Header

Livet står lite still när man försöker få barn. Att göra några större vardagliga förändringar känns fel för "tänk om jag blir gravid" Men jag kan inte vänta längre. Jag orkar inte vänta längre. 

Ett jobbrelaterad frågetecken har fått mig att bestämma mig för att börja plugga istället. I januari blir det en termin pedagogik här i stan, då vi inte ska flytta förrän till sommaren så passar det väl bra. Det betyder dessutom att min man och jag pluggar en termin samtidigt på samma skola, det låter lite mysigt även om vi sällan lär ses för det. Han pluggar till civilingenjör, tror inte våra vägar korsas alltför ofta då.

Jag måste göra något annat NU, därav random termin i pedagogik. Nästa höst hoppas jag istället komma in på studie- och yrkesvägledarprogrammet i Varberg, då vi ska flytta dit på sommaren. Terminen här i stan är inte ett bekymmer att komma in på då det inte är något särskild tryck och mina poäng från betyget räcker mer än väl vid jämförelse på tidigare intag. 

Senare blir det svårare, så jag har anmält mig till högskoleprovet nu i höst, och tänkte även göra det till våren. 

Jag har även pratat med två studie- och yrkesvägledare för att se att en termin i pedagogik faktiskt är något att engagera sig i, och det verkar klart det. Nog för att jag inte kan tillgodoräkna mig något så är det ändå en väldigt bra förberedelse och bra att ha även senare i yrket. 

Tänk om man kunde se in i framtiden lite, om jag vetat hur lång tid det tar för oss att få barn hade jag redan kunnat vara klar syv. Så ingen mer väntan, hädanefter är det jag som bestämmer. Och blir jag gravid så får jag ändra planerna då istället. Lyckas jag bibehålla den här planen är jag 32 när jag är klar syv, det låter väl som nått att sträva efter? 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Tack igen för att ni tar er tiden att skriva kommentarer! Det betyder mycket! Jag har klart känt mig mindre ensam i det här. 

Till överskriften då. ALDRIG IGEN! Om jag någonsin skulle råka ut för en liknande situation igen så finns det ingen chans i världen att jag gör en såkallat medicinsk abort. Jag vet inte riktigt varför, men varefter dagarna gick insåg jag hur otroligt dumt allt har gått till!

Det började i onsdags, jag skrev redan innan om att jag fick en tablett som skulle mjuka upp livmodern. Jag mådde fruktansvärt illa efteråt och trodde det bara var tablett på något tom mage som var problemet. Så läser jag senare om att det är en Vanlig biverkning och skulle man faktiskt kräkas av illamåendet inom 30 minuter behöver man en ny tablett. HUR kunde barnmorskan låta bli att berätta det? "Du kan eventuellt må riktigt illa en stund så undvik att åka och handla driekt" kan ju inte vara så svårt att slänga ur sig? 

Och på den vägen var det väl med det mesta. Inte ett ljud om biverkningar, inte ett ljud om hur det faktiskt kommer gå till. "riklig blödning, lite starka mensvärk". Ligga kallsvettig på hallgolvet, med huvudet i en hink för att smärtan får kroppen att vilja spy, eller dö för den delen. Det kan ju vara schysst att ge en heads up för. 

Och som toppen på isberget inte skicka med alla smärtstillande som skulle varit med?! Är det ett skämt? Var det bara glömska? Var det med flit för att de fått besparingskrav? 

Man måste väl kunna lita på sjukvården? Jag trodde jag fick veta det jag behövde veta, liksom fick med mig de tabletterna jag skulle ha. Jag var lite orolig, tyckte även utan de saknade tabletterna att smärtlindringen hintade om starka smärtor. Men kan de inte nämna att det kan göra så helvetisk ont? Läser man om medicinsk hemabort står det överallt att man inte ska vara hemma själv. Inte ens det sa barnmorskan något om. Hur kan man missa så otroligt viktiga delar? 

Vilken tur att min man faktiskt var ledig liksom jag och hemma. Inte för att han kunde göra något alls för att hjälpa mig, men han kunde i alla fall finnas där. Och ringa till sjukhuset några gånger för att "trumvirvel" höra att om smärtan är för jobbig ska vi vända oss till akuten. Problematiskt då att jag inte för mitt liv hade kunnat ta mig någonstans. Den sista timmen i de obeskrivliga smärtorna som jag inte förstod att jag inte bara svimmade ifrån, tänkte jag flera gånger att vi borde ringa 112, de måste komma och ge mig morfin innan jag på riktigt skulle dö av smärtor. 

