Header

Igår sprang jag igen, det är nog faktiskt bra med lite mål i all typ av träning. För några dagar sen anmälde jag mitt gäng och mig på color obstacle runsh, nog för att jag inte kommer ta så seriöst på hur lång tid det tar då jag ser det som en heldag av att ha kul istället, men det vore ju mycket trevligt att inte vara helt slut av att ta sig igenom det. Så mitt mål är att palla 5 km med hinder utan att komma ut på andra sidan totalt förstörd. Bra mål, va? :P

Det ska nog faktiskt gå bra också, jag är kass med inte helkass och på ett halvår lär det hända en del.

När man tar selfie och katten kommer med blir det genast många fler bilder! hehe

Jag sprang i alla fall 3 km igår, utan paus och med en acceptabel tid. Det är faktiskt något förvånande då jag har sprungit så lite i år! Men det gör mig mer pepp! 5 km på 30 min är målet för nu.

Fortsätter jag såhär, med både träningen och kosten nu för tiden kommer min kropp vara i toppform när det vankas göra barn igen! Men ja, mina planer är nog mer ytliga dock. När jag börjar plugga i Januari vill jag ju gärna se bra ut också! :P

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Av alla saker att träna upp verkar konditionen den mest tacksamma! Jag springer inte alls ofta, det var nog senaste i Juni jag sprang någorlunda regelbundet, annars har det varit någon enstaka gång bara. Men så ikväll fick jag tummen ur och det gick så bra!

​​Som vanligt är ju tanken att göra det här helst varje dag, vi får se hur det går:P I Januari tänker jag även börja gymma igen, japp, januari! Jag är medveten om att många gör precis så, men det är inte så mycket ett nyårslöfte som en ekonomisk fråga, frisvkårdsbidrag och så. ;) 

Jag har ju skrivit om att det inte gick så bra med vikten efter gravidveckorna i somras och efterdyningarna, och jag vill inte gärna gå in i det nya året med överskottskilona så det gäller ju att sätta lite fart och försöka gå ner några kilo innan året är slut! Jobba jobba

Likes

Comments

Andreas har varit borta i helgen så jag var själv mestadels av tiden. Förutom när jag terroriserade grannarna då vill säga!
Det var ganska mysigt det med, katterna och jag hade det rätt skönt där hemma.

Jag hann fundera en del också, bland annat om vår barnlöshet. Normalt anser jag inte att det finns något särskild dåligt tillfälle att få barn, det handlar trots allt om prioriteringar. "Inte rätt läge" har jag liksom alltid haft svårt att tro på. Men nu slog det mig att det skulle vara fantastiskt Dåligt läge att få barn under 2018. Det fungerar faktiskt inte, inte om vi båda vill kunna njuta och glädja oss åt vårt nyfödda barn.
Andreas blir klar civilingenjör under 2018, redan där satte det spiken i kistan. Självklart ska han fokusera på det, självklart vill jag inte vara hemma ensam mestadels av tiden med ett nyfödd barn.

Dessutom vill jag plugga nu, hösten 2018 vill jag börja till studie- och yrkesvägledare. Om jag inte börjar nu och skjuter på det är jag rädd att aldrig börja. Men har jag börjat så gör det mig inget att ta ledigt ett år och fortsätta sen, bara jag kommer igång.

Så vi försöker inte få barn längre! Märklig känsla, även om vi haft kortare pauser där vi inte aktivt försökt så har vi liksom ändå levt i bubblan i flera år. Nu tänker jag att vi aktivt ska Undvika att bli gravida till tidigast sommaren.

Tur jag har katterna i alla fall, de är ganska bra substitut bebisar! :P

Ibland skulle det vara så skönt att kunna se in i framtiden. Om jag hade vetat för tre, fyra år sen att det skulle dröja så och vi ändå skulle vara förbi 30 innan vi får barn så hade jag klart levt annorlunda. Men jag tänkte såklart hela tiden att det nog borde ta sig snart, att det inte är någon idé att göra några större livsförändringar nu innan vi får barn. Och så lunkar livet på, där utanför fönstret medan man sitter och kissar på graviditetstest efter graviditetstest.

