sen man startade och hur mycket man uppnått utan att alltid titta framåt och bara titta på det som man inte lyckats med. Jag fick lära mig på den tiden som jag tränade som mest att man aldrig skulle tänka att "så här mycket har jag kvar" för när man tänker så får det psykologiska ett övertag och man kommer inte att ha den orken som man egentligen har mot slutet. Varför gör jag inte då det när det gäller livet när jag gjorde det för att prestera det bästa när det gällde min träning? Ibland är det så enkelt att man behöver en klapp på axeln att man gjort något bra istället för att se det som man inte klarat av. Är det för att jag bor i ett typiskt "Jante-land" som jag är van att tänka på det sättet....eller är det rädsla för att det ska komma saker som jag inte vill minnas 

 

Man kan inte fly från det som man varit med om men jag kan välja om det ska hjälpa mig eller stjälpa mig och om jag kan få det att inse att jag kan komma längre fram och orka det så varför ska jag inte använda det. Kanske är inte livet svårare än att jag får lära mig att det är bara att ta med sig olika saker från de praktiska sakerna som man lär sig i livet som tex bilkörning Det behövs både en backspegel och en vindruta för att man ska kunna komma fram till de mål som ligger framför en på det bästa sättet och det är bara så att erfarenheten gör så att jag kan nå dem på ett bättre, smidigare och lättare sätt än om jag inte hade den med mig och använder den. Kanske är det så att en stunds filosoferande i solen inte bara ger en energi så att man borde unna sig det lite oftare utan att de kan få en att inse de där sakerna som behövs för att det ska vara lite enklare att komma vidare i livet även om det inte kommer att bli med sjumilakliv i fortsättningen heller utan med myrsteg men kanske kan de vara lite lättare eller med lite mindre motstånd och kanske kan jag komma ihåg när de blir tunga igen att jag kom att tänka på denna tanke när jag satt och njöt i solen att inte allt man ser i backspegeln är skrämmande 

 

  CRAMAR   

Likes

Comments

     


Jag står för det att jag inte förän idag har funderat och grunnat över vad som har menats med det uttrycket för jag tycker att man som vuxen har ett ansvar för alla barn och jag kallar mina barn för ungar även om ingen annan i min omgivning gör det för det är vad man säger därifrån jag är innan jag fick fly. Jag anser att vuxna får stå för det de gör och det ska inte drabba barnen men här kommer dilemmat som drabbade mig som en blixt från klar himmel idag

 

Att gå in i en ny relation för mig med mitt bagage var verkligen en utmaning som inte var av denna värld. Jag fick ta av mig alla lager av rustningar som jag byggt upp under mitt destruktiva förhållande och öven efter och sedan fick jag riva alla de murar som jag har byggt upp för att skydda mig själv. Att det sedan fanns barn på båda sidor gjorde inte saken lättare för jag kände det direkt att om det inte var okej för dem så skulle mina känslor och vilja få backa för de har inte bett att få komma till denna jorden men alla skulle få ge det en chans innan de skulle få ge upp. Jag vet att många förhållande om inte de flesta förhållanden ser ut så här men jag har med mig i ryggsäcken som jag bara önskar att jag kunde slänga iväg att när jag gjorde något med hans barn så brydde jag mig inte om honom och när jag inte brydde mig tillräckligt om hans barn så ville jag inte att det skulle fungera Med andra ord hur jag än gjorde så fick jag bestraffning även här, så ibland kan jag känna mig som den största idioten på denna planeten som väljer att gå in i ett förhållande där det finns barn med i bilden men till mitt försvar väljer jag att ta att man inte styr över sina känslor även om jag bestämt att jag skulle bli en nunna i alperna

 

