Header

Ultraljud idag...
Allt finns där förutom ett embryo. Och då jag är i vecka 9 nu... eller ja, borde varit,  så ska ett embryo synas. 
Och då jag vet när jag blev gravid så...
This sucks.
Jag ska lämna blodprov på måndag för att se om hcg stiger. Men jag vet det kört nu för efter ägglossningen blev det inget mer sex,  mycket jobb och mannen var bortrest och när jag fick pos. graviditetstest vägrade jag sex pga oro. Så tanken att jag blev gravid senare och det därför inte syns något embryo än är bara bortkastat tid. Men tycker läkaren det ger mig nåt att vänta lite till, fine. Om det tröstar honom. Med tanke på ryggvärken jag haft drar det ändå igång snart. Haft missfall förr, den värken är som den är.

Jag klarar inte ens vara ledsen, det är en fruktansvärt bitterhet jag känner.
skriver mer en annan dag

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Jag måste säga att jag varit väldigt skonad från oro. Men så var symptomen så väldigt snälla mot mig också, självklart vände det efter att jag skrev det för några dagar sen. Började få en del ont i ryggen, som nygravid är ryggvärk i samband med molvärk inte en hit. Igår var jag Så säker på att det går åt skogen nu, jag orkade inte tänka positivt och bara grät och grät. Så jag ringde barnmorska till slut men fick inte telefontid förrän i förmiddags. 

Efter min gråtstund igår vilade jag och avslutade dagen med episkt skräpmatskväll framför tvn. Och ryggvärken la sig faktiskt, idag har jag än så länge inte fått ont i ryggen heller. Men oron är där, för illamåendet har gett med sig i samma veva. Jag mår lite småilla till och från, men det är inte alls som de värsta dagarna förra veckan.  

Hur som helst pratade jag med barnmorska innan som lugnade mig en del, dessutom fick jag veta hur det fungerar med tider för ultraljud. Det är bara traska till gynmottagningen och berätta sina besvär, sitta ner och vänta. Hon rekommenderade att avvakta lite, och om jag känner att jag måste få veta hur det ligger till i magen innan helgen kan jag åka till gyn imorgon bitti. Då det inte är tur ordning de går efter där utan den med mest akuta besvär kan det bli långa väntetider, så att komma tidig och hänga på låset imorgon kanske inte är en dum idé?

Det ger konstiga känslor. Å ena sidan Måste jag få veta att allt ser bra ut (eller för den delen att det inte gör det) helt enkelt bara få svar. Å andra sidan är det Jätteläskigt att få veta på riktigt. Om jag inte gör ett ultraljud kan jag utgå från att jag är gravid så länge jag inte blöder. Med ultraljud får jag svar imorgon. Tänk om det inte ser bra ut? Tänk Om det ser fantastiskt bra ut? Jag kommer gå därifrån antingen som den lyckligaste människan i världen eller med enorm sorg. 

Det var väl kanske bara en tidsfråga till oron skulle slå till med enorm kraft. Jag hade hoppats att jag faktiskt slapp och kunde vara lugn och trygg hela tiden. Men med vår historia är det nog att kräva för mycket. Vi får helt enkelt vara jobbiga, ringa barnmorskan och åka på akut-ultraljud när det blir för jobbigt. 



Likes

Comments

Jag skrev tidigare om att det kändes så himla overkligt att vara gravid. Till den grad att jag behövde göra ett test och jag innan testet förberedde mig på att det skulle bli negativt. Eller om inte annat svagt positivt och snart ändå skulle bli missfall. Det är Så svårt att ta in att jag verkligen är gravid och att det inte verkar finnas något som hintar på att det kommer gå snett. Tvärt om verkar ju allt följa boken. Jag mår precis som det står under varje vecka i gravid-appen.

Hur som helst tog jag testet och det var vackert att se teststrecket bli så stark och fin på en gång. Det är nog också första gången jag ser ett test där teststrecket är Starkare än kontroll-strecket.