Tanken var hela tiden att få barn medan Andreas pluggar, plugglivet är flexibelt och i hans fall även tillräckligt lätt för en hel del ledighet. Jag såg sommarloven vi kan tillbringa hemma tillsammans framför mig.... Men så blev det inte! Och å ena sidan känns det jobbigt, det finns en liten sorg för alla "nästan", plus på stickorna som skulle ge mig precis ovanstående. Men universum retades bara lite och även om det är en viss sorg så känner jag starkare för att inte älta. Det har helt enkelt varit så, vi blir inte föräldrar innan 30. Jag tror inte vårt barn kommer bry sig nämnvärt om vi är 27 eller 32 när vi blir föräldrar. Vi kommer älska det lika mycket oavsett så jag släpper det. Nu väntar ett extremt spännande år, jag längtar faktiskt efter allt nytt och spännande!

Likes

Comments

Kämpar mig igenom black friday hemifrån idag. Det är ju faktiskt inte helt dumt att försöka shoppa julklappar en dag som denna.

Men det är svårt också, man ska ju komma på vad folk ska få först! Det har mest blivit shopping till mig själv faktiskt....hmm

Nä, nu ska jag leta vidare! Nån julklapp måste det bli idag!

Likes

Comments

Jag har inte vågat väga mig på ett tag, efter missfallet bröt jag armen, efter det var det helt hysteriskt mycket att ta hand om kring min morfar och jag lägger lätt och snabbt på mig, så ingen våg för mig:P Det kanske är dumt, det hjälper knappast att stoppa huvudet i sanden i de situationerna. Men kläderna passar någorlunda även om jag undviker vissa klänningar för de sitter liite tajt. Så jag vet ju att jag inte gått upp alltför mycket, men det är nog inte det som stör mest. Det märks att jag tappat muskler, rumpan är plattare, magen mjukare och det känns inte roligt!

Dock hjälper det inte att tänka för mycket på allt som gått dåligt, istället ser jag framåt. Den går bättre med maten igen nu när saker lugnat ner sig, det märks genast på kläderna! Och jag är piggare. Framför allt är jag Så förtjust i färska bär. Alltid tänkt "nej, men det är så dyrt". Dock går det hur bra som helst att köpa snacks och godis för den summan när andan faller på. Så jag har bestämt mig för att ändra taktik kring det. Inget som är nyttigt är off limits!

Det blir klart roligare att äta så också! =)

​Nu måste jag bara komma igång med träningen igen, eftersom cykeln är paj från min fyllefadäs med frakturen i armen så har den fått stå. För dumsnålheten kickade in och tyckte att det kostar så mycket att lämna in den....jaja, det får bli ett "efter vintern"-projekt. 

Och jag har en olycksfallsförsäkring som hade kunnat hjälpa mig...men den gäller inte när man har sig själv att skylla på grund av alkohol. Det är inte mer än rätt, dum ska bestraffas. Men lite ledsen är jag :P 

Likes

Comments

Det ligger flera halvskrivna inlägg och skräpar, de lär dock aldrig få se offentlighetens ljus:P Men det är skönt att bara skriva också, det är trots allt bloggen till för. Att sen allt inte publiceras gör inte så mycket. Nedskrivet fick det bli i alla fall.

Men! Nu känns livet mer spännande och roligt igen så då kan jag lika gärna blogga om det. I januari ska jag börja plugga! 29 år, student. Fint! Det ska bli så roligt. Dock är det bara en termin i pedagogik till att börja med, i väntan på allt annat. Min man pluggar här i stan och när han är klar och vi äntligen flyttar till Varberg så tänker jag försöka komma in på studie- och yrkesvägledarutbildningen.

Men för nu ser jag fram emot januari. Det känns lite härligt att göra något annat. Att faktiskt våga hoppa på det tåget! Jag har ju bara väntat på att bli gravid de senaste åren, nu orkar jag inte vänta längre. Visst försöker vi fortfarande, men hjärtat är faktiskt inte där just nu. Jag går till och med till en kinesiolog nu för att kolla om det hjälper, varför inte liksom. Lite alternativmedicin känns ändå bättre än hormoner. Men som sagt, hjärtat är nog inte riktigt där så jag vet inte om det bara är slöseri på pengar och tid...äh vi får se vad som händer med det!

Jag hade visst sparat lite bilder här som jag någon gång tänkt lägga upp, mycket märkligt att se på bilderna som jag NYSS sparade här och så tittar jag ut och det öser ner snö!


​Inga lättklädda promenader i skogen just nu i alla fall. Det var nog faktiskt alldeles för lite av det den här hästen. Allt har blivit knepigt, jag har varit trött och tjock efter missfallet, och när den onda cirkeln väl rullar igång är det dagliga soffläge ett faktum. Jaja, jag bröt armen också och så hade jag en morfar som tog i princip hela min livsenergi. Men jag kommer upp ur det just nu! Börjar bli piggare, livsglädjen tillbaka och allt det! Det får helt enkelt bli många vinterpromenader istället! 