Jag ringde inte, medveten om att jag inte skulle dö, även om det kändes så. Men jag önskar ingen den smärtan. Efteråt läste jag om så många fler som upplevde smärtorna på liknande sätt. Folk som har barn som skriver att deras förlossningar var mindre smärtsamma. Jag tror jag förstår varför de skriver så, värkarna jag kände kom med sekunders mellanrum. SEKUNDER, jag trodde det skulle som värst handla om värkar som kom mer minuters mellanrum. Och jag skulle ha gett en hand för att få minuter mellan värkarna.

Jag läste också om att det antagligen är cytotec som gör det så outhärdligt, får naturen ha sin egen gång blir det helt enkelt inte lika smärtsamt. Så mycket jag kunde läsa mig till...EFTERÅT! 

Och klumparna ska vi inte ens tala om...när det sägs att man blöder och det kommer lite klumpar så föreställer jag mig en lite värre mens. Lite fler klumpar kanske. Aldrig att jag skulle förstå storleken det handlar om. När det tills slut small till i livmodern, ja det small till. En sekund trodde jag att livmoderna helt enkelt sprack av påfrestning och jag faktiskt dör nu, men så bara slutade smärtan och jag insåg att det nog måste varit att det "lossade" något. Hur som helst, när det small till var det över. Efter att jag andades lite i mitt smärtfria tillstånd kände jag att det var dags att gå på toa och ta reda på vad som händer. KLUMPAR! Där jag satt kom det ut STORA saker ur mig som kändes hela vägen inifrån och ut. 

Och igen, det är fint hur jag såklart EFTERÅT kunde läsa om detta klumpfenomen. Herregud, sjukvården här måste ge bättre och mer info. Om smärtorna, om klumparna, om illamåendet (många kräks av smärta kunde jag läsa mig till) om vikten av att inte vara ensam, om att få med sig hem all smärtlindring som behövs. Varför ens låta folk gå igenom det hemma? Av vad jag läste mig till verkar det olika från landsting till landsting. Vissa verkar göra den här typen av aborter På sjukhus för att ha tillgång till läkare och smärtlindring av det tyngre slaget. Jag har konstant flashbacks från i fredags. Det skrämmer mig, för jag är medveten om att det här kommer resultera i ännu mer rädsla inför en ny graviditet. 

Jag är lite skärrad, och en hel del arg på det hela. Med ganska små medel hade det här kunnat bli lättare. Med rätt info, och rätt tabletter hade det antagligen kunnat kännas hanterbart. 

Jag har fortfarande ont en del, livmodern är öm och ryggen värker ibland. Ungefär som jag förväntade mig fredagen skulle bli. Men det är hanterbart med värmedyna och ipren. Jag blöder mest som en vanlig mens nu och har redan märkt drastiskt försvinnande av graviditetssymptom. 

När det här är över ska det bli intressant att se om jag ens vågar blir gravid igen! 

Likes

Comments

Tack för era kommentarer! Det värmer att ni är några där ute som tänker på oss! Och jag är så otroligt ledsen för alla er som vet precis vad jag går igenom.

Jag minns när vi startade barnlöshetsutredningen, när jag började blogga om ämnet och började läsa andra bloggar om barnlöshet och IVF. Någon gång då tyckte jag det var så svårt att hitta bloggar som jag kan relatera till, många hade gjort flera IVF, haft flera missfall i bagaget och levt i den världen i några år. Jag var så säker då att jag aldrig skulle bli en sån, en med taskigt mycket erfarenhet. Läkarna sa trots allt att då vi var så unga och annars friska kommer det här i princip bli en freaking picknick. Tänk så fel de hade, tänk så fel jag hade. Hur som helst lider jag just nu inte bara å mina ägna vägar utan även alla er som kämpar. Som kanske ser hela världen omkring er fyllas med bebisar, både önskade och oänskade och den där känslan som förr eller senare tar över en som inte kan förneka det fullständigt orättvisa. Är inte vi som kämpar och önskar så hårt ämnade att bli världens bästa föräldrar? Finns det någon poäng med att genomlida detta helvete först? Är det ett test av "insert valfri gud/universum"? Tankarna snurrar. Jag önskar alla er som läser och som hittade hit av egen barnlöshet att ni ska få ert så önskade barn!

Hur som helst. det här missfallet visade sig bli en utdragen process! Vad annars, kan det bli komplicerat och Mer jobbigt, så ska det väl helt enkelt bli det. Sen i fredags har jag lämnat blodprov varannan dag, hcg sjänk för långsamt. Idag nytt blodprov och ultraljud. Fortfarande tomt. Allt växer som i rätt vecka men det finns inget embryo. Så nu har jag fått tabletter för "medicinskt hemabort" måste det heta likadant för att dra igång ett missfall? Jag önskar få ett barn så innerligt att ordet abort är lika fult som att tillbe djävulen. Missförstå mig inte, jag är glad att vi lever i ett samhälle där aborter är möjliga. Men jag tror inte jag är ensam ofrivillig barnlös som inte goes there i tankarna. De som är hyperfertila och behöver göra fler aborter i sitt liv, och så sitter vi här. Oavsett hur bra jag tycker det på en logiskt nivå så skriker känslorna. Ge mig barnet istället!

Min hemabort startade idag i alla fall, med en tablett som ska mjuka upp livmodern. Magen reagerade på tabletten strax efter på ica dör jag var helt säker på att jag kommer spy mitt i gången. Men Så taskig var inte livet mot mig så jag tog mig därifrån spyfri! Inte riktigt ett symptom jag väntade mig, men det klart. Man kan ju få ont i magen eller må illa av andra tabletter med. Tagit vitaminer på tom mage någon gång? Det är hemskt.

Barnmorskan sa jag kan börja blöda redan på den tabletten, men oavsett vad ska jag ta det tunga artilleriet på fredag. fiffipiller och en cocktail av smärtlindring. När hon gick igenom och berättade att jag ska ta två extrastarka alvedon plus en diklofenak varannan timme i samband med fiffipillerna blev jag rädd. Hur ont är det tänkt jag ska ha?

Och så tillbaka om två veckor för nytt blodprov så hcg sjunker som det ska.

Det var tänkt jag skulle ha semester nu, det sällan jag är ledig längre tid åt gången. Den här gången nästan två veckor, vi skulle åka till skärgården och vi skulle ha det supermysigt hemma sen. Skärgården blev avbokat pga illamående (med glädje, jag trodde ju jag var gravid på riktigt) Men sen så startade ju det här kalaset i fredags då vi skulle varit borta, så det var väl rejäl tur vi stannade hemma. Men någon semesterfeeling kan jag inte riktigt påstå det finns här. Det blir många timmar i soffan, och mycket onyttigt. Är trots allt en trötsätare av rang och med fortsatt illamående (kroppen tror ju trots allt den Är gravid) är de enda sakerna jag är sugen på onyttigt onyttigt onyttigt. Så jag svullnar som en ballong här och med min svullna mage från låstasgraviditeten har jag seriöst INGA KLÄDER KVAR! och nästa vecka ska jag återgå till arbete och verklighet.

Jag önskar att jag kunde hantera det här bättre. Ta det för vad det är, få mig att må bättre med bra kost och motion. Ta nya tag och allt det där. Det är ju inte så att det Hjälper att ligga i soffan och vräka i mig skit. Tvärtom liksom. Men jag är trött, trött inifrån och ut. Varje cell i min kropp är trött. I veckor har jag mått illa och varit trött, och det var ok för jag var gravid. Det skulle vara värt det. Men det tog musten ur mig, det finns ingen energi till denna kris. Det var inte värt det, de här veckorna var endast och enbart slöseri på tid och energi, för absolut ingenting. Det kommer inget barn i mars. Hela min värld skulle rättas till. Allt som varit skulle vara värt det, allt som skulle komma lättare att leva med. Vi skulle trots allt få barn.


Likes

Comments

Ultraljud idag...
Allt finns där förutom ett embryo. Och då jag är i vecka 9 nu... eller ja, borde varit,  så ska ett embryo synas. 
Och då jag vet när jag blev gravid så...
This sucks.
Jag ska lämna blodprov på måndag för att se om hcg stiger. Men jag vet det kört nu för efter ägglossningen blev det inget mer sex,  mycket jobb och mannen var bortrest och när jag fick pos. graviditetstest vägrade jag sex pga oro. Så tanken att jag blev gravid senare och det därför inte syns något embryo än är bara bortkastat tid. Men tycker läkaren det ger mig nåt att vänta lite till, fine. Om det tröstar honom. Med tanke på ryggvärken jag haft drar det ändå igång snart. Haft missfall förr, den värken är som den är.

