Idag ska vi till en vän och grilla och leka lekar tillsammans en massa andra.. jag vet inte hur jag känner inför detta. Är jag peppad? Glad? Orolig? Nervös? Det känns lite fram och tillbaka. Det ska bli roligt. Väl?

Det som skrämmer mig med sånthär är många saker.

Det börjar med vad jag ska ha på mig. Jag känner att inget passar. Allt jag kan hitta sitter fult och gör att mina valkar syns en massa. (Jag är överviktig pga att jag har problem med hätsätning. Jag känner mig inte som mig själv i denna kroppen och vill bara gömma mig. Visst är det konstigt egentligen att när någon annan är överviktig så tänker man inte på det, men är det en själv så är det fruktansvärt. Undra varför.) Att hitta kläder som jag känner mig bekväm i är helt omöjligt. Jag vill bara gömma mig. Detta slutar alltid med att jag sitter på sängen och gråter och bestämmer mig för att inte åka. Ofta får jag även en panikattack.

Men saken är den att jag vill ju åka. Så jag provar att börja med att sminka mig istället. Det går kanske bättre att hitta kläder efter det. Sminket går såklart inte heller speciellt bra och jag får ofta ta bort allt och börja om. Min hud är så torr att sminket ser konstigt ut. Men att gå utan smink det vågar jag inte. Tänk om jag skrämmer någon med min fulhet liksom. Ingen kommer vilja prata med mig om dom ser hur ful jag är. Sminket är långt ifrån bra men det får duga ändå.

Så nu är det dags för håret. Det ser hämskt ut. Jag provar några olika saker men ger tillsist upp och bara sätter upp allt i en tofs. Japp nu får alla se min dubbelhaka extra tydligt. Men jag orkar verkligen inte försöka mer nu.

Då var det dags för kläderna igen. Men nu är det bråttom som tusan. Jag sliter på mig jeans och ett linne. Men jag måste ha något långärmat med. Nåt jag kan dölja magen med också. Vi ska bara vara ute idag så jag kan ta en jacka över. Sådär. Nu är jag klar men håret är lätt blött av svett och kag får torka ansiktet flera gånger medans jag svettas pga allt stressande. Vid denna tidpunkten vill jag inte alls åka iväg. Men vi åker ändå.

Såhär är det varje gång.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För ett år sedan låg jag i min säng. Ja jag är rätt säker på att det var det jag gjorde just denna tiden. För det var nämligen det jag gjorde hela dagarna. Jag grät och hade panikattacker dag in och dag ut. Jag kände många gånger att nu klarar jag inte mer. Jag orkar inte leva. Jag kände att ingen skulle sakna mig om jag var borta. Att jag bara var en börda för min familj. Jag räckte inte till. Det var bättre om jag försvann så min sambo kunde träffa någon ny så mina barn kunde få en fungerande mamma. Jag var arg på mig själv över att jag var så självisk som ville leva för att se mina barn växa upp. Få se deras leenden varje dag. Få höra deras underbara fina röster. Deras kramar och pussar är något jag inte vill gå miste om.

Du kanske undrar varför jag inte hade sökt hjälp? Jo det var så att jag var livrädd för att bli av med mina barn. Jag visste att min sambo kunde ta hand om dom. Men tänk om någon tog dom ifrån oss för att dom tyckte att jag var för dålig för att dom skulle kunna bo hos oss. Grejen är den att jag har aldrig skadat mina barn fysiskt eller psykiskt. Men jag var frånvarande. En person som låg i en säng och grät hela dagarna. En skitdålig mamma kände jag. Jag älskade och älskar dom helt otroligt mycket.

En annan anledning till att jag inte vågade ta mig till doktorn var pga rädslan att inte bli trodd. Att de skulle säga att jag bara skulle skärpa till mig. Hur skulle jag kunna hantera det?

Jag hade ett jobb under denhär tiden som jag inte kunde gå till. Och såklart var jag tvungen att gå till doktorn för att få en sjukskrivning. Jag lyckades ta mig dit tillsammans med min mamma. Ångersten var på topp och jag kunde knappt andas när vi kom dit.

Väl inne hos doktorn behövde jag knappt säga något. Jag kunde knappt prata heller. Min mamma berättade för doktorn hur det låg till och jag blev sjukskriven. Jag fick också börja ta en medicin som heter sertralin. Det var väldigt skönt att veta att den personen jag träffade faktiskt trodde på mig och kunde hjälpa.

Detta var början på min väg som jag går mot att kunna må bra. Det är svårt att tänka sig hur det faktiskt var då. Jag vill inte minnas. Jag skäms över att det var på det viset som det var. Skäms över att jag inte fanns för mina barn. Men jag är stolt över att jag vågade söka hjälp.

Likes

Comments

Jag vet inte om någon någonsin kommer att läsa detta. Men jag hoppas att någon som mår dåligt kan läsa här och förstå att den inte är ensam.

Jag kommer att skriva inlägg som handlar om precis hur jag mår. Hur jag mår just när jag skriver. Om deppresion, självhat, ensamhet osv. Jag kommer kanske inte dela med mig av vad som har hänt i mitt förflutna. Men hur jag har mått tidigare i mitt liv kommer att komma upp med säkerhet.

Jag har sambo och två rätt små barn men jag kommer inte nämna deras namn eller åldrar. Men jag kommer att berätta om hur det är att vara förälder samtidigt som man mår rent ut sagt skitdåligt.

Jag kommer skriva mycket stavfel. Jag är inte ute efter en perfekt blogg. Det jag skriver ska komma upp i stort sätt direkt. Det är inget jag tänker sitta och finslipa. Jag kanske tex skriver medans tårarna sprutar och då är det lätt att skriva fel.

Jag avslutar detta inlägget med att berätta att jag är 26 år gammal och ni kan kalla mig för T.

Likes

Comments