Likes

Comments

Livet står lite still när man försöker få barn. Att göra några större vardagliga förändringar känns fel för "tänk om jag blir gravid" Men jag kan inte vänta längre. Jag orkar inte vänta längre. 

Ett jobbrelaterad frågetecken har fått mig att bestämma mig för att börja plugga istället. I januari blir det en termin pedagogik här i stan, då vi inte ska flytta förrän till sommaren så passar det väl bra. Det betyder dessutom att min man och jag pluggar en termin samtidigt på samma skola, det låter lite mysigt även om vi sällan lär ses för det. Han pluggar till civilingenjör, tror inte våra vägar korsas alltför ofta då.

Jag måste göra något annat NU, därav random termin i pedagogik. Nästa höst hoppas jag istället komma in på studie- och yrkesvägledarprogrammet i Varberg, då vi ska flytta dit på sommaren. Terminen här i stan är inte ett bekymmer att komma in på då det inte är något särskild tryck och mina poäng från betyget räcker mer än väl vid jämförelse på tidigare intag. 

Senare blir det svårare, så jag har anmält mig till högskoleprovet nu i höst, och tänkte även göra det till våren. 

Jag har även pratat med två studie- och yrkesvägledare för att se att en termin i pedagogik faktiskt är något att engagera sig i, och det verkar klart det. Nog för att jag inte kan tillgodoräkna mig något så är det ändå en väldigt bra förberedelse och bra att ha även senare i yrket. 

Tänk om man kunde se in i framtiden lite, om jag vetat hur lång tid det tar för oss att få barn hade jag redan kunnat vara klar syv. Så ingen mer väntan, hädanefter är det jag som bestämmer. Och blir jag gravid så får jag ändra planerna då istället. Lyckas jag bibehålla den här planen är jag 32 när jag är klar syv, det låter väl som nått att sträva efter? 

Likes

Comments

​Tack igen för att ni tar er tiden att skriva kommentarer! Det betyder mycket! Jag har klart känt mig mindre ensam i det här. 

Till överskriften då. ALDRIG IGEN! Om jag någonsin skulle råka ut för en liknande situation igen så finns det ingen chans i världen att jag gör en såkallat medicinsk abort. Jag vet inte riktigt varför, men varefter dagarna gick insåg jag hur otroligt dumt allt har gått till!

Det började i onsdags, jag skrev redan innan om att jag fick en tablett som skulle mjuka upp livmodern. Jag mådde fruktansvärt illa efteråt och trodde det bara var tablett på något tom mage som var problemet. Så läser jag senare om att det är en Vanlig biverkning och skulle man faktiskt kräkas av illamåendet inom 30 minuter behöver man en ny tablett. HUR kunde barnmorskan låta bli att berätta det? "Du kan eventuellt må riktigt illa en stund så undvik att åka och handla driekt" kan ju inte vara så svårt att slänga ur sig? 

Och på den vägen var det väl med det mesta. Inte ett ljud om biverkningar, inte ett ljud om hur det faktiskt kommer gå till. "riklig blödning, lite starka mensvärk". Ligga kallsvettig på hallgolvet, med huvudet i en hink för att smärtan får kroppen att vilja spy, eller dö för den delen. Det kan ju vara schysst att ge en heads up för. 

Och som toppen på isberget inte skicka med alla smärtstillande som skulle varit med?! Är det ett skämt? Var det bara glömska? Var det med flit för att de fått besparingskrav? 

Man måste väl kunna lita på sjukvården? Jag trodde jag fick veta det jag behövde veta, liksom fick med mig de tabletterna jag skulle ha. Jag var lite orolig, tyckte även utan de saknade tabletterna att smärtlindringen hintade om starka smärtor. Men kan de inte nämna att det kan göra så helvetisk ont? Läser man om medicinsk hemabort står det överallt att man inte ska vara hemma själv. Inte ens det sa barnmorskan något om. Hur kan man missa så otroligt viktiga delar? 

Vilken tur att min man faktiskt var ledig liksom jag och hemma. Inte för att han kunde göra något alls för att hjälpa mig, men han kunde i alla fall finnas där. Och ringa till sjukhuset några gånger för att "trumvirvel" höra att om smärtan är för jobbig ska vi vända oss till akuten. Problematiskt då att jag inte för mitt liv hade kunnat ta mig någonstans. Den sista timmen i de obeskrivliga smärtorna som jag inte förstod att jag inte bara svimmade ifrån, tänkte jag flera gånger att vi borde ringa 112, de måste komma och ge mig morfin innan jag på riktigt skulle dö av smärtor. 