Jag klarar inte ens vara ledsen, det är en fruktansvärt bitterhet jag känner.
skriver mer en annan dag

Likes

Comments

​Jag måste säga att jag varit väldigt skonad från oro. Men så var symptomen så väldigt snälla mot mig också, självklart vände det efter att jag skrev det för några dagar sen. Började få en del ont i ryggen, som nygravid är ryggvärk i samband med molvärk inte en hit. Igår var jag Så säker på att det går åt skogen nu, jag orkade inte tänka positivt och bara grät och grät. Så jag ringde barnmorska till slut men fick inte telefontid förrän i förmiddags. 

Efter min gråtstund igår vilade jag och avslutade dagen med episkt skräpmatskväll framför tvn. Och ryggvärken la sig faktiskt, idag har jag än så länge inte fått ont i ryggen heller. Men oron är där, för illamåendet har gett med sig i samma veva. Jag mår lite småilla till och från, men det är inte alls som de värsta dagarna förra veckan.  

Hur som helst pratade jag med barnmorska innan som lugnade mig en del, dessutom fick jag veta hur det fungerar med tider för ultraljud. Det är bara traska till gynmottagningen och berätta sina besvär, sitta ner och vänta. Hon rekommenderade att avvakta lite, och om jag känner att jag måste få veta hur det ligger till i magen innan helgen kan jag åka till gyn imorgon bitti. Då det inte är tur ordning de går efter där utan den med mest akuta besvär kan det bli långa väntetider, så att komma tidig och hänga på låset imorgon kanske inte är en dum idé?

Det ger konstiga känslor. Å ena sidan Måste jag få veta att allt ser bra ut (eller för den delen att det inte gör det) helt enkelt bara få svar. Å andra sidan är det Jätteläskigt att få veta på riktigt. Om jag inte gör ett ultraljud kan jag utgå från att jag är gravid så länge jag inte blöder. Med ultraljud får jag svar imorgon. Tänk om det inte ser bra ut? Tänk Om det ser fantastiskt bra ut? Jag kommer gå därifrån antingen som den lyckligaste människan i världen eller med enorm sorg. 

Det var väl kanske bara en tidsfråga till oron skulle slå till med enorm kraft. Jag hade hoppats att jag faktiskt slapp och kunde vara lugn och trygg hela tiden. Men med vår historia är det nog att kräva för mycket. Vi får helt enkelt vara jobbiga, ringa barnmorskan och åka på akut-ultraljud när det blir för jobbigt. 



Likes

Comments

Jag skrev tidigare om att det kändes så himla overkligt att vara gravid. Till den grad att jag behövde göra ett test och jag innan testet förberedde mig på att det skulle bli negativt. Eller om inte annat svagt positivt och snart ändå skulle bli missfall. Det är Så svårt att ta in att jag verkligen är gravid och att det inte verkar finnas något som hintar på att det kommer gå snett. Tvärt om verkar ju allt följa boken. Jag mår precis som det står under varje vecka i gravid-appen.

Hur som helst tog jag testet och det var vackert att se teststrecket bli så stark och fin på en gång. Det är nog också första gången jag ser ett test där teststrecket är Starkare än kontroll-strecket.

Nu känns det som att jag kan tro på det i några veckor igen. Sen kommer ultraljudet i början på september som får lösa eventuella overklighetskänslor. Antagligen kommer jag gå in där, helt övertygad om att det inte finns något där, är dött eller rent av cancer som ger fekjhormoner (ja, the mind goes where it goes) Men för nu njuter jag av att vara gravid. Även om njutningen är något svårare att uppnå när illamåendet nått nya höjder!

Igår kräktes jag upp allt jag ätit innan läggdags, bara gå och lägga sig med tom mage. I morse var frukosten på väg upp bara av att jag öppnade kylskåpet och såg maten. Hur äckligt är det inte med mat? Alltså helt rakt igenom total vidrig! Lagad mat alltså. Halvsöta, lätta saker är det enda som går ner nu. Gröt med banan, havre-yoghurt, mackor med marmelad. Total katastrof, men det går verkligen inte med annat. Men det får väl vara, om drygt 3 veckor går jag in i vecka 12, där omkring sägs det att det vänder för de flesta. Låt oss hoppas att det blir så och jag kan få äta nyttigt igen.

