Går på kortisonnässpray sen många veckor nu. Idag har jag ruskigt ont i näsan. Jag tror på frätskada från dieselavdunstning/pannrummet vari golvet upp till min förra lägenhet var uppsågat för att få plats med pannan. Luktade gammal ingrott garage det sista. Kunde inte ens vara i vardagsrummet de sista månaderna vi bodde där. Och jag som hade min säng rakt ovanför pannrummet under närmare tre års tid.

Under hela mitt liv har jag fått höra att jag borde vara lite MINDRE av den jag är - hålla igen, vara lite tystare, stå lite mer tillbaka, inte ha så starka åsikter. TVÅ, endast TVÅ personer genom mitt liv har GILLAT mig som helhet och accepterat och respekterat ALLT: Urban och min chef Christer - dåvarande rektor på skola i Mellerud.

Jag är så upp i röven trött på att jag gör fel, är oklok, prioriterar huvudlöst, är slö, lat, FÖR energirik, jobbig med min pigghet på morgonen, jobbig med att jag vill sova tidigt, en bakåtsträvare pga köpstopp (tänk om ALLA gjorde som du Jeanette = Sverige skulle gå åt helvete) Ha ha ha...

JAG har alltid lyssnat på att man ska respektera ANDRA samtidigt som jag blir hyssjad åt. Sist fick jag höra att jag inte fick skriva vad jag ville på facebook. FICK??? Och vem bestämmer det? Att man ska vara försiktig med vem man är, vad man gillar och tror på.

Och när jag berättade det för vän så sa hen att jo visst måste man tänka sig för. Ja DET vill jag ha på min gravsten:

Här vilar en person som var alldeles för mycket med sina döttrar och som postade FEL saker på fejjan.

Jag känner en kvinna som flyttade från sina tre små barn för att göra karriär - det skulle hon iofs aldrig erkänna. Men jag erkänner: jag försummade sönerna till förmån för en sjuk tillvaro. Det gör så ont. Jag försöker så gott jag orkar att "göra upp" genom att finnas till hands, baka, passa barnbarn och det värmer mitt hjärta så att kunna göra det och att jag nästan har vunnit alla tillbaka.

Men jag är trött. Att jobba heltid och vara i klimakteriet, rodda tonåringar och känna kroppens förfall tar på ork och kraft. Utan löpning går jag på sparlåga. Glädje och energi sackar betänkligt. Jag måste ladda busskort för pengar som jag MYCKET hellre hade köpt nya löpardojs för. Låter crazy men hellre springer jag, blir pigg och GLAD och räcker till åt de som behöver mig än jobbar. JAG behöver nämligen inte mig själv. Och det är ju lite synd i hela den här gröten av ångest, kärlek, kroppshat och barnbarns underbara närvaro.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments