Header
View tracker

Är och hälsar på i Skåne i helgen. Min man har en del släkt här. I skrivande stund är jag dock mätt och inser att denna resa inte hjälper min vikt något vidare värst. Men jag har det trevligt ändå😊

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Förra veckan hängde jag ett tag på akuten, inte det mest roande jag har gjort. Mitt hjärta började bete sig underligt och slå väldigt långsamt och ojämnt, som lägst var slagen nere på 42. Självklart hade det stabiliserat sig något väl inne på sjukhuset, det vore ju dumt att de fick undersöka mig när det pågick:P Men något ojämnt var pulsen även då och det kanske var något med EKG-mätningen också. Hur som helst ska jag utredas för hjärtproblem 11. Nov.

Vad vore inte livet om det inte fanns spännande inslag av dödsångest?

Några dagar senare ska vi starta utredningen för upprepade missfall också. Alltså, på riktigt? Är det verkligen mitt liv? Har jag upprepade missfall och försökt få barn i flera år? Har jag verkligen gjort TVÅ ivf? Det känns så utanför mitt liv, som om det bara är på låtsas. Jag är faktiskt rädd, rädd att det är fel på hjärtat, rädd att de hitta något galet vid missfallsutredningen, rädd att jag helt enkelt inte kommer få leva det liv jag hade tänkt mig.


Idag ville jag verkligen inte lämna sängen, dels för ovanstående men titta på den där katten! Det gör ju ont i hjärtat att lämna henne. (eller är det hjärtfel?:P) 


Likes

Comments

View tracker

Det här är såå svårt! Jag har inte riktigt humöret till något alls. Allt känns smått övermäktigt och lusten till vad som helst infinner sig inte. Just nu gör jag det mesta lite bara för att, det behöver göras så jag gör. 

Så gissa hur det går med vikten? Jag uppnådde inte målet till min födelsedag, ligger 5 kilo off. Men jag shoppade ändå! Och vet ni vad? Allt jag handlade var i storlek 38 eller Medium! Det är faktiskt riktigt skoj och jag hoppas att det på något sätt hjälper mig få upp peppen till slutspurten nu! Jag ska väga under 65 till årsskiftet. Hur ska det gå om allt är så övermäktigt? 

I torsdags fick jag mens också, vilket var lite oväntat då jag hade en del symtom som kunde varit tecken på ytterligare en lyckat befruktning. Men icke, skönt däremot att faktiskt få en mens, vi skulle ju faktiskt låta bli att försöka den här månaden. 

Är det hösten må tro? Jag som i hela mitt liv älskade hösten och vintern, förra året redan verkar det som att jag blev lite starkare påverkat av hösten. Och så i år igen. Nu äter jag i alla fall D-vit och hoppas att det hjälper. Nått måste hända om jag ska lyckas med det här!

Här kommer lite bilder, ingen ny spännande vikt men nya klädstorlekar i alla fall=) 

Likes

Comments

Känslan när man sitter ner och inte helst vill sitta med något i knät för att dölja magen!

Jag ändrar mina vägningsdagar till lördagar. Just nu pushar jag det lite inför min födelsedag 29. oktober så jag har 3 fastedagar i veckan. Mån-ons-fre. Således tror jag det blir roligast resultat på lördagar! 
Egentligen väger jag mig nästan dagligen, det här med vägningsdagar är bara för att bestämma en dag i veckan som får stå för hur det går. Min vikt kan pendlar rejält från dag till dag beroende på tid i cykel och vad jag ätit på kvällen. Då är det bra att bestämma En dag i veckan som "gills". 

Imorgon ska jag alltså krossa den magiska gränsen och hamna på under 70. Jag tror dock inte det kommer lyckas, den här veckan sitter vikten som berget. Men det finns ett litet hopp om att vätska lämnar kroppen nu. Idag fick jag ägglossningssmärtorna från helvetet, så nu borde det värsta släppa och med det kanske jag också får glädjebeskedet att jag faktiskt går ner i vikt. Jag har trots allt varit väldigt svullen och gissar att det varit vätska. 

Likes

Comments

Jag visade visst aldrig hur det gick sen med sovrummet, så här kommer lite bilder

Jag insåg inte förrän efter jag la ihop bilderna att det är katt på varenda en! <3

Likes

Comments

Jag har tidigare skrivit om att jag ätit både bidrottningsgele och borago jamsrot för att öka fertiliteten något. Om inte annat verkade det vara schyssta tillskott för annat också, hår och hud osv. Det är svårt att inte fundera på om missfallen kan ha med det att göra, men nästa fråga är; har befruktningarna med det att göra? Jag har ingen aning, jag var fertil redan innan så det känns spontant inte som att de borde bidragit med så mycket. Men den här månaden pausar vi hur som helst och jag har heller inte ätit några tillskott i fertilitetsändamål. Och herregud så skönt!!!