Läskigt är när kroppen är sugen på total-skräp! Jag är vegan, och jag har alltid ogillat Mcdonalds, och jag har nog köpt cheeseburgare 2 gånger i mitt liv. Inte riktigt min go to-snabbmat om man säger så. Igår var jag sugen på en cheeseburgare, alltså RIKTIGT SUGEN, helst skulle den legat lite för länge och vara helt sladdrig. wtf? Nej, jag åt ingen sådan. Någon gräns får det faktiskt vara. Men herregud vad gravidhjärnan kan få för sig saker! "åhh, vad gott det vore med en sladdrig cheeseburger" Är nog inte en vanlig mening.


Till något annat då! Ni vet "här har du ett minne att se tillbaka på" på facebook? Ibland dyker du upp något av underhållningsvärde. Som mitt look för 4 år sen (herregud, bara 4 år sen det har hänt SÅ mycket sen dess) Jag ångrar den inte! Det där håret alltså! Förstår ni vilket jobb det var att gå från mitt naturligt bruna hår till Ljus-rosa? Love it! 


Likes

Comments

Ok, ny vecka igen! Hur coolt?
Men overklighetskänslorna börjar bli starkare. Mina boobs är SÅ ömma, min mage SÅ svullen. Igår mådde jag illa precis hela dagen, på kvällen blev det riktigt jobbigt och jag är trött hela tiden. Kan man vara mer gravid? Och ändå känns det som att jag låtsas! Var kommer det ifrån? Måste förbi apoteket och köpa ett graviditetstest till tror jag, se det faktiskt finns gravid-hormoner i mig. Tydligen räcker det inte att kroppen i allra högsta grad är gravid. Hjärnan är Inte med. Kanske inte så konstigt efter alla dessa år?

Veckans mående då, förutom overklighetskänslorna; Påtagligt starkare illamående, när ska det sluta? Blir ju bara värre och värre. Sugen på annan mat också, jag började starkt med saltsug. Allt inlagd var det godaste. Och jag avslutade den fasen strong med thaimat i stora mängder. Men sen vände det, nu vill jag bara ha lätt och gärna sött. Frukt, yoghurt(havre), chokladtryck, craving efter bakelser(!!!). Dock softar jag på bakelse-biten. Jag vill inte gärna trycka i mig för mycket socker. Det blir tillräckligt med frukt och något enstaka glas chokladdryck.

Ikväll blir det i alla fall fruktsallad! Som jag längtar!

Det är lite jobbigt med kroppen nu också, hela jag känns lite svullen och pluffsig, magen är också extremt svullen, kombinationen ser bara ut som att jag gått upp 10 kg senaste 3 veckorna. Det är lite jobbigt för psyket.
Innan vi åkte iväg på festival jobbade jag hårt, fick ner vågen till under 70 kg! Vägde 68 där en sväng. Räknade med att få tillbaka en del på festivalen, då mycket nog bara var vatten men tyckte det var skönt att i alla fall inte starta på 70 som jag brukar väga och gå upp därfrån några kilo. Så var i alla fall tanken. Så blev jag gravid tre dagar efter festivalen. Så jag startade redan lite svullen och onyttig. Och sist jag vägde mig (förra veckan) vägde jag 72 och just nu vågar jag inte väga mig. Min hjärna har alltid varit i vikt-mode. Alltid koll på kost och träning. Alltid medveten om att jag äter liite för mycket. Ändå lyckats gått ner från 85kg! Och så är man här nu, svullen och sugen på allt möjligt som kanske inte är optimalt. För trött för att träna, för trött för att cykla varje dag. Och det ska inte störa mig! Jag vet det. Jag har heller inga som helst planer på att banta. Men man kan väl vara hälsosam i alla fall? Kom igen nu kroppen, work with me! Orka gör lite vettigare val!

Bilden är från veckan innan festivalen. (i och med att jag blev gravid direkt efter så har festivalen blivit nått slags "livet innan festival/Livet efter festival haha)

Jag saknar inte kroppen direkt, min kropp nu bär trots allt på vårt blivande barn, inget kan såklart slå det. Men jag saknar känslan av att klä mig snyggt, älska spegeln och trivas i mig själv. Min man råkar dessutom vara född med avsaknad av väsentliga delar i hjärnan. Här om dagen var jag lite nöjd, tyckte min mage var lite gullig. Frågade "ser det inte mysigt ut?" och får till svar...."njae, tycker mest du ser lite småtjock ut"
Han kommer antagligen aldrig göra om det misstaget, men satan vad en redan ledsen kroppssyn kan bli sämre av det.
För att försvara honom så gjorde han det helt klart inte med onda avsikter. Den ser trots allt mest småtjock ut, men VEM SÄGER SÅ?