Jag ringde inte, medveten om att jag inte skulle dö, även om det kändes så. Men jag önskar ingen den smärtan. Efteråt läste jag om så många fler som upplevde smärtorna på liknande sätt. Folk som har barn som skriver att deras förlossningar var mindre smärtsamma. Jag tror jag förstår varför de skriver så, värkarna jag kände kom med sekunders mellanrum. SEKUNDER, jag trodde det skulle som värst handla om värkar som kom mer minuters mellanrum. Och jag skulle ha gett en hand för att få minuter mellan värkarna.

Jag läste också om att det antagligen är cytotec som gör det så outhärdligt, får naturen ha sin egen gång blir det helt enkelt inte lika smärtsamt. Så mycket jag kunde läsa mig till...EFTERÅT! 

Och klumparna ska vi inte ens tala om...när det sägs att man blöder och det kommer lite klumpar så föreställer jag mig en lite värre mens. Lite fler klumpar kanske. Aldrig att jag skulle förstå storleken det handlar om. När det tills slut small till i livmodern, ja det small till. En sekund trodde jag att livmoderna helt enkelt sprack av påfrestning och jag faktiskt dör nu, men så bara slutade smärtan och jag insåg att det nog måste varit att det "lossade" något. Hur som helst, när det small till var det över. Efter att jag andades lite i mitt smärtfria tillstånd kände jag att det var dags att gå på toa och ta reda på vad som händer. KLUMPAR! Där jag satt kom det ut STORA saker ur mig som kändes hela vägen inifrån och ut. 

Och igen, det är fint hur jag såklart EFTERÅT kunde läsa om detta klumpfenomen. Herregud, sjukvården här måste ge bättre och mer info. Om smärtorna, om klumparna, om illamåendet (många kräks av smärta kunde jag läsa mig till) om vikten av att inte vara ensam, om att få med sig hem all smärtlindring som behövs. Varför ens låta folk gå igenom det hemma? Av vad jag läste mig till verkar det olika från landsting till landsting. Vissa verkar göra den här typen av aborter På sjukhus för att ha tillgång till läkare och smärtlindring av det tyngre slaget. Jag har konstant flashbacks från i fredags. Det skrämmer mig, för jag är medveten om att det här kommer resultera i ännu mer rädsla inför en ny graviditet. 

Jag är lite skärrad, och en hel del arg på det hela. Med ganska små medel hade det här kunnat bli lättare. Med rätt info, och rätt tabletter hade det antagligen kunnat kännas hanterbart. 

Jag har fortfarande ont en del, livmodern är öm och ryggen värker ibland. Ungefär som jag förväntade mig fredagen skulle bli. Men det är hanterbart med värmedyna och ipren. Jag blöder mest som en vanlig mens nu och har redan märkt drastiskt försvinnande av graviditetssymptom. 

När det här är över ska det bli intressant att se om jag ens vågar blir gravid igen! 

Likes

Comments

Tack för era kommentarer! Det värmer att ni är några där ute som tänker på oss! Och jag är så otroligt ledsen för alla er som vet precis vad jag går igenom.

Jag minns när vi startade barnlöshetsutredningen, när jag började blogga om ämnet och började läsa andra bloggar om barnlöshet och IVF. Någon gång då tyckte jag det var så svårt att hitta bloggar som jag kan relatera till, många hade gjort flera IVF, haft flera missfall i bagaget och levt i den världen i några år. Jag var så säker då att jag aldrig skulle bli en sån, en med taskigt mycket erfarenhet. Läkarna sa trots allt att då vi var så unga och annars friska kommer det här i princip bli en freaking picknick. Tänk så fel de hade, tänk så fel jag hade. Hur som helst lider jag just nu inte bara å mina ägna vägar utan även alla er som kämpar. Som kanske ser hela världen omkring er fyllas med bebisar, både önskade och oänskade och den där känslan som förr eller senare tar över en som inte kan förneka det fullständigt orättvisa. Är inte vi som kämpar och önskar så hårt ämnade att bli världens bästa föräldrar? Finns det någon poäng med att genomlida detta helvete först? Är det ett test av "insert valfri gud/universum"? Tankarna snurrar. Jag önskar alla er som läser och som hittade hit av egen barnlöshet att ni ska få ert så önskade barn!