Nu känns det som att jag kan tro på det i några veckor igen. Sen kommer ultraljudet i början på september som får lösa eventuella overklighetskänslor. Antagligen kommer jag gå in där, helt övertygad om att det inte finns något där, är dött eller rent av cancer som ger fekjhormoner (ja, the mind goes where it goes) Men för nu njuter jag av att vara gravid. Även om njutningen är något svårare att uppnå när illamåendet nått nya höjder!

Igår kräktes jag upp allt jag ätit innan läggdags, bara gå och lägga sig med tom mage. I morse var frukosten på väg upp bara av att jag öppnade kylskåpet och såg maten. Hur äckligt är det inte med mat? Alltså helt rakt igenom total vidrig! Lagad mat alltså. Halvsöta, lätta saker är det enda som går ner nu. Gröt med banan, havre-yoghurt, mackor med marmelad. Total katastrof, men det går verkligen inte med annat. Men det får väl vara, om drygt 3 veckor går jag in i vecka 12, där omkring sägs det att det vänder för de flesta. Låt oss hoppas att det blir så och jag kan få äta nyttigt igen.

Läskigt är när kroppen är sugen på total-skräp! Jag är vegan, och jag har alltid ogillat Mcdonalds, och jag har nog köpt cheeseburgare 2 gånger i mitt liv. Inte riktigt min go to-snabbmat om man säger så. Igår var jag sugen på en cheeseburgare, alltså RIKTIGT SUGEN, helst skulle den legat lite för länge och vara helt sladdrig. wtf? Nej, jag åt ingen sådan. Någon gräns får det faktiskt vara. Men herregud vad gravidhjärnan kan få för sig saker! "åhh, vad gott det vore med en sladdrig cheeseburger" Är nog inte en vanlig mening.


Till något annat då! Ni vet "här har du ett minne att se tillbaka på" på facebook? Ibland dyker du upp något av underhållningsvärde. Som mitt look för 4 år sen (herregud, bara 4 år sen det har hänt SÅ mycket sen dess) Jag ångrar den inte! Det där håret alltså! Förstår ni vilket jobb det var att gå från mitt naturligt bruna hår till Ljus-rosa? Love it! 


Likes

Comments

Ok, ny vecka igen! Hur coolt?
Men overklighetskänslorna börjar bli starkare. Mina boobs är SÅ ömma, min mage SÅ svullen. Igår mådde jag illa precis hela dagen, på kvällen blev det riktigt jobbigt och jag är trött hela tiden. Kan man vara mer gravid? Och ändå känns det som att jag låtsas! Var kommer det ifrån? Måste förbi apoteket och köpa ett graviditetstest till tror jag, se det faktiskt finns gravid-hormoner i mig. Tydligen räcker det inte att kroppen i allra högsta grad är gravid. Hjärnan är Inte med. Kanske inte så konstigt efter alla dessa år?

Veckans mående då, förutom overklighetskänslorna; Påtagligt starkare illamående, när ska det sluta? Blir ju bara värre och värre. Sugen på annan mat också, jag började starkt med saltsug. Allt inlagd var det godaste. Och jag avslutade den fasen strong med thaimat i stora mängder. Men sen vände det, nu vill jag bara ha lätt och gärna sött. Frukt, yoghurt(havre), chokladtryck, craving efter bakelser(!!!). Dock softar jag på bakelse-biten. Jag vill inte gärna trycka i mig för mycket socker. Det blir tillräckligt med frukt och något enstaka glas chokladdryck.

Ikväll blir det i alla fall fruktsallad! Som jag längtar!