Perioden då jag ätit tillskotten hade jag kraftig minskat sexlust i samband med ägglossning. Just ägglossningen också!!! Glädjeveckan varje månad, det märks att kroppen gärna vill bli befruktat om man säger så. Men som sagt, inte med tillskotten. Dessutom hade jag mer ont av sex, jag skrev tidigare om min fundering över endometrios, jag har väldigt konstig ryggsmärta som endast uppstår innan ÄL och mens. Dessutom brukar jag ganska ofta finna viss typ av sex lite smärtsammare än sig bör. Med tillskotten blev varje ligg plågsamt!

Men envis som jag är ville jag ändå äta de under några cykler för att se om det blir någon skillnad. Till nu dock, nu har jag inte ätit de och jag reagerar som sig bör dagarna innan och kring ägglossning. Och vilken fröjd att det inte gör för ont! (förutom ryggen då, som vanligt nästan faller jag ihop lite random)

Tanken var att helt pausa babyverkstaden, men händer det så händer det så nu får vi se. Blir jag befruktat en tredje gång i rad så lovar jag att jag börjar spela Lotto.

​Om en månad startar vår utredning för upprepade missfall, det känns konstigt! Jag har knappt vant mig att vara en IVFare, det hann knappt kännas som mitt liv och min verklighet. Och nu sitter vi här med ytterligare ett problem. Har jag verkligen haft upprepade missfall? Ibland undrar jag om jag sett fel, om jag inbillar mig positiva graviditetstest, om det kanske var fel på testerna? Det kanske bara var en något sen och lite smärtsammare mens trots allt?

Det känns som att jag hittar på, då allt gick så odramatiskt och skötte sig själv åkte vi ju heller aldrig för att kolla upp det. Så det enda vi har att komma med är våra ord, vad om de tror att vi hittar på för att få utredningen? 

Och utredningen då? Vi var här förr, läget där vi väntar på domen, kan vi få barn? 
Nu är vi tillbaka på exakt samma plats fast 1,5 år senare. Kan vi ens få barn? Bär vi på kromosomavvikelser som gör det omöjligt att skapa friska embryon? Om ett embryo stannar kvar, har vi ökat risk för att det kommer få kromosomavvikelser? 

"En balanserad translokation ger inte upphov till några symtom eller avvikelser hos personen som bär på den men leder ofta till nedsatt fertilitet. Den utgör också en risk i samband med könscellsbildningen, eftersom det då kan uppstå en obalanserad kromosomuppsättning hos fostret, som får svåra missbildningar. Detta leder till missfall eller till att barnet föds med skador och störningar av utvecklingen."

Vad om? 

Likes

Comments

En stadig viktnedgång som kvinna är inte en dans på rosor! Igår hade jag en rejäl fastedag, den blev super! Jag rörde mig massor och åt minimalt, kom faktiskt inte ens upp till de 500kcal. Idag vägde jag MER än fredagens invägning!

Det är lite frustrerande även fast jag förstår anledningen. Igår kväll hade jag värsta strumpmärken, alltså svullna ben. Så ägglossningen verkar visst vara på ingång (inte lätt att hålla koll på såhär efter missfall). Och liksom innan mens, blir jag rätt vätskefylld innan ägglossning. Idag ser jag till att dricka mycket vatten och försöka ta det lugnt med salt så jag blir av med överskottsvätskan innan fredag. Fredag SKA vågen visa 69kommanånting!!!

Det här med att samla vatten i tid och otid är förbannat störigt. Nog för att jag vet att jag kan stoppa det värsta genom att dricka mycket vatten och minska saltet, men som nu kommer jag inte alltid ihåg det. Eller ja, jag har ingen aning om när ägglossningen kommer igång efter missfall är väl mer sant. Således sitter jag här och känner mig svullen och pluffsig efter en fastedag, det ska inte hända!

Men kul att kroppen är på banan i alla fall, nog för att vi inte aktivt försöker, eller inte medvetet försöker i alla fall, det som händer händer:P. Jag vill gärna låta kroppen vila en cykel och i mitten på november är dessutom utredningen för upprepade missfall så vi har inte bråttom. Men det är skönt att ha koll på att kroppen gör det den ska. Oavsett hur mycket det krockar med min viktnedgång.

