Räddades till livet idag av en 4-åring jag aldrig tidigare mött. Tacksam. Han sprang ifatt mig med andan i halsen vid förskolans grind.

"Hallå! Oj oj! Jag ser att en raptor är på väg rakt emot dig!"
Jag undrade självklart vad man gör i en sådan akut situation - men han visste:
"Jag kan skydda dig med min sköld (osynlig)"
"Tack! Har du besegrat den eller vad händer nu?"
"Jag har kastat ett jättestort nät över den OCH dödat den"
Skönt!

Det känns speciellt att få vara på besök i ett barns fantasi.

Bön: Gud, tack för barn och vuxna som väljer att kämpa för det goda. För omtanken om en okänd tant som inte ser en anfallande raptor. Tack för varje människa som står upp för någon som blir utfryst eller mobbad. Inspirera oss till den goda kampen. Amen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ibland bara måste man fika på skogens tråkigaste kulle, torr som fnöske och där grenarna på förtorkade granar killar en i håret. Därför plötsligt orkar barnsben inte gå mer om de inte får Mariekex och bulle.

Den här sommaren har vi traskat omkring i skogen med barnen mer än vanligt. Matsäck kan vara skillnaden mellan lugn promenad och akut hemlängtan. Jag har blivit lite bättre på att motivera barnen att gå en bit till. Barnen har blivit bättre på att ta sig runt blöta stigar och att klättra över nedfallna träd. Vem törs hoppa från den stora stenen?!

Vad är motsatsen till "street smart"? Skogssmart? Små stigar är roligare än breda grusvägar. En svårgenomtränglig dunge kan vara en bättre utmaning än en gles tallbacke. Och ibland är allt fel - ur barnets perspektiv ;)

Förundras över skogen. Lugnet, suset i trädkronorna och en fågel som prasslar i de torra löven. En kopp kaffe på skogens tråkigaste kulle smakar också gott.

Bön: Gud, tack för skogen och lugnet, för kex och kaffe och smala stigar. Amen.

Ps. Kan verkligen rekommendera "hittaut" som är en app och karta från www.orientering.se och finns på 20 orter.

Man letar efter metallpinnar med ett rosa klistermärke på. Koden på pinnen registrerar man i appen. Matsäck rekommenderas :)

Likes

Comments

Ibland åker jag till kloster. Alltför sällan under småbarnsåren - under några år är man mamma "tjugofyra sju". Under sommaren blev det möjligt för första gången på länge. Att få sjunka in i klostrets rytm av bönetider och måltider - läsa något som fördjupar tron eller bara vara stilla inför Gud. För mig är kloster en oas för fördjupning och stillhet.

Man tar alltid med sig ett antal onödiga saker när man åker till kloster. I packningen denna gång: en liten necessär med make up. Jag minns den inre dialogen när jag packade: "Behöver jag verkligen den här?" "Jo, men nuförtiden målar jag mig ibland" "Ja fast det brukar kännas rätt oviktigt på kloster" "Men jag kanske vill..."

Jag glömde däremot tröjor ;) Och raggsockor.

Bön: Tack Gud för att du kallar mig till öknen ibland. Du visar mig vad som är viktigt och oviktigt. Lär mig att vara stilla inför dig i vardagen. Amen.

Likes

Comments

Det är skönt att få göra som man vill. Få bestämma över sin tid, sitt liv, allt. Fokus i vår tid ligger på individen, den starka självbestämmande, konsumerande individen. Det är väl bra? Vi är alla doppade i det färgbadet. Men hur påverkar det familjelivet? Jag menar: Att vara förälder eller att leva tätt inpå en annan människa är att inte alltid få sin vilja igenom.

Som en nunna en gång uttryckte det: "Familjen gör att mina vassa kanter och hörn slipas ner". På kloster lever man också familjeliv - man har kanske 10 systrar att leva vardagsliv tillsammans med. Det innebär 10 starka viljor...

De vassa kanterna, jag tänker på mina egna... det är smärtsamt att låta dem slipas ner. Men det är nödvändigt. Jag tänker att man i den processen behöver hitta den inre balansen i familjen: Man behöver få plats att växa och få sina behov tillgodosedda - och samtidigt få sina kanter rundade...

Det är inte bara en i familjen som ska få sin vilja igenom - inte bara en som ska stå tillbaka. Att bråka, att gråta, att försonas, att hitta balansen igen - och att skratta tillsammans. Ja hur gör man? Varje familj prövar sig fram... Söker balansen. Och slipar lite på hörnen.

Likes

Comments

Regnig dag idag. Familjen klättrar på väggarna - eller limmar fast vid varsin skärm. Det blir gnälligt, lite missmodigt och regnet fortsätter falla. Man jämför väderappar med varandra. Blir det sol? Blir det fiske? Blir det lekplats? Blir det grillning ikväll?

Det blev det inte :) Vi försökte pigga upp oss genom att åka in och fika på stan. Det visade sig att på lördagar stänger alla fik tidigt. Vi fick vända i dörren, personalen sopade redan golvet. Det fick bli fika hemma. Och så en stekt korv med bröd till kvällsmat. Det är roligt nästan jämnt ;)

Bön: Gud, vi lägger den här dagen i dina händer. Med regn och korv och skärmtid och allt. Välsigna alla barn och vuxna när regnet öser ner och skorna står kvarglömda vid studsmattan. Amen.

Likes

Comments

Kyrkan som en familj? Efter mitt förra blogginlägg så lyfte en av er läsare behovet av att vidga begreppet familj. Kyrkan kan vara en gemenskap, till och med en familj. Och Jesus är inne på samma spår :) När någon säger att hans mamma och bröder söker honom så ifrågasätter han vem som är hans familj.

"Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«” (Markusevangeliet‬ ‭3:34-35)

Det är dig och mig han pratar om. Jesus Kristus är vår bror. Och vår Gud. Vi är många syskon. Ibland kallas Maria för kyrkans Moder. Det är något att utforska när vi läser om henne i Bibeln. Särskilt för oss protestanter som har behandlat Maria lite tanklöst ibland.

Jag tror att vi döps in i kyrkans familj. Både synligt och osynligt. Ibland kan det vara bråkigt eller ödsligt i våra församlingar. Då får vi minnas att Jesus, Maria, alla döpta världen över - och alla de som gått före oss hem till Gud - tillhör samma bullriga familj.

Kort sagt: Du är inte ensam. Välkommen till din kyrka, din synliga och osynliga familj ❤️

Likes

Comments

Alltså din familj. Och min. Tänker vi så? Lever vi så? Jag tror att Gud välsignar familjen - oavsett hur den ser ut. Två vuxna och åtta barn. En vuxen och ett barn. Två vuxna av samma eller olika kön. Bonusfamiljen. Familjen med adopterade barn. Familjen med familjehemsplacerade barn. Familjen som drömde om barn men inte fick några. Din familj - och min - är helig.

Kristna uttalanden om familjen har ofta haft ett moralistiskt drag. Ofta har det handlat om preventivmedel och skilsmässor. Vi som inte har behövt skilja oss ska nog låta bli att uttala oss om skilsmässor. Jag söker en teologi för den heliga familjen - ord för vår tids familjer - i all sin brokighet. Individen är vår tids stjärna. Men individen längtar efter samhörighet och gemenskap. En plats för att ge och ta emot kärlek.

Josef är en välkänd bonuspappa. Det var nog inte alltid så lätt hemma hos dem heller. Vad tänker du om familjen? Är familjen helig? Eller är den en lös sammansättning av individer som längtar efter frihet?

Gud välsigne dig och din familj.

Likes

Comments

Som livräddare utan torn vakar vi med hökblick över de små som springer mellan vattenbrynet och filten. Slappa på stranden... det är inte ett privilegium för föräldrar med små barn...Vi ger barnen restriktioner och instruktioner - och räknar med att de glömmer bort hälften.

Jämnast solbränna har de föräldrar vars barn är 1 eller 2 år. De traskar omkring hela dagen och punktmarkerar sina små. Pocketboken blir kvar i strandväskan oläst. Medalj för allt tålamod borde de få allihop.

När man väl servat med fika - torkat tårar över spilld saft och sand på kexet - så behöver barnet bajsa. 700 m till toa och väl där är pappret slut! Lite som Fångarna på fortet - en heldag med problemlösning på varierande nivå ;)

Det svåra är nog egentligen inte att ha stenkoll på sina barn. Det svåra är att man har kvar föreställningen om att man ska ligga och slappa på stranden. Pocketboken liksom ;) Förväntningarna och verkligheten - haha!

Likes

Comments

Avslutar dagen med en aftonpsalm av Pälle Näver, en diktande smålänning.

Aftonpsalm

"Låt mig spänna bönens vinge;
himlen är så hög ikväll.
Friden svävar över jorden,
viskande vid varje tjäll.

Bortom skogen, bortom bergen,
upp mot aftonskyn det hörs
som ett stilla sus av vingar,
som av längtan uppåt förs.

I Betania, när kvällen
bringar doft från ros och slån,
vill i afton tyst jag möta
timmermannens store son.

Djupt jag böja vill min panna
för ditt höga majestät,
ej i bävan men i kärlek,
vill jag lyss till dina fjät.

Mästare! Jag ser dig komma
outsägligt rik och skön;
låt mig röra vid din mantel
med mitt hjärtas tysta bön."

Visst är aftonbönen ett möte med Jesus. Jag gillar bilden av hur den tysta bönen rör vid hans mantel.

Frid över jorden, frid över dig. Och inom dig <3

Likes

Comments

"På söndagar arbetar vi inte!". Kommentaren fälldes av en varmt troende kvinna till en annan - inte utan skärpa. Hon broderade korsstygn på självaste söndagen... Jag jobbade ett par somrar på ett äldreboende i Småland. De äldre i bygden var präglade av en väckelse som varit stark under 1900-talet. På rullatorn låg ibland någon uppbygglig skrift av Rosenius.

Jag älskade de här tanterna och farbröderna. Vi hade tron gemensamt - fast jag läste till präst och de tyckte det var ett ämbete förbehållet män.

Vi kan kalla henne Rut. Rut var över 90 år och lite glömsk. Tillsägelsen fick henne att slå ned blicken. Det hjälpte förstås inte att jag försökte dämpa det hela med att säga att korsstygnsbroderi kanske inte nödvändigtvis behöver räknas som arbete... Rut hade inte ordning på vilken veckodag det var - och blev nu medveten om sin överträdelse av sabbatsbudet. Helga vilodagen.

Jag kanske tycker att handarbete kunde räknas som ett nöje för Rut och därmed borde vara godkänt en sömnig sommarsöndag i Småland. Men jag tror att Rut ville dela in sin tid i vardagar och vilodag. Det var ett uttryck för hennes tro.

Tomas Sjödin skriver i sin bok Det händer när du vilar att sabbatsbudet inom judendomen är större än att bara låta bli att arbeta. Det handlar om att inte skapa. Att en dag i veckan lämna tillbaka skapelsen till Gud - och inte försöka förbättra eller förändra. Bara glädja sig över livet, tacka och lovsjunga. Kanske är det så vi ska förstå Rut?

Påbjuden vila. Det låter uråldrigt. Men vi är många som skulle må egendomligt bra av det. Tror jag. För Rut var vilodagen att lägga bort handarbetet. För mig kan det vara en utflykt med familjen. Vad är vila för dig?

Likes

Comments