Jag var tidigare kompis med hans x och jag har sagt att jag aldrig skulle beblanda mig i en relation där jag känner båda parter (Förlåt M jag ska aldrig mer klandra dig) Ju mer som kommer fram om relationen dessto mer förbud kommer till barnet "Du får inte gå in där" "Du får inte äta där" jag vet inte allt och det gör mig både ledsen och förbannad för är det några som jag sätter före mig själv så är det barnen och då spelar det ingen roll om det är mina barn eller någon annans barn. Barn ska ha en plats som de vet är deras om det är så hemma eller i en relation vare sig det är vänskap eller kompis och det är det som denna relation är uppbyggd på att det inte ska komma som en chock för barnen att nu är vi kära utan det har kommit "smygande" och de har varit en del av den därför känns det så fel när någon utanför kommer och sätter förbud när detta är någon som mina troll värdesätter som vän   

 

Om man går inte i ett förhållande är det mycket som ska kännas rätt. Kan man eller rättare sagt får man känna att barn och x "ställer till det"? Det finns så många förbjudna tankar, känslor kring vad man får eller inte får Är det egentligen bara det som är probemet eller är det så att det är så det börjar att barn och fd är ett irritationsmoment och sen blir det andra saker som kommer in men man väljer att inte prata om dem utan man väljer att koncentrera sig på det som är uppenbart och lätt att se och prata om..... Jag skulle ljuga om jag sa att det bara hade varit en promenad på rosenblad för det är ändå så att vi år två individer och vi har våra ryggsäckar att bära men vi pratar om det och vi reder ut det fastän vi inte tycker och känner lika. Ibland bara önskar jag att jag inte hade gett mig in i nåt där jag riskerade att bli sårad eller utlämnad igen men jag gjorde det och jag är stolt, glad och starkare av att jag vågade göra det att jag vågade lita och gå på mina känslor. Efter allt som jag varit med om så tog jag det steg som för mig var enormt och lämnade ut mig i ett förhållande där det verkligen var jag och den sanna jag som visade mig. Ja jag var beredd att det skulle komma hinder efter vägen men jag visste att jag skulle klara av dem eller rättare sagt att jag var beredd att våga möta dem men jag var nog inte beredd på att det skulle finnas saker efter vägen som skulle slå krokben på mig på detta sättet och få mig att ifrågasätta allt runt oss istället för just oss. Under min egen resa har jag rest mig gång på gång på gång men hur många gånger orkar man göra det......Och när man är i ett förhållande är det inte meningen att när den ena faller ska den andra hjälpa den som fallit upp men hur gör man det i denna situationen? Han står upp för mig och tar diskussioner men det känns ändå och just när man blir sårad som person och minnen sätts igång på ett helt annat plan än de gjort förr hur gör man då för att resa sig? Jag är på mark nu som jag inte varit på tidigare........ jag har inte blivit påhoppad som någons flickvän eller som den som tar hand om hans barn  

 

Är jag naiv som tror att efter att ha gått genom ett helvete så ska jag för en gångs skull få känna lycka och få en vardag att fungera där jag har ett förhållande med flera inblandade? Jag är inte den som är lättsårad egentligen men det triggar igång så himla många tankar och funderingar så det gör mig tokig. Får man känna att man inte vill ha vissa personer i ens närhet eller i ens liv.........Och hur går man vidare........mot lycka och att bara få känna sig "normal"

 

  CRAMAR  

Likes

Comments

 


Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

 

           

 

 

  CRAMAR   

Likes

Comments

 


Det heter att gräset är grönare på andra sidan men tänker någonsin den som går till andra sidan för att få det gräset som är grönare och godare på de skador och ärr som den ger hos den personen som den sviker och bedrar? Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns mycket som känns så djupt som att bli bedragen genom otrohet och jag kan inte förstå vad det är man vill uppnå genom denna handlingen. Nej my love som jag precis har erkänt att jag har i mitt liv har inte gjort något och inte jag mot honom men när saker händer i min närhet kan jag inte låta bli att reagera och tänka.