På tal om kom jag igår slutligen fram till att jag nog sätter målet 67kommanånting till 29 oktober. Det blir jävligt tajt, men jag har insett värdet i att sätta lite väl svåra mål. Det verkar som att jag arbetar bättre under press helt enkelt. Kämpa kämpa kämpa!!!

Här får ni en bild från mig i samma tröja! Såg försent att den senare bilden blev lite suddig, men jag är för ivrig för att vänta till jag tagit en bättre bild!

Tröjan är pösig och osmickrande idag (inte på bilden dock då jag la till rätta den för bildens skull) men känslan av att den är så stor! underbart

Likes

Comments

När jag började bloggen "en oviktig blogg" började den faktiskt helt som träning/kost/viktnegång. Att det blev en IVF blogg var aldrig meningen. Men, idag har jag hur som helst funderat lite på hela historien bakom min viktnedgång och tycker det vore kul att berätta om det, hur allt liksom började.

Året var 2013, Juni 2013 rättare sagt. Jag var 24 år och hade ingen aning om vilka konstiga år som komma skall. Som synes på bilden var jag rökare, precis i samma veva som den här bilden slutade jag dock och jag vill påstå att rökstoppet har stor betydelse i allt som kommer efter. Efter att man slutar röka är det inte ovanligt att gå upp några kilo, det var heller inget jag var rädd för. Hellre några kilo extra men utan cigaretter. Dessutom kunde jag ju göra något åt de extra kilon så fort det rökfria livet har stabiliserat sig tänkte jag.

Jag hann aldrig komma dit, till ett stabilt och rökfritt liv. Min mamma fick en stroke senare samma sommar.

I ett par veckor strosade vi på Uppsalas gator i väntan på att hon skulle vakna. Kvällarna åt jag glass, rejäla mängder glass. Ben & Jerry's, min stora tröst här i livet. Då hade jag redan gått upp lite efter rökstoppet, men nu jävlar skulle det ta fart. Jag började tröstäta väldigt mycket. Det började under tiden hon låg i koma, sen var det i rullning.

Sen på det kom jultider med all mat som finns att hämta där, och jag som var på väg in i vad som skulle bli den tyngsta depressionen jag varit med om, åt. Massor.

Depressionen tog mig, hårt. Jag minns knappt att ovan bild ens togs, antagligen bad jag själv min man att ta den för jag där och då inte insåg allvaret i allt som hade hänt. Här är jag magpumpat på övervaket efter en rejäl överdos av "insert trummslag som visar något spännande som kommer" antidepressiva. Ironin är makaber, men som jag förstår inte ovanligt. Jag hade alltså drabbats av min tunga depression, fått medicin för just nämnda depression som slog ner mig så hårt (vanlig biverkning i början av medicinering) att jag försökte ta livet av mig. Behöver jag tillägga att det heller inte hjälpte min kosthållning?

Tiden efter är knepig, jag låg inne på sluten vård några dagar, jag kom ut och försökte leva på som vanligt. Festade på helger, fick snefyllor, åt som en häst och allt det där. Men så vände det, jag bara slutade må dåligt. Om det var av ren viljestyrka, för att orken hade tagit slut, för att jag slutade med medicinen vet jag inte. Hur som helst accepterade jag läget, vände attityd till livet och började må bra istället.

Men stor blev jag. Här några månader efter självmordförsöket. Glad som en lärka men numer rejält överviktig. Visst insåg jag att det kanske behövde göras något med och emellanåt hade jag kort perioder av "nu ska jag ner i vikt" men det var aldrig helhjärtat. Dessutom började i på den tiden uppskatta bakning!

Det är verkligen kul att baka, men något jag undviker idag. Livet bjuder på tillräckliga tillfällen att äta för mycket, jag behöver inte bidra till det. hehe


Jag minns sommaren väl, jag var så varm! Och jag våndades i försöken att klä mig. Svettigt, klibbigt och skavsår sammanfattar sommaren 2014 väldigt bra.

Klänning var det enda jag kunde ha, men då med shorts under mot skavandet. Shortsen som alltid gled upp och jag fick dra ner benen på de var och varannan meter.

Och jag åt...och åt...och åt. Mitt mående stabiliserade sig rejält, jag var verkligen gladare än någonsin i mitt liv. Vi började försöka få barn dessutom. Jag hade dock etablerat en så himla stark vana kring mat att ätande bara fortsatte av bara farten.