Det är lite jobbigt med kroppen nu också, hela jag känns lite svullen och pluffsig, magen är också extremt svullen, kombinationen ser bara ut som att jag gått upp 10 kg senaste 3 veckorna. Det är lite jobbigt för psyket.
Innan vi åkte iväg på festival jobbade jag hårt, fick ner vågen till under 70 kg! Vägde 68 där en sväng. Räknade med att få tillbaka en del på festivalen, då mycket nog bara var vatten men tyckte det var skönt att i alla fall inte starta på 70 som jag brukar väga och gå upp därfrån några kilo. Så var i alla fall tanken. Så blev jag gravid tre dagar efter festivalen. Så jag startade redan lite svullen och onyttig. Och sist jag vägde mig (förra veckan) vägde jag 72 och just nu vågar jag inte väga mig. Min hjärna har alltid varit i vikt-mode. Alltid koll på kost och träning. Alltid medveten om att jag äter liite för mycket. Ändå lyckats gått ner från 85kg! Och så är man här nu, svullen och sugen på allt möjligt som kanske inte är optimalt. För trött för att träna, för trött för att cykla varje dag. Och det ska inte störa mig! Jag vet det. Jag har heller inga som helst planer på att banta. Men man kan väl vara hälsosam i alla fall? Kom igen nu kroppen, work with me! Orka gör lite vettigare val!

Bilden är från veckan innan festivalen. (i och med att jag blev gravid direkt efter så har festivalen blivit nått slags "livet innan festival/Livet efter festival haha)

Jag saknar inte kroppen direkt, min kropp nu bär trots allt på vårt blivande barn, inget kan såklart slå det. Men jag saknar känslan av att klä mig snyggt, älska spegeln och trivas i mig själv. Min man råkar dessutom vara född med avsaknad av väsentliga delar i hjärnan. Här om dagen var jag lite nöjd, tyckte min mage var lite gullig. Frågade "ser det inte mysigt ut?" och får till svar...."njae, tycker mest du ser lite småtjock ut"
Han kommer antagligen aldrig göra om det misstaget, men satan vad en redan ledsen kroppssyn kan bli sämre av det.
För att försvara honom så gjorde han det helt klart inte med onda avsikter. Den ser trots allt mest småtjock ut, men VEM SÄGER SÅ?

Jaja, idag är en ny dag. Jag och cykeln fick skjuts idag. Så trött i morse! Så jag ska i alla fall cykla hem. Och till kvällsmat blir det fruktsallad! Nog ska vi få ordning på den här trötta kroppen. Ju nyttigare jag är, desto bättre för bebis trots allt.

Likes

Comments

Nu mår jag illa mer och mer, idag var det inte ens någon idé att försöka dricka kaffe när jag gick upp. Det blev några klunkar oatly chokladdryck, tur vi hade det hemma! Det hjälpte att dämpa det värsta av illamåendet. När man mår lite halvtaskigt är det Så svårt att hålla igång, senaste veckan har det blivit rätt lite rörelse. Faktiskt träning känns bara så långt borta. Men jag har cyklingen! Jag måste bara försöka hålla igång den!

Det är 8 km enkelväg, det tar mig ca 30 minuter att cykla. Ofta lite längre hem då det är mer uppför backe och jag är tröttare på eftermiddagen. Så en bra dag får jag en dryg timmes cykling på 16km! Det är bra träning. Sen händer det också att min man skjutsar mig och cykeln, antingen på morgonen så jag cyklar hem sen eller att han hämtar mig och cykel på eftermiddagen. Så dessa dagar är inte heller sämst. Men nu blev det nästan en veckan helt utan och det är inte bra!

Igår cyklade jag dock äntligen hem cykeln som nu hade stått på stan i flera dagar och sett ensam ut. Och idag cyklade jag till jobbet, jej! Det är skönt att bita ihop och bara göra det.

Min cykelväg är underbar, från där vi bor, ungefär en mil utanför stan(bilväg) har de gjort en cykelbana rakt genom skogen in till stan (där var tågspår förr). Så dels är ju sträckan kortare än bilvägen, och så är den fantastiskt mysig.