Jaja, idag är en ny dag. Jag och cykeln fick skjuts idag. Så trött i morse! Så jag ska i alla fall cykla hem. Och till kvällsmat blir det fruktsallad! Nog ska vi få ordning på den här trötta kroppen. Ju nyttigare jag är, desto bättre för bebis trots allt.

Likes

Comments

Nu mår jag illa mer och mer, idag var det inte ens någon idé att försöka dricka kaffe när jag gick upp. Det blev några klunkar oatly chokladdryck, tur vi hade det hemma! Det hjälpte att dämpa det värsta av illamåendet. När man mår lite halvtaskigt är det Så svårt att hålla igång, senaste veckan har det blivit rätt lite rörelse. Faktiskt träning känns bara så långt borta. Men jag har cyklingen! Jag måste bara försöka hålla igång den!

Det är 8 km enkelväg, det tar mig ca 30 minuter att cykla. Ofta lite längre hem då det är mer uppför backe och jag är tröttare på eftermiddagen. Så en bra dag får jag en dryg timmes cykling på 16km! Det är bra träning. Sen händer det också att min man skjutsar mig och cykeln, antingen på morgonen så jag cyklar hem sen eller att han hämtar mig och cykel på eftermiddagen. Så dessa dagar är inte heller sämst. Men nu blev det nästan en veckan helt utan och det är inte bra!

Igår cyklade jag dock äntligen hem cykeln som nu hade stått på stan i flera dagar och sett ensam ut. Och idag cyklade jag till jobbet, jej! Det är skönt att bita ihop och bara göra det.

Min cykelväg är underbar, från där vi bor, ungefär en mil utanför stan(bilväg) har de gjort en cykelbana rakt genom skogen in till stan (där var tågspår förr). Så dels är ju sträckan kortare än bilvägen, och så är den fantastiskt mysig.

Dock underhålls den inte på vintern och heller finns ingen belysning, så på vintern är det inte ett alternativ tyvärr. Men för nu tänkte jag utnyttja vägen så länge det bara är möjligt in i hösten!

Likes

Comments

Så, i helgen blev det grill hos min morfar. Några kusiner till mig var där, och hans grannar. Såklart fick vi ta med egen mat, det nog bara vänja sig. Jag har upptäckt att diskussionen om veganers varande eller icke varande alltid låter trevligt. På kontoret avhandlades ämnet under hela senaste lunchen, och även i helgen blev det en stor diskussion.

Mycket bra, förändring måste starta någonstans och att de flesta verkar kunna diskutera trevligt och även håller med om att det är bäst för djur och miljö är ett fint steg. (även om jag emellanåt vill dela ut lite örfilar och påpeka att om det nu är bäst för miljö och djur, varför tuggar du just nu på någons revben?).

Men jag har bestämt mig för att vara en trevlig och behaglig vegan med mycket förståelse för att det kan vara svårt att göra rätt. Jag vill trots allt nå fram. (sen får jag väl komma med mina något bittra kommentarer här istället ;)).
Hur som helst var vi inne i den trevliga diskussionen (som oftast går till såhär; någon frågar om vi är helt veganer, jag hinner inte säga så många meningar och hela världen ska försvara och förklara varför de inte kan ta det steget av diverse anledningar, och så diskuterar de sinsemellan hur det faktiskt är en bra sak) och plötslig säger mannen mittemot något om att veganer ju kanske gör det jobbigt för sig, det blir inte hållbart i längden. De ska ju hålla på med tygnblöjor och sånt också.

Här vet alltså nästa inga om min graviditet eller om min bestämda övertygelse att tygblöjor är enda alternativet. Så jag skrattar lite inombords och skulle nog vilja utveckla och fråga vad han menar, men inser också att jag befinner mig på farligt vatten om jag ska diskutera babysaker som hemlig gravid. Så jag sa ingenting. Men alltså?

