Snyggt, men inte för uppseendeväckande. Vanligt, men inte lufsigt eller slitet. Kvinnligt, men inte för  kvinnligt. Inte allt för ungdomligt - och inte tantigt! Ja, ni hör ju, jag har för många kriterier för att min lilla garderob ska känna sig väl till mods.

Vad nu tantigt egentligen innebär? De flesta äldre kvinnor jag möter är mer ungdomligt klädda än jag... Jag siktar trubbigt på att varken klä mig som en konfirmand eller  som en "tant", det kan vara lättare sagt än gjort. Jag är tacksam över gudstjänstens liturgiska kläder. Oavsett hur väl det lyckades i garderoben på söndagsmorgonen så får röcklin eller alba ta över. Både jag och församlingen slipper tänka på mina kläder.

Jag älskar arbetskläder. (Oftast, kanske ska tilläggas. Jag har trots allt tvingats bära diverse galna varianter inom restaurangbranschen.) Prästskjortor är bra. Det är tydligt för omgivningen, särskilt när man inte råkar se ut som en präst (för ung, kvinna). Och man kan ju ta ur kragen när man går på vårdcentralen eller barnmorskemottagningen. Man smälter inte in i mängden i ett väntrum iklädd prästskjorta ;)

Kaftanen älskar jag. Underbar arbetsklädsel som är stilig och sydd av sömmerska. Det är bara ett problem med kaftanen: Det blir svårare att prata med människor. Kanske blir det för "prästigt" eller så påminner den för mycket om gamla myndighetskläder. Det är min personliga upplevelse, andra präster har kanske en helt annan bild. Kavaj fungerar helt enkelt bättre på minnesstund om man vill ha avslappnade samtal med sina bordsgrannar. Och det vill man ju :)

Är det självcentrerat att haka upp sig på kläder och utseende? Ja kanske. Men fler människor än man tror bryr sig om hur prästen är klädd. Och om en enda person tappar fokus vid nattvarden för att jag har rött nagellack så kan jag avstå den friheten. Så funktionellt tänker jag. Jag har full respekt för systrar och bröder som gör andra val. Hur tänker du?

Likes

Comments

Barndomshem ljuva hem. Eller? Ordet barndom kan väcka olika minnen och känslor hos oss. Barndomshem också.

Har lufsat runt med en förkylning mellan soffan, sängen och tekokaren i mitt barndomshem några dagar. Och tänkt på hur invant allt känns. Lysknappen - man kan hitta den i mörkret. Spisens plattor - man vet hur lång tid det tar innan gröten kommer i kok. Och så lukterna. Skafferiet luktar si, källaren luktar så. Och skogen strax intill! Jag kunde alla stigarna i min barndoms skog, alla tallrötter och stenar som krävde att man satte fötterna rätt. Sedan dess har kommunen avverkat en hel del. Men doften är densamma. Och lugnet.

Det finns en vila i det invanda och kända. Det gör mig lugn. Det är på gränsen till tråkigt - och samtidigt befriande att något förblir sig likt.

Vad är det med barndomshem som är så speciellt? Det skulle vara spännande att höra era tankar om detta <3

Likes

Comments

Övergångar kan vara knepiga. Att lämna barndomen och kliva in i vuxenvärlden till exempel. Eller att bli lämnad på dagis en vanlig tisdagsmorgon i februari. Kanske har alla barn (människor!) perioder av mer trygghetssökande?

Vi kör just nu med en trestegsraket om morgnarna i förskolans kapprum. Först är det kramen. Sen, när barnet redan på väg in på avdelningen kommer han på att vi inte var klara. Han måste "pussa draken" - det är min gamla reflex i jackfickan. Tredje grejen: att vinka i fönstret och fyra iväg en slängkyss.

Ritualer kan bära bra när allt känns ängsligt. Eller bara för att det är skönt att känna igen sig. Jag tänker att kyrkan och andra religioner är bra på ritualer. Och det är som det ska - religioner rör sig hela tiden i gränslandet där gudomligt och mänskligt möts.

Bön: Gud, tack för att du möter oss i gränslandet. Amen.

Likes

Comments

Här kan du läsa mina tankar inför Kyndelsmässodagen. Varje vecka finns "Veckans evangelium" på Svenska kyrkan i Borås hemsida.

"Så var det den unga kvinnan som sådde frön i en kruka och ställde i sitt fönster på jobbet. Hon vattnade sin kruka och såg hur de små späda bladen kämpade sig upp ur jorden. Strax efter att hon hade sått sina frön fick hon det efterlängtade beskedet att hon väntade barn. Ett spirande frö inom henne själv, ett nytt liv som växte under hjärtat - vilken jublande känsla!

Så kom den åttonde graviditetsveckan och hoppet rann ur kroppen med en stilla blödning. Den oro som alla lyckligt gravida bär på, att barnet ska stötas ut för tidigt, hade blivit till bister verklighet. Man kan be hur mycket som helst i det läget – och Gud hör bön – men hoppet om just det barnet är ute när kroppen redan har avslutat graviditeten. Vad ska man hoppas på när fröet inte får gro och växa färdigt? När hon kom tillbaka till jobbet hade de små späda gröna bladen vissnat. Ingen kände till graviditeten, så det blev inget sagt om saken där.