Dock underhålls den inte på vintern och heller finns ingen belysning, så på vintern är det inte ett alternativ tyvärr. Men för nu tänkte jag utnyttja vägen så länge det bara är möjligt in i hösten!

Likes

Comments

Så, i helgen blev det grill hos min morfar. Några kusiner till mig var där, och hans grannar. Såklart fick vi ta med egen mat, det nog bara vänja sig. Jag har upptäckt att diskussionen om veganers varande eller icke varande alltid låter trevligt. På kontoret avhandlades ämnet under hela senaste lunchen, och även i helgen blev det en stor diskussion.

Mycket bra, förändring måste starta någonstans och att de flesta verkar kunna diskutera trevligt och även håller med om att det är bäst för djur och miljö är ett fint steg. (även om jag emellanåt vill dela ut lite örfilar och påpeka att om det nu är bäst för miljö och djur, varför tuggar du just nu på någons revben?).

Men jag har bestämt mig för att vara en trevlig och behaglig vegan med mycket förståelse för att det kan vara svårt att göra rätt. Jag vill trots allt nå fram. (sen får jag väl komma med mina något bittra kommentarer här istället ;)).
Hur som helst var vi inne i den trevliga diskussionen (som oftast går till såhär; någon frågar om vi är helt veganer, jag hinner inte säga så många meningar och hela världen ska försvara och förklara varför de inte kan ta det steget av diverse anledningar, och så diskuterar de sinsemellan hur det faktiskt är en bra sak) och plötslig säger mannen mittemot något om att veganer ju kanske gör det jobbigt för sig, det blir inte hållbart i längden. De ska ju hålla på med tygnblöjor och sånt också.

Här vet alltså nästa inga om min graviditet eller om min bestämda övertygelse att tygblöjor är enda alternativet. Så jag skrattar lite inombords och skulle nog vilja utveckla och fråga vad han menar, men inser också att jag befinner mig på farligt vatten om jag ska diskutera babysaker som hemlig gravid. Så jag sa ingenting. Men alltså?

Han var alltså av övertygelsen att de flesta tröttnar, det är för jobbigt att hålla på med. Jag undrar så var han drar den slutsatsen ifrån, vem i hans omgivning gav upp för att det var så svårt? Hur många var de? Om nu det hela ska gå ihop med "de flesta" måste han ju ha mött väldigt många.

Jag har sen länge tänkt att vårt barn ska ha tygblöjor, för några år sen var jag nog fast besluten om att det skulle vara på hemmaplan endast. Det lät jobbigt att hålla på iväg från hemmet, det kändes inte ens som att det finns en lösning. Men som med det mesta man är intresserad av läser man om det, dessutom har min mans syster en liten son som startade livet med tygblöjor och där fick jag verklige se vad det innebär. Med tiden lärde jag mig dessutom om plaster, vi har plastbantat hemmet och jag hade inga större planer på att utsätta mitt barn för en massa plast som kan vara hälsovådlig på både det enda och andra sättet. Så tygblöjor alltså. Kommer vi ge upp för att det är "jobbigt"? antagligen inte, det är inte särskild jobbigt när man väl förstår hur det är tänkt att det ska fungera. Det hade varit riktigt jobbigt om vi hade behövt tvätta för hand, no argument there, men de flesta hushåll har tillgång till tvättmaskin. Och jag vet inte hur det är med er, men det tar mig sällan mer än max 1 minut att slänga tvätt i en maskin och starta den.

Och de minuterna som tillkommer i hänga extra tvätt och plocka undan tvätt tycker jag kan vara värt det man sparar i pengar. Nedan en bild saxat från google

Sen finns det såklart olika typer av tygblöjor, allt i ett typen, att man har en bit tyg man viker och över finns en vattentät blöjbyxa, blöjbyxor man behöver särskild ilägg i osv. Med andra ord något som passa alla även där.