Han var alltså av övertygelsen att de flesta tröttnar, det är för jobbigt att hålla på med. Jag undrar så var han drar den slutsatsen ifrån, vem i hans omgivning gav upp för att det var så svårt? Hur många var de? Om nu det hela ska gå ihop med "de flesta" måste han ju ha mött väldigt många.

Jag har sen länge tänkt att vårt barn ska ha tygblöjor, för några år sen var jag nog fast besluten om att det skulle vara på hemmaplan endast. Det lät jobbigt att hålla på iväg från hemmet, det kändes inte ens som att det finns en lösning. Men som med det mesta man är intresserad av läser man om det, dessutom har min mans syster en liten son som startade livet med tygblöjor och där fick jag verklige se vad det innebär. Med tiden lärde jag mig dessutom om plaster, vi har plastbantat hemmet och jag hade inga större planer på att utsätta mitt barn för en massa plast som kan vara hälsovådlig på både det enda och andra sättet. Så tygblöjor alltså. Kommer vi ge upp för att det är "jobbigt"? antagligen inte, det är inte särskild jobbigt när man väl förstår hur det är tänkt att det ska fungera. Det hade varit riktigt jobbigt om vi hade behövt tvätta för hand, no argument there, men de flesta hushåll har tillgång till tvättmaskin. Och jag vet inte hur det är med er, men det tar mig sällan mer än max 1 minut att slänga tvätt i en maskin och starta den.

Och de minuterna som tillkommer i hänga extra tvätt och plocka undan tvätt tycker jag kan vara värt det man sparar i pengar. Nedan en bild saxat från google

Sen finns det såklart olika typer av tygblöjor, allt i ett typen, att man har en bit tyg man viker och över finns en vattentät blöjbyxa, blöjbyxor man behöver särskild ilägg i osv. Med andra ord något som passa alla även där.

Jag har nog oändligt många saker jag kunde skriva om här, åren som barnlös har gett mig oändligt med tid att läsa på om och utforska ämnet. Och det hjälpte enormt att se det in action via min mans systerson. Men det blir nog lite långt, så här kommer två talande bilder till istället (random google-bilder bara)

Likes

Comments

Jag mår illa då och då, främst eftermiddag. Värst är det eftermiddag och hungrig i kombination. Men idag mår jag illa från start, jag drack tre klunkar kaffe och kunde sen inte röra mig för illamående så min man skyndade sig göra frukost åt mig så jag fick något i magen. Det hjälpte en stund men nu är det tillbaka. Dock får jag skylla mig själv tror jag. Igår eftermiddag, i min hunger-illamående-craving sökte jag efter restauranger i stan som serverar vegansk thaimat. Och vilken extrem lycklig förvåning när det visar sig att spicy hot har gått all in på veganska alternativ! I min totala eufori fick min man snällt åka och handla mat (för typ 15 personer, nämnde jag att jag var hungrig?) innan han hämtade mig på jobbet.

Idag mår jag såhär alltså... jag kan inte låta bli att se ett samband. För vegansk, nyttig, mat har än så länge gjort mitt illamående väldigt hanterbart. Det känns inte något vidare hanterbart just nu!

Den här tröttheten och eftermiddags-hunger-illamåendet gör det bara så svårt att hålla sig på den helt nyttiga banan! Men med detta facit kanske det blir lättare nu. Nu när jag vet hur mycket sämre det faktiskt kan bli.

Nog om illamående! Igår var jag och tittade lite på bebiskläder. Det var en underlig känsla, jag tittade och kände. Tog fram plagg, hängde tillbaka. Vid ett tillfälle kände jag mig nästan gråtfärdig, det är lite överväldigande. Är det verkligen så att det i mars ska komma en liten som behöver dessa kläder? Egentligen var jag sugen på att köpa något litet att överraska Andreas med, bara för att jag kan. För att jag faktiskt bär på något. Med det gick inte. Nånstans tog känslan av att låtsas över, att det inte är på riktigt, att jag bara leker gravid. Det här med att köpa saker får nog vänta. Tills vidare roar jag mig med att lägga in saker i en önskelista. Det finns en sida som heter onskelista.nu där man skapar sin egna. Jag använder det lite som en blanding av önskelista/inköpslista. Skulle någon fråga om vi önskar oss något särskild får de länken till listan, annars är det ett kul sätt att hålla koll på vad jag tänker mig vi vill ha.

http://onskelista.nu/w/1dhcvo0

Via länken kan ni se vad som finns i min önskelista än så länge. Älskar sidan!


Likes

Comments