 

Jag förstår att man kan ha olika gränser för vart otrohet går men finns det någon som kan acceptera att man träffar en annan person kysser, hånglar och har sex med denna bakom sin partners rygg och inte räkna det som otrohet?! I min värld existerar inte det och fanns det i andra personers värld så skulle man inte smyga med det heller. Jag kan inte annat än känna avsmak inför det och tycka att det är fegt. Om man inte är nöjd med det man har hemma varför väljer man inte att göra något åt det antingen genom att man sätter sig ner och pratar och berättar vad man tänker och känner och ser man ingen lösning så går man skilda världar. Är alla människor så rädda för konflikter att de känner att de inte kan ta detta steget eller vad är det som gör det? Jag kanske är lyckligt lottad som har ett förhållande med den som jag älskar och som samtidigt är min bästa vän så att jag kan prata med honom om allt men hade jag inte vågat prova att prata om saker hur skulle jag då veta att jag kunde göra det?  Är det lindrigare i andras ögon att vara den som är tillsammans med den som är otrogen när man vet om att denne är gift eller är i ett förhållande eller är det jag som är dömmande som tycker att om man vet om detta så går man inte in i en relation med denna?!? Jag vet att jag inte är och tänker som alla andra men samtidigt så brukar jag inte vara den som dömer men just här så gör jag det. Okej om jag inte vet att x är i en relation då kan jag inte göra något men om jag vet det så är jag i mina ögon precis lika skyldig som den som bedrar.

 

Är du gammal nog att ha inlett ett förhållande så måste du också vara nog vuxen att kunna reda ut problem eller att stå för konsekvenser av ditt handlande och inte såra mer än nödvändigt. Det är egentligen inte svårare än att man behöver tänka på hur man själv skulle vilja bli behandlad......vill jag i en relation att någon går bakom min rygg och ljuger och bedrar mig. Hur det än ser ut så behöver man inte hugga knivar i ryggen på varandra för någon gång fanns det något som man föll för och jag tror att sanningen segrar och hur man än gör så kommer sanningen ändå fram till sist. Alla kan göra misstag men hur man än vänder och vrider på det så är otrohet inget som man "råkar göra" eller som "bara händer" det är en handling som man själv väljer att göra och man har ett val och det sätter spår hos den andra personen som man gör det hos som kanske aldrig försvinner och som andra som den går in i en relation med kan bli lidande av så det kanske är en sak till att tänka på innan man låter andra sidor av sig tänka än hjärnan. 

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera varför man som singel tycker att man inte gör något fel att gång på gång ligga med en man/kvinna som är gift?! Hur du än vänder och vrider på det så vet du ju att det finns någon i handlingen som blir sviken och det finns andra som du kan ha sex med som inte sviker någon. Vad är det då som gör att du inte gör något fel? I slutet kommer någon att bli ledsen, sårad och sviken för det finns för många med i detta "spel"

 

Kanske är det helt enkelt att jag har för många ärr på min insida och när jag ser att i min närhet händer det saker som påminner om något från förr så väcks tankarna och funderingarna tillsammans med mina känslor. Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att acceptera otrohet för om det går att gå till någon annan så är det inte mig personen jag är tillsammans med och älskar vill ha för då är jag utbytbar och han kan få samma uppmärksamhet och tillfredsställelse hos någon annan och då är det inte rätt. Jag vet också själv att det är lätt att skylla på att man inte har de bevis som man behöver för att kunna gå därifrån men idag vet jag att när den där känslan kommer att det finns andra och man vet att man inte haft den förr eller man har varit svartsjuk då är det bara att gå för den känslan kommer inte utan orsak. Jag är glad att jag idag vågar stå upp för mig själv, jag vågar ta en konflikt, vågar stå för min åsikt och framför allt jag vågar lita på det jag känner för annars hade jag inte stått där jag står idag.

 

Trevlig helg till er alla och våga tro på er själv

  CRAMAR     

Likes

Comments