Maria kollar vännernas senaste inlägg på fb och konstnären fångar ögonblicket :) Har hon en mobil i handen eller ser jag i syne? Glömde tyvärr skriva upp vad konstnären heter - men har för mig att han målade på 1500-talet (plus/minus 100 år ;) )

Varje tid verkar förfasas över sin tids ungdomar. Och kanske även över sin tids småbarnsföräldrar och tonårsföräldrar? Vi hör om bristen på omsorg: "De kollar bara på Facebook!". Eller på 80-talet: "De bryr sig mer om att sola solarium och stå och röka under fläkten!".

Det finns så mycket man borde. Och inte borde. När ska vi vila? På spa med tjejkompisarna vart tredje år? Det räcker inte... Vissa tider i livet verkar det vara små pauser som gäller - eller inga alls. Hur fort går det inte att glömma att man aldrig fick sitta ner en hel måltid under bebisåren? Att kaffet ALLTID hann kallna innan man fick möjlighet att dricka det?

Vi får unna oss att tro vår medmänniska om gott. Mamman med mobilen på lekplatsen - hon har kanske druckit kallt kaffe hela veckan. Nu leker barnet nöjd en stund i sandlådan. Låt henne kolla fb två minuter.

Bön: Gud, ge mammor och pappor stunder av återhämtning. Lär oss att inte döma varandra. Amen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Man stoppar ett par extrakalsonger i väskan på väg till dagis - ifall de har tagit slut... Man glömmer självklart att lägga dem i lådan för extrakläder när man är på dagis. De trillar ur väskan två veckor senare - i kassan på Konsum.

Föräldrar har en guldgruva av gamla saker i botten på handväskan. Reservgodis om något barn blir gnälligt - russin, halvätna kanelbullar, sandiga nappar och snabbt undansmusslade klubbor från pizzerian (vem kom på idén att pizzerior ska ge barnen klubba?!) Lego från förra sommaren, ett äppelskrutt, en fågelfjäder och snäckor från stranden.

Ibland suckar man - kanelbullar på väskans botten blir med tiden till skorpmjöl. Men egentligen är väl alla de här sakerna kärlek i fast form? Omsorgen om barnen som ansamlats under lång tid? Små minnen efter utflykter och vardagar...

I jackfickan ligger en mjölktand - den fick jag i ett blodigt papper en eftermiddag på fritids. Varje gång man letar efter bilnyckeln kommer man att tänka på barnet. En förälders privilegium - att barnen fyller ens tankar oavbrutet <3

Bön: Gud, lär oss att ta emot och ge kärlek. Att vara goda föräldrar. Amen.

Likes

Comments

Påskdag = rörigt och lyckligt. Jag älskar när det är många som är aktiva i gudstjänsten, det blir aldrig som man har tänkt sig OCH det blir lite bättre än man hade tänkt ut själv.
Vi bjöd in till öppen lunch efter gudstjänsten. Vi räknade med 70 personer, det kom 80 - och precis som med fiskarna och kornbröden så blev det ändå mat över 🐟

Efter all glädje och sång och mat kom några kvinnor som sörjde. En älskad människa hade dött på morgonen. Kyrkan var öppen och de tände ljus och kramade om varandra. Döden och livet - hela tiden hand i hand. Vi hade läst ur Markusevangeliet om Maria, Maria och Salome vid korset i fredags, i påskdagens bibeltext kom de till den tomma graven.

Över hela världen upprepar sig berättelsen, kvinnor och män som sörjer en älskad människa. Marken eroderar under deras fötter och vägen framåt känns mörk.
Samtidigt tar Kristus den älskade människan i handen och leder henne ut ur graven och in i evigheten och kärlekens land.

Likes

Comments

Det finns inga anhöriga. Man hör talas om en avlägsen släkting som kanske kanske skulle dyka upp i kyrkan. När begravningen börjar är det jag och kantorn och begravningsentreprenören som är där. Och en person till, en tjänsteman från kommunen med detta på sitt bord, att ordna begravningen när den som dör inte har någon anhörig. Vi sjunger psalmerna, står upp vid överlåtelsen, tar avsked vid kistan, fridlysning... Vi är alla tagna av stunden, det känns högtidligt och viktigt att vara där.

När en känd människa dör fylls sociala medier av Rest in Peace. Vi uttrycker sorg och sätter ord på hur vi uppskattar personen och det han eller hon gjorde. När en människa dör som levde ett lugnt och tillbakadraget liv, utan någon större krets av vänner, så märks det inte så mycket i den stora världen. 


Gud välkomnar den kända och den okända med en lika öppen famn. För Honom (Henne) är varje människa väl känd.

Bön: Herre, inför dig är jag bara mig själv. Skapad av dig. Sedd och älskad. Jag vilar i tron på din öppna famn. Amen.

Likes

Comments

Famlar efter orden och därför är det tyst här på bloggen. Drottninggatan, kristna som attackeras i Egypten - så många ord har sagts. Mina kommer kanske så småningom...

Vi är i stilla veckan nu - veckan innan påsk. Jag har ambitionen att vara stilla. Att stilla mig. Det brukar inte gå så bra när den största kristna helgen står för dörren. Längtar efter påsken och bävar på samma gång. Skärtorsdagens predikan har börjat ta form, två till som är i pipelinen. Gudstjänster att samordna och förbereda. Begravningar och dop trillar in, sommarens vigslar kom häromdagen. Det blir viktigt att prioritera.
Hur gör du i bråda tider?