Det är sjukt hur jag ändå lyckades hålla mig undan från rökningen! Det är jag otroligt tacksam över idag kan jag säga.

Hur som helst så kunde livet inte fortsätta såhär i all evighet. Jag insåg det när "plus size" var den nya svarta för mig och hur jag alltid hade problem att klä mig för jag "såg så tjock ut" i allt jag hade. Jag undrar vad det berodde på, hehe. Slutligen köpte vi en våg som vi alltså under hela den här tiden inte hade någon och jag fick sparken i arslet jag så väl behövde.

Jag började jogga!!! Jag hade alltså slutat röka för över ett år sen, men istället lagt på mig en massa extravikt. Så jag hade nog ändå en kondition som en rökare, vilket märktes. De första gångerna var hemska, jag minns att vi sprang efter ett förinställt intervallschema från någon app. Man skulle springa 30 sekunder och gå en minut. Efter bara några omgångar ville jag lägga mig ner och gråta. Men jag var envis, så en dag kunde jag springa 5 kilometer. JAG!!! Förstår ni hur sjukt Det kändes? Jag var Så stolt över mig själv. Hösten 2014 insåg jag alltså att det behöver göras något. Det är ungefär två år sen idag.

Men vikten gjorde inte jättemycket väsen av sig då kostomställnigen var svårare än att börja springa lite. Det tog hela vägen till våren 2015 innan jag kunde berätta för världen att jag hade gått ner 5 kg.

Och här är jag 5 kilo lättare. Lite drygt till och med, jag hade precis kommit under 80 gränsen och vägde 79kommanånting, det kändes stort och jag ville visa upp kroppen med lite tajtare kläder. Och nej, jag gick slutligen inte ut så för när jag fick se bilderna blev jag ändå bara ledsen. haha. Min man var himla gullig och försökte försäkra mig om hur fiin jag var och hur jag inte alls såg stor ut. Jag visade bilderna för honom här om dagen och han undrade om jag hade en kudde under tröjan. hmm...


Livet blev ganska lugnt härifrån, jag småbantade och joggande en del, vi försökte få barn och väntade mest. Tills vi insåg att vi borde sluta vänta och kolla varför jag inte var gravid än. Där började bloggen utvecklas till en IVF blogg istället. Senare samma vår var nämligen vår utredning och vi fick veta att vi inte lär få barn på egen hand. Så istället började väntan inför IVF1.

I väntan på vår första IVF så fick vi även packa och göra oss redo för flytt. Jag hade inte någon jättefokus på min vikt men minns att jag gick ner ett par kilo till, vågen hängde nog runt 77-78 mellan utredning och fram till IVF.

Men med IVF kommer hormoner så jag vägde 80 igen efter IVF1, som förresten även lyckades.

Men lyckan var kortvarig och några dagar senare kom blödningen. Härifrån la jag större fokus på min vikt och hälsa, men även på min man. Vi kunde inte få barn på egen hand på grund av manlig faktor och jag bestämde mig för att vi skulle göra något åt det. Således insåg jag att vi måste börja styrketräna, jag för mig vikt och min van för att öka på sitt testosteron.

Så slutet på 2015 skaffade vi oss gymkort för första gången i våra liv! Det var faktiskt riktigt kul, jag skulle infoga bilder från tiden om jag hittade de. hehe.


Dessutom bestämde vi oss för att gifta oss i kommande mars. Så motivationen kom som aldrig förr, vi skulle gifta oss i mars och göra en ny IVF bara veckor senare. Så vi gymmade och började få riktig bra ordning på kosthållningen, och när vi gifte oss vägde jag strax under 75kilo. Således hade jag äntligen kommit till nästa 5 kilos intervall och kunde stoltsera med mina -10 kilo! Jag var mycket nöjd!

IVF2 kom med dunder och brak, vi fick dessutom tillbaka två embryon men denna gång misslyckades helt. Och såklart gick jag upp lite i vikt igen och resultat hamnade på 77kg. Det verkar som att jag går upp 2 kilo av IVF, det är väl bra att veta? Hur som helst visade det sig dock att spermieantalet var mycket högre än förra gången. Jag blev väldigt glad och tänkte att det måste vara livsstilsförändringen men läkaren slog ner det med att det faktiskt kunde variera så mycket. Men i det stora hela ska vi inte hoppas på något.