Det kan vara så förtvivlat tyst i ett väntrum på sjukhuset. Men Gud hör våra tankar också där. Och jag tror att Gud alltid handlar utifrån den verklighet som är, att Gud tänker framåt. Kvinnan fick inte behålla det barn som hade börjat växa inom henne – och utifrån den verkligheten vill Gud hjälpa henne att leva livet som det är just här och nu.

Vem vet vad Hanna i templet hade varit med om i sitt liv? Det vi vet är att hon var änka och förmodligen barnlös. Hon hade ett hopp! Hon hoppades på livet! Så kom Maria och Josef in i templet – livets Gud hade hört hennes böner. I barnet Jesus såg hon människornas befrielse (Luk. 2:38).

Befrielse, det kan vara att se verkligheten som den är. Gud är en bra följeslagare när man ska ta sig an verkligheten. Två blåa streck på graviditetstestet, eller inte. Gud lever med oss i den verklighet som är vårt liv.
/Emma-Karin Palmqvist, Komminister, Borås pastorat.

Söndagens texter:
Mika 7:7-8
Apg 2:42-46
Luk 2:22-40
Ps 138
Alt text: Matt 13:31-33

Publicerad: 4 februari 2017

Likes

Comments

"Du är gränslös, Du är nära,
Du är ljus och jag är Din"

Bön: Jag hör ihop med Dig, Gud. Tack för att Du är med varje människa som längtar. Din närvaro bortom och inom allt som händer mig gör mig trygg. Amen.

Likes

Comments

"Som av en slump" eller "vilken tur!" säger vi ibland när något verkar som en lyckligt sammanträffande. Eller kan det vara så att Gud skapar nya samband här och nu?

"Bliv kvar hos mig" sjöng en äldre kvinna för sig själv strax innan andakten. Hon var nog delvis i sin egen värld. Psalm 189! Den hade jag inte tänkt på på länge - men bibelordet jag hade tänkt prata utifrån var "Bli kvar i mig så blir jag kvar i er" (Joh. 15). Genom henne fick vi pusselbiten som saknades till andakten på äldreboendet.

Det kan vara bra att lämna dörren öppen för Guds Ande. Att våga tro att Gud ordnar så att bitarna passar bättre än vi trodde var möjligt.

Ps. Vem kunde tro att ett par coola Turtles-strumpor skulle matcha både psalmboken och bänkgrannen? :)

Likes

Comments

"Så går det en ängel omkring vårt hus,
som har fyra förgyllda ljus,
och har en bok uti sin hand.
Nu somnar vi i Jesu namn. Amen."

Jag har funderat en del kring ängeln och flerfamiljshusen... Går det en ängel per hus? En ängel per hushåll? För min inre bild ser jag ängeln gå runt ett hus på landet, men vi i stan då? Skyddsänglar behöver vi allihop, gärna ett helt gäng.

Jag gillar tanken på änglarna som vandrar runt hyreshus och bostadsrätter om nätterna. I bättre och sämre förorter. I stadskärnorna likaväl som i glesbygdens vidsträckta byar. Och jag tror de slår följe med varandra. Och hjälps åt med ljusen. Vad tror du?

Likes

Comments

Jag satt en trekvart i Migrationsverkets väntrum idag. Ett papper som brådskade och så vidare... "Ursäkta att du fick vänta så länge" sa handläggaren. Det gjorde inget. Jag var den minst oroliga i väntrummet, gissar jag. Jag har ett permanent uppehållstillstånd sen 1978 och väntar inte nervöst på besked om min framtid. Åkte hem och drack kaffe, åt kex och skrev ett griftetal - och tog allt ihop för givet.

Kvällens bön: Gud, håll din skyddande hand över alla som vandrar oroliga i väntan på viktiga besked. Amen.

Likes

Comments

Mellandagar... det var ödsligt på jobbet idag, jag och kaffebryggaren liksom... Vattnade granarna och tog in posten, gick på hembesök inför begravning. På nyårsafton fylls församlingshemmet av människor igen, nyårslunch och nyårsbön. Ser fram emot det.

De senaste åren har jag känt mig tvehågsen inför nyårsfirandet. Hoppfullhet och oro på samma gång inför det nya året - och en stor dos av vemod. "Vad ska vi få vara med om i år?". I familjen? I släkten? I världen?
För mig är tron på att Gud vandrar med oss viktig - genom ljus, genom mörker går Gud tätt intill. Då finns det inget jag möter helt ensam. Innan jag blev kristen hade jag inte förväntat mig att Gud skulle vara så närvarande. Och engagerad. Vilken underbar överraskning :)

"Du visar mig vägen till liv,
hos dig finns glädjens fullhet,
ständig ljuvlighet i din högra hand"
(Psaltaren 16:11)

Likes

Comments

I julnatten Gud, ber vi för familjer som ligger i skilsmässa.
För mammor med pms.
För alla barn vars föräldrar super bort hela julen.
Och för just dom föräldrarna.
Vi ber för alla som intensivt saknar någon som har dött.
Och för alla som rusar från julfirande till julfirande för att alla andra ska bli nöjda.
Gud, tack för att du blev människa. Då vet du hur det känns. Välsigna oss. Amen.

Likes

Comments