Hur som helst. det här missfallet visade sig bli en utdragen process! Vad annars, kan det bli komplicerat och Mer jobbigt, så ska det väl helt enkelt bli det. Sen i fredags har jag lämnat blodprov varannan dag, hcg sjänk för långsamt. Idag nytt blodprov och ultraljud. Fortfarande tomt. Allt växer som i rätt vecka men det finns inget embryo. Så nu har jag fått tabletter för "medicinskt hemabort" måste det heta likadant för att dra igång ett missfall? Jag önskar få ett barn så innerligt att ordet abort är lika fult som att tillbe djävulen. Missförstå mig inte, jag är glad att vi lever i ett samhälle där aborter är möjliga. Men jag tror inte jag är ensam ofrivillig barnlös som inte goes there i tankarna. De som är hyperfertila och behöver göra fler aborter i sitt liv, och så sitter vi här. Oavsett hur bra jag tycker det på en logiskt nivå så skriker känslorna. Ge mig barnet istället!

Min hemabort startade idag i alla fall, med en tablett som ska mjuka upp livmodern. Magen reagerade på tabletten strax efter på ica dör jag var helt säker på att jag kommer spy mitt i gången. Men Så taskig var inte livet mot mig så jag tog mig därifrån spyfri! Inte riktigt ett symptom jag väntade mig, men det klart. Man kan ju få ont i magen eller må illa av andra tabletter med. Tagit vitaminer på tom mage någon gång? Det är hemskt.

Barnmorskan sa jag kan börja blöda redan på den tabletten, men oavsett vad ska jag ta det tunga artilleriet på fredag. fiffipiller och en cocktail av smärtlindring. När hon gick igenom och berättade att jag ska ta två extrastarka alvedon plus en diklofenak varannan timme i samband med fiffipillerna blev jag rädd. Hur ont är det tänkt jag ska ha?

Och så tillbaka om två veckor för nytt blodprov så hcg sjunker som det ska.

Det var tänkt jag skulle ha semester nu, det sällan jag är ledig längre tid åt gången. Den här gången nästan två veckor, vi skulle åka till skärgården och vi skulle ha det supermysigt hemma sen. Skärgården blev avbokat pga illamående (med glädje, jag trodde ju jag var gravid på riktigt) Men sen så startade ju det här kalaset i fredags då vi skulle varit borta, så det var väl rejäl tur vi stannade hemma. Men någon semesterfeeling kan jag inte riktigt påstå det finns här. Det blir många timmar i soffan, och mycket onyttigt. Är trots allt en trötsätare av rang och med fortsatt illamående (kroppen tror ju trots allt den Är gravid) är de enda sakerna jag är sugen på onyttigt onyttigt onyttigt. Så jag svullnar som en ballong här och med min svullna mage från låstasgraviditeten har jag seriöst INGA KLÄDER KVAR! och nästa vecka ska jag återgå till arbete och verklighet.

Jag önskar att jag kunde hantera det här bättre. Ta det för vad det är, få mig att må bättre med bra kost och motion. Ta nya tag och allt det där. Det är ju inte så att det Hjälper att ligga i soffan och vräka i mig skit. Tvärtom liksom. Men jag är trött, trött inifrån och ut. Varje cell i min kropp är trött. I veckor har jag mått illa och varit trött, och det var ok för jag var gravid. Det skulle vara värt det. Men det tog musten ur mig, det finns ingen energi till denna kris. Det var inte värt det, de här veckorna var endast och enbart slöseri på tid och energi, för absolut ingenting. Det kommer inget barn i mars. Hela min värld skulle rättas till. Allt som varit skulle vara värt det, allt som skulle komma lättare att leva med. Vi skulle trots allt få barn.


Likes

Comments

Ultraljud idag...
Allt finns där förutom ett embryo. Och då jag är i vecka 9 nu... eller ja, borde varit,  så ska ett embryo synas. 
Och då jag vet när jag blev gravid så...
This sucks.
Jag ska lämna blodprov på måndag för att se om hcg stiger. Men jag vet det kört nu för efter ägglossningen blev det inget mer sex,  mycket jobb och mannen var bortrest och när jag fick pos. graviditetstest vägrade jag sex pga oro. Så tanken att jag blev gravid senare och det därför inte syns något embryo än är bara bortkastat tid. Men tycker läkaren det ger mig nåt att vänta lite till, fine. Om det tröstar honom. Med tanke på ryggvärken jag haft drar det ändå igång snart. Haft missfall förr, den värken är som den är.

Jag klarar inte ens vara ledsen, det är en fruktansvärt bitterhet jag känner.
skriver mer en annan dag

Likes

Comments