Jag har nog oändligt många saker jag kunde skriva om här, åren som barnlös har gett mig oändligt med tid att läsa på om och utforska ämnet. Och det hjälpte enormt att se det in action via min mans systerson. Men det blir nog lite långt, så här kommer två talande bilder till istället (random google-bilder bara)

Likes

Comments

Jag mår illa då och då, främst eftermiddag. Värst är det eftermiddag och hungrig i kombination. Men idag mår jag illa från start, jag drack tre klunkar kaffe och kunde sen inte röra mig för illamående så min man skyndade sig göra frukost åt mig så jag fick något i magen. Det hjälpte en stund men nu är det tillbaka. Dock får jag skylla mig själv tror jag. Igår eftermiddag, i min hunger-illamående-craving sökte jag efter restauranger i stan som serverar vegansk thaimat. Och vilken extrem lycklig förvåning när det visar sig att spicy hot har gått all in på veganska alternativ! I min totala eufori fick min man snällt åka och handla mat (för typ 15 personer, nämnde jag att jag var hungrig?) innan han hämtade mig på jobbet.

Idag mår jag såhär alltså... jag kan inte låta bli att se ett samband. För vegansk, nyttig, mat har än så länge gjort mitt illamående väldigt hanterbart. Det känns inte något vidare hanterbart just nu!

Den här tröttheten och eftermiddags-hunger-illamåendet gör det bara så svårt att hålla sig på den helt nyttiga banan! Men med detta facit kanske det blir lättare nu. Nu när jag vet hur mycket sämre det faktiskt kan bli.

Nog om illamående! Igår var jag och tittade lite på bebiskläder. Det var en underlig känsla, jag tittade och kände. Tog fram plagg, hängde tillbaka. Vid ett tillfälle kände jag mig nästan gråtfärdig, det är lite överväldigande. Är det verkligen så att det i mars ska komma en liten som behöver dessa kläder? Egentligen var jag sugen på att köpa något litet att överraska Andreas med, bara för att jag kan. För att jag faktiskt bär på något. Med det gick inte. Nånstans tog känslan av att låtsas över, att det inte är på riktigt, att jag bara leker gravid. Det här med att köpa saker får nog vänta. Tills vidare roar jag mig med att lägga in saker i en önskelista. Det finns en sida som heter onskelista.nu där man skapar sin egna. Jag använder det lite som en blanding av önskelista/inköpslista. Skulle någon fråga om vi önskar oss något särskild får de länken till listan, annars är det ett kul sätt att hålla koll på vad jag tänker mig vi vill ha.

http://onskelista.nu/w/1dhcvo0

Via länken kan ni se vad som finns i min önskelista än så länge. Älskar sidan!


Likes

Comments

Hur svullen är normalt att magen kan bli såhär tidigt? Skulle jag inte aktivt dölja magen bör frågorna börja komma. Jag längtar till det dags göra helt officiellt och man äntligen kan klä sig på ett sätt som framhäver magen. Älskar outfiten nedan! Ber om ursäkt för supersunkig kvalité, men det var bara det som hanns med idag.

Våra närmaste familjer vet redan, de har följt oss genom IVFerna och har vetat om att vi försöker så länge att det skulle kännas konstigt att inte berätta även detta steg. Alla bekanta och mer avlägsna släktingar får veta sen, då jag har ultraljud i vecka 12 känns det väldigt kul att vänta tills det faktiskt finns en bild att visa. Till dess får jag hålla mig till min familj och er då=). Jag är förvisso inte särskild anonym här, dock har det aldrig varit en blogg jag delat i sociala medier eller hänvisat till annars så risken att någon jag känner läser här känns avlägset. (även de få som vet om bloggen vägrar ju läsa den så, men de vet iofs om graviditeten)

Tillbaka till outfiten då! Jag får snällt ha min t-shirt som skydd för nu då. Såhär ser det bara ut som jag lagt på mig lite vilket är SÅ TRIST! Låt tiden springa fram nu då så jag får visa magen! :D

Likes

Comments

Sådär ja! Att gå in i en ny vecka är så himla kul! Det börjar kännas bättre nu också, oron har minskat drastiskt. Den oron jag känner nu är mer att Om det skulle bli missfall är det lite läskigt ju längre gången jag är. Men i det stora hela är jag nog ganska tillfreds i själen. Ett lugn har infunnit sig, i alla fall idag, det kan såklart ändras imorgon igen, hehe.