Ett bibelord kommer till mig:

"Var stilla inför Herren, vänta på honom" Psaltaren 37:7

Bön: Kristus, gör mitt hjärta och sinne öppet för dig och din vägledning. Jag väntar på dig. Amen.

Likes

Comments

Just den här bebisen råkar vara min egen (och fotad för några år sen). Men hur är det möjligt att man får ha det så gott på jobbet? Hembesök inför dop är verkligen små glädjefrön ibland. Familjens hund som kräver att man gosar med den också - katter som lägger sig i kyrkohandboken. Och en och annan granne som talar om att man har parkerat fel.

Och så bebisen själv! Ler och kräks på tröjan - eller skriker/äter/sover hela tiden. Allt kan hända. Ett välkommet avbrott mellan statistik och planeringsmöte idag.

Likes

Comments

Det finns en skatt gömd ibland oss. Den visar sig när vi delar vår tro och våra liv. Kristusnärvaron vibrerar i rummet när vi berättar och lyssnar öppna för undret - att Gud handlar i våra vanliga liv. Kampen, sorgen, lyckan, mardrömmen och nuets förunderliga närhet talar vi om. Och kärleken. Efter ett par timmars delande är jag känslomässigt helt tagen av avtrycken som Kristus lämnar i människors liv. Ditt och mitt.

Bön: Din närvaro, Kristus, vibrerar i våra liv. Gör oss öppna för att du redan är här. Amen.

Likes

Comments

Hon: " Hej! :) Hur är det?"
Jag: "Det är bra! Eller det är väl sådär egentligen"
Hon: "Och egentligen har jag en riktig skitdag! Jag har fått min mens idag och hela magen är upp-och-ner. Men så var jag på ett riktigt bra möte så det var kul!"

DET är stort tycker jag. När människor emellanåt trotsar den ålagda fasaden. Det ger mig hopp. Hon mötte mig i sin yrkesroll men klev fram som människa.

Bön: Tack Gud, för varje människa som inte alltid bara visar sin fasad. Visa oss att det räcker att vara människa. Amen.

Likes

Comments

"När jag var inne i din mage då såg jag storebror därinne, för vi var i samma mage". Nah, inte riktigt så kanske när det skiljer några år mellan barnen <3

Vi har ju läst barnboken om bebisens tillkomst; spermier i glada hattar som tävlar om att komma först fram till ägget. Det blir många tankar om döden och livet och existensen när man är en funderande ung människa.

Det är både obegripligt och självklart att döden är det som sätter punkt för vårt liv. Eller kommatecken, tänker jag som tror att något enastående följer efter att jordelivets dagar är över :)

Men hur kan man förstå att det fanns en tid innan man alls existerade. "Var fanns jag innan jag fanns?" frågar barnet. Kanske är vuxna för upptagna för att grubbla över det?

Ibland vid begravningar tänker jag på det där: Tänk, här sitter flera fulla bänkrader i kyrkan med tre barn, sju barnbarn, två barnbarnsbarn - och så fruar, män, flick- och pojkvänner och sambor till dem... Och allt detta eftersom två personer möttes på en dansbana en försommarkväll 1948. Vilken betydelsefull kväll! Utan den hade ingen av just de här personerna befunnit sig i kyrkan just där just då. Några av dem hade inte alls funnits.

Jag funderar ännu på barnets fråga - kanske fanns vi i Guds tanke innan vi växte i moderlivet? På det viset var vi kanske alla "påtänkta" innan våra föräldrar hade tänkt tanken? Lillebror hittade själv sitt svar efter en stunds tystnad:

"När storebror var i din mage så var jag i pappas mage". Jag glömde fråga om han hade en glad hatt på sig.

Likes

Comments

Ingen bryr sig om ifall någon annan har dammsugit eller inte. Kanske är det för sin egen skull man håller på? För att bevisa för sig själv att man har kapaciteten att göra fint när man ska få besök? Baka bullar och torka diskbänken och sopa upp gamla ärtor under köksbordet.

Under en period hade många familjer som jag besökte inför dop så oväntat rent hemma. Jag kan förstå det, en okänd tant ska hälsa på, såklart man vill ha lite ordning! Nu försöker jag komma ihåg att säga att de inte behöver plocka iordning för att jag ska komma. Jag har det stökigt hemma och bryr mig inte om någon annans disk och oordning. Det verkar fungera. Det händer att frukostens smulor ligger kvar på köksbordet när vi pratar och planerar inför dopet, och barnen går runt i pyjamas. Man känner sig som hemma :) Förhoppningsvis tog de det lugnt istället för att stressa innan jag ringde på dörren.

Jag övar mig på att släppa kravet på att det borde vara fint hemma hos oss när någon kommer. Vilken icke fungerande idealbild av hur det ska se ut hemma vi har fått med oss! Vi behöver byta ut den mot en bild som motsvarar verkligheten - ärtor under bordet är okej och allmänt stök är obligatoriskt. Jag ser fram emot befrielsen från det dåliga samvetet över att disken står kvar odiskad. Kan vi inte bara bestämma oss för att påminna varandra om att det kan vara bättre att slappa än att dammsuga? Tänk om det skulle spara några sjukskrivningar i vänkretsen? Kanske skulle vi må lite bättre allihop? Ett litet krig mot alla dåligt fungerande ideal av hur ett hem ska se ut skulle sitta fint.

Likes

Comments