Jag färgade håret och fokuserade på mig själv igen. Ingen mer IVF för mig!!! Inte än på länge hur som hest. Jag minns hur fruktansvärt trött jag var så jag planerade att leva istället. Vi festade en del och jag kallar tiden för min "ålderkris" då den startade med att jag inte behövde visa legitimation på systembolaget.


Under sommaren nu har jag småbantat, småtränat och mest hållit vikten till runt 75. Men jag trivdes faktiskt ganska bra! Det var helt klart en lättare sommar att handskas med kläder på. Dessutom har jag chillat runt i bikini!!! Mycket spännande, det är inte något jag använde ens innan viktuppgången. Lite viktuppgång ger perspektiv tror jag.

Dessutom hände detta!!! Vi lyckades befrukta på egen hand! Vilket dock ledde till tidig missfall(som synes på bilden att strecket blev svagare). Men det gav mig ett ryck, jag kände att "nu jävlar" och planerade att gå ner till 65 innan november. Den planen måste jag dock ändra lite på då jag nyss hamnade i ovanstående läge IGEN! Vi lyckades alltså brefrukta två månader i rad, PÅ EGEN HAND! Suck it, läkaren som inte trodde vår livsstilsändring kunde påverka. Hur som helst är det något svårt att gå ner stadigt 1 kilo i veckan när man samtidigt blir gravid mitt i så jag kommer inte kunna uppnå målet.

Men jag vägde 70,5 i fredags

Jag kommer inte uppnå målet 65, kanske 67 om jag har tur. Men det gör ingenting. För anledningen är en rejäl ursäkt, dessutom något förhoppningsvis positivt, nu ska vi bara göra en utredning för upprepande missfall, men har vi tur så handlar det bara om otur.

Jag har nästan gått ner 15 kilo, det är en ball känsla. På fredag är planen att vågen ska visa 69kommanånting. Vikten jag skulle uppnått redan för ett par veckor sen, men jag nådde aldrig målet och fick ett positivt graviditetstest istället så jag la ner all bantning den veckan, det var faktiskt lite tufft att det sket sig. Dessutom blev jag himla sur över bortslösat viktnedgång. Det är spännande hur man reagerar i kriser...

Likes

Comments

Fredagar är mina "Måldagar" Tanken var att jag skulle gå ner ett kilo i veckan vilket gick bra i början men sen kom gravid/missfall i vägen och jag håller inte snittet. Men jag går ner stadigt ändå, om än långsam. I fredags vägde jag 70,5kg. En sammanlagd viktnedgång på -14,5!!! Så nära 15 kilo nu och såå nära att vågen visar UNDER 70! Jag förväntar mig att väga 69kommanånting nästa invägning. Bättre sent än aldrig, det kommer vara magiskt!

Min garderob är en väldigt sorglig historia nu! Men jag har tur då min mamma rensade ut för små kläder och vissa funkar bra på mig och ser bra ut. Bland annat några tröjor i strl S som jag använder flitigt! Hur sjukt är inte det? strl S på MIN kropp? Jag gissar dock att jag snittar på en stadig 38 nu, antagligen lite större på byxor, jag har både rumpa och lår om man säger så. Men 40 på byxor, 38 på överkroppen...helt ok! Jag var liksom och lekte på "plus size" avdelningen. Några plagg i 44-46 hann komma hem innan jag insåg att det faktiskt inte funkar för mig!

Sen har jag fått ta över några av lillasysters kläder som hon vill bli av med, det hjälper enormt. Jag "får" ju inte shoppa förrän min födelsedag (och egentligen vid det uppnådda målet 65 kil, men det får ge vika för det hinner jag nog inte) Men det går att handla smart! Till exempel har jag ett par byxor som satt bra i flera kilo ner, tack vare stretch. Så det gäller att fokusera på smarta plagg om jag vill gå ner lite till efter shoppingen. 

Likes

Comments

Minns ni att jag skrev om min jeansutmaning? Hur jag skulle ta på mig "smaljenasen" 1 oktober, no matter what?

1 oktober var heldag på Ikea, MED jeansen på! hähä. Vikten segade ner lite med gravid/missfall vilket kanske inte alls är konstigt, så jag var rätt orolig att det inte skulle funka. Men det funkade. Visst, de är inte superdupersköna än, men de funkar! Det är coolt. För några veckor sen kunde jag liksom knappt ens gå i de, benen blev som stela pinnar och sitta ner var inte ens att tänka på.

Det är en härlig känsla kan jag säga! Jag är glad att jag kan fokusera på vikten och uppnå målen i dessa tider. Det hjälper enormt!

Likes

Comments