Mina symptom dessa dagar är sjukt ömma bröst. Och mina redan stora boobs är ännu större! Jag hade köpt en hel drös med BH, flera som jag kan använda utan axelband vilket var härligt då det sällan fungerar med mina stora boobs. Jag var såå nöjd! Gissa hur mycket jag kan använda de nu? Men det gör ingenting såklart. Dock tittar jag lite längtande på de ibland.

Sen det här med svullen mage, mina stora bröst och min svullna mage får mig att känna mig allmänt stor. Det är Lite jobbigt, dessa dagar känner mig inte fin överhuvudtaget. Inget nygravid glow om mig alls tyvärr.

Illamåendet är som det varit hela tiden. Det kommer i vågor, främst eftermiddag-kväll. Jag har bara kräkts en gång dock, men det är ofta det känns som att jag behöver spy.

När det kommer till mat och lukter upptäckte jag på kontoret här om dagen att Lax stank något fruktansvärt, mina kollegor åt lax till lunch och jag försökte mycket diskret luta mig lite med huvudet på handen så jag kunde dölja en del av lukten med handen. Jag tror veganlivet hjälper här, tanken på kött äcklar mig och uppenbarligen tål jag inte fisklukten. Då vi inte har något sånt hemma alls är det än så länge ingenting hemma som stör mig. Vissa morgnar smakar kaffe lite blä, men inte särskild påtagligt. (jag dricker väldigt lite kaffe, det blir oftast bara en halv kopp på morgonen och endast på eftermiddagen i nödfall)

I det stora hela mår jag nog helt ok. Såklart är jag tröttare, vilar lite oftare och orken är det sådär med. Cyklade till jobbet här om dagen (8 km) och det gick bra på morgonen, men hem på eftermiddagen var riktigt tungt. Blev låg växel och fick ta den tid det tar. Men det stör mig inte. Jag är glad Att jag orkar =) Jag ska försöka bli ytterligare lite envisare med cyklingen då det just nu blir min enda träning.


Dessa kom i veckan också! :D
I slutet på månaden har jag inskrivningssamtal, och i september ett "tidigt" ultraljud. Jag kommer vara i vecka 12 så det här med tidigt ultraljud kanske inte blev så tidigt som jag menade när jag bad om det. Någonstans hoppades jag nog på ett faktiskt tidigt ultraljud nu i veckorna, att se att något är där på riktigt, att det lever och det ser bra ut. Dock har det som jag skrev ett visst lugn infunnit sig så behovet är inte lika stort. Det blir väl lite extra roligt med ultraljud i vecka 12 också då bebis kommit en hel del längre i utvecklingen och det finns lite mer att se=)

Jag försöker leva stressfritt nu, och njuta när det går. Igår tog jag ledigt bara för att jag kände att det behövs. Vi hängde på stranden vilket var härligt, om än kyligt när solen gick i moln. Men jag lyckades faktiskt ta ett dopp! (utan tröja :P)

Hösten blir nog intensiv så det räcker. Planen är att försöka jobba så mycket som möjligt för att höja min SGI lite till. Hur mycket jag jobbar bestämmer jag själv rätt mycket då jag är anhörigassistent i huvudsak.. Tiderna på kontoret varierar en del och de styr jag såklart inte över så mycket. Men som assistent lägger jag själv schemat så. Nu kommer jag ha ledigt nästan två veckor i slutet på månaden, sen får det vara jobb jobb jobb.

Går det här enligt plan kommer jag bli mammaledig i mars, sen ska vi ändå flytta till västkusten nästa sommar. Jättekonstigt att det börjar komma ett slutdatum för min tid som anhörigassistent. Nog för att det är dags och antagligen välbehövligt också att komma vidare i livet så känns det ändå lite konstigt!

Hur som helst så är det är min start på vecka 7! :D

Likes

Comments

Det här året alltså, det försöker verkligen trycka in så många omvälvande saker som möjligt.

Jag har jobbat som anhörigassistent några år nu, men alltid haft en väldigt bra kontakt med assistansbolaget vi anlitar. I år började jag jobba smått på kontoret där, så några gånger i månaden sitter jag där och gör administrativt arbete istället. Det är superkul, och tanken är att det ska leda till att jag slutligen endast jobbar med det. Det har känts som en fantastisk möjlighet.

Glädjen över jobbet kom dock i skymundan när min mormor plötsligt var döende i början på året. Det var något för omvälvande att vara där, dagarna innan, dagen hon själv bestämde och berättade för oss att lägga ner livsuppehållande åtgärder, dagen hon dog. Vi var där för allting och jag var klart inte redo att för det. Att sen plötsligt vara projektledaren för begravningen och ta hand om morfar ever since har varit tungt.

Några veckor veckor senare blev min älskade gamlingkatt dålig. 16 år var hon vid min sida, 16 år av tröst och kärlek och nu stod vi inför det tyngsta dilemmat jag stått inför. Det var dags att ta det fruktansvärda beslutet om avlivning. Jag har alltid haft djur, alltid förstått att de kommer och går, deras livslängd är kortare och jag har alltid varit ok med det. Men jag hade aldrig behövd ta beslutet. Alltid varit ett barn när det var aktuellt och de vuxna tog hand om det. Plötsligt var jag den vuxna, det var jag som behövde ta hand om det. Att komma hem utan min älskade katt den dagen var fruktansvärt, min man och jag var soffliggande. Det var dagen innan vår bröllopsdag, den har inte firats i år. Vår första bröllopsdag låg vi och streckkollade serier i 12 timma med pauser av gråt. Den katten alltså, jag är lyckligt för att jag fick ha henne i 16 år, men vilken smärta!

Jag var alltså skör i mars, skör och min tro på att saker skulle kunna vända detta år i botten. Och såklart med barnlösheten i bakhuvet, vetskapen om vår sista landstingsfinansierade IVF som behöver göras så småningom.

Förutom gamlingkatten har vi en till katt, som alltså plötsligt blev ensam. Med tanke på att jag jobbar heltid och min man pluggar 150 % så bestämde vi att se oss om efter en ny katt ganska på en gång. Vi hittade henne bara en vecka senare, och med henne kom också insikten att även när det händer massa dåligt så kan det hända bra saker också. För hon är en bra sak, en fantastisk bra sak.

Det var bara vända det fruktansvärda året, så jag gjorde det. Jag tog körkort strax därefter. Köpte festivalbiljetter till Roskilde-festivalen, köpte husvagn som vi kan ha med. (overkill? ja, men vi älskar vagnen) Började plugga matte för att öppna möjligheten att plugga, var bra på matte(!!!) tatuerade mig, Åkte på festival, hade time of out lives, kom hem och boom. Blev gravid.

Jag kom bara halvvägs genom mattekursen, halvtidsprovet gav mig ett A, awesome? yes. Men jag slutar nu, det var stressig att hinna med. Jag jobbade om dagarna, pluggade på kvällar och helger. Graviditeten, hur mycket den än skulle kunna gå åt skogen fick mig att bromsa ordentligt. Jag vill inte stressa. Att jobba och ha min morfar där i bakgrunden som behöver tas hand om räcker för detta preggo.

Tänk vilket spännande år jag haft! Undrar vad kommande månader har att erbjuda! Håll tummarna att det fortstället i positiv anda! :D

​Såhär fin tatuering har jag :D 

